Det hänger på grammen

Ett hett ämne just nu verkar vara vikt och löpning. Jag har i och med min operation "chockbantat" 1300 g. Viket enligt senaste Runner's World skulle innebära åtminstone fem minuter kortare tid på Maran (förutsatt att jag inte har gått upp dessa 1300 g pga av all glass som jag måste äta nu för att det är så synd om mig som inte kan träna, men det är en helt annan historia). Detta ämne avhandlades även nyligen i tidningen I Form.

Nu tror ju jag inte att det är helt så enkelt. Det är klart att vikten spelar roll, väger man 10 kg mer än man borde så har man ju 10 kg mer att släpa runt på i drygt 42 km (= 0.42 tonkm, för alla som är förtrogna med den enheten). MEN självklart så finns det ju en annan sida också, då det börjar bli negativt att väga för lite. För att orka flytta det minsta gram 42 km krävs en fungerande "motor" i kroppen. Det är viktigt!! Och ja, jag ska erkänna: jag blir faktiskt orolig, upprörd och lite ängslig när jag läser "gå ner i vikt och bli snabbare". Jag tror att ett bättre tips ofta är

"Ät nyttigt och träna effektivt och bli snabbare"

Äta nyttigt, det har jag lovat mig själv att träna på, så det får jag skriva mer om senare. Träna effektivt är, om än inte enklare, så i alla fall roligare att fundera på :P

Tusen tack...

...för all pepping! Det värmer mitt hjärta och min ömma mage. Idag är det dags att ta bort stygnen. Ett tydligt steg i rätt riktning.

För övrigt: Jeanette och Pernilla kom tvåa på SM i helgen! Stort grattis! Det ger inspiration att höra om er framfart!

En lång vandring

På med Montrail-skorna och gore-tex-jackan. Vantar och en buff. Ett djupt andetag och vandringen börjar. Först går det nerför, känns ganska lätt. Det här ska inte bli någon match. Vandrar till första checkpointen. Det går långsammare och motigare än jag tänkt mig, men jag biter ihop och kämpar vidare. Värre än såhär har det varit.

Släpar fötterna vidare, små små steg. Äntligen ett elskåp att vila mot. Pustar en stund. Magen känns som låst i en enda lång situps. Det är jobbigt att andas. Stretar vidare. Långt där framme ser jag korvkisoken. Bestämmer mig för att pusta på bänken utanför. När jag äntligen har kommit dit (det var mycket längre än det såg ut att vara) funderar jag en stund på att bara ligga kvar där. Men till slut biter jag ihop för att fortsätta till mitt mål. Det har börjat flimra lite för ögonen, och snurrar lite.

Till slut halvvägs framme! Jag har äntligen tagit mig till ICA! Jag har gått 550 meter! Aldrig hade jag kunnat ana att 550 meter kan vara så långt!! Sätter mig en stund och pustar på en frysbox. Kassörskan ser lite förskäckt ut och undrar hur jag mår.
"Jo tack. Det gör lite ont."

Och tänker: "Oj, syns det så tydligt på mig att det är jobbigt."
Faktum är att jag ett par timmar tidigare skrivits ut från sjukhuset efter en bukoperation. Jag fick uppmaningen att röra på mig så mycket som möjligt, och det är vad jag precis har gjort. Kanske lite mer än möjligt. Jag känner mig lite missmodig. Biter ihop och börjar den långa, tuffa vandringen hem. Kämpar mot frestelsen att lägga mig ner på gräset. Det blev som en hel multisporttävling att ta sig till ICA. Men det är skönt att vara på gång igen! Och jag förstår vad lyckligt lottad jag är som kan röra mig i vanliga fall!

