axel-tankar

Jag har gnällt. Jag har varit förkyld och haft ont i axeln och gnällt. Nu är det banne mig slutgnällt på ett tag. Förkylningen är borta. Smärtan i axeln har jag lyckats vända med hjälp av massage och repetetivt dragande i gummibandet. Jag är på väg att bli hel. Och jag kan fortsätta mitt arbete med att bli stark, snabb och uthållig.

Jag tänker på min axel. Nu ska vi inte ropa hej för tidigt. Men jag vågar ändå tänka tanken att det är gummibandet som är nyckeln här. Egentligen tror jag inte det spelar så stor roll exakt vilka övningar man göra. Det viktiga är att man gör dom. Ofta. Flera gånger varje dag. Ihärdigt. Inte ge upp. Inte glömma.

För övrigt. När jag var ute och sprang igår såg jag en man som spatserade längs Södermälarstrand iklädd grön lodenrock, gubbkeps och googles (ja, alltså slalomglasögon) med spegelglas. Han såg lite rolig ut och det satte extra guldkant på (en redan fin) löprunda.

Planen som försvann

"då var förkylningen ur kroppen..." trodde jag. Igår. Och i morse. Skulle mys-kasa runt lite på golfbanan på mina längdskidor. Bara för att det är så roligt. Sen skulle jag köra ett pass på trainern och titta på när svenska herrarna tog hem världscup-stafetten på längdskidor.

Det var planen. Jag kasade på. Fick inte till fästet, så jag stakade mig runt i solen i mycket maklig takt. Det var mängder med folk ute i spåren. Men jag kan inte låta bli att förvånas över hur långsamt folk åkte. Till och med de i tights och Björn-Dähli-mössa. Kära svenska folket, är det inte dags att vi tar tag i vårt skidåkande och ser till att få till lite bättre teknik och kanske en gnutta mer kondition?

Efter skidåkningen blev det inget spinningpass. Det sticker fortfarande lite i halsen. Suck. Det blev inte heller något guld i världscup-stafetten. Som tröst går jag och drar lite i mitt gummiband och hoppas att det ska ha positiv inverkan på min ömmande axel.

I did the best I knew

Då var förkylningen ur kroppen och jag är tillbaka på simningen med Human Ambition i Vårby Gård på lördagmorgnar. Det är fyra grader kallt och Micke väntar vid bassängkanten. På en galge hänger den nya våtdräkten Tri Comp 12 från Head som Micke varit med och designat. Vi ska simma stationer och Glenn är med och ska hålla i stationen med gummiband och på whiteboarden har Micke skrivit dagens citat:

"I did the best I knew and when I knew better i did better"
- Maya Angelou

Så långt är allt bra. Sen hoppar vi i bassängen. Jag tar tre simtag och känner direkt att det inte går. Det gör ont i höger axel. Jag har haft det känn ett tag. Känner igen smärtan från tidigare, när jag klättrade. Har varit hos sjukgymnasten. Fått massage och rehab-övningar. Men jag har kanske slarvat lite med det nu när jag varit sjuk. Faktum är att det gör mest ont när jag ligger i sängen. Och under återföringen i armtaget på simningen.

Ok. Såhär är läget. Micke hjälper mig att modifiera dagens simpass. Det kommer att handla om ryggsim och enarmsövningar och benspark istället. "Det här kommer göra gott för din simning" säger Micke. Kanske vill han bara trösta. Men jag väljer att tro att det ligger något i det han säger. Jag tänker att det ger mig tid att öva på det jag är dålig på: hållning, benspark och vattenläge.

Vi nöjer oss där. Och så lovar jag mig själv att från och med nu ska det inte slarvas med stretch, axelövningar och styrketräning. Lite axelont ska inte få stoppa mig.

Livrädd.

Sitter i ett mötesrum på jobbet. Han på andra sidan bordet smusslar med något under bordsskivan. Det prasslar. Han för snabbt handen till munnen. Det skramlar lite mot mot hans tänder. Några minuter senare är det dags igen. Han sitter diskret och matar in halstabletter i munnen. Andra rosslar i halsen. Hostar. Nyser snörvlar. Några är febriga. Andra har ont i magen.

Jag känner mig paranoid. Hela världen verkar vara februari-förkylda. Min förkylning har precis lämnat mig. Den var seg, men nu är den banne mig borta. Och nu sitter jag här och funderar på om jag ska försöka sluta andas. Och kanske bruka någon form av skyddshandskar. Tanken far genom huvudet när jag håller i pennan till whiteboarden: den som höll i den här sist kanske var sjuk och nös i handen och sen tog i pennan? Hur länge lever bakterier som har fastnat på pennor?

Jag skäms lite. Borde slappna av. I-landsproblem? Nojja? Jag vet. Men just idag råkar jag bo i ett I-land och jag vill ju verkligen inte bli sjuk igen. Det är så förbaskat trist.

