4000 höjdmeter, 90 km, 21 timmar och 26 minuter lycka!

Hemma från Icebug 24 som gick av staplen i Hemavan. Sammanfattning:
Det var så sjukt kul!

På 21 timmar och 26 minuter avverkade vi omkring 4000 höjmeter och 90 km. Vi såg renar och ripor, grodor och harar. Och en väldig massa fjäll. Galet mycket fjäll. Besökte Sytertoppen på natten, gjorde ett klantigt vägval, vadade genom iskalla fjällbäckar.

Vi kom trea av sex lag i damklassen, totalt tolva. En placering vi måste vara nöjda med.

Rapport från tävlingen kommer snart, här är några bilder från tävlingen (jag vet: inte så sportigt att ha med kameran på banan. Men fasligt roligt.)

Ia på vär mot tredje kontrollen. Icebugs med dubbar var bra skoval på de hårda snöfälten.
Tre härliga poäng till!
Natt.
Gryningstimmar på Kungsleden.

Äntligen i mål!

Då kör vi - Hemavan & Icebug 24

Väskan packad. Soporna tömda. Skorna nedstoppade. Huvudvärken som ett paket på posten (den kommer alltid till mig när jag är lite stressad, trött och spänd).

Strax hämtar Ia upp mig och vi påbörjar resan mot Hemavan.

Nu ska vi bara njuta!

Utmaningar och prestationskrav

Man kan nog säga att jag började klättra i februari i år. Då gick jag min första kurs inomhus. Sedan bet klättringen tag i mig. Jag älskar det: koncentrationen, den fysiska utmaningen, smärtan i händer och fötter, glädjen att nå toppen.

Igår for vi till Solvik, Johan, Gustav och jag. Solvik är brant, överhängande och hårt. Johan tittade allvarligt på mig när jag ville följa med: Det är hårt i Solvik.

Gustav springer upp för Ali Baba i Solvik.

Utan några som helst krav på min egen prestation var det fantastiskt kul att klättra i Solvik. Bara en stor utmaning. Jag hängde där i mitt topprep, klättrade så att svetten rann.

Jag tänker på det här med krav på prestationen och utmaningar. Det är svårt. Jag gillar utmaningar. Jag har till och med märkt att jag blir olycklig när jag gör för enkla saker. Medan många andra säkert reagerar med att ibland tycka att det är lite bekvämt och roligt att få behärska någonting; en klätterled, en MTB-spår, en tenta på universitetet, så blir jag ledsen och rastlös.

Förknippat med utmaningar är också kravet på prestation. Det handlar om att hitta en lagom balans: att få utmaningar och att vara nöjd med sina resultat utifrån sin egen utgångspunkt. Inte alltid så enkelt när man själv har för liten insikt i ett område för att kunna utvärdera sina egna resultat. Som jag när det kommer till klättring.

Slutsats? Jag gissar att det måste vara att jag ska klättra mer i Solvik.

Men först väntar nu Hemavan och Icebug24. Avgång om två timmar, så det är bäst att jag packar väskan.

Hemavan väntar

I morgon bär det av mot Hemavan och Icebug24. Tusan vad vi ska springa. 24 timmar på fjället.

Förberedelserna är i full gång: ultralätt sovsäck. tunna regnbyxor. regnjacka. extra förstärkningströja. nödproviant. mat för 24 timmar. vätskesystem. gps. batterier. pannlampa (hur mörkt blir det egentligen på natten?). mormors hemstickade yllevantar. Min tävlingskompis Ia vägde in sin ryggsäck på ca 4.3 kg, inklusive vindsäck, men exklusive mat. Ska försöka packa och väga in mig ikväll.

Vilka sockor ska jag springa i? vilka skor? vilka byxor? långa? korta?

Frågorna är många. klumpen i magen börjar växa till sig. Och det beror inte bara på att jag äter och äter för att ladda upp energidepåerna. Det finns en hel del pirr där också.

Tre toppar på en dag.