Fotoalbum

Bilder från Dalslands kanotmaraton:
http://www.tabblo.com/studio/invitation/941757/63bfce0e665209317c26b235337d9c9e

Och från paddling i St Anna i Augusti:
http://www.tabblo.com/studio/invitation/941785/5abd1b1105310b503a58ffc4a6035d97

Överraskningar och planering

Ibland överraskar jag mig själv. Som igår, efter att ha kört ett 3,5 timmar långt pass på landsvägsracern i motvinden tillsammans med triatlet-gänget så upptäcker jag plötsligt att jag städar ugnen! Stålull, medel, trasa. Gnugga, gnugga, gnugga. Jag har gått och tänkt på det i fem år! Och idag, efter cyklingen, medan vinden fortfarande brusade i öronen var det tydligen dags. Ok, min ugn har en bit kvar till mormors-status. Särskilt med tanke på den oidentifierbara knölen längst in i ena hörnet som inte ens gick att ta bort med kniv. Men det var en total överraskning att jag skulle göra det idag, samtidig som Norah Jones sjunger på stereon.

Körde som sagt ett pass med triatlet-gänget från Scania igår. Det började med rätt lugn cykling. Ett lugnt lång-pass i bästa Jonas-Colting-stil (Colting är nog grabbarnas husgud :) Grabbarna snackade träning, träning, träning: träningschema, träningsmängd, typ av träning, träningstider (och gränser som sambon satt upp). I mitt stilla sinne tänkte jag: dessa grabbar tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Kör långpass på cykel VARJE vecka. Samma bana. Hur orkar de snacka om träningstider, träningsprogram, tränings... varje gång?? Under tiden hann nog jag och Malin avhandla nya lägenheter, jobbproblem, nepalresor, de stora målen nästa år, cykelmek, utbrändhet, diverse världsproblem och förstås allt om träning.

De här gossarna tränar 11 pass i veckan. Seglade in på dryga 11 timmar i årets version av Ironman i Kalmar. Och siktar på att förbättra det. Jag frågade Kjell hur han fick ihop det med 11 pass i veckan. Plus ett heltids-jobb med mycket resor. "Planering, planering, planering" var svaret jag fick. Kjell går upp 5 på morgnarna. Springer intervallpass eller simmar. Sedan ett pass till på kvällen. 3 pass av varje gren varje vecka plus styrketräning. Jag har definitivt mött mina övermän. Han bokar sina jobb-resor så att det finns tid och möjlighet för gym och träning.

Själv kämpar jag på och försöker med mina åtta pass, och undrar ibland om det är sunt att hoppa över fredagsölen med jobbarkompisarna och keramikkursen jag gärna vill gå. Men Kjell har bestämt sig. Och jag är grymt imponerad av hans målmedvetenhet, hans planering och hans konsekvens.

Tillbaka till cyklingen. Efter två timmars cyklande ökade motvinden. Jag och Malin låg längst fram. Jag hängde på henne, hon hängde på mig. Farten drogs upp. Benen stumnade. Det blev tyst i klungan bakom oss. Och det var helt underbart!

Griffin-tankar och franska multisportare

Idag hängde jag på Malin och triatlon-gänget och simmade. När jag låg där i poolen och plaskade kom jag att tänka på Griffin Trophy (Scanias multsporttävling för sju-mannalag) som gick för ett par veckor sedan. Efter att ha varit i tre år så blev det så att jag fick stå över i år. Tidigare hade vi ganska bra placeringar: 3-5-2. I år gick det tyvärr inte riktigt lika bra efter en miss på sista sträckan. När jag ligger där och simmar inser jag att jag skulle nog inte ha klarat av att ta en sådan miss. Jag hade blivit en ganska hopplös, arg och irriterad person. Absolut, absolut inte på någon annan än mig själv: "jag borde ha gjort det bättre" hade tankarna varit.

Tävlingsmänniskans dilema. Det är bra att ha en stark vilja och tävlingsinstinkt. Men det gör också att man inte alltid mår så bra. Jag ska träna på att tygla det. Åtminstone lite.

Förresten, så breättade den franske multisportaren som bor i Brasilien om ett tjej-lag han kände som kommit på fjärde plats i lång-tävlingen Eco Motion i Brasilien. Fjärde plats av ALLA lag. Även herrlag! Inspiration!

Mot nya framgångar!

Stort stort grattis till Emma och Anna G. som rusade in på första plats i Norrlandsknäcket igår!!! Jag är så glad för er skull, och faktiskt väldigt stolt också! Ni är jättebra!

Ser fram emot att höra alla detaljer om tävlingen!!!

Själv kämpar jag på i Helsingfors. Har skaffat mig en stilig rosa och grön cykel. Enda problemet är att den har punktering, och jag inte har några verktyg. Hoppas kunna lösa det i morgon när mina jobbarkompisar är på plats igen. De kanske har någon skiftnyckel att låna ut.

Opi Kntonyrkkeilemään

Fredag morgon. Har just kommit till universitetet och ska sätta igång med dagens jobb. Kom bara att tänka på några saker:
- I Finland använder man cykelhjälm.
- Det är nästan omöjligt att hitta annan mjölk än "fettfri" i butikerna i Finland.

Igår provade jag passet Opi Kntonyrkkeilemään på gymet. Det visade sig vara ett box-pass. Helt ok, men lite lågt tempo för min smak. Sedan åt jag underbart goda surskorpor med ost och en karelsk pirog (en råg-pirog med risgrynsgröt i).

I kväll far Acronkanoter.se till Umeå. Det är skittrist (ärligt talat!) att inte få vara med i helgen. men jag är med i tankarna och håller alla tummar jag kan! Kom igen, tjejer! Och kom ihåg att det bara sitter i huvudet :)

Tankar om Finland

Några reflektioner efter 1.5 dygn i Helsingfors:

- I Finland har pojkarna långt hår i toffs.
Det ser oftast lite "klättrar-coolt" ut. Men det finns vissa stolpskott också. Och de som inte har långt hår i toffs har oftast inget hår alls...

- I Finland väntar man på övergångsställena tills det har blivit grön gubbe.
Det känns som att hela Helsingfors genomsyras av lugn. Utom i blicken på bilförarna...

- På gymet gör man två övningar.
(1) man svingar en träkäpp över huvudet; (2) man håller i en vikt (6-25 kg) i ena handen och lyfter den upp och ner längs sidan (tränar sidan av magen). Vikten provade jag. Den funkade bra, även om jag föredrar att göra sneda sit-ups på bollen :) Käppen får vänta till framtiden.

Livet går vidare....

... även om det kan vara svårt att tro efter de senaste turerna. För att fatta det kort: efter att ha haft ont i halsen i två veckor blir jag irriterad och går till doktorn. Doktorn börjar klämma på min mage:
"Du har ngåot i magen...!" säger hon.
"Bara muskler" svarar jag glatt.
"Nä, det tror jag inte på svarar doktorn. Du har något i magen. Säkert att du inte är gravid?"
"jaa..."
"men det är något här..."
"ja, ja, men jag har ont i halsen!"
Efter ett helt gäng ultraljud och magnetröntgen visar det sig att det har blivit en jättestor vätskefylld blåsa i min mage. Helt ofarligt och ganska vanligt. Enda skillnaden är att min var många många gånger större än vad som vanligtvis klassas som en "stor blåsa".

Nu har jag kommit över chocken, och väntar på en operation. Och börjar inse att det här är svart på en massa underliga problem jag har haft senaste månaderna. "Löpmagen", bland annat. Och en massa annat som varit lite konstigt. Tur att doktorn stod på sig.

Det halsonda, förresten, det kom av sig.

För tillfället sitter jag i en lägenhet i Helsingfors och tittar ut på gatlyktorna. Ska vara här i en månad på universitetet och forska. Det har börjat bra. Helsingfors är bra. Jag har hunnit gå en runda inne i centrum och jogga längs vatten, och gjort några spaningar:
- Finland är stilrent, designat, lugnt och vänligt.
- Helsingforsbor är snäppet mer modemedvetna än stockholmare. Snygga kläder, inte så ballt som i stockholm. Mera mjukt och udda.
- Ska man jogga i Helsingfors ska man jogga längs vattnet.
- Finnar röker. Mycket.


I morgon ska jag spana in gymet på universitet, och försöka att komma till ro lite mer i forskningen. Återkommer med fler spaningar från Helsingfors gator, parker och gym.