Nu även med bilder

Det har varit ont om bilder på Rosa Kanoten ett tag. Anledning:

Hittade min "okrossbara" Olympys mu 725 i väsken i det här skicket. Nu har den äntligen blivit ersatt av en annan, förhoppningsvis riktigt tålig, Olympus. En "Mu tough 6000". Här är några smakprov från premiärturen längs min vanliga joggingrunda.

Kompisar.

Spöregn och sol. Samtidigt. Tur att Olympusen är vattentålig.

Rönnbär. Fotograferade med funktionen "Beauty". Jag är dock inte helt säker på vad "beauty" innebär.

Om att falla...

Hangaren. Klätterväggen inomhus. Hänger jag, gråtandes inombords, i trötta armar. Tankarna kan inte samla sig, jag kan inte förmå mig att pressa mig vidare till nästa gröna plastgrepp. Hangaren snurrar. Det luktar krita och svett. Rå betong. Huvudet är tungt, huvudets innehåll någon annan stans.

Mina svettiga fingrar släpper taget. Jag faller, fortfarande gråtandes inombords. Landar mjuk i min sele. Ungefär samtidigt förstår jag att min kropp talar om för mig att det är bra nu. Att den är stark, men att den vill ha en liten paus innan den fortsätter.

Magnesium och gurkmeja

Min LC föreslog att jag skulle äta magnesium-tillskott. Det är tydligen så att om man är stressad (eller diabetiker eller alkoholist) så kan man behöva magnesium-tillskott. Magnesiumbrist kan leda till sömnproblem, och eftersom jag haft svårt att sova den sista tiden tänkte jag ge det en chans.

Nyfiken på hur man kan få i sig mer Magnesium via mat satte jag mig vid Internet. På Hälsosidorna kan man läsa att man kan få i sig 116% av rekommenderat dagligt intag av magnesium genom att äta 100 g gurkmeja. Fint! Bara att käka gurkmeja.

Enda problemet är att gurkmeja i Sverige (i alla fall så vitt jag vet) mest säljs i torkad form på burk. Och en burk från Santa Maria väger 38 g (även om de menade 100 g färsk gurkmeja-rot på Hälsosidorna så upplever jag 100 g som rätt så mycket gurkmeja).

Springer

Idag springer vi, jag och support(er).

Långpass är det bestämt. Minst två timmar. Jag tänker mig att mitt sällskap ska hjälpa mig att dra ner på tempot. Inget ont om support(er). Men han har inte ägnat så stor del av sitt senaste liv till långdistanslöpning. Visserligen är han ett uthållighetsfenomen - kör utan vidare långa multisporttävlingar i god fart med endast volleybollträning i bagaget - men jag tar ändå på mig en långärmad underställströja. Och tänker att dagens lägre tempo förhoppningsvis kommer att göra så att jag undviker de magproblem jag brukar få när jag springer.

Vi har bestämt klockan 9. 9.03 står jag vid mötesplatsen. Stretchar mina stela vader en smula. 9.06 dyker support(er) upp. Och vi springer. Ut på landsvägarna öster om Linköping. Det är gråmulet. Det är blåsigt. Det är brun-grått. Och det är underbart!

Två timmar och femton minuter senare är vi tillbaka. Sista hundratalet meter ökar vi tempot. Jag älskar det verkligen - att springa fort, så fort jag kan, i slutet av ett långpass. Benen är så stela och stumma. Men blir rörelsen en helt annan, och trots att man tror att det inte går att öka, så känns det plötsligt som att flyga.

Stormvindar

Jag cyklar genom Linköping. Det är nästan storm. Och medan jag kämpar mig framåt, och önskar att jag satt på ball fixed gear lackad i mintgrönt och vitt, och inte på min röda sju-växlade cykel med missprydande cykelkorg, så tänker jag på kärlek.

Jag tänker att det finns olika sorters kärlek. Kärlek, förstås, men stort K och mycket värme. Men jag tänker att det finns andra sorter också. Eller kärlek, kanske snarare passion.

Till exempel passion mellan hjärnor. Det är passion där ålder och kön inte spelar någon roll. Det handlar om att två hjärnor fungerar tillsammans. Och det handlar om svåra tankar, om att lösa problem. Ibland världsproblem. Ibland forskningsproblem.

