Marathon

Jag tänker att jobbet med min avhanling är som att springa ett marathon lopp.

I början känns det som att stegen knappt leder mot målet. De är oändligt många. Jag tar ett, men det är fortfarande oändligt många kvar. Halvvägs har jag fortfarande svårt att förstå att jag närmar mig målet. På slutet går det fortare. Men då gör det så ont att varje steg känns i det närmaste oövervinneligt.

Att springa ett marathon, precis som att skriva en avhanling, är lätt vissa partier. Småjobbigt emellanåt. Och ibland överdjävligt. Det gör ont. Det är en kämpa-insats. Jag frågar mig varför jag gör det. Självklart blir svaret varje gång, för maran och för avhandlingen, att det är så vansinnigt roligt.

Årets sista dopp?

Jag tar en paus frå jobbandet. Har stämt träff med Tobias. Paddling på Stångån. Vi paddlar. Vi lyfter. Vi paddlar. Vi lyfter. Regnet duggar. Det är underbart! Att sitta vid skrivbordet och jobba är lycka. Men en helt annan lycka än den att vara ute och paddla!

En bit upp i Stångån är det dags att kolla klockan. Jag fipplar fram min mobiltelefon (Tobias är, precis som jag en sån person som tränar utan klocka). Och plums. Det är kallt i vattnet. Men det största bekymret kommer ändå när jag kommit in till kanten och mina fötter fastnar i dyn. Det är nära att min ena älskade Keen-sandal får offras till Stångån. Till slut får jag upp den, och vi kan fortsätta.

Roliga saker

Det handlar om överlevnad. Jag gör något jag verkligen vill. Något jag verkligen drivs av. Tycker är roligt. Men samtidigt är jag så trött på det det. Det upptar all min tid. Och tyvärr tvingar det mig att sitta stilla.

Jag skriver på min avhandling. Om två veckor ska det vara klart. Jag tänker att om jag äter samtidigt som jag skriver så kan jag ta ättiden till träning. Och om sanningen ska fram så orkar jag nästan inte träna.

Det handlar nog om att slitas mellan roliga saker. Och att acceptera att alla roliga saker inte är förenliga.

Mörkret.

Jag kan inte klaga. Mörker betyder fler som tränar inne. Det betyder roligare klasser. Det betyder mer inspiration för mig på ledarcykeln.

Så. Häng på!

Dagsnoteringar

... ja. Huvudet är fullt. Kroppen får lida.

* Om man springer dagen efter tre dagars tuff styrketräning varvad med stillasittande känns benen som stockar.

* SM i multisport avgjordes igår. Idag förstod jag hur ballt det är att kunna titulera sig "svensk mästare". Och att det är ett år kvar tills nästa gång möjligheten att få göra det finns. Ett mål för nästa år kanske?

* Var kommer dom från, alla studenterna? Borde de inte vara ute i det fina höstvädret istället för att sitta på universitetet?

* Vi lever alla olika liv: en av studenterna tog av sig skorna och bredde ut jackan på korridorsgolvet. Och uträttade eftermiddagsbönen.

Tänk mig tusan. Det har nog börjat vända. Efter en tid med förkylning och stillasittande på jobbet. Trötthet. En kropp som inte svarar. Gårdagens meny:
Morgonjogg med pannlampa (åh! vad det är fantastiskt att vakna med naturen)
Framsteg på jobbet: tre delmål nådda.
Fredagsmys(fys) med Sören. Veckans bästa pass.
Middag med klätterkompisen Disa.

Svårtoppat.
Det enda skulle väl ha varit att köra SM i multisport idag. Men man kan inte få allt. Och jag får se till att få ett SM nästa år istället.

j

om att sitta i klistret.

Förra veckan fick jag min nya paddel levererad. För att den skulle rymmas i brevlådan kom den i fem delar: två blad, två rör-delar, och en pinne smältlim. "Bara" att sätta ihop.

Jag lät lite förtvivlad, och vips hade super-hyggliga Jonas lovat att hjälpa mig svinga varmluftspistol och limpistol. Idag var det dags.

Vi mätte, sågade, limmade, klurade, värmde limmet igen, vred bladen, klurade mera. Och till slut var det klart.


Dessutom. På sann multisport-manér så dök till slut köksvågen upp. Min nya Kajner 4s vägde in på 689 g. Jonas Brasca FW noterade 739 g. Kajner är (enligt rykten och bekräftat med måttband) en kopia av den dyrare Brascan.

Det var 50 g som gjorde mig en smula mer nöjd med kvällen!

Tusen miljoner tack för hjälpen Jonas!

