Marathon

Jag tänker att jobbet med min avhanling är som att springa ett marathon lopp.

I början känns det som att stegen knappt leder mot målet. De är oändligt många. Jag tar ett, men det är fortfarande oändligt många kvar. Halvvägs har jag fortfarande svårt att förstå att jag närmar mig målet. På slutet går det fortare. Men då gör det så ont att varje steg känns i det närmaste oövervinneligt.

Att springa ett marathon, precis som att skriva en avhanling, är lätt vissa partier. Småjobbigt emellanåt. Och ibland överdjävligt. Det gör ont. Det är en kämpa-insats. Jag frågar mig varför jag gör det. Självklart blir svaret varje gång, för maran och för avhandlingen, att det är så vansinnigt roligt.