en skön stund

Ska strax ge mig ut på långpass löpning. Sådana dagar gillar jag att kliva upp tidigt, äta frukost och sedan vila en stund. Lägger mig under filten i soffan efter att ha ätit frukost. En kudde under huvudet och låter tankarna bara försvinna. Helt avslappnad i kroppen. Det är så vansinnigt skönt. Bara en tjugo minuter, en halvtimme.

Här är gårdagens lista:
Årets träningsminnen:

3) Första passet efter operationen, längs Stångån i Linköping. Springa mellan två lyktstolpar, gå mellan två. Gjorde lite ont i magen. Men det var så härligt att vara på gång igen!

2) Löprundan på femman i Norrahammar, strax söder om Jönköping. Backigt, backigt, men så vacker skog!

1) SMS träningsläger i Åby i våras. Pernilla och jag: cyklingen mitt i natten (särskilt när jag upptäckte att min broms låg emot, och kunde fixa det. Vad lätt det gick sedan!), eller vad sägs om paddlingen på morgonen. Den sagolikt vackra lilla sjön, spegelblankt vatten, höge bergsväggar som reste sig. Och till slut, efter ett 12-timmarspass som startat vid midnatt, rulla ut sovsäcken under några tallar och njuta av att slumra och samtidigt höra fågelkvitter och sus i träden. Mmmmm....

Men nu är det dags att hoppa i joggingskorna och ge sig ut i regnet ock blåsten.

en god gärning

Idag tog jag med mig mamma på spinningpass på feelgood. Och jag måste säga att hon gjorde mycket bra ifrån sig! Svettig och till synes glad ramlade hon ut ur salen efter en timme. Jag gjorde ett tappert försök att övertala henne att nu när vi ändå hade börjat så kunde vi ju fortsätta med en halvtimmes core-pass också. Det gick inte så bra. Men nästa gång så ;)

Apropå cykling... dagens lista:

Årets Punkteringar.

3. Tävlingen i Hestra. Lagen står uppställda på startlinjen, några få sekunder till start. Och så smäller det från växlingsområdet. Alla springer iväg, fast inte över startlinjen, utan för att kontrollera om det var deras däck som smällde...

2. Långtur på Kinnekulle, jag, Emma och Thomas. Någonstans på mitten smäller Thomas däck. Innan han ens har hunnit reagera har både jag och Emma slitit upp cykelväskor och börjat laga... Ryktena säger att han fortfarande är förundrad över de inte så traditionella könsrollerna. Ja, ja, är man multisportare så är man, och då tar man varje tillfälle till träning. Även på att laga punkteringar.

1. Landsvägspass med Malin. Hennes framdäck smäller. Och däcksavtagarna går sönder när vi försöker ta loss däcket (racer-däck är lite hårda ibland...). Medand vi ligger där i vägkanten och sliter och svär önskar vi heligt att det ska komma en riddare på en stilig järn-häst och hjälpa oss. Det gör det inte. Vi lyckades i alla fall till slut få både av och på däcket med gemensamma krafter och några nycklar.... Tanken på att ringa hem till Manne för att få skjuts hem de sista kilometrarna slår oss aldrig.

vinterträning

Ni vet hur det är. Reflexvästen står upp för sig själv, tårna är på väg ut genom löparskorna, man har tvättat fem maskiner svettiga och leriga träningskläder på två dagar, glasögonen immar igen, har inte ens plockat fram dubbskorna än eftersom det fortfarande mest är lervälling på vägarna... Mmm... vinterträning!

Då är det mysigt att luta sig tillbaka och minnas säsongen som har varit.

Årets Tävlingsminnen.
3. STAR - hela tävlingen, alla detaljerna. Tillsammans med Pernilla. Start med nattorientering - inte min tårtbit, dessutom fick vi inte kartorna förrän i starten. Reflexbana i gryningen - hur lätt är det? Tappad roadbook - bara att vända. Efter natten låg vi mer än en timme efter andra damlaget. Det var surt. Men efter morgonens paddling var vi i kapp och förbi och efter inlines var vi närmare timmen före! mer orientering, och orienterar-tjejerna i andra laget slog oss på sista orienteringen (delvis pga mitt krånglande knä som gjorde det omöjligt att springa). Mindre än 15 minuter i skillnad i mål, efter 17 timmars tävlande. Det var en ruggigt kul tävling!

2. KAR - i Söderköping med Emma. Tätt, tätt i den fyra lag starka damklassen. Vi tog spurtpriset upp på berget (!), vi paddlade som tokar, jag stukade foten, vi simmade över Göta kanal, vi missade på början av sista cyklingen, vi ledde, vi låg sist, och vi slutade som stolta 2:or. Det var riktigt skoja att kliva upp och ta emot priset - en stilig yxa från Hultafors :)

1. DKM+ - med Emma. Ok, det var ingen multisporttävling, men det var så roligt (och om man tänker in de tre lyften på totalt ca 500 m så kanske man kan betrakta det som ett multisport-race?). Vi paddlade, sprang med Rosa Kanoten på sin kärra, käkade bullar och fikon, paddlade, paddlade, funderade över världsproblem (som hur man kissar i en kanot), paddlade, och öste in vatten i kanoten :D Jag kan fortfarande se målgången framför mig! Det var underbart att komma fram! Nästa år tar vi K2:an, så går det förhoppningsvis lite snabbare :)

Ont.

Läste igår om Anna von Schenk som sprang maran på 2:50 "egentligen utan att ha tränat så mycket". Imponerande! Särskilt som jag själv just stretat mig igenom ett fartlekspass, och låg deckad på soffan med någon sorts konstig mag-åkomma och inte kunde röra på mig. Jag är glad om jag kommer under 3:30 i sommar.

Idag har det varit lite muntrare. Lite shopping, men mest träning (drygt två timmar på gymet), sushi och fika. Jag verkar inte vara så bra på det där med att trängas i butikerna. Medan mamma och syster surfar iväg med stora leenden undrar jag lite hur de bär sig åt.

Dagen lista. Vi råkar alla ut för dem, i olika grad. Vi svär, mår dåligt, har ont, undrar vad vi har gjort för fel för att bli straffade såhär. Rehab-tränar. Lovar oss själva att vi ska bli bättre människor. Ställer alarmet på mobiltelefonen för att göra stretchingövningar. Smyger under bordet på konferensen för att stretcha lite. Brrrr... skadorna.

Årets Skador.
3. Löparknäet. Jag hatar det. Pajjade Stockholm Marathon och halva multiport-säsongen.
2. "Löpmagen". Tidigare kund jag inte springa i högre tempo. Efteråt krampade magen och jag fick bosätta mig på toaletten. Skojar inte. Det var ingen lek. Men nu är den ett minne blott!! Och det är underbar att kunna springa igen (och slippa gliringar av lagkompisar för att man har put-mage)
1. ??? Kom inte på något mer. Så jag är nog ganska frisk trots allt.

Idag blev listan lite deppig. Men det är bara att bita i kudden och tänka på glass. Och just nu mår jag prima!

Fartlek & suporters

Idag hette passet "Fartlek" och skulle springas i Ryd-skogen. Men det vart varken fart eller lek. Det var riktigt, riktigt tungt att springa idag. Enda trösten var att jag var i ensam med mina sorger i spåret idag. Vilket i och för sig inte är så tokigt. Jag gillar att springa ensam, men skogsdoften och sågspånet.

Årets Supporters
3 (Delad):
Petter, tur att du har varit med och styrt upp bland gubbarna =) Ovärderligt.
Pernillas pappa Kjell. Som tappert varit uppe mitt i natten, som har värmt köttfärssås och fixat kaffe.

2: Patrik. Kinder-äggen på Dalslands kanot-marathon. Vilken support!

1: Olle. Världens bästa och tappraste support. Skyfflar kanoter, hejar på längs stranden, peppar mitt i natten, kör bil och demonstrerar kajak-paddlingsteknik (samtidigt). Vi gillar husbilen. Men vi gillar dig många gånger mer, Olle! Tack för allt stöd under året!

Gårdagens årets

måste självklart handla om julklappar. Här kommer de:

ÅRETS JULKLAPPAR

3. Ljuslyktorna. Min syster gav min mamma exakt likadana som min mamma gav mig. Helt utan att de visste om det! Snacka om lika smak och samma tanke. Och de var verkligen jättefina!

2. Kokboken "Mat som håller dig ung". Tack. Hur ska man tolka detta???

1. Sadelväskan till cykeln. Äntligen blir det tyst på alla som har gnällt på min jättestora, blå biltema-väska. Som efter Rimforsa-vurpan sitter surrad vid sadeln med femton varv eltejp.

Och till alla andra: verkligen tusen tack för alla fina presenter. Även om de inte kom med på listan så är jag jätteglad för allt!

Årets vurpor

Just hemkommen efter ett härligt löppass i skogen. Lugnt tempo, tid för tankar och att försvinna in i sin egen värld. Tänkte på intervall-passet i förrgår. Jag sprang mina 5x2 varv på Lingvallen. Det tog i snitt 3.03. Har för mig att jag sprang på i snitt 2.55 tidigare. Kändes som ett bakslag. Och som något att bita i för den kommande träningen... tror att uthålligheten har blivit bättre, orkar längre och i ett något högre tempo än tidigare. Men snabbheten har fått lida. Dags att ta tag i det om jag ska ha en sportmössa att kunna utmana i Scaniamilen i vår (för dig som inte är invigd. Scania-milen må låta som en oansenligt och oviktigt litet lopp. Men det är PRESTIGE!)

Även dags att börja sammanfatta året. Lovar en lista varje dag resten av året. Topp tre. Börjar bakifrån. Och idag börjar vi med

ÅRETS VURPOR.
3. I Rimforsa, på väg till första träningen med Naturguiden-gänget. Utanför ICA, precis vid öppningsdags och när alla Rimforsa-borna strömmar dit. En praktvurpa mitt i korsningen. Det var verkligen glashalt. Det gjorde ont överallt. Och bromsen fastnade så framhjulet vägrade att röra sig.