Jag är fortfarande inte tillräckligt duktig på att klättra så jag kan klättra mig trött. Fingrarna tar slut innan dess, blodet rinner från handryggar och fingertoppar. Under vistelsen i Lofoten kom jag på ett smart drag: jag såg till att bära riktigt tungt på anmarscherna. Anmarscherna i Lofoten är ofta ganska långa (någon timme), branta, och steniga. Det är brukligt att man delar replagets utrustning och rep, men jag proppade raskt i allt i min väska. Slängde ner kompisens vattenflaska. Och såg till att min egen alltid var full.

Tyvärr hjälpte inte det. Benen ville bara fortsätta. Jag började springa till och från klipporna (Ok. den tunga ryggsäcken fick åka bil fram till parkeringen och själva anmarschens början. Den var för tung för att springa med). Inte heller det verkade räcka.

Jag märkte hur humöret började svikta. Hur jag blev odräglig mot min omgivning. Och fruktansvärt avundsjuk på mina vänner och mycket duktiga klättrare som fick komma ner från bergen och vara trötta.

Till slut kom jag på det. En löprunda upp på tre av topparna i närheten av Henningsvaer. Packade ryggsäcken med mat, vatten, kamera och guidebok och gav mig av.

Först bort till Glåmtinden (419 möh) och sedan upp. Och ner. Sprang förbi ett koppel av andra besökare och möttes flera gånger av frågan: Varför springer du? Svaret självklart: För att det är så kul!Nästa topp blev upp till sadeln på Vågakallen (gissningsvis ca 600 möh). Missade stigen i början och fick kravla mig igenom ormbunkar och stenpartier. Extra utmaning!Ner igen. Passera campingen där mina vänner som hade vilodag satt och stekte pannkakor. En snabb kopp kaffe och så upp på dagens sista topp: Festvågstind (641 möh).Totalt ca 1700 (branta) höjdmeter, upp och ner. Kanske omkring 3 mil löpning. Efter det blev mitt humör strålande igen!

Att paddla nerför Stångån.

Rosa Kanoten paddlar igen. Ett teknik och intervallpass med Ia på Stångån idag. Stångån är in speciellt vacker. Den luktar inte speciellt gott. Vattnet är inte särskilt klart och bjuder inte direkt in till bad. Vyerna från kajaken är inte särskilt spännande. Men ändå: jag älskar att paddla mig trött fram och tillbaka på Stångån.

Idag i en VKV 101. Märkte att det var länge sedan jag paddlade lite rankare båtar, och fick faktiskt bada när jag blev omkörd av en motorbåt. Gäller bara att komma ihåg att det är Stångån man badar i. Och hålla munnen stängd när glider ner i vattnet...

Hemma.

Jag är hemma på slätten i Linköping igen. Rastlös. Darrig på handen. Full av inspiration. Det kryper i kroppen. Hjärnan går på högvarv. Ja, ja, jag ska jobba. Snart. Ska bara samla tankarna lite.

Två veckor i Lofoten. Har varit fantastiska.

Fem dagar var jag på kurs på Nordnorsk Klatreskole. Det handlade om att klättra säkert. Att lägga säkringar, att hantera rep, att klättra långt. Och om att få inspiration. Klättringen var lätt, men hjärnan och det mentala fick sig en omgång. För att hålla kroppen i gång inför Icebug24 passade jag på att springa, oftast två pass om dagen.

Resten av tiden bodde jag i ett ljusrött tält i "svensk-lägret" på Gandalf-campingen. Klättrade och sprang. Njöt av höga berg, enorma hav, nyfångad fisk, och midnattssol.

Det kommer mera:
Om vara "nykläckt" klättrare.
Om det mentala i klättring.
Om att springa upp på tre toppar på en dag.
Om att vara förberedd.
Om att soloklättra.
Om att ha rastlösa ben.
Om äventyr.

Men det blir senare. Under tiden: några bilder.

Jag och Dagfinn på toppen av Bare Blåbaer

En löprunda: upp på toppen Glåmtind.

Bron över till Henningsvaer. En schysst backe som avslutning på löppassen.

Vem vet vad jag gjorde förra sommaren?!

Mitt liv har fått en ny, oväntat (och oönskad) dimension. Jag har börjat gå i sömnen. Visserligen har jag gjort det under de senaste åren, men nu börjar det bli otäckt. Varje natt kryper jag ned i sängen tillsammans med mina två katter. Så föreställ er min förvåning då jag i morse enbart hittade en av katterna i lägenheten. Efter mycket sökande genom alla vrår, hörde jag plötsligt ett jamande utifrån trapphuset. Jag hade, i sömnen, låst upp dörren, släppt ut katten och därefter låst igen. Frågan är nu - vem vet vad jag kommer hitta på inatt?!

Adrenalin

Jag och min syster är olika på många sätt. Men det finns även stora likheter. Vi är båda beroende av adrenalin. Vi söker våra kickar på olika sätt men resultatet är ändå det samma; Att känna pulsen öka så att hjärtslagen hörs banka mot trumhinnorna. Att känna den hissnande känslan i maggropen då det känns som om man ska tappa balansen och trilla, men trots allt lyckas hålla sig uppe. Att njuta av den pirrande osäkerheten om man behärskar situationen eller ej.

Under resan till Afrika fick vi assistera vid en operation av vilda lejon. Då hanarna träffades av bedövningspilar och kastade sig runt i en vild dans, var det uppenbart att de inte är några keliga katter - långt ifrån! När lejonet plötsligt tittade tillbaka på mig under operationen och alla runt omkring började skrika "fly!" - sprang jag. Väl i säkerhet, började jag längta efter nästa möjlighet att försätta mig i en lika vanvettig situation.

På norgefronten intet nytt

Kommunikationen med Norge är bristfällig. Enbart sparsamt med information läcker över gränsen. Ord som; vackert, soligt och härlig klättring gör att jag trots allt vågar påstå att Rosa Kanoten har det bra. Sovsäcken som följt med på äventyr i Sydafrika är nytvättad och uppfluffad och väntar på att få följa med på Rosa Kanotens resa till Hemavan och 24 timmars fjäll-rogaine!

Vildmarksdrömmar

Det är lika bra att erkänna på en gång – jag är ingen friluftsmänniska. Min syster roffade åt sig hela den delen av genpolen. Jag trivs med rinnande vatten och nybäddad säng. Trots detta gav jag mig, i början av sommaren, i väg på äventyr till Sydafrika. Utrustad med underställ, sovsäck och pannlampa, samtliga lånade av min syster, var jag redo att ta mig an vildmarken. All bravur började sippra ur mig då jag låg och huttrade med mössa och vantar på, djupt nedkrupen i sovsäcken. Att vinter i Sydafrika medför riktigt låga temperaturer under nätterna var inget jag räknat med!

När rapporter från Rosa Kanoten, på äventyr i Lofoten, började strömma in med uppgifter om shorts och värme, började jag fundera på val av resmål! Rosa Kanoten, som trivs och blomstrar ute i det vilda, har midnattsol som stör skönhetssömnen som största problem! Under gårdagen gjordes den första riktigt långa turen med strålande sol som sällskap.

Kanske är det bäst att jag överlåter vildmarkslivet åt min syster – och då Afrika lockar kan jag alltid lita på att få tips, råd och prylar från en riktig expert; Rosa Kanoten!

En varm sovsäck gör sig bra i Afrika!

De vackra djuren gör att man, trots alla vedermödor, längtar tillbaka!

Bergssemester

Nu tar jag semester, åker till Lofoten för att klättra och springa upp för berg. Under tiden kommer min Syster Karin sköta rapporter från Lofoten via base camp. Har vi tur får vi även läsa om hennes egna funderingar här på RosaKanoten också!

Höga drömmar

Väskan är packad. I eftermiddag kliver jag på tåget för att efter 22 timmar stiga av i Narvik. Därifrån ska bussen ta mig till Svolvaer, där jag blir hämtad för att åka till slutdestinationen Henningsvaer på Lofoten.

Jag har haft resfeber i en vecka: i sömnen har jag packat, försovit mig på tåget, glömt repet, hamnat på fel buss. Men nu känns läget förvånansvärt väl under kontroll.

Jag ska gå på Nordnorsk klätterskola, lära mig att göra långturer. Jag är på väg mot en dröm. Minns för fyra år sedan, när jag och två kollegor var i Yosemite i Californien. Yosemite är (förutom namnet på Biltemas cykelmärke), kanske världen klättermecka. En av de mest kända klipporna är den dryg 900 meter höga och vertikala El Capitain. Mina kollegor, som då var i klätterbranschen, berättade om flerdagarsturer uppför klippan. Jag höll på att dajma i brallan. Aldrig i livet! Det kändes svindlande med långturer, ännu mer svindlande att sova på klippan. Eller på och på, snarare bredvid, upphängd i kilar fastsatta i klippan.

Och nu sitter jag här med pirr i magen och drömmer om just det. Långt och högt. Svindlande. Som en riktig bergsbestigare! Det vill jag bli!

Nordnorsk Klätterskola blir ett första litet steg mot de långa turern och de stora bergen!

Men nu, innan jag kliver på tåget för att vara stilla i 20 timmar planerar jag en överlevnadsstrategi. Två timmars stenhård träning för att tömma allt spring i benen.

En helsida och ett gammalt lik i garderoben

Jag pratar med min mormor. Hon har läst reportaget om Ia och mig som publicerats i dagens Corren (sid A16).
"En fin bild på er!" säger hon, "Och massor med text och information." Men så börjar hon fundera:

Mormor: Det står att ni ska tävla i ett helt dygn...
Anna: Ja...
Mormor: ...och att det är orientering...
Anna: mmm...
Mormor: Men hur ska det gå?
Anna: Ja...?
Mormor: Jag minns när du sprang vilse i Vidingsjöskogen!
Anna: Hmmm.... (ärligt talat, vad säger man? Hon har ju rätt... En gång i högstadiet satsade jag friskt på gympa-lektionen. Och ägnade närmare 2.5 timmar åt att irra runt i Vidingsjöskogen med kramp i benen)... Man lär av sina misstag!

Och faktum är att jag faktiskt har lärt mig att orientera. Kanske är det min hjärna som har mognat. Kanske är det så att övning ger färdighet. Eller så är det bara så att jag inte har begripit att jag inte kan orientera? Men vad spelar det för roll vad orsaken är, huvudsaken är att jag kommer fram till rätt plats på inte alltför lång tid.

Om ett pirr i magen.

Ibland får jag ett pirr i magen. En oerhört stark känsla av lust. Kroppen vill. Hjärnan hakar upp sig och går på högvarv. Som när jag tidigare idag hittade hemsidan som beskriver tävlingen Keb Classic. Två-dagars alpin-tävling. Den hamnade direkt på min önskelista. Och jag har redan i mina tankar börjat utforma träningsprogramet för den. Wow!

Återstår bara att hitta resterande två tredjedelar av laget.

Om press och lyckan i att springa.

Idag träffade jag och Ia Jörgen från Corren. Vi halkade upp och ner i Vidingsjöbacken och försökte samtidig avfyra våra allra bästa top-model-leenden. Sedan en intervju sittandes i vindskyddet vid foten av backen. Temat var multisport, och i synnerhet vår kommande utmaning Icebug24. Reportaget kommer i fredagens Corren.

Efter intervjun passade jag på att ta ett varv med ryggsäck på LOK-milen. Spöregn och kall vind. Men ändå så fantastiskt. Det slår mig varje gång jag springer hur fantastiskt jag tycker att det är. Jag blir varje gång överraskad av den fantastiska lyckan jag känner då jag springer.

Idag. I ösregnet. På blöta stigar. Regn är bra. Jag gillar färgerna som blir så klara. Jag behöver inte vara rädd att trampa på huggormar som ligger och solar (eftersom de inte ligger och solar när det regnar). Jag gillar när kläderna blir blöta. Det känns så så härligt busigt. Och jag gillar när håret klistrar sig i pannan.

Runt Roxen åt fel håll.

Dagens träningspass blev en runda runt Roxen tillsammans med Magnus med supervaderna. Det syns på lång väg att Magnus är stark. Jag minns det tydligt när jag var och cyklade en vecka på Mallorca i Springtime Travels regi förra våren. Magnus var ledare.

Cykelresa till Mallorca betyder inackordering med halvpension, långa (och lugna) cykelturer i klungor om 10-15 cyklister runt på ön under dagarna, bocadillo con serrano till lunch, kanske något föredrag eller några rövarhistorier med Glenn Magnusson på kvällen.

Det betonades att cykelturerna skulle gå l å n g s a m t. Första dagens tur började förvisso långsamt. Och med omkring 8 punkteringar. Efter några timmar insåg Magnus som ledde turen att nu började det bli bråttom hem om vi skulle få middag. Magnus tog täten. Och trampade på. Vi andra låg bakom, och njöt av fartkänslan, men hade fullt sjå att hänga med, lite oroliga för att bli kvarglömda någonstans på Mallorcas landsbyggd.

Utanför hotellet stannade Magnus slutligen. Lite flåsig var han kanske. Och vi andra hade tunga ben och lika tung andhämtning (men var mycket nöjda och glada!). Magnus sa lite försiktigt:
"Det gick visst lite fort på slutet..."
Vi andra bara log.

Idag gick det betydligt lugnare. Tur det, för mina ben hade inte riktigt återhämtat sig efter helgens multisportäventyr i Omberg. Vi hade en trevlig runda, och jag blev inspirerad att träna mer backcykling. Det är ju frustrerande att alltid komma långt efter.

När vi kom upp för backen i Berg var det två riktiga entreprenörer som ordnat vätskekontroll med saft för fem kronor glaset. Eftersom de inte hade växel på en tjuga fick vi dricka många glas...

Vätskekontroll i Berg (det suddiga på linsen är inte en effekt för att illustrera hur drömskt det kan vara att cykla runt Roxen, utan spår från det åskregn som vi just passerat igenom och som jag försökte fota i).

Budord 8

Många äro kallade. Få äro utvalda.

Kommentar: och för att veta om man hör till de utvalda är det bara en sak som gäller - att fortsätta att träna!

Pressklipp Corren

Känd från TV? Kan man väl knappast påstå... men min mormor upptäckte i dagens Corren (Östgöta Correspondenten för den som inte är hemma i det lokala språkbruket) att Ias och min insats i Omberg faktiskt uppmärksamats. Kul!
Jag vill faktiskt påstå att multisport är på frammarsch, även bland "motionärer" (jag ser mig förvissp också som en motionär, men en kanske något mer fanatisk motionär än de flesta). Och jag förstår det.

Multisport är kul: man tävlar tillsammans, man utmanar sig själv utifrån sin egen bakgrund. Det är en intressant blandning av fysik och psyke. Eftersom det är flera olika grenar blir det aldrig långtråkigt, och är man mindre bra på något är man oftast bättre på något annat. Man får träffa en massa trevliga människor. Eftersnacket, när man går och samlar ihop sina prylar brukar vara mycket trevligt. Man blir god vän med sin lagkompis och sina motståndare. Man får komma till platser man aldrig skulle besökt om det inte var tävling, göra saker man aldrig annars skulle ha gjort.

Det enda som kanske inte är så kul med multisport är när man kommer hem efter en tävling. Med en lerig cykel. Och en IKEA-kasse full med leriga och blöta kläder. Men ärligt talat, det går att överleva.

Fikacykling längs Östgötaleden

Mitt under pågående Tour de France hoppar Support(er) och jag upp på vår mtb-cyklar och ger oss ut på en fikatur längs Östgötaleden. Börjar i Vidingsjö, och trixar oss förbi Ullstämmaskogens Naturreservat. Det står tydligt på skyltarna att man inte får cykla i naturreservatet. Och just dag är det Naturreservatens Dag, så vi inser att vi gör klokast i att hålla oss bort från just naturreservaten.
En fin cykeltur längs Östgötaledens blandade terräng söderut. Lite väl uppvuxet gräs på sina håll, men ingenting jämfört med frodigheten på Omberg igår.
I Hovetorp möter vi Fredrik som håller på att skriva en bok om friluftsliv i Östergötland (kommer lagom till jul - garanterat årets julklapp!) som är ute för att ta lite bilder. I bästa Top Model-anda poserar vi glatt vid slussarna (och mina ben får sin dos av mjölksyra när vi ska cykla upp för de branta grässlänterna och samtidigt undvika snor och underliga grimaser). Bilderna i detta blogginlägg är dock mina, tagna med min lilla Olympus Mu 725 som alltid följer med mig.

Trampar vidare längs böljande grässtigar och mysiga skogsstigar tills vi når dagens mål: Slottscaféet i Bjärka Säby. Där blir det macka och rabarberpaj innan vi nöjda trampar hemåt på vägar. En perfekt avslappning efter gårdagens insats på OMMA.

Snart framme.

En gång var jag uppe på Omberg tre gånger

... och då räknar jag inte det otal gånger som jag halvvägs uppe. Idag har jag sett Omberg från alla tänkbara vinklar, till fots, på cykel, till fots släpande på cykeln, från kajak, simmandes, från luften (även om jag inte tittade så mycket just då).

Idag var det alltså OMMA. En multisporttävling vid Omberg. Och då kan man ju räkna med närkontakt med närstudier av det 262,8 meter höga berget. (Omberg är ca 10 km långt, 3 km brett, och omkring 240 meter högt på platån).

Förberedelser

Prolog. 10:00 går starten. Lätt jogging upp till toppen av Omberg. Och så ner till kajakerna.

Paddling. I med kajakerna och iväg norrut mot första kontrollen. Det är en ganska lång sträcka längs branta bergväggar. En stadig morgonvind ger oss en lite stökig sjö. Som blir än mer stökig av vågorna som reflekteras av bergväggen. Det gäller att hålla sig en bit ut från stranden. Där kommer åtminstone vågorna bara från ett håll. Vi paddlar på. Jag jag paddlar en VKV Kåre som jag lånat av Linköpings Kanotklubb. Kåre är kanske den osexigaste kajak man kan tänka sig. Men just idag visar det sig vara ett mycket bra båt-val idag. Den är stadig men lätt och lättdriven och dansar fram mellan vågorna. Jag har kanonkul. När vi möter ledande laget hör jag den ena killen säga till sin kompis: "Man skulle ha haft en Kåre idag". Och det skulle man ha haft. Istället för de tunga havskajakerna som de flesta sitter i.

Miniorientering. Paddlingen avbryts för en miniorientering i Hästholmen. Det går ut på en liten orientering där kartan är ett flygfoto. Kontrollerna får tas i valfri ordning, och är märkta med en bokstav eller siffra. Tillsammans ska de bilda ett ord och ett årtal. Kul med lite omväxling och lite hjärnarbete.

Paddlar sista biten, och springer upp till Tävlingscentrum (TC). Växlar ut på

Cykelorientering. Upp på platån på Omberg, ner igen, upp på platån, ner igen, upp på toppen, ner igen, upp på platån, ... Första halvan går sådär. Några orienteringmissar, en hel del brännässlor, totalt igenväxta stigar, Ia försvinner helt i det höga gräset. Och jag lovar: miljoner flugor och bromsar. Andra hälften går bättre. Vi får upp tempot och kan skaka av oss de envisa flugorna.

Orientering. En ganska lång och lite krävnade orientering. Kontrollerna gömmer sig effektivt i det höga gräset. Och är det inte högt gräs är det brännässlor eller tät granskog. Bansträckningen: upp på platån, ner igen, upp på platån, ner igen, upp på toppen, ner igen, upp på platån, ner igen... Vi springer i sicksack fram och tillbaka längs Ombergs sidor. När vi stämplar sista kontrollen på sträckan tror vi att vi bara har en 500 meter lång backe kvar till mål. Men det visar sig vara fel. Det är nämligen ett

Äventyrsmoment som ska klaras av innan vi får fortsätta. Äventyrsmomentet går ut på att hoppa från en ungefär åtta meter hög klippa ner i Vättern. Utan skyddsnät (men med flytväst). Jag tänker: jag gör det inte (jag gillar inte att hoppa från höga saker ner i vattnet. Verkligen inte). Antar straffrundan, att springa en extra bit och simma en sträcka. Knatar iväg. Och inser vad jag håller på med. Ångrar mig, springer tillbaka. Ut på klippan. Tänker inte. Tittar inte ner. Hoppar. Skriker. Det skulle jag inte ha gjort. För jag biter mig själv i läppen när jag slår i vattnet. Men ta mig tusan! Tjejen som knappt hoppar från enmeterssvikten har hoppat från åtta meter!

Och äntligen: vi får springa i mål. Trötta och tacksamman för nästan sju kvalitetstimmar i skogen.

Resultat? Tja... konkurrensen i damklassen var ju inte så stor. Vi var det enda laget. Men vi tycker att vi hänge med grabbarna skapligt (förutom de snöpliga orienteringmissarna förstås).

Priset blev en startplats i Omma 2010 (självklart kommer vi!) ett presentkort på Värdshuset i Hästholmen (någon som vill följa med?).

Uppladdning.

I morgon är det dags. OMMA - Ombergs Multisport. Jag och Ia ska stå på startlinjen. Jag har hört att det är bra att ladda inför tävlingar. Det har jag gjort.

Med flottig spansk mat, gärna serverad sent på kvällen. Några glas vin till. Sent i säng (spanjorerna har en helt annan idé om vad som är lämpliga lunchtider än vi svenskar. Ingen höjer på ögonbrynen när huvudrätten serveras strax efter 23:30...). Upp tidigt för att hinna med morgonjoggen före luften blivit för varmt. Toppa det med långa stillasittande dagar. Snabba växlingar mellan luftkonditionerade seminarierum och 35-gradig värme utanför. Och så, som kronan på verket, en eftermiddag och kväll på flygplan och flygplatser.

Men jag vill inte komma med bortförklaringar (nä, faktiskt inte!). Jag vill bara skriva att: Oj, som jag längtar till i morgon. Senaste veckans konfererande gör suget efter skogslöpning, paddling och cykling enormt!

Om att springa morognjogg.

Sprang i Barcelona i morse. Upp på Montjuic. Femton minuter uppförsbacke. Och mycket vacker utsikt. Jag gillar att springa i städer på morgonen eftersom det, mer än alla andra aktiviteter, får mig att känna mig som en del av staden. Jag lever där, andas, gör som de invånarna. Det är inte jag och dom, det är vi!

Jag älskar den krispiga morgonluften och älskar att se staden vakna. Jag vaknar samtidigt, och jag blir en del av staden.

Utsikt från mitt hotellrumsfönster.

De Sant Llorenc del munt och nya skor.

Här är en av klipporna vi klättrade på. Det var hårt. Och det var roligt.

Idag blev det besök på Vertic, en sportbutik bara ett par kvarter från hotellet. Kliver in. Som vanligt kan inte spanjorerna engelska. Men jag är föreredd. Har tagit med mina gamla klätterskor. Och en lapp med de modeller och märken jag vill prova. En lockig man med mörka ögon och klätterkropp hjälper mig. Med leenden, kroppsspråk och enstaka ord lyckas jag prova mig igenom skosortimentet och hitta ett par som verkar lovande.

Noterar att ett av de största märkena i butiken är Haglöfs! Någonstans måste svenskarna ha lyckats bra med marknadsföringen.