Morgon med en nöt

Springer mogonjogg medan det ljusnar i Koblenz. Mozel ligger mörk, och morgonbestyren börjar så smått. Det är underbart på sitt sätt. Vår, jag tar av mig vindjackan. Jag springer igen efter en vecka i sängen. Men magen knyter sig och krampar, hela högersidan blir som en liten hasselnöt. Det gör ont. Hemskt ont. Och jag kan bara inte förstå vad det är som är problemet. Flygresa? För mycket vitt bröd? Det är någonting min kropp försöker säga att den inte riktigt gillar.

Järnman på balkongen

Jag har varit sjuk några dagar. När jag blir sjuk försöker jag kämpa emot. Jag biter i, ignorerar och hoppas att det ska gå över. Det gör det förstås sällan. Sedan, när jag ger efter, känns det som en sådan oerhörd lättnad att krypa ner i sängen och bara sova. Jag känner hur kroppen behöver det. Och jag tänker: får jag bara sova i ett dygn så kommer det ha gått över och jag är frisk och pigg igen. Det är jag ju förstås sällan. Men ändå går jag upp, åker till jobbet. Inbillar mig att jag är frisk. Det funkar aldrig, och således inte den här gången heller. Halsont och huvudvärk kommer tillbaka. Däckad i sängen igen.

Det är då den verkligt jobbiga delen av att vara sjuk börjar. Jag blir rastlös, lättirriterad och frustrerad. Jag får ont i ryggen och kroppen. Till slut måste jag ta tag i det. Då börjar jag tänka saker. Det är som att huvudet kommer in i andra banor när kroppen inte är med.

De här dagarna när jag har varit sjuk har solen strålat. Jag tar på mig dunjackan och kryper ner i sovsäcken och sätter mig på balkongen med en kopp kaffe. Och tänker kloka tankar och blir handlingskraftig.

Och plötsligt har jag anmält mig till Kalmar Ironman. Någon gång vill jag göra den. Så varför inte i sommar? Nu ska jag bara ta tag i den där simningen igen.

Klistertankar

Jag är trött, har varit på jobbet många timmar. Kroppen känns seg och frusen. Det är på ren vilja jag tar på mig löparkläderna och ger mig ut. Snabb, nästan hysterisk musik i lurarna. Springer med snabba, nästan hysteriska steg. Och efter ett par kilometer känner jag att det kommer en liten smula ro i kroppen. Springer. Stockholm är vitt idag. Det är Mars, och igår var det vår. Och i morse. Men nu är det vinter igen.

Möter en mycket kortväxt man på vägen. Han räcker mig ungefär till midjan. Och jag får plötsligt en känsla av att det är han som är normalstor och jag som plötsligt blivit flera meter lång.

Springer min runda, och funderar över hur det skulle kännas att jobba med att klistra upp affischer på de stora reklamskyltarna. Han som klistrar vid tunnelbane-garaget i Midsommarkransen och jag verkar ha samma tider. Han är ofta där och klistrar samtidigt som jag springer förbi. Många små affischdelar som tillsammans blir en stor. Han klistrar i snöstorm och när det är -20 grader. En tålig man.

Fjorton kilometer senare kan jag stänga av musiken. För nu känns livet mycket bättre. Jag visste att lite löpning skulle göra susen!

pendlarpremiär

-5 grader. Vattnet frös i vattenflaskan. Tårna frös i cykelskorna. Låren frös. Händerna frös i vantarna. Men solen strålade och luften var frisk.

Idag hade jag årspremiär för pendlingscykling. Skönt att vara tillbaka i gamla vanor. Bilarna som kör lite för fort lite för nära. Glaset på cykelvägen vid busskuren. Reklamskyltarna. A-laget vid Skärholmen. Den tunga uppförsbacken i Vårby Gård. Postlådorna som markerar starten på min spurtsträcka. Klappra sig igenom korridorerna på jobbet i cykelskor.

Mhmm... och min nya Scott gick snabbar än tåget.

Stockholm Marathon 2041

2011 är ett lovande år. Ultramarathon. Stockholm marathon under 3.30. Multisport. Och så går jobbet bra. Och alla vänner, alla resor, alla drömar att förverkliga. Alla mål. Det händer att jag glömmer vila emellanåt.

Jag går på en inspirerande föreläsning om Hjärtat med Petri. Funkar inte hjärtat kan man lägga ner resten. Kroppen klarar sig inte utan ett fungerande hjärta. Jag får lära mig att hjärt- och kärl-sjukdomar är den vanligaste dödsorsaken i Sverige. Och att fysisk aktivitet är en lika stor riskfaktor som rökning. Nu är kanske inte fysisk inaktivitet någon större fara för mig. Inte just nu i alla fall. Men jag tänker på alla runt omkring mig. Jag vill hjälpa, särskilt min anära och kära, men egentligen alla (det är väl därför jag är träningsinstruktör, gissar jag).