2. Thomas vurpa när vi cyklade på Östgötaleden. Han bestämde sig för att det var bra att cykla i en halvmeter djup blandning av lera och koskit. Det var det inte. Men det såg rätt kul ut ;)

1. När jag cyklade med Thomas första gången. Vi kände inte varandra så väl. Han på ny cykel. Jag var lite kaxig och skulle stajla lite (jag kan ju det här med cykling i skogen. Yeah, right). Satsade rakt igenom en vattenpöl på skogstigen. Under ytan lurade gropar. Jag landade på rygg med ett stort plask. Piiiinsamt.

kommentarer & komplimanger

Just nu är det tidig morgon, 05:15. Kan inte sova, och då brukar det vara bättre att gå upp en stund. Dricka lite mjölk och pyssla med något annat.

Igår var det fartlek, totalt 13 km varav 6 i högre tempo. Härligt att springa på det mjuka spånet i elljusspåret. Nya vintertightsen funkar strålande. Men min klocka har lagt av och visar något som mest påminner om kinesiska tecken :(

När jag låg och inte kunde sova kom jag att tänka på kommentarer och komplimanger. Vilka, vad, varför? Här är några tankar.

1) Jag är en doktorand som sliter rätt hårt med jobbet, och som är en medelmåttig motionär. I mina ögon är det jag gör på jobbet en långt större prestation än det jag gör i motionsspåret. Ändå är det resultaten på tävlingar som drar till sig folks uppmärksamhet (när till och med brevbäraren kommenterade min tid på Stockholm Marathon positivt så kan man undra...). Det går igen i alla sammanhang. Sport är bra, det får man uppmärksamhet för. Men att vara duktig på matte eller teknik eller fysik. Det är inte så hett (hur många känner namnet på EN idag framstående fysiker? Och på hur många framstående skidåkare? :)

2) Jag drejade en tekopp och gav till en vän. Hans omdöme var att "Rony O'Sullivan (en av världens bästa biljardspelare som alltid sitter och kramar en tekopp) skulle ha gillat den. Det var en kommentar som värmde.

3) Efter ett av de pass som jag lett frågade en deltagare mig om vi skulle "ta en fika eller något". Överraskad, stressad. Visste inte var jag skulle ta vägen. Hur kunde han veta att han ville fika med mig? Han visste ju knappt vad jag hette, ännu mindre hur jag ser ut när jag inte är svettig. Så där stod jag med ett telefonnummer i näven. Men så kom jag på att det är ju egentligen sådana impulsiva chansningar som jag förespråkar. Så jag bestämde mig för att ta det som en komplimang.

Nu är jag grymt trött igen, och ska krypa ner i sängen någon timme till.

cykelsektionen

Igår körde jag och Malin vårt kombipass på cykelsektionens pass på Scania. Grymt ös! Har nog aldrig haft så hög puls på ett spinning-pass tidigare!! Och aldrig tidigare i år har cykelsektionens pass varit så välbesökt :)

Konceptet: två ledare, två lag. Tävling!

cykeltur

Igår söndag drog jag, Fredrika och Anna-Sofia ut på cykelpass. På Ias initiativ träffades vi 8.15 vid statoil. Huga, vad tidigt tänkte jag först, men sen kom jag på att jag är ju morgonpigg! Och de andra tjejerna är småbarnsföräldrar, så det är nog också vana.

Det blev en riktigt trevlig och mysig runda söder om Linköping. Grusvägar och landsvägar, och emellanåt en och annan anekdot från Ika som cyklat mycket på vägarna där. Det var verkligen skönt att vara ute tidigt, nästan inga bilar, klar morgonluft. Det enda som saknades var lite snö och julstämning.

Efter cyklingen blev det ett kort löppass för mig. Underbart att snöra på sig de mjuka löparskorna och känna hur de stelfrusna tårna sakta värms upp (iskalla tår är mer ett normaltillstånd när man vintercyklar. trots tofflor). Det onda i magen kom förstår igår också. Hoppas att det går över snart.

Skönt att komma hem strax före 12, efter att ha gjort ett långpass. Eftermiddagen fri till annat: diskuterade pensionssparande med en bankman samtidigt som jag skrubbade duschen. Hoppas att han inte hörde att det plaskade :)

Jag erkänner...

mitt boxpass ÄR ganska tufft. Igår, efter att ha fått delta själv darrade armarna. I slutet hade jag svårt att starta timern, kunde inte få nog precision i fingrarna.

Idag har det faktiskt varit ömt i stort sett hela överkroppen: armarna, ryggen, magen... men det är skönt :)

Dagens pass blev lite lugnare. Lätt distanslöpning runt Stångån. Det är vackert runt ån, spegel-blank yta och träden som speglar sig. Enda problemet är att det är så många andra som springer där. Och att jag inte kan låta bli att tävlas.

Sa till mig själv, minst tusen gånger: "ta det lugnt idag Anna. Inte tävla, inte springa om. Du vet att du kan om du vill"
Det gick bra i ungefär tre km. Såg en annan löpare lång fram och kunde kämpa mig till att hålla samma avstånd, inte knapra in.

Men så dök de upp, en bit längre fram. Två tonårstjejer i huvtröja. Det bara GÅR inte att inte springa om. Och man måste ju göra det snabbt också. Sådan tonårstjejer brukar ju inte springa så långt, så man har inte så lång tid på sig... De sprang för glatta livet, hade ganska bra tempo trots huvtröjorna (jag tror att du höll ut ungefär 1 km). Och jag ökade. Förstås.

Ja, det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Lite tufft

Ok, idag blev det lite tuffare än jag hade räknat med.

Löpning till Malmen för att ha box-pass, 20 minuter, med ryggsäck. Sedan var det en deltagare kort, så jag fick själv vara med och köra passet. Med darrande armar sprang jag hem med min ryggsäck. Totalt 100 minuter rätt tufft.

Sedan behövdes en vikarie till spinningpasset på feelgood senare. Ok, varför inte?
Har nu just kommit hem från 60 minuter spinning.

Dags att stoppa i sig mat, och sätta igång med en massa jobb som måste göras.

Dagens ? Hur har det kommit en sån massa hårnålar på den lilla hyllan i duschen?

Fartlek

Idag var det fartlek på schemat. 5 km på ca 25 minuter var planen. Lugnt och sansat.

Jag älskar fartlek. Femman i Ryd. Mjukt sågspån, elljus, kryssa mellan löpare och hundpromenerare. Böljande backar. Regn. Imma på glasögonen. Andas. Andas. Flåsa. Lätt, flyger fram. Ökar i uppförsbacken. Andas.

Det gick på 22 minuter istället. Lite för fort. Men skit samma. Det var så underbart! (men i morgon ska jag ha linserna istället, så jag ser någonting också)

Attans vilken tur!

Såg just idag att nu är Stockholm Marathon fullt! Tur att jag hann anmäla mig innan!
Efter förra veckans sjukdom och återhämtning börjar träningen på riktigt idag! Ser fram emot 5 km fartlek i elljusspåret om ett par timmar! mysigt!

Förstå vem man är

Igår när jag vandrade hem efter att ha varit firat en kompis som har tagit sin lic-examen fick jag plötsligt en insikt hur dan jag är.

Jag har alltid föresatsen att ge 120% i allt jag gör. Vill så gärna satsa allt, bli så bra som jag bara kan bli. Det gäller det mesta: jobbet, löpning, cykling, drejning, skidåkning, segling, fotografering.

Jag doktorerar, och vill bli världens bästa: lever, drömmer, tänker, andas ekvationer. Sedan dyker nästa utmaning upp: keramiken. Kan inte sova på nätterna för att jag är uppslukad av keramikens möjligheter. Så är det löpningen. Hur ska jag bli bättre? Bästa tränings-schemat? Vad ska man äta? Löpskolning, intervaller, långpass... Och så blir jag irriterad, stressad när jag inte blir så bra som jag vill.

Igår insåg jag varför: jag satsar alltid minst 120% på det jag gör. Men jag vill satsa på kanske fem olika saker, samtidigt. Det blir 600%, och det är 500% mer än 100%, som är "allt". En ekvation som inte går att få ihop. Det låter enkelt nu, men det har inte varit enkelt. Det har varit enormt stressande att aldrig nå sina mål.

Min egen bild av mig själv kanske börjar ändras: jag är en mångsysslare! Hur gärna jag en vill vara en "nörd" så kommer jag aldrig bli det. Jag kan satsa stenhårt på saker, men jag varken kan eller vill prioritera bort andra saker.

Kanske visas splittringen i 2008 år tävlingsplan:
Stockholm maraton, Tjejvättern, Dalslands kanotmarathon och multisportcupen...

Slutsatserna är två:
1) Det är klokt att ibland tänka igen sina värderingar och prioriteringar.
2) Multisport måste vara den perfekta idrotten för mig :)

I morse var det ett lugnt löppass i regnet, och i eftermiddag ska jag dra ner till gymet. Ipod + roddmaskin + bålövningar. Perfekt inför DKM :)

Om att börja försiktigt

Bland det svåraste med träning är nog att börja efter att ha varit sjuk. Samtidigt som kroppen bara vill ut och göra saker är man lite mosig och öm i musklerna. Det gäller att inte gå ut för hårt.

Jag var nog på gränsen igår. Efter innebandyn med militärerna blev det igår kväll ett kort pass på löpbandet och så lite magstyrka på bollen. Svängde sedan förbi på intersport som hade kvällsöppet.

Uppdrag åt mamma: nytt underställ.
Uppdrag åt mig: nya inneskor. Fick så ont i fötterna av de gamla. Hittade ett par nya, och slängde de gamla i en papperskorg på torget. Det kändes lite som en cermoni att stå där nästan mitt i natten i regnet under det lamp-beprydda trädet på torget och dumpa de gamla skorna.

Jag tror att det var intersport som tog kol på mig. I morse var det tungt att vara Anna. Lyckades i alla fall ta mig upp, med lätt ont i halsen. Lämnade träningskläderna hemma för att inte lockas ut på det tänkte lunchpasset idag. Nu känns det bättre i halsen, så jag ångrar träningskläderna lite. Men det var kanske just det som var poängen? Att ta det lugnt.