Nåt gick snett. Eller så bara är det så

Jag gjorde ju allt enligt konstens alla regler. Jag to gdet väldigt lugnt sista dagen på min träningsresa. På flyget torkade händerna ofta på våtservetter jag tagit med mig från hotell-restaurangen. Jag tvättade mig. Tog mig inte i ansiktet. Åt bra. Vilade.

Och ändå, nåt gick snett. Förkyld. Eller så bara är det så just nu, när halva Sveriges befolkning verkar gå omkring och hosta och nysa.

Jaha. Bara att luta sig tillbaka och vänta. Jag har (ännu) inte anmält mig till några tävlingar. Det brukar jag göra när jag är sjuk. Men jag har läst i boken jag fick låna av Karin: "I'm here to win". Och, det ska jag erkänna, jag har svårt att lägga ifrån mig den.

Boken är skriven av Chris McCormack, en av världens största triathleter. Han är kaxig och självgod. Men samtidigt finns där en hel del ödmjukhet mellan raderna. Han är stolt över sina prestationer, men berättar lika öppet om misstag han gjort. Han har ett sätt att beskriva sin inställning och attityd till triathlon och hård träning som jag går igång på. Boken gör mig ännu mer sugen på att ge mig ut och springa.

"A goal is a dream with a plan"

35 grader kallare

För en vecka sen (ok, lite drygt) cyklade jag omkring i kortbyxor och med solglasögon på Fuerteventura. Jag slängde mig i havet och jag tog av mig linnet när jag sprang för det var alldeles för varmt.

Igår kasade jag runt i skidspåren i Värmland. Mattila Ski Marathon och en temperaturskillnad på ca 35 grader. Jag var egentligen med som sällskap, och kasade runt spåren i ett mycket, mycket lugnt och behagligt fikatempo. Det var svårt, svårare än att köra snabbt. Men jag hade bestämt mig och jag lyckades. Vill inte bli sjuk. Vill inte bli skadad. Förra veckan var en återhämtningsvecka, och den här veckans träning var det viktiga. Förutom någon mil på kottar och grenar i Bjursås var det mina första mil för den här säsongen. Jag övade på tekniken, på att andas lugnt. Oerhört fascinerande att märka hur jag i mitt lugna tempo tog många placeringar framför allt på tre sätt:
1) i uppförsbackarna - att lugnt och metodiskt sega sig uppför var bra.
2) vid vätskekontrollerna - jag stannade och drack utan stress, men de andra verkade slå sig ner för fikapaus?
3) på andra varvet - utan att öka farten ett dugg plockade jag många, många placeringar på andra hälften.

Har nog aldrig gått i mål med en nummerlapp på bröstet och varit så fräsch, haft så mycket krafter kvar. Trots det vann jag pris - en fin resehårtork (jag har förvisso klarat mig utan hårtork i trettiotre år, men man vet aldrig när man kan behöva en...). Och idag är jag pigg och känner mig stark och ser fram emot att få sätta mig på trainern.

En vecka spelar roll

Har varit hemma från min träningsvecka på Fuerteventura i tre dagar nu. En vecka, tänkte jag när jag åkte hem, det är ju ingenting. Det är ju som om det roliga knappt har hunnit börja. En vecka, kan det verkligen ge någonting annat än lite solbränna, skavsår och härliga minnen?

Ja. Det verkar faktiskt så. Redan vid första löppasset efter att jag kom hem kände jag hur kroppen var stark och lätt. Jag hade ett annat flyt i löpning.

Och när jag satte mig på trainern märkte jag hur jag automatiskt använda tempo-bågen när jag skulle ta i i intervallerna. Något som tidigare kändes ganska obekvämt och lite avigt.

När jag skulle simma i morse flöt plötsligt voltvändningarna väldigt bra - trots att jag övat i en 50-metersbassäng på Fuerteventura. Jag fick mindre träning på vändningar där, men samtidigt upptäckte jag hur mycket rytmen i simningen stördes av tröga vändningar.

Så har vi mängden och längden. Plötsligt är simpass på en timme väldigt korta. Att simma mindre än så känns knappt värt att blöta ner baddräkten. Och innan resan var jag ganska nöjd med 40 minuter på morgonen innan jobbet.

Sen är jag lite gladare nu, mer motiverad till träning men också till vila. Mer motiverad till prestation. Känner mer mening.

En vecka i solen gör skillnad. Stor skillnad. Och nu längtar jag intensivt till nästa träningsläger. Det blir med Camp Mallorca och TriCamp i början av April. Då är jag med som ledare. Och då hoppas jag att DU hänger på!

Hör av dig om du vill veta mer, jag berättar gärna! Som ledare kan jag också erbjuda dig rabatt på resan, hör av dig!