Som sagt, nu kämpar för jag och många andra för Stockholm Marathon 2011. Eller kanske Beach 2011. Men hörni. Stockholm marathon 2011. Eller Beach 2011. Det är ju ganska enkelt. Den riktiga utmaningen är Stockholm Marathon 2041 (eller Beach 2041). Om 30 år, då vill fortfarande vara stark och må bra. Och om 31 år och 32 och ... Jag vill springa marathon, jag vill vara frisk. Jag vill fortsätta att vara en "deltagare i livet" hela livet och inte bli en åskådare när jag bli äldre. Så nu och skörda sen. Det låter ju trist, för att livet är nu. Men det är inte det jag menar. Livet är självklart nu! Men det är sen också.

Petri säger annan klok sak också: hjälp alltid dig själv först. För dig är det just ditt hjärta som är det viktigaste. För om inte ditt hjärta funkar så kan du ju inte hjälpa någon annan. Ungefär som syrgasmaskerna i ett flygplan "Sätt själv på dig din egen mask innan du hjälper andra".

Det här blev lite rörigt. Men jag tror att jag försökte säga att hjärtat är viktigt. Och att jag vill leva hela livet och springa marathon efter marathon. Eftersom det är det jag älskar.

Vässa kniven

Jag har sagt till mig själv att jag ska vässa min mentala kniv. Jag på "mental" i ett lite större grepp än tidigare, då jag har menat att fokusera, sätta mål och vara medveten om mitt beteende. Begreppet har jag lånat från boken Sven Habits, och det handlar om att tänka, läsa och lära. Därför har jag också sagt till mig själv att jag ska verkligen läsa de boktips som jag får. Jag har fått ett par här på bloggen, böckerna ligger och väntar på mig på sängbordet. Men först har jag läst

Myten om moroten av Stefan Boëthius och Martin Ehdin. Det är en liten, lättläst bok som bara tar en kväll (och delar av en natt) att läsa sig igenom. Boken handlar om ledarskap, och vill ta död på myten om att framgång kommer från yttre motivation: pengar, framgång, karriär,... För att lyckas, privat eller i jobbet, behöver man först hitta sin egen mening med det man gör. Och den meningen finns inuti varje människa.

Och visst ligger det något i det. Ta Marcus. Eller Anja Persson. Eller andra riktigt framgångsrika idrottsmän. Det är klart att de vill vinna VM och OS. Men jag tror ändå att deras starkaste drivkraft är att de verkligen älskar sin idrott.

Att hitta sin mening kan vara både arbetssamt och ta lång tid, skriver författarna. Men de har ändå övertygat mig, det låter klokt det här. Och har du ett par timmar över så måste jag rekommendera att tar dig en stund med den här lilla boken. Den hjälper till att vässa din mentala kniv på flera olika sätt.

Skor som väntar

Hjärnan matar tankar i full fart. Det är drömmar, mål, längtan, nu jävlar.

Jag drar i mitt blå gummiband, och tänker inte ge upp. Tänker rehabilitera armen.

Jag gör ett yoga-pass, kanske mitt bästa någonsin. Känner i kroppen hur den blir lite längre, lite starkare, lite smidigare. Och jag behöver inte böja på knäna riktigt lika mycket som vanligt för att nå ner till tårna. Känner faktiskt huvudvärken lätta.

Min nya termometer visar 2.6 grader. Plusgrader! Jag går en promenad för att samla tankarna. Det är inte alls iskallt ute, utan nästan lite ljumma vindar. Ett par minuter tar jag av mig yllemössan och känner vinden mot pannan. Jag längtar efter att få springa snabbt på mjuka skogsstigar i mina nya terrängskor. Längtar efter barfotalöpning och tidig morgoncykling i solen. Känner doften av tvättmedel när jag går förbi ett ångmoln som kommer ut från en ventilationstrumma. Tar på mig mössan igen. Och ser fram emot morgondagens dubbla spinningpass.

Back to back

Igår sprang jag 20 km. Idag står det 25 km på schemat. Back to back, upprepade långpass. Lyssnar på pod-radio och njuter av livet. Har svårt att hålla mitt utsatta 6-minuterstempo, Ligger istället snarare på 5:34. Springer förbi en lägenhet där man tittar på friidrotts-EM på TV. Målgång i ett sprintlopp. Jag ökar några steg och ler.

Men idag, när Vasalopps-åkarna kämpar sig framåt i rekordfart mot Mora, så tar jag på mig löparskorna och ger mig tusan på att springa långt. Och långsamt.

Känslor

Nu när jag är fri från magvärk när jag springer har jag lärt mig andra saker. Till exempel vikten av bekväma underkläder. Och känslan i benen när jag tar i i uppförsbackarna. Tidigare hade jag så ont i magen att jag inte kände sådana saker.

Det är så skönt att slippa magvärken att det nästan var värt att ha den. Men bara nästan.

Samtidigt tänker jag på det här med smärta. Nu har jag istället en axel som trilskas. Jag går till kiropraktorn, och det är på väg att gå över. Kiropraktorn säger att visst får jag klättra lite om jag vill. Och med glatt humör åker jag till klätterhallen. Men där händer något underligt. Istället för att som vanligt bli glad av att klättra, blir humöret allt sämre. Axeln gör ont, och det verkar smitta till hela mig. Märklig känsla när något som är roligt plötsligt inte känns roligt. På grund av en öm axel.