Eller passion för ett tillfälle. Ett tillfälle som man delar med någon. En bergstopp, efter att ha kämpat upp dit tillsammans. Eller en sommarkväll i skärgården. På en brygga, när det är alldeles för sent.

Eller passion för en tvillingsjäl. Inte som i Kärlek, utan som just en tvillingsjäl. På avstånd. Jag såg en gång en tvillingsjäl på Pressbyrån. Jag minns. Vid kaffet. Vi valde samma sorts kaffe. Samma sorts macka. Hade lika dana skor. Lika dana puls-klockor. Och jag fastnade, blev nyfiken. Det är länge sedan. Men jag minns ändå stunden.

Så är jag framme vid gymmet. Parkerar min röda, tråkiga cykel. Och går in för att göra ett pass yoga.

Multitjejer!

Dagens roligaste: jag hade mitt cycle 75-pass på feelgood. Som vanligt satt de tre blonda, glada, och sportiga tjejerna uppe i vänstra hörnet. Och så fick jag frågan: "hur gör man för att börja med multisport?"

Åh! Välkomna i multi-gemenskapen! Jag ska lära er allt jag kan :)

Mer om multi i Linköping kommer strax här på Rosa Kanoten.

Att se LC i ögonen

Igår hade jag ett nytt möte med LC - Life Coach (begreppet har jag snott från en film. Minns inte vad den hette. Men den var svensk. Och det var något mord i den).

Det är alltid lite nervöst att träffa LC. Hon är snäll, och hon vill mig så väl. Men jag är nervös, eftersom jag vet att jag ibland slarvar med att följa hennes råd. Jag är inte k o n g r u e n t. Det vill säga - jag lever inte som jag lär. Jag struntar i att lyssna på kroppen. Den kan vara trött och vilja vila. Men j a g vill upptäcka världen, klättra, springa, paddla, lacka om kajaken och måla flames på den (!), skriv avhandling, bygga sveriges snyggaste hemsid (japp, det är mitt senaste projekt), göra ett riktigt bra spinningpass, utveckla höstens nya succé-pass på Feelgood (lugn, det kommer mer om det vid senare tillfälle), trycka in ännu mer text i avhandlingen, äntligen ta tag i de kläd-design-projekt som gror i huvudet, skriva en (eller kanske två) böcker.

Och så sitter jag där, som ett litet barn hos LC. Vågar kanppt se henne i ögonen. Och skäms över att jag slarvat med vilandet. (Vilket i of för sig är lite lustigt, eftersom jag borde skämmas inför mig själv. LC har ju inget med min vila att göra. Hon ger mig ju bara råd). Vi pratar länge om prioriteringar. Om att bergen finns kvar, världen finns kvar. Om att det jag inte hinner nu, det kan jag göra senare.

Och. Om att man behöver ladda batterierna för att kunna använda dem senare. Jag tycker om den liknelsen. Ser ett riktigt kraftfullt bilbatteri framför mig. Det är jag. Och när det är laddat kan det genomför underverk. När det är urladdat lyser lamporna bara lite fjuttigt innan de helt slocknar. Jag vill verkligen inte bara ge lite svagt sken. Jag vill lysa starkt!

Så, jag tar med mig LC på en axeln. Hon får sitta där och påminna mig när jag är på väg att köra batteriet tomt.

mjölksyrelycka och granitlycka

Vaknar med stel kropp idag. Kan knappt röra mig, ännu mindre komma ur sängen. Men det är lycka som har gett mig detta.

Fredag: Fredagsmys (eller fredagsfys) med Sören. Feelgoods grymmaste pass (näst efter cykel 75 på tisdagar, förstås!). Första hälften uthållighetsstyrka för benen. Benböjar, upphopp, utfallssteg. Tills mjölksyran sprutar. Då fortsätter man. Tills det gör så ont i benen att man nästan ramlar omkull. Då fortsätter man. Tills smärtan går över i ett slags varm gummikänsla i benen. Och sen är det lika dant för armar och bröst. Och axlar och rygg. Jag längtar till nästa fredag!

Lördag: En heldag på Simonsberget i Tunaberg. Klättrat lätt och svårt. Lett och följt. Slitit hud. Svurit. Svettats. Och varit så oerhört lycklig!