Dags att starta dagen.

militärer och cupen

Alla pratar om det: snackade med Peter (i "Peter & Björnen") häromdagen. Fick mail av Emma. Nillan skrev om det på sin blogg. Planen för multisportcupen har kommit!

sju deltävlingar, fyra räknas i cupen. Det ska vi grejja på ett eller annat sätt. Och fy tusan vad skoj det ska bli! Jag verkligen längtar! Ska nog ägna en stund i helgen åt att göra en tävlingsplan för 2008.

Skulle ha box-pass på Malmen idag, men pga missförstånd så dök inga deltagare upp :( Istället fick jag hoppa in och spela innebandy med militärerna. Riktigt, riktigt kul, det med! Det enda som inte var kul var att jag fick så ont i fötterna av mina skor att alla tårna domnade bort på båda fötterna. Det får nog bli ett par nya pjuck.

Nu är det bara att bita ihop för ett par timmars jobb till, och sedan ska jag ge mig ner till gymet för lite styrketräning. skönt att vara frisk igen.

sjuk, anmäld och mjölksyra

Hemma från jobbet idag, huvudet är tungt, det går knappt att andas och så fort jag rör mig så kommer en massa hosta. Kryper upp i soffan, äter glass och läser gamla nummer av Runner's World. Ärligt talat. Det är fruktansvärt! Jag avskyr att vara sjuk, jag längtar ut! Jag vill göra något av alla idéer som stockas i huvudet.

Istället orkar jag ingenting och sjunker längre och längre ner i soffan. Åhhh...

Hur som helst, för att peppa mig lite så anmälde jag mig till Stockholm Marathon igår. I år ska det bli av, förra året fick jag kasta in handduken på grund av ett eländigt löparknä. I år ska jag vårda mina knän och mina fötter. Stretcha duktigt och träna flitigt.

Har precis anmält mig till Tjejvättern också. I år ska det trampas fort!

Läste precis en intressant artikel om mjölksyra i Runner's world. Huvudbudskapet är att det är fosfatjonerna (som bildas av kreatinfosfat) som är problemet i trötta muskler, snarare än mjölksyra. Det är fosfatjonerna som förstör och påverkar musklerna negativt. Man menar att om man skulle kunna undvika fosfatjoner i musklerna skulle människan kunna springa hur långt som helst (fast inte så snabbt eftersom fosfatet är nödvändigt för explosiva muskelrörelser). Lärdomen är att uthållighetsidrottare bör undvika kosttillskott med kreatinfosfat.

Man skriver också att uthålligheten försämras av antioxidanter. Antioxidanter är ett flitigt använt kosttillskot om syreradikaler. För mycket syreradikaler är i och för sig dåligt mot kroppen. Men ett mycket bättre sätt att bli av med dem är att öka konditionen :)

Lätt som en plätt!

Det gör ont och jag glömmer

Det gör ont i magen när jag springer. Det är inte håll, jag springer inte fort, det mildras när jag stannar, men det försvinner inte. När det är riktigt illa kan det göra mer eller mindre ont i magen hela dagen. Känns som om jag har ett stort sår i magen, ganska högt upp.

Joggade till mitt boxpass idag. Det gjorde jätte-ont i magen. Boxades, och joggade tillbaka. Nu gjorde det jätte-jätte-ont. Jag har ganska hög smärt-tröskel, men nu trodde jag att jag skulle dö. Var tvungen att stanna flera gånger på de kanske 4 kilometrarna. Jag fattar inte vad det kan bero på??? Det har börjat efter operationen, och vissa dagar märks det inte alls, andra (och ganska många är det rent vidrigt).

Efter boxpasset hade jag laddat upp på jobbet, käkat en banan, och just satt mig ner för att jobba ett kvällspass. Då ringer mobilen.
"Är du på väg, eller??" Tusan. Möte i bostadsrättsföreningens styrelse idag. Hade glömt helt och hållet. Kastade mig på cykeln och for iväg.

Det pinsamma är att det är fjärde (stora) saken jag glömmer bara den här veckan. Trots att jag har en kalender. De andra var
(1) Träffen med min barndomsvän F i måndags (attans vilken tur att mamma skickade ett mail som var ett svar på ett mail jag skrivit tidigare och berättat om våra planer.)
(2) PoU-samtalet med chefen... piiinsamt.
(3) Min vän J som hade sitt mitt-seminarium. Jag hade ju verkligen planerat att gå på det, men mindes det för sent... som tur var kom jag i alla fall ihåg hennes födelsedag.

Ibland undrar jag om det kan finnas ett samband mellan all denna glömska och det onda i magen... jag vet inte.

Dagens -
mina vintertights är helt utslitna. Det är kallt om rumpan.

Dagens +
jag får skaffa ett par nya vintertights som inte korvar sig och åker ner.

"Inspirationspass"

Igår körde jag och Malin ett "inspirationspass" på Gröndal. Inspirerade av multisport och triatlon blev det 45 min spinning, 20 min mag- och rygg-styrka och sedan 30 min spinning igen. Urkul!! Jag har nog aldrig varit så trött.

Vi delade gruppen i två klungor och körde lite tävling mellan grupperna. Det blev verkligen full fart!

Det enda som var lite trist var att det bara var halvfullt. Dålig reklam eller hade vi skrämt bort deltagarna? Det var synd, eftersom de flesta som var där verkade mycket nöjda (även om många pustade och stönade ganska högljutt under styrke-delen).

Hur som helst. Risken finns att det blir fler gånger :D

Rimforsa

I helgen har det varit träningshelg i Rimforsa. Cykling, paddling, och orientering tillsammans med "Naturguiden" och "Åhmans Måleri".

Lördag morgon började med cykling från Linköping till Rimforsa för min del. När jag gav mig av, svinkallt och med mössan ner över ögonen kl 7:30 på lördagmorgonen frågade jag mig själv vad jag pysslade med. När jag tjugo minuter senare var nära att göra en praktvurpa på den ishala vägen frågade jag mig samma sak en gång till. Och när jag kom ut på 34:an, och blev omkörd av en lastbil tätt intill så saltet stänkte över mig undrade jag om jag verkligen var klok. Klockan 9:01 vurpar jag så att det sjunger om det precis utanför Ica (som öppnar 9) i Rimforsa. Bromsen fastnar och cykeln rullar inte.
"Åh, vilken strålande idé det här var, Anna" tänker jag argt. "Att du aldrig kan vara måttlig"

Kall och med ont i höften cyklar jag de sista hundra meterna uppför backen till Ika och Peter. Vi ger oss av ut på dagens orienteringspass. Jag springer med Ika i hopp om att lära mig hur en orienterare tänker.

Medan Ika galloperar fram och tillbaka på känsla genom skogen och plötsligt glatt ropar "här är kontrollen" så inser jag att jag har ett något mer "akademiskt" förhållningssätt till orientering. Jag vill veta exakt var jag är, och hur jag ska ta mig till nästa kontroll. Vill känna igen varje sten och höjdkurva på kartan och ger mig inte förrän jag har "bevisat" för mig själv vart jag är. Och då har redan Ika hunnit gallopera till nästa kontroll.

Men hur som helst. Det var sagolikt vackert i skogen. Nysnö, gnistrande solsken. Underbart!! Nu förstår jag varför jag gör det här!! Eller som när vi satt och åt lunch tillsammans efteråt. Det smakar så gott! Det är underbar att vara lite trött och frusen och röd om kinderna och snacka med andra likasinnade.

När de andra drar ut på paddling ger jag mig av hemåt på cykeln (bjuden på middag på kvällen så det var bäst att skynda hem). Mer om äventyren kommer!

punkteringsdjävulen strikes back

Det började förra tisdagen med en oskyldig punktering på framhjulet på min "A-till-B-cykel" i Södertälje. Lite irriterande, men sådant som händer.

Förra onsdagen köpte jag nya vinterdäck till HUF:en, monterade och körde ner till Linköping. Fredag morgon när jag kommer ut till bilen ser jag på långt håll att den ser sned ut.
"Den står i en backe. Den måste stå i en backe. Eller en grop i allafall" tänker jag. Men VET ju innerst inne att parkeringen är plan. Mycket riktigt. Fredagsmorgonen börjar med punktering på två (2) av de nya hjulen. En förmiddags pyssel senare är hjulen i alla fall lagade*.

Så, i morse, sådär vid halv-sex-tiden. Ska hoppa upp på cykeln för att (lite lagom stressad) cykla ner till stationen och ta tåget till söderälje. Bakdäcket på "A-till-B-cykeln" i Linköping är HELT platt.

Jag undrar vad jag har gjort för fel! Fyra punkteringar på tre olika fordon på mindre än en vecka.

:(

* två kuriosa:
1) när jag ringer till Saab i Södertälje föreslår han att jag ska åka med bilen till Saab i Linköking. Yeah right! Jag har ett (1) reservhjul. Men man kan ju använda pumpen till luftmadrassen kanske...
2) det var ventilstiften som var trasiga. Tog mecken på däckservice ca 7.5 minuter att lokalisera felet och byta alla fyra.

Vilodag?

Idag är det vilodag. Och HUF:en har fått på sig vinter-tofflorna.

Jag tog lunchen till att åka och hämta de nya däcken, och montera. Själva hämtandet gick bra, men monteringen var en brottningsmatch. Bultarna satt så hårt fast. Jag stod och slet i fälg-korset, hoppade på det, började nästan gråta.

En granne (som för övrigt i sin ungdom var fotomodell för Björn Borg och tillhörde Sveriges simmar-elit) gick förbi, pratandes i telefon. Han log.
"Morr" tänkte jag "Varför kan du inte hjälpa en kvinna i nöd??"

En annan man som var ute på promenad med systemkassen i högsta hugg stannade. Han log. Och berättade ingående om en verkstad där de gjorde jobbet för "200 pix".
"Jaha" tänkte jag "Ingen ordning på karlarna längre. Måste lämna bort däcksbytet"

Till slut, med svetten rinnande i pannan och med värk i rygg och armar, var uppdraget slutfört. Skönt att det dröjer ett halvår till nästa gång!