Ännu utan rörelse

Jag sitter på mitt kontor. Förkyld tittar jag ut på världen. Det känns som om allt utanför kontorets väggar rusar fram i 170. Klätterhelger. Multisporttävlingar. Trevliga möten med goda vänner. Och här sitter jag stilla och tittar på, känner mig yr i huvudet av allt som pågår omkring mig. Medan livet på mitt kontor rör sig med myrsteg.

Jag beklagar mig i ett mail till support(er). Han svarar. Klok, som alltid:
"Jag kan garantera att världen finns kvar och det har hänt förvånandsvärt lite, trots att du åstadkommit en hel del. Det är ungefär som vanligt, man kan inte göra allt och vara överallt samtidigt."

Om att ha tråkigt

Det är sjukt nu. Sjukt i kroppen. Andra dagen. Jag har tråkigt.

Orkar ingenting. Noll motivation.

Tittar på en film. Somnar. Vaknar. Får en kort sekund lust att jobba med mitt nya pass på feelgood: Alpingympa!

Men känner hur jag tung kroppen är. Och lutar mig tillbaka i fåtöljen igen.

Tänker att jag borde limma fast bladen på min nya paddel (en Kajner 4s). Men det får nog bli en annan gång.

Längtar efter att bli frisk. Och efter att ha motivation. Allt är ju så mycket roligare då.

Möjligheter

Jag springer ett kort pass i måttligt tempo i skogen. Just nu handlar min löpning, precis som all min andra träning, om överlevnad. Om att ge kraft till och en paus från jobbet. Jobbet, som just nu är en stor del av mitt liv.

Senaste joggingrundan insåg jag plötsligt varför jag älskar att springa. För när jag springer blir allt möjligt! Hindren små, möjligheterna enorma!

Om att våga lägga ner.

Det blev inte riktigt som planerat med hösten. Istället för de starka och roliga insatserna jag sett fram emot på tävlingsbanan blir det paus. Time out. Träning i lugn och ro. Återhämtning av kroppen.

Mitt jobb tar stor plats i livet just nu. Det är ruggigt roligt. Men det som urlakar kroppen och hjärnan. Hur mycket jag än v i l l så orkar inte huvudet samla sig för en topp-prestation. Det är inte roligt att tävla. Jag känner hur kroppen är så långt ifrån topp. Jag blir skickad till doktorn för provtagning - minst tio sorters prov. Armen är som en schweizerost innan jag får gå hem. Jag bli beordrad akupunktur och vila. Kvällsbad och örtte.

Samtidigt: hatar att ge upp. Men jag tänker på de stora friidrottsstjärnorna. De tävlar inte när de är sjuka, eller ur form. Så jag tar beslutet. Tävla ska vara lustfyllt. Därför tar jag en tävlingspaus under oktober. Tränar lite lagom och njuter av det i stället.

Och jag är nog lite stolt, ändå. Jag har vågat lyssna på kroppen. Och vågat lägga ner för en liten stund. För att komma tillbaka starkare än någonsin.

Storm på stranden

En vilohelg. Jag har vilat i två dagar. Nästan. Dagens korta jobbingrund räknas inte riktigt. I stället promenad och fotomodellande i bästa top-model-stil på sveriges längsta sandstrand (Nä, det är inte jag på bilderna. Jag håller i kameran). Bara de högklackade som saknades i stormen.

Om att (inte) vara lagom

Jag tränar en del. Ganska mycket, faktiskt. Jag känner min kropp skapligt väl. Och jag vet, att om man vill bli bättre, starkare, snabbare så behöver man ta i ibland. Plåga sig själv en smula. Det behöver vara jobbigt och göra ont.

Visst kan man träna för att "hålla igång". Hålla formen. Må bra. Samma vikter, samma hastigheter, samma distanser. Inget fel med det. Men man blir inte bättre.

Ibland händer det att jag får kommentarer från dessa "lagom-människor". Det påstås att man kan inte träna mer än varannan dag. Man kan inte springa längre än si och så. Man kan inte köra steppasset med brädan på högsta. Man kan inte ha den stora vikten på styrke-passet. För det är inte det v a n l i g a. Det är standard. Det är inte lagom.

Då händer det att jag blir lite irriterad, lite störd. För om man gör som alla andra, hur ska man då kunna bli starkare än de? Vinna tävlingarna? Eller bara bli starkare själv?

Fotnot: det är en annan sak att diskutera träningsupplägg i förhållande till vad som är bra för personens kropp just nu. Det är just "standard"-argumentet som inte står högst upp på min topplista...