Och nu. Söndag. Spanjoren har åkt för att klättra. Jag önskar att jag hade kunna följa med. Men istället blir det en arbetsdag framför datorn. Och så har jag tänkt att smyga in ett löppass i eftermiddag. För ut behöver jag!

Lycka.

Första turen passet nya kajaken idag. Stångån ligger spegelblank. Kvällssolen skiner från en klarblå himmel. Jag tränar teknik och kör intervaller i min rödglänsande låda. Färgen är vacker i höstsolen. 10 x 4 minuter. En minuts vila emellan. Sista tre km, när mina intervaller är avklarade, kör jag ikapp Kjell i hans VKV 100, en riktig möbel. När jag kommer ikapp ökar han farten. Vi ligger sida vid sida. Känns som att vi flyger fram över det platta vattnet.

När jag joggar hem i solnedgången känner jag lyckan bubbla i kroppen. Jag längtar till nästa paddelpass. Jag tänker att jag är lyckligt lottad som har möjligheten att paddla utan att behöva bil, och som i morgon kan ut och springa i skogen. Jag tänker att jag ska öva att paddla riktigt snabbt. Och jag tänker att jag behöver skaffa mig ett bra handskar att ha när jag paddlar. Och att det inte får dröja för länge, för nu är mina händer kalla.

Jag vet

Jag vet var alla Linköpings sportiga tjejer är klockan halv sju på morgonen. De power-walkar sig runt Stångån.

Jag vet vad städerskorna gör när de kommer till jobbet. De "bokar" plats vid fikabordet genom att lägga ut sin påse med frukostmackan.

Jag vet vad man ska göra på tisdagar 18:15. Gå på cykel 75 på Feelgood och cykla sig kalastrött!

Manglad, överkörd, torktumlad, ångvältad....

... och jag har inte ens tränat idag. Att kontorsjobb kan slita ut en människa så fullständigt! Sitter och skriver, och väntar på att få avsluta arbetsdagen med ett telefonsamtal med min handledare.

Längtar till i morgon. Då är det träningsdags igen - och jag tror att kroppen kommer att må bättre igen. Ser fram emot att få prova mina nya kajak. Det var bara det här med att få tag på en paddel...

Surfing

Min kropp vill inte vara med. Den har lagt ner, protesterar. Det blev inget av helgens planerade löppass.

Jag ägnar mig åt surfing i stället. Från skrivbordet. Med en kopp te i handen.

Egentligen är jag på jakt efter en vingpaddel (Brasca FW eller liknande, har du en till salu???), men jag hittar en massa annan inspiration istället:

* Bloggen motionspaddla.
* En mycket inspirerande sida om teknikövningar i olika grenar. Inte många bilder, men texten ger desto mer!
* Påminnelse om Stockholm Rogaining. Jag kommer att stå på den startlinjen :)

Men nu lutar jag mig tillbaka, laddar för att steka kantareller, och ser fram emot att höra Spanjorens alla historier från Bohushelgen.

En ny båt till rederiet.

Jag har blivit med kajak. Egentligen hade jag bestämt mig för en Elio Cobra, efter STAR-helgens äventyr. Men så hittade jag en annan båt, till salu här i Linköping. En Plastex Marathon Fast Sport Expedition.

Den är röd. Den är 52 cm bred. Och nu är den min. Lite stabilare än Cobran, men med "likvärdiga fartresurser" enligt säljaren. Den kändes fin. Lättdriven. Och stadig. Den är lite plattare i botten än Cobran, det gör den stabilare på bekostnad av ett lite större friktionsmotstånd.

Jag utvärderade länge (åtminstone mer än 10 minuter), och tänkte såhär: Egentligen skulle jag nog vilja ha en lite sportigare (och rankare) båt. Men. Nu är det snart höst och det blir kallare i vattnet. Då vill jag ha en båt som jag kan paddla i lite sjö utan att vara rädd för att ramla i.

Jag gillar båten. Funderar bara på om det går att göra något åt färgen på den.... snabba kajaker är inte röda. Snabba kajaker är rosa :)

yoga

Den senaste veckan har varit tuff. För att inte kalla den ett "helvete". Jag har som inte riktigt blivit av med illamåendet och magknipen från STAR förra helgen. Träningen har gått uruslet. Jag har fått håll-liknande kramper i magen bara av att gå i korridorerna på jobbet. Kroppen vill inte.

Idag glider jag ändå ner till feelgood för ett lättare styrkepass (mitt planerade långpass löpning var bara att glömma). Där är det yoga-utbildning. Ledaren Per sprider ett lugn i hela lokalen. Det är ganska tomt på gymmet, förutom jag och de fyra kursdeltagarna. Men jag passar på och super in atmosfären. Jag hade själv väldigt stor lust att vara med på utbildningen, men ångrade mig i sista stund. Berättar det för Per. Han ler. Och svarar:

"Det är yoga det med. Att kunna välja mellan roliga saker."

tjejer och livsstilssporter

I flera av de sporter ägnar mig åt är det inte jättemånga tjejer. I multisport är damklassen klart mindre än herrklassen. I klättring, och i synnerhet på utomhusklippor, överväger grabbarna. Jag kan inte se någon riktig anledning till att det är så, rent aktivitetsmässigt.

Det debatteras också flitigt på forum på internet. På multisport.se har tjejerna fått ett eget forum (men det kommer som inte så många inlägg där...) och på 8a.nu diskuterar killar(!) hur man ska få fler tjejer som klättrar ute.

Jag vet inte varför det är färre tjejer i så kallade "livsstilsporter". Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Tillsvidare får detta vara en notering. Kan hända att fortsättning följer.

Igår spenderade jag och min klätterkompis M kvällen i klätterhallens boulderrum. Superkul. (ok. inte utomhus. men när man slutar jobbet sent är det svårt att hinna fånga de ljusa timmarna). Men om det finns tjejer i klätterhallen så är de inte särskilt många i boulderrummet. Varför?

stickande

En stickande känsla i magen - jag får kramp (eller håll?) när jag springer. Och till och med på spinningpassen. Ja, det sitter till och med i när jag sitter vid skrivbordet.

En stickande känsla i hjärtat - det känns som att alla åker till Bohuslän för att klättra i helgen.

Och kvar blir jag. Vid min dator. Skrivandes på det som ska bli min avhandling. Det sticker.

Febriga tankar

Idag ligger jag på sängen. Med feber och ont i halsen. Kroppen orkar ingenting. Verkligen ingenting. Försöker läsa en bok. Inte ens det går.

Och jag är lättad. För det ger mig en förklaring till min urusla prestation igår. Och den urusla känsla som jag hade i kroppen och i huvudet. Hela tävlingen var en plåga. Jag undrade vad jag höll på med. Jag avskydde mig själv för att jag trodde att jag var en multisportare. Och hade lurat lagkompisen Emma att jag skulle orka med en så lång tävling. Jag tänkte: "Aldrig mer. Aldrig, aldrig mer. Jag ska ägna mig åt strumpstickning och heminredning istället".

Jag kände inte alls igen mig. Men jag kunde inte ändra tankarna.

Idag halkar jag in på tankar om att gårdagens jobb knappt räknas. Vi gick ju inte ens i mål. Men så får jag påminna mig själv om att vi faktiskt var ute i nästan tio timmar. Vilket skulle vara en ganska mastig tränings-insats för vem som helst. Så jag får faktiskt lov att ta lite extra blåbärspaj. Samtidigt som jag funderar på hur jag ska göra min allra bästa insats i Femmans multirace om en månad.

Inte riktigt min dag.

Idag var det helt enkelt inte min dag. Jag så så mycket fram emot STAR, Hade laddat, ätit, vilat. Nu var det dags.

Vi for upp till Stockholm och Alby i fredags kväll, jag, Emma och Canine-tjejerna.
Provpaddling av kajakerna. Det går lite vingligt till att börja med. Framför allt är jag hemskt ovan vid paddeln som jag fått låna. Jag får felskär och den drar ner mig i vattnet.

Prylplock och kartritning i husbilen. Och middag som Acron-Olle fixat. Han skämmer bort oss i husbilen: äppelkaka med vaniljsås till efterrätt, soda streamer (!) och duntäcken.

Sover några timmar, med tävlingskläderna på. Klockan ringer 02:15. I med lite frukost. Men min kropp har bestämt sig. Den tycker att det är en vansinnig idé att äta frukost just då. Ut ur husbilen. Och upp med frukosten igen.

Starten går 03:00. Reflexbana och löpning snitslad med marchaller. Vilken underbar start! Om inte min kropp hade varit så seg. Pulsen går upp direkt. Benen är tunga. Illamåendet är starkt. Jag springer allt jag orkar. Blodsmak i munnen. Fortsätter. Tänker att det kommer att gå över. Det är ju natt. Och då Men efter 2 km är underbenen så stumma att jag inte har någon känsel kvar. Efter två (2) kilometer.

Vi varvar. Jag är halvdöd. Emma säger glatt "vad bra att vi gick ut så lugnt". Just då tänker jag att vi är från olika planeter. Tävlingen fortsätter. Jag biter ihop.
* 03:58 stämplar vi ut på nattorientering.
* Vid 5 stoppar vi våra kajaker i vattnet som ledande damlag.
* Ett par minuter före sju tar jag ett (ofrivilligt) morgondopp. Och mina makaroner flyter iväg. Men det gör inget för jag klarar ändå inte att äta.
* 07:36 får jag i mig två små Pågens kanelgifflar (aka. kärleksbullar). En andra frukost. Dom stannar i magen. Och smakar riktigt bra.
* 9:54 cyklar jag förbi två tekniska partier som jag aldrig trodde att jag skulle våga.
* 10:07 cyklar vi förbi en alv. Med öron och allt.
* 11:43 irrar vi omkring bland kraftledningar på en fotorienteringssträcka.
* 12:41 Klarar jag inte en meter till. Vi är på andra och sista cykelsträckan. Och jag kastar in handduken.

Vi tar oss tillbaka till TC i sakta mak. Mycket sakta. Jag faller ihop på presseningen på TC. Hör speakern prata om lagen som passerar. Och bara ligger där.

Nu, flera timmar senare, sitter jag hemma hos min far i Uppsala. Fryser. Ont i halsen. Och med en obehaglig känsla i kroppen. Tänker tillbaka på tävlingen. Det var fina banor. Härlig cykling. Rolig, lång paddling. Egentligen. Men jag kunde verkligen inte njuta. Trött har jag varit tidigare. Mycket trött. Men jag brukar ändå älska känslan. Ha roligt. Njuta. Idag njöt jag inte en enda sekund (och det berodde vare sig på banan eller på min underbara lagkompis). Det var det som var den stora skillnaden.

STAR

STAR! Här kommer vi!
Väskan är packad. Soporna är slängda. Pannlampe-batteriet laddat. Cykelkedjan smord. PM är lusläst.

Jag ska strax hoppa in i bilen och ge mig av mot Alby och STAR. Ungefär 12 timmar multisport väntar oss. Med start i natt, kl 03:00.

Den största utmaningen för mig är de två utlovade "klipphoppen". Från klippa ner i vattnet. Ta mig tusan, här ska det hoppas!

Håll tummarna!

Allvar

Nu ska jag vara allvarlig.

Vilan inför STAR har börjat. Jag är inget bra på att vila. Får ont i ryggen. Det kryper i benen. Blir irriterad på de tunga väskor med datorer, kläder, och klätterutrustning som verkar ha blivit en del av mig (det ger ju i alla fall lite träning...). Men jag ska ta mig tusan hålla i den här gången. Vila. Och förbereda mig på bästa sätt.

Har planerat pastasallad till i morgon. Dricker vatten hela dagarna för att vara förberedd. Skorna är nytvättade. Kardborrebanden på cykeldojjorna rensade.

Och om jag får panik tänker jag på ett ett citat som jag lånat av support(er):
"För att visa, att man inte alls blev rädd när man hoppade till, kan man hoppa upp och ner ett par tre gånger liksom för att motionera sig."

Multisportare i Linköping

Det har börjat ryktas om en multisport-community i Linköping. Inte en virtuell community, utan en högst reell.

Tanken är att vi ska träffas och träna tillsammans någon gång i veckan. Långa pass, gärna med flera aktiviteter. Det börjar redan nu på torsdag med cykling. Vi håller på att prata samarbete med Linköpings Kanotklubb.

Men det viktigaste är att vi kommer igång att träna tillsammans. Jag tänker mig träningstävlingar, teknikpass och långpass.

Sugen på att hänga med? Lämna ett inlägg eller skicka ett mail så får du mer info!

Två cykel och en core

Min dag har bjudit mig på två cykelpass och ett corepass (som instruktör). Jag älskar det! Och tusan vad vi har cyklat idag!