Helt schlut

Dimper ner i soffan efter att ha kört två spinningpass på rad som instruktör. Helt schlut (när jag är helt slut ser jag löpar-Rune Larsson sätt att säga det: "Helt Schlut"). Det var nog två av de tuffaste pass jag kört. Mitt i det andra tappar jag fokus och glömmer bort vad jag har sagt och vad jag tänkte säga.

Men såhär i efterhand så var det väldigt skönt! Gillar den härliga blandningen av folk, de två männen som var på spinning för första gången. Tjejerna som ler och tar i. Supervana cyklisterna som sitter längst fram i uppknäppt cykeltröja (konstigt det här. en gång i tiden tyckte jag att det inte var så tjusigt: uppknäppt cykeltröja, pulsband runt bröstet och lite hår som sticker fram... men man vänjer sig. och nu är det snarare ett tecken på att det är seriöst tränande person = en sympatisk person :)

Orkar knappt ta mig ut i bilen efter passet (för en gångs skull åkte jag bilen...cykeln har punka), och ännu jobbigare är det att ta sig upp för de två trapporna till lägenheten. Både jag och min kropp ser fram emot vilodag i morgon.

Medan jag steker ägg till kvällsmat funderar jag över andra konstiga saker:
- varför är det alltid slut peppar i pepparkvarnen? Jag tycker inte att jag gör annat än fyller på och fyller på.
- varför är det så svårt att minnas att ta hem de tomma matlådorna från jobbet. Istället samlas de i en stor hög på skrivbordet.
- varför är det så gott med ostkaka?
- går bilen igenom besiktningen trots att ABS-lampan lyser?

långpass

Igår på förmiddagen tränade jag med Malin och "triatleterna". Malin och jag joggade en dryg halvtimme, och gav oss sedan in i spinningsalen (ja visst. trist att cykla inne, men jag har ett par cykelskor i uppsala och ett par i linköping och 0 par här i södertälje, och det ÄR inte så skoj att köra landsväg med spd-pedaler och gympadojjor...). Väl i cykelsalen dök resten av gänget upp. Pass en timme, och sedan satt vi kvar och testade musik inför vårt kommande "komibpass".

Hem, äta lunch, och så kom min vän J. Vi har en tradition: att byta däck på min bil, en mycket bra tradition :) Men den här gången stod vi länge och tittade på vinterdäcken i förrådet. Dubbarna var helt nedslitna, och mönstret på upphällningen. Får bli nya däck.

Istället: sätta på sig pannlampan och ge sig ut och springa i Tveta. Det var helt fantastiskt! Snö på träden, mörkt runt omkring. Lagom kallt. Åh, vad barnsligt lycklig jag kände mig.

Nu sitter jag och kurar i soffan efter helgens långpass löpning. Strax under två timmar, i ett vintervackert Södermanland. Vad tänker man på när man springer? Idag var det inte många tankar. Kanske en: sommar, sol, stockholm stadion 42000 m sprungna, bara upploppet kvar. Ja, jag längtar :)

Sista natten med gänget

Idag vajjar flaggorna i Finland på halv stång. Alla. Varenda en. Det var en fruktansvärd dag i Finland igår. Och idag. Åtta personer skjöts ihjäl i en skola strax utanför Helsingfors, och senare dog även gärningsmannen. Det är helt sjukt. I det här sammanhanget passar faktiskt "helt sjukt".

Det är en sorgsen stämning i Helsingfors idag. Fruktansvärt. Inte så mycket annat att säga.

Ikväll är min sista kväll i Helsingfors för den här gången. Sista natten med gänget. Eller, med gänget vet jag inte. Men sista natten. Efter en intensiv dag (morgonjogg längs havet, massor diskussioner på jobbet, simning på lunchen (för första gången crawlade jag 1000 m i sträck :), mer diskussioner) så går jag en runda nere i centrum. Spankulerar runt och funderar. På de tjocka tanterna i simhallen (de var verkligen tjocka), på Finland.

Glider in på Café Engel. En kille med mössan långt neddragen i pannan kommer fram till mig:
"Are you Anna?"
"...Yes?..."
"I'm Tomi."
"....???"
"oh, you are not here to meet me? What a conicidence!"
"yeah. really! Säger jag och känner mig mycket förvirrad.
Hans Anna kommer senare. Jag sätter mig vid ett bord, beställer in en kaffe, och lutar mig tillbaka med min skrivbok och min penna.

I morgon bär det av tillbaka till Sverige igen. Rätt så skönt trots allt.

Det blåser kallt

I går kväll, promenerade från Kampula Campus till rummet jag bor i på Vironkatu. Hela tiden ringde den gamla barnvisan "Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön" i huvudet (tyvärr kunde jag inte komma på mer än den raden, så det blev lite enahanda efter ett tag...)

Händerna frös, ryggsäcken var tung, havet mörkt och ganska många "A-lagare" (eller "professionals" som Petri kallar dem) hade letat sig ut. Men trots det, nöjd i själen och glad i hjärtat :)

Det var innebandy med grabbarna från Computer Science igår. Här spelar man innebandy på finska: en gemytlig stämning, men i det närmaste helt tyst på planen. Finsk tysthet. När jag i slutet av matchen inte kunde hålla mig utan spontant hojtade till i entusiasm när bollen nästan gick i mål log alla. Jodå, ingen verkade ha något emot att blanda in lite "svensk innebandy" heller :)

ett kärt återseende

Moi!
Nu sitter jag här med mina surskorpor och min viili igen. Under en filt på rummet på Helsingfors universitets Guest Hous på Vironkatu 1. Efter en löptur runt Töölölahti (en liten sjö i stan, joggarnas mecka i Hlesingfors. Sprang fartlek idag. Varvet tog strax under tio minuter, gissar att det är dryga 2 km).

Det är ett kärt återseende. Jag gillar Helsingfors, jag gillar alla joggare, den fuktiga och bistra luften. Det stillsamt moderna. Människorna. Marimekko och R-kioski.

I morgon börjar jobbet tillsammans med Petri, Timo, Teemu och de andra igen. Lite pirrigt, men samtidigt väldigt roligt.

Moi, moi.

Mera morfar

Igår var jag och hjälpte morfar att byta däck på bilen. Det är en liten ritual två gånger om året. Vi går tillsammans ner i källaren. Startar tidtagningen. Rullar ut däcken. Byter småpratandes, mmorfar ser till att grejjerna finns framme, och att den lilla lappen men vilket hjul som ska sitta var kommer på rätt plats. Jag kravlar på knä på garaggolvet och tänker
"tusan, att det kan vara såhär trevligt att byta däck"
När alla däck är på eller instuvade i förrådet igen stoppas tidtagningen. Som vanligt rekord!

Sedan tar vi hissen upp till mormor, som säger
"oj, är ni redan klara. jag har ju inte hunnit slå på kaffet än!"

Igår, medan vi avnjöt kaffe och hembakade gifflar reste sig morfar och hämtade ett gamalt maskinskrivet brev. Daterat Linköping 1944, en inbjudan till Bona-kursen. Ett träningsläger för "morgondagens stjärnor" pingsthelgen för mer än 60 år sedan. Man skulle åka tåg, och eftersom stationen låg 7 km från kursgården skulle man ta med cykeln. Dessutom fanns en kort utrustningslista, som bland annat innehöll:
"1 ransoneringskort resturang
1/2 hg socker
8 matskedar kaffe om kaffe önskas
ev. tävlingsdräkt
psalmbok"
För kontakt med deltagarna under helgen hänvisades till postadress eller telefonnummer "Motala 87".
Dessutom skulle det vara tävling. Morfar hade sprungit 1500 m.
"Gick det bra, då?" frågade jag.
"Nja, sissådär. Runt 4.20."

En dag som borde klippas ut ur almanackan

... men som trots allt har varit ganska bra.

Har suttit hemma och jobbat idag. Skönt att få lugn och ro, har fått fantastiskt mycket gjort. Men dagen började med jogg till och från Gröndal i morse, och ett pass i cykelsalen.

Efter jobbet började saker hända:
* har cykelpass på Gröndal idag. Och hade den här veckan glömt all musik i Linköping. Pinsamt!! Kände mig inte direkt som någon Einstein. Fick låna en skiva av Malin. Tusen tack!
* Hoppar upp på cykeln på väg till passet. Lite lagom småsen förstår (var ju tvungen att åtminstone skriva upp hur långa låtarna på skivan var...). Punka. Förstås. Bara att byta till bilen.
* Väl efter kvällens träning står jag i omklädningsrummet och torkar av mina svettiga glasögon. Då ramlar plötsligt ena glaset ut, och klirrar till mot kakelgolvet. Hinner tänka: "skit. hur ska jag komma hem? Jag kan ju inte köra bilen utan glasögon. Och solglasögonen som jag har i handskfacket är npg inget bra alternativ". Som tur var höll glaset, och jag kunde peta tillbaka det igen.

För övrigt: världens första programmerare var förmodligen kvinnan Ada Lovelace (dotter till poeten Lord Byron). Man kan undra hur det kom sig att på senare tid så är det övervägande män och pojkar som programmerar...

god natt.

Morfar

Idag var det drejkurs. Jag slog höjdrekord. 26 cm. (För er som inte är helt insatta är det svåraste kanske inte att dreja högt, utan att klara av att centrera en tillräckligt stor klump lera på drejskivan).

En skarp huvudvärk trängde sig på, och allt eftersom dagen gick blev det värre och värre. Jag kom hem. Efter en stor kopp kaffe och två treo, och två timmar på soffan med en filt överhuvudet var jag tillräcklig fräsch för att ge mig ut på ett löppass.

Det blev ett långpass i lugnt tempo. Fyra varv på elljusspåret plus dit och hem.

Första varven tänkte jag på min mage som gjorde ont (jag har haft en konstig värk i magen, ungefär som håll, fast hela tiden. Även när jag sitter hemma). Tänkte den fantastiska värld som vi lever i: vi har gore-tex-skor, ipods som kommunicerar med löparskorna, klock-stora gps:er, ultralätta funktionströjor som andas och släpper ut fukten*. Tänker på att min idol Björn Lind har haft framgångar i skidspåren. Och undrar om jag ska göra klassikern någon mer gång.

Efter två och ett halvt varv kom jag in i löparkoma. Plötsligt var min magvärk borta. Jag som dragits med den i mer än en vecka. Helt borta! Minns vad min morfar (som för övrigt bla var klubbmästare på 800 m) alltid säger när man har ont: "ut och spring så blir det bra!" Morfar är en bra bit över 80, och är fortfarande ute och joggar ett par gånger i veckan (förutom de dagliga promenaderna). Enda gången morfars knep inte riktigt fungerade var när han hade fått nagltrång...

På vägen hem njuter jag av att huvudvärken också är borta. Filosoferar lite om krukorna jag gjort idag, och tänker att månen är stark och hösten härlig. När jag ska stanna och stretcha kommer Fredrik joggande. Trevligt med lite sällskap vid el-skåpet där jag står.

Nu är det dags att varva ner och krypa ner i sängen.

*ok, vi har avancerad kirurgi, rymdraketer, pace-makers, superdatorer och internet också....

Bita ihop

Det blev ingen vilodag i torsdags, istället blev det vilodag igår, fredag. En "riktig" vilodag, efter närmare 12 timmar på jobbet, spenatsoppa till middag, och sedan i bilen från Linköping upp till Södertälje (eftersom jag ändå var tvungen att åka upp igår kunde jag ju lika gärna passa på att ta vilodagen då...).

Ensam i mörkret på motorvägen. Det bästa jag kan hitta på radion är P4:ans "Jackpot". Dansbandskonsert. Två låtar på temat "jag minns när jag träffade dig i solnedgången vid havet". Brrr... Sedan två låtar om "jag längtar hem till dig". Kämpa, Anna! Bara att bita ihop! Två låtar till på temat "jag minns när jag träffade dig i solnedgången". Jag ger upp, mina krafter är slut. Slår av radion.

Kom i alla fall upp till Södertälje till slut. Stupar i säng, helt slut. Vaknar idag på morgonen. Ska gå drejningskurs idag, men den börjar först tio, så jag ger mig ut på en lugn morgonjogg först.

Det är riktigt höstigt ute, fuktigt och dimmigt. Träden är så gula. Joggar längs sjön Måsnaren. Allt är stilla, grått och gult. Stannar och stretchar på stranden. Och tänker på dansbandslåtarna från igår. Det är klart att det inte är någon konst att bli förälskad på en strand i solnedgången med palmerna vajjande i bakgrunden.

Men det riktigt, riktigt vackra är nog ändå en anspråkslös, dimmig höstmorgon vid en liten, liten insjö när björkarnas grenar är gula och hänger långt neråt och några rådjur står i skogsbrynet och tittar på en.

Hårdaste passet

Igår var det dags igen: boxpass. Lite nervöst, hade jag skrämt bort alla motionärer? Med pirr i magen joggade jag de fyra kilometerna till träningsanläggningen. Tänkte att i värsta fall får jag jogga hem igen.

Men de dök upp! Flera från förra veckan, och flera nya. Jag fick ett nytt försök. Och efteråt fick jag höra från en mycket stolt deltagare att hon var mycket nöjd efter att ha klarat "det hårdaste passet". Det tar jag som en komplimang: mitt pass anses vara det tuffaste. Men jag tror samtidigt att deltagarna känner att de utmanat sig själva, tagit ett litet steg till.

De är det som är målet med min egen träning: att alltid ta mig ett steg till. Och jag hoppas att det smittar av sig till deltagarna på mina pass. Och jag kunde lugnt jogga tillbaka de fyra kilometerna efter passet. Solen sken, och det gjorde inte så mycket att min egen kroppe kändes tung, tung, tung och längtade efter vilodag.

Hur som, idag blir det till slut vilodag. Och det ska bli riktigt, riktigt skönt.

Det kom ett brev

Min vän P skickade ett mail till mig idag:
*******************************
Hittade detta på webben. Är detta något du kan skriva under på :) ?

"Hur ofta har ni resonerat så här:
"Jag passar på att vila på fredag när Kalle har partaj". Eller: " På
onsdag ska jag jobba kväll och på dagen ska jag renovera köket. Jag
hinner inte träna, det blir perfekt med att ta vilodagen då". Och
visst vilar man från träningen, men hur mycket återhämtning fås
egentligen när tiden ska nyttjas för övriga livet "måsten" ...
Återhämtningen ska vara från den totala stress-situationen i livet,
inte enbart från den fysiska stressen som träningen innebär.

Det värsta med dessa kloka ord är att jag är fullständigt katastrofal
på att följa dem själv!"
********************************
Jag läste det och kände ett nästan pinsamt slag av igenkännande. Hade precis suttit och funderat att på torsdag ska mamma och jag åka till ikea, och då passar det ju perfekt att ta vilodagen då. Och så hinner jag tvätta då, och jobba ikapp det jag inte hunnit med på jobbet senaste tiden...

ps. Det var Martina Höök som skrivit ovanstående i sin blogg på www.multisport.se

Boxpass

I torsdags fortsatte min karriär som box-instruktör. Jag hade två pass: ett på ett företag och sedan ett nere på Feelgood i Linköping.

På cykeln på väg till första passet funderar jag. Är rädd att de ska tycka att passet är för lätt och "osvettigt". Kör på, full musik, full fart. Ser mina motionärer le, skaka på huvudet, vila med händerna på knäna. Svetten rinner. Efteråt glada miner och kommentarer: "mycket tuffare än det brukar vara!" Med min (skeva?) inställning till träning så tar jag det som en komplimang. Stärkt far jag vidare mot nästa pass.

Nästa pass. Första gången i den salen. CD-spelaren krångar. Men till slut får jag in CD-skivan och vi kör igång. Full fart igen. De ser glada ut, men jag måste säga att de är bättre på att "maska". Pauserna blir längre. Jag ler, peppar. Stretching: ska byta skiva. Då vill CD-spelaren inte öppna sig. Skit. Ja, ja. Det får bli stretching till Miriam Makeba och Red Hot. Men det funkar ju det med. Efteråt: bara positiva kommentarer. Åtminstone de jag pratar med gillar det.

Senare, hemma i sängen, kommer funderingarna. Var det verkligen en komplimang att det var tuffare än vanligt? Jag kanske tog i för hårt? Glömde bort att alla inte är som jag och vill köra järnet eller lite mer jämt? Tänk om de tappar sugen? Blir skrämda?

Åh, jag hoppas inte det! För jag är ju instruktör för att jag vill hjälpa andra att upptäcka hur underbart det är när svetten rinner i pannan, och när man efter passet får dricka några sväljar kallt vatten. Hur härligt det är att vara helt slut och kännan benen darra. Det är därför, för att jag hoppas kunna inspirera, som jag lägger en ansenlig tid varje vecka på att tänka på passupplägg, bästa sättet att coacha, spela in cd-skivor, och fundera på hur jag ska kunna bli ännu bättre intruktör.

Idag har jag sprungit i skogen. I mörkret, på stigen. Tankar faller på plats. Och jag tror att mina motionärer var nöjda med båda passen (de sa faktiskt det också, och de log när de gick därifrån! Självkänslan, jag såg den allt i deras ögon!). Men nästa gång ska jag ge dem lite utrymme för att ta det lite, lite lugnare. Så att de orkar komma tillbaka.

Saker man tänker på

Det är på tok för sent, borde ha sovit för länge sedan, men blir sittande i soffan. Biljard på Eurosport. Några tända ljus på soffbordet. Och njuter av ett löppass i benen.

Idag kändes det som att jag hade kört världens styrkepass igår. Låren var ömma. Och det enda jag gjort var några utfallssteg och hoppat lite i en trappa... vägen tillbaka känns lång, men den har åtminstone börjat.

I går sprang jag alltså, två gånger faktiskt. Morgonrunda runt en sjö i Växjö, och kvällspass runt Stångån i Linköping. Några tankar under löpningen:
*Är jag världens tråkigaste person som, när vi blir bjudna på representationsmiddag på en riktigt schysst restaurang, beställer in mineralvatten (hakan på mina arbetskamrater åkte ner till golvet).
*Nästa morgon kliver upp 05:45 för att jogga i den iskalla höstmorgonen för att jogga runt en sjö i en vilt främmande stad (nu har mina arbetskamrater hunnit vänja sig och kliar sig bara lätt i huvudet).
*Det kändes så oerhört lätt att springa i går morse. Jag brukar ha det lite jobbigt med morgonlöpningen, men igår var det bara lätt, lätt. Undrar vad det berodde på.
* Hur som helst, jag är nog inte knäppar än killen med sin lilla digitala kompaktkamera som var ute och fotograferade en fontän i Växjö klockan 06:15...

Till sist: Acronkanoter.se vann damklassen i svenska multisportcupen 2007. "Acron Martre" kom trea. Strålande jobbat tjejer! Jag är stolt över er, och stolt över att få vara en del i samma lag som ni. Min avslutning på säsongen blev ju inte direkt den bästa, med operationen och allt som den innebar. Det har ibland gjort ont i hjärtat och varit väldigt, väldigt tungt att sitta hemma ofrivilligt. Men förutom det har jag haft en toppensäsong, och ser verkligen fram emot nästa!

Tävla eller inte tävla

Sitter på tåget mellan Södertälje och Linköping, och möter Ernst Kirchsteigers blick från omslaget på Kupé (SJ:s gratistidning). Huga. Blundar och tankarna börjar fara iväg.

Kommer att tänka på Björns blogg-inlägg "Kärleken till tävling" på www.sundbybergmultisport.se Han skriver att han älskar tävling, och gärna tävlar oavsett form, och han frågar sig vart alla klubbmedlemmar (i Sundbyberg Multisport) har tagit vägen när det är tävling?

Jag håller med Björn: det är underbart att tävla!! Kul, utmanande, och det ger en energi som är svår (omöjlig?) att få på ett träningspass. Och jag undrar också, "vart är alla SMS:are när det är tävling?"

Men samtidigt, jag har delvis blandade känslor inför tävlandet. Jag ÄLSKAR det. Älskar att planera, lägga upp träningsplan, strategi för tävling. Och jag älskar att stå där på startlinjen. Älskar att springa iväg, att vara helt slut men kämpa på. Jag älskar att komma i mål och inte orka ta ett enda steg till.

Men samtidigt trots det drabbas jag av "tävlingsnoja" inför i stort sett varje tävling, och dagen innan är oftast suget efter att tävla minimalt. Åh, vad jag helst av allt skulle vilja stanna hemma!
(1) Jag måste passa tider. Jag måste vara vid starten en viss tid, och jag måste ha kolla på alla tusen grejjer då.
(2) Jag måste handla mat, laga matlåda, pastasallad...
(3) ...dessutom kila förbi Clas Ohlson och köpa lite extra eltejp, rodda med extradäcket, mecka ihop kartstället som pajjade förra tävlingen.
(4) oroa mig för att alla prylar inte kommer med....
(5) Dessutom brukar tävlingarna alltid sammanfalla med någon hård deadline på jobbet som gör att man måste tokjobba de sista dagarna, eftersom man inte kommer att hinna göra något under helgen.

Det är kul att tävla, när jag väl står på startlinjen ångrar jag mig aldrig. Men vägen dit kan vara en stress och en oro. Skulle jag slippa den stressen skulle jag säkert tävla ännu mera.

Till sist: jag beundrar verkligen Pernilla!! Som hon har tävlat under den gågna säsongen! En vilja och en fysik av järn. Jag hoppas att om jag bara umågs lite med henne så ska det smitta över. Åtminstone bara lite...

Jag har tränat!

Idag har jag kört mitt första "träningspass" efter operationen. Vid 20-tiden, när mörkret hade lagt sig som en tryggt skyddande sköld runt Linköping, drog jag på mig mammas för stora träningsoverallsbyxor. (Ingen skulle minsan få se mig och med ett hånleende få tänka "hon som har tights och hela kittet, springer hon inte fortare än sådär"). Fem minuters uppvärming, sedan omväxlande jogging och gång i 30 minuter. Korta, korta, löpningar om någon minut, sedan gå en minut, och så springa igen.

Jag fick ta fram all järnvilja jag har för att inte springa längre och fortare. Men det gick. Sedan lite stretching framför TV:n. Och nu känns allt toppen! Kan riktigt känna hur musklerna njuter av att få röra på sig igen. Ny kraft i hela kroppen.

Det är nästan underligt hur mycket ny kraft det kom i hjärnan också! Tankarna började fara fritt fram och tillbaka: Fyra punkter för att utveckla gymen där jag är instruktör, ny tankar om min träning. Utkast till idéer för mina nya exjobbare som börjar nu i veckan. Och så några förslag på nya vaser. Förutom att jag började planera ett träningsläger till Algarve i vår...

Jag läste i en intervju om det här med att löpa och tänka. En EU-politiker i Bryssel som glatt berättade att varje gång han var ute och sprang löste han en tre-fyra problem på jobbet. Tyvärr hade han inte hunnit springa sedan han flyttade till Bryssel. Dåligt prioriterat kan man tycka: löser man så många problem är det väl bara att ta sig tid att springa?!

För övrigt: grattis Anders Fransson till den fin-fina 26:e platsen i Lidingöloppet!

Det hänger på grammen

Ett hett ämne just nu verkar vara vikt och löpning. Jag har i och med min operation "chockbantat" 1300 g. Viket enligt senaste Runner's World skulle innebära åtminstone fem minuter kortare tid på Maran (förutsatt att jag inte har gått upp dessa 1300 g pga av all glass som jag måste äta nu för att det är så synd om mig som inte kan träna, men det är en helt annan historia). Detta ämne avhandlades även nyligen i tidningen I Form.

Nu tror ju jag inte att det är helt så enkelt. Det är klart att vikten spelar roll, väger man 10 kg mer än man borde så har man ju 10 kg mer att släpa runt på i drygt 42 km (= 0.42 tonkm, för alla som är förtrogna med den enheten). MEN självklart så finns det ju en annan sida också, då det börjar bli negativt att väga för lite. För att orka flytta det minsta gram 42 km krävs en fungerande "motor" i kroppen. Det är viktigt!! Och ja, jag ska erkänna: jag blir faktiskt orolig, upprörd och lite ängslig när jag läser "gå ner i vikt och bli snabbare". Jag tror att ett bättre tips ofta är

"Ät nyttigt och träna effektivt och bli snabbare"

Äta nyttigt, det har jag lovat mig själv att träna på, så det får jag skriva mer om senare. Träna effektivt är, om än inte enklare, så i alla fall roligare att fundera på :P

Tusen tack...

...för all pepping! Det värmer mitt hjärta och min ömma mage. Idag är det dags att ta bort stygnen. Ett tydligt steg i rätt riktning.

För övrigt: Jeanette och Pernilla kom tvåa på SM i helgen! Stort grattis! Det ger inspiration att höra om er framfart!

En lång vandring

På med Montrail-skorna och gore-tex-jackan. Vantar och en buff. Ett djupt andetag och vandringen börjar. Först går det nerför, känns ganska lätt. Det här ska inte bli någon match. Vandrar till första checkpointen. Det går långsammare och motigare än jag tänkt mig, men jag biter ihop och kämpar vidare. Värre än såhär har det varit.

Släpar fötterna vidare, små små steg. Äntligen ett elskåp att vila mot. Pustar en stund. Magen känns som låst i en enda lång situps. Det är jobbigt att andas. Stretar vidare. Långt där framme ser jag korvkisoken. Bestämmer mig för att pusta på bänken utanför. När jag äntligen har kommit dit (det var mycket längre än det såg ut att vara) funderar jag en stund på att bara ligga kvar där. Men till slut biter jag ihop för att fortsätta till mitt mål. Det har börjat flimra lite för ögonen, och snurrar lite.

Till slut halvvägs framme! Jag har äntligen tagit mig till ICA! Jag har gått 550 meter! Aldrig hade jag kunnat ana att 550 meter kan vara så långt!! Sätter mig en stund och pustar på en frysbox. Kassörskan ser lite förskäckt ut och undrar hur jag mår.
"Jo tack. Det gör lite ont."

Och tänker: "Oj, syns det så tydligt på mig att det är jobbigt."
Faktum är att jag ett par timmar tidigare skrivits ut från sjukhuset efter en bukoperation. Jag fick uppmaningen att röra på mig så mycket som möjligt, och det är vad jag precis har gjort. Kanske lite mer än möjligt. Jag känner mig lite missmodig. Biter ihop och börjar den långa, tuffa vandringen hem. Kämpar mot frestelsen att lägga mig ner på gräset. Det blev som en hel multisporttävling att ta sig till ICA. Men det är skönt att vara på gång igen! Och jag förstår vad lyckligt lottad jag är som kan röra mig i vanliga fall!

Fotoalbum

Bilder från Dalslands kanotmaraton:
http://www.tabblo.com/studio/invitation/941757/63bfce0e665209317c26b235337d9c9e

Och från paddling i St Anna i Augusti:
http://www.tabblo.com/studio/invitation/941785/5abd1b1105310b503a58ffc4a6035d97

Överraskningar och planering

Ibland överraskar jag mig själv. Som igår, efter att ha kört ett 3,5 timmar långt pass på landsvägsracern i motvinden tillsammans med triatlet-gänget så upptäcker jag plötsligt att jag städar ugnen! Stålull, medel, trasa. Gnugga, gnugga, gnugga. Jag har gått och tänkt på det i fem år! Och idag, efter cyklingen, medan vinden fortfarande brusade i öronen var det tydligen dags. Ok, min ugn har en bit kvar till mormors-status. Särskilt med tanke på den oidentifierbara knölen längst in i ena hörnet som inte ens gick att ta bort med kniv. Men det var en total överraskning att jag skulle göra det idag, samtidig som Norah Jones sjunger på stereon.

Körde som sagt ett pass med triatlet-gänget från Scania igår. Det började med rätt lugn cykling. Ett lugnt lång-pass i bästa Jonas-Colting-stil (Colting är nog grabbarnas husgud :) Grabbarna snackade träning, träning, träning: träningschema, träningsmängd, typ av träning, träningstider (och gränser som sambon satt upp). I mitt stilla sinne tänkte jag: dessa grabbar tränar tillsammans ett par gånger i veckan. Kör långpass på cykel VARJE vecka. Samma bana. Hur orkar de snacka om träningstider, träningsprogram, tränings... varje gång?? Under tiden hann nog jag och Malin avhandla nya lägenheter, jobbproblem, nepalresor, de stora målen nästa år, cykelmek, utbrändhet, diverse världsproblem och förstås allt om träning.

De här gossarna tränar 11 pass i veckan. Seglade in på dryga 11 timmar i årets version av Ironman i Kalmar. Och siktar på att förbättra det. Jag frågade Kjell hur han fick ihop det med 11 pass i veckan. Plus ett heltids-jobb med mycket resor. "Planering, planering, planering" var svaret jag fick. Kjell går upp 5 på morgnarna. Springer intervallpass eller simmar. Sedan ett pass till på kvällen. 3 pass av varje gren varje vecka plus styrketräning. Jag har definitivt mött mina övermän. Han bokar sina jobb-resor så att det finns tid och möjlighet för gym och träning.

Själv kämpar jag på och försöker med mina åtta pass, och undrar ibland om det är sunt att hoppa över fredagsölen med jobbarkompisarna och keramikkursen jag gärna vill gå. Men Kjell har bestämt sig. Och jag är grymt imponerad av hans målmedvetenhet, hans planering och hans konsekvens.

Tillbaka till cyklingen. Efter två timmars cyklande ökade motvinden. Jag och Malin låg längst fram. Jag hängde på henne, hon hängde på mig. Farten drogs upp. Benen stumnade. Det blev tyst i klungan bakom oss. Och det var helt underbart!

Griffin-tankar och franska multisportare

Idag hängde jag på Malin och triatlon-gänget och simmade. När jag låg där i poolen och plaskade kom jag att tänka på Griffin Trophy (Scanias multsporttävling för sju-mannalag) som gick för ett par veckor sedan. Efter att ha varit i tre år så blev det så att jag fick stå över i år. Tidigare hade vi ganska bra placeringar: 3-5-2. I år gick det tyvärr inte riktigt lika bra efter en miss på sista sträckan. När jag ligger där och simmar inser jag att jag skulle nog inte ha klarat av att ta en sådan miss. Jag hade blivit en ganska hopplös, arg och irriterad person. Absolut, absolut inte på någon annan än mig själv: "jag borde ha gjort det bättre" hade tankarna varit.

Tävlingsmänniskans dilema. Det är bra att ha en stark vilja och tävlingsinstinkt. Men det gör också att man inte alltid mår så bra. Jag ska träna på att tygla det. Åtminstone lite.

Förresten, så breättade den franske multisportaren som bor i Brasilien om ett tjej-lag han kände som kommit på fjärde plats i lång-tävlingen Eco Motion i Brasilien. Fjärde plats av ALLA lag. Även herrlag! Inspiration!

Mot nya framgångar!

Stort stort grattis till Emma och Anna G. som rusade in på första plats i Norrlandsknäcket igår!!! Jag är så glad för er skull, och faktiskt väldigt stolt också! Ni är jättebra!

Ser fram emot att höra alla detaljer om tävlingen!!!

Själv kämpar jag på i Helsingfors. Har skaffat mig en stilig rosa och grön cykel. Enda problemet är att den har punktering, och jag inte har några verktyg. Hoppas kunna lösa det i morgon när mina jobbarkompisar är på plats igen. De kanske har någon skiftnyckel att låna ut.

Opi Kntonyrkkeilemään

Fredag morgon. Har just kommit till universitetet och ska sätta igång med dagens jobb. Kom bara att tänka på några saker:
- I Finland använder man cykelhjälm.
- Det är nästan omöjligt att hitta annan mjölk än "fettfri" i butikerna i Finland.

Igår provade jag passet Opi Kntonyrkkeilemään på gymet. Det visade sig vara ett box-pass. Helt ok, men lite lågt tempo för min smak. Sedan åt jag underbart goda surskorpor med ost och en karelsk pirog (en råg-pirog med risgrynsgröt i).

I kväll far Acronkanoter.se till Umeå. Det är skittrist (ärligt talat!) att inte få vara med i helgen. men jag är med i tankarna och håller alla tummar jag kan! Kom igen, tjejer! Och kom ihåg att det bara sitter i huvudet :)

Tankar om Finland

Några reflektioner efter 1.5 dygn i Helsingfors:

- I Finland har pojkarna långt hår i toffs.
Det ser oftast lite "klättrar-coolt" ut. Men det finns vissa stolpskott också. Och de som inte har långt hår i toffs har oftast inget hår alls...

- I Finland väntar man på övergångsställena tills det har blivit grön gubbe.
Det känns som att hela Helsingfors genomsyras av lugn. Utom i blicken på bilförarna...

- På gymet gör man två övningar.
(1) man svingar en träkäpp över huvudet; (2) man håller i en vikt (6-25 kg) i ena handen och lyfter den upp och ner längs sidan (tränar sidan av magen). Vikten provade jag. Den funkade bra, även om jag föredrar att göra sneda sit-ups på bollen :) Käppen får vänta till framtiden.

Livet går vidare....

... även om det kan vara svårt att tro efter de senaste turerna. För att fatta det kort: efter att ha haft ont i halsen i två veckor blir jag irriterad och går till doktorn. Doktorn börjar klämma på min mage:
"Du har ngåot i magen...!" säger hon.
"Bara muskler" svarar jag glatt.
"Nä, det tror jag inte på svarar doktorn. Du har något i magen. Säkert att du inte är gravid?"
"jaa..."
"men det är något här..."
"ja, ja, men jag har ont i halsen!"
Efter ett helt gäng ultraljud och magnetröntgen visar det sig att det har blivit en jättestor vätskefylld blåsa i min mage. Helt ofarligt och ganska vanligt. Enda skillnaden är att min var många många gånger större än vad som vanligtvis klassas som en "stor blåsa".

Nu har jag kommit över chocken, och väntar på en operation. Och börjar inse att det här är svart på en massa underliga problem jag har haft senaste månaderna. "Löpmagen", bland annat. Och en massa annat som varit lite konstigt. Tur att doktorn stod på sig.

Det halsonda, förresten, det kom av sig.

För tillfället sitter jag i en lägenhet i Helsingfors och tittar ut på gatlyktorna. Ska vara här i en månad på universitetet och forska. Det har börjat bra. Helsingfors är bra. Jag har hunnit gå en runda inne i centrum och jogga längs vatten, och gjort några spaningar:
- Finland är stilrent, designat, lugnt och vänligt.
- Helsingforsbor är snäppet mer modemedvetna än stockholmare. Snygga kläder, inte så ballt som i stockholm. Mera mjukt och udda.
- Ska man jogga i Helsingfors ska man jogga längs vattnet.
- Finnar röker. Mycket.


I morgon ska jag spana in gymet på universitet, och försöka att komma till ro lite mer i forskningen. Återkommer med fler spaningar från Helsingfors gator, parker och gym.

som en stor öken

Idag:
* ännu inte frisk. Blir varken sämre eller bättre. Det bara fortsätter att göra ont i halsen och kroppen fortsätter att vara matt. Kan inte träna (= öken).
*for förbi Gröndal och hämtade ut nya instruktörskläder (= kul), men jobbigt att se Malins cykel utanför. Den påminnde om att jag inte kan träna (= öken).
* när man inte tränar får man tid till en massa annat (som till exempel att vila, eftersom det är det enda man orkar när man är sjuk). Men att inte träna ger mig så hemskt ont i ryggen (=öken).

I morgon ska jag i alla fall få gå till doktorn. Inte så hoppfull, men tänker att om det är halsfluss jag har så kommer hon i alla fall att hitta det.

Annars är det bara att bita ihop och gilla läget.

Elle kanske inte...

Man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.

Berglinskt ordspråk

Det sket sig. Jag hade mitt första box-pass idag. Egentligen gör inte instruktören så himla mycket mer än deltar i uppvärmningen: joggar runt lite och slår några slag i luften. Och så springer fram och tillbaka till stereon och slår av och på. Ingen större ansträngning.

Trots det kom mitt halsonda tillbaka. Med förnyad styrka. Halsen är tjock och svullen. Och molvärker. Kroppen är helt slut (undrar fortfarande hur jag orkade cykla hem).

Efter många tårar har jag fått kasta in handduken för C2. Skit. Det sämsta just nu:

1. Att svika laget.

2. Att svika laget.

3. Att svika laget.

4. Att inte få vara med på C2 som jag sett fram emot så länge.

Bäst just nu:

1. Johanna som ställer upp med kort varsel.

2. Petter som ställer upp med kort varsel.

Kör så det ryker!!! Jag är med er, även om jag rent fysiskt ligger hemma i sängen.

På banan igen

Jag ska erkänna, jag har varit osäker. På C2. Det började i lördags kväll. Satt på jobbet och kände mig lite risig. Bättre på söndag morgon: körde ett kombinerat löp- och inlines-pass, och sedan en intensiv shoppingrunda på IKEA med mamma. På söndagkvällen kändes det sämre igen. Natten blev en prövning.

Ont i halsen, lite feberkänsla. Och så kattvakt åt min systers underbara (?) katter Wilma och Annie. Hade hört att de kunde vara lite stökiga på natten. Och där låg jag i sägnen med tankarna malande:
"tänk om de börjar bråka. jag som måste sova. tänk om de börjar bråka. måste sova. somna nu. var inte det där något ljud. tänk om jag inte vaknar av klockan. inte missa tåget...."
Sov inte så många timmar den natten...Annie och Wilma skötte sig exemplariskt, men jag hade riktigt ont i halsen måndag morgon.

Nu äntligen, i morse hade allt gått över. Jag är fit-for-fight igen! Mycket tvekande. Mycket känna efter. Men nä, allt onda är borta nu.

C2 - här kommer jag!!!

C2 närmar sig...

... med stormsteg. Mailkonversationen i Acronkanoter.se börjar nå spam-liknande former. Spänningen stiger. Har vi allt redo? Är vi redo? Har jag inte lite ont i halsen (ni vet, den där "innan-starten-sjukan" som verkar vara obligatorisk)?

Saker börjar falla på plats. Det senaste på listan är att nu har vi full uppsättning supporters: Olle förstås, och Anna S från Södertälje (aka Super-Anna :) Jag är mycket glad att Anna kan och vill vara med. Det var hon som fick mig att börja multisporta. Och hon som fick mig att börja klättra. Och hon som fick mig att förstå att: nä, ingenting är omöjligt! Det är Anna som är tjejen som glatt erbjuder sin lägenhet som utgångspunkt för långträningar, och som lika glatt kommer ut till stranden mitt i natten och lyser med ficklampor när förvirrade paddlare inte hittar tillbaka. Det är hon som har tänkt på att fixa en kaffetermos (trots att hon själv inte gillar kaffe). En riktigt bra vän och en toppensupport!

Men nog om C2 (jag gör allt jag kan för att inte tänka på tävlingen... det blir nog mycket tänkt på den ändå...). Ikväll laddar jag med mitt första cyklings-pass på Feelgood. Ska bli spännande att se vad de gillar min musik och mitt upplägg.

Till sist: "Hur svårt kan det va'?"

Bilder från DKM

Här kommer några bilder från DKM, dels från lyftet i Skåpafors, och dels från paddlinen sista biten in till mål (ser stiligt ut, eller hur!). Dessutom en bild på S&D i träkanoten. Ibland är det underligt hur snabba "gubbsen" kan vara :)

Dalslands Kanotmaraton - the true story

Efter 6 timmar och 47 minuters paddlande gled Rosa Knoten i mål i Dalslands Kanotmaraton 2007. Då hade vi paddlat, paddlat och paddlat. Med blåsor i händerna, ömma armmuskler, och efter att ha försökt lösa världsproblem (hur gör man när man sitter i en kanot och det börjar trycka på i blåsan?).

Men vi tar det från början.

LOPPET.
Starten går 08:00, fem minuter efter att herrarna i K1 elit givit sig av med skummet sprutande runt paddelbladen. Vi får en helt ok start ute på vänsterkanten med Svante och Douglas strax före oss. Paddlar på i det upprörda vattnet fram till första lyftet Skåpafors. Det har redan börjat göra ont i mina bröstmuskler, efter 6,5 km. Tyst undrar jag hur det här ska gå. Men jag säger ingenting till Emma och tänker att "Det går nog över".

Vi styr in mot stranden i Skåpafors, fullt med kajaker runt oss. Hoppar ur, drar upp kanoten på land. Och där kommer tricket. Enkelt vänder vi kanoten, hjulen som Olle monterat hoppar fram, och vi sätter fart uppför backen. Det är en fröjd att kryssa sig fram mellan folk släpande på flytetyg med Rosa Kanoten stiligt på hjul.

Efter skåpafors har vi tagit lite på Svante och Douglas och med förnyade krafter paddlar vi vidare mot Skifors. Eftersom det är långt att paddla börjar vi med obligatoriska matpauser varje halvtimme. Emma är stenhård på det, och med 30 minuters mellanrum måste jag ta en näve pasta, ett par torkade aprikoser, eller en tugga på min banan.

Har sällskap med två norrmän i K1:or. En av dem tittar på oss med stora ögon och frågar:
"Ska ni hålla den där hastigheten hela vägen? Det går 9 km/h"
"Ja, det hade vi tänkt oss" svarar vi glatt.

Lyftet i Skifors går strålande. Vi känner oss snabba och coola med vår kärra. Och jag har börjat på hemska blåsor i vänsterhanden. Träsmaken i backen börjar komma.

Efter Skifors blir det lite lätt medvind och Rosa kanoten går snabbt. Vi drar ifrån norrmännen i K1:or och trots träsmak i baken känns det strålande. Tills ett par km före Gustavsfors och siste lyftet. Koncentrationen börjar tryta. Vi tar en lite större matpaus och det verkar som att Emma äter en hel trerätters-middag där bak. Krafterna kommer tillbaka och vi längtar efter lyftet i Gustavsfors. Särskilt eftersom det ger en möjlighet att få lätta på trycket (dvs kissa).

Jag har planerat allt i minsta detalj: vid iläggningen kan man gå ut lite längre i vattnet och stanna till lite. Ingen kommer att märka något. Emma har lovat att vara tyst. Gustavsfors närmar sig. Och det visar sig att det är bryggor för i lägg och upptag!! Katastrof. Ja, ja, det är bara att knipa vidare och hoppa i kanoten igen (visst, det finns kanske toaletter vid lyften, men vem har tid till det?).

Med påfyllda matförråd; Patrik har köpt kinder-ägg till oss! men han behåll överraskningarna till sig själv :( Ett fint nytt sittunderlag på sätet och glatt humör ger vi oss av på de sista 21 km paddling. För första gången före Svante och Douglas. Sliter på i motvinden. Varje halvtimme säger Emma: "matdags". I brist på km-skyltar börjar jag räkna hur många matpauser det är kvar till målgång.
När det är fyra kvar känner jag hur det värker i bröstmusklerna så att jag tror att jag ska få kramp.
När det är tre kvar paddlar S&D om oss. Och Emma säger glatt "jag gjorde det".
När det är två kvar ber Emma mig komma
bak och massera hennes stackars armar.
När det är en kvar ökar vi takten. Jag paddlar frenetiskt. 12 på varje sida kör vi jag räknar högt och koncentrerar mig på full fart:
"10, 11, 12, 13, 14..."
hör Emma muttra något bakom mig
"...15, 16,..."
just det, glömde byta.

Vi håller jämnt avstånd till S&D. Hela vägen längs banan hör vi folk ropa "Emma! Anna!" och heja på. Det ger massor extra kraft! Till sist glider i vi mål. Armarna darrar, benen bär oss inte längre. Ingvar Oldsberg ropar upp våra namn. Emma får fatt på öskaret och öser in vatten i kanoten (!). Stora kramar från Olle och Patrik.

Vi har gått i mål i Dalsand Kanotmaraton. Snabbaste lag i C2 Dam (tvåan var fem(5) timmar efter oss i mål. De måste verkligen gilla att paddla...), sjätte bästa tiden totalt i C2. Med bara två minuter till 5:e-platsen och sju minuter till 4:e-platsen. Det får ses som godkänt.

EFTER LOPPET:
På väg till duschen möter vi norrmännen i K1:or som vi har haft sällskap med. Det visade sig att vi var ca 15 minuter efter dem i mål. Godkänt. Och de blir lite imponerade. I duschen snackar vi med några tjejer som paddlat K1 och är ganska nöjda. De undrar hur det gått. "Jodå, vi är nöjda. Vi har paddlat kanadensare". Deras ögon blir stora:
"och ni är redan i mål?!?!"
"Ja, vi har varit i mål i en timme!" svarar vi glatt. Då blir det lite tystare i det hörnet...

Till slut sitter vi i husbilen igen. Olle kör som en biltjuv, som vanligt, och Patrik ramlar runt bland sportdrycksflaskor och tidningar, som vanligt. Och jag sitter fram med Olle och diskuterar kajak-paddlingsteknik och optimering av kanotskrov. Allt är som det ska, till och med när Olle sitter vid ratten med termosen i ena handen och kaffemuggen i andra handen och undrar "vem är det som kör egentligen?"

TILL SIST:
En fantastisk utflykt till ett vackert Dalsland. Massor fina minnen, massor inspiration, och med nya mål uppsatta till Dalslands kanotmaraton 2008. Tack Olle och Patrik för er fantastiska support! Ni var verkligen toppen!

Fler bilder kommer strax!

Före Dalsland Kanotmaraton

Har just varit ute och cyklat med Malin, den fina rundan till Hölö och tillbaka. Landsvägscykling med Malin är bra för kroppen och själen. Runt två timmar. Inte för fort, men inte heller för långsamt. Småprat på raksträckorna, full spetta utför, och pirr i benen i uppförsbackarna. Efteråt mår jag mycket bra, det känns lite som att tempot på livet skruvas ner ett par snäpp.

Det har varit en av de där hektiska dagarna på jobbet. Och mitt upp i alltihop beslutades det att jag ska tävla med Emma i Dalslands kanotmaraton i helgen. Pernilla som skulle ha varit med från början har blivit sjuk. Hemskt tråkigt för Pernilla. Men desto roligare för mig :) Och jag är grymt sugen efter Pernillas och Jeanettes framfart i Falun förra helgen!

Laddar som bäst mentalt. Har precis surfat in på tävlingens hemsida och kollat banan för första gången. Det är långt... Jag tänkte att "det tar nog runt 4 timmar". Så pratade jag lite med Emma. "Vi kämpar för att komma under 7" var hennes kommenter. Ooops. Måste nog ladda med lite extra glass ikväll om jag ska orka så långt :)

Ser (med skräckblandad förtjusning) fram emot 7 underbara timmar i Rosa Kanoten på lördag!

On topp of the world!

Har just pratat med Olle och fått en rapport från Falun: Jeanette och Pernilla vann!!! De slog Lundhags med 100 meter! Ofattbart (eller egentligen inte)!! Strålande! Jag är så fantastiskt stolt och glad för deras skull! Det pirrar i magen och jag önskar att jag hade varit där med dem!

cykeln rullar igen

Jag sitter och sörplar på en kopp kaffe efter en lång härlig cykeltur på småvägarna runt Roxen (rundan var klart jobbigare på mtb:n med nya Speed King-däcken (som tvärt emot vad man kan tro är breda och har grova dubbar) än på racern). Trots allt en helt ok dag, MEN jag hade ju hellre varit i Falun och kört Falu multisportrace där. Skickar många tankar till Jeanette och Pernilla som är där och försvarar Acronkanoter.se's färger. Väntar på rapport från gänget om hur det har gått.

Även jag och Emma skulle ha kört, men ibland vill inte kroppen, och i går morse vaknade Emma med en eländig förkylning. Sådant händer, och vi får ta nya tag. Tankar är redan riktade framåt. Dalslands kanotmaraton nästa helg, och sedan finns det rykten om deltagande i C2 (!! kom ihåg var du läste det först... :)

Men idag njuter jag av värmen och tröttheten i benen efter långpassen. Och minns de två veckornas semester som har passerat: kajakpaddling, en hel del cykling (mtb-spåret på Kinnekulle i gympaskor på spd-pedalerna, full fart genom Tinnerö så att låren bränner,...) och framför allt: löpningen! Jag kan springa igen!

Även om jag ibland undrar om det är värt det. Efter gårdagens löppass på runt 75 minuter med några tempoökningar fick jag "löpmage". Det betyder i stora drag att magen drar ihop sig, blåser upp sig, och gör ont, och att man helst inte är längre en fem meter från närmaste toalett. Visst, det går över, men det kan ta några timmar. Och visst, efter ett par månaders löpning minskar effekten. Men innan dess är det inte så kul att springa fort. Någon som har något bra botemedel?

Annars går stor del av tiden åt till blåbärsplockning och myggjakt. Och om dagens text blev rörigt och spretigt är det ingenting hur det är i mitt huvud: fullt med minnen, nya planer, recept på blåbärssylt, och funderingar kring bästa kajak-paddlingstekniken. Dags att fylla på kaffekoppen och leta vidare efter bästa stället ett träna paddling på i Linköpingsområdet.

:)

back on track

Tillbaka på svensk mark igen.

Till slut kom vi fram till Albany och förra veckans konferens. Ska inte trötta ut er med detaljerna om flygningen... men det var första och sista gången jag åker med Continental Airlines.

Resten av veckan blev kanon, fullt med ny intryck och massor med diskussioner. Tyvärr lite mindre tid för träning, hann med ett par joggingpass och några vändor ner i hotellets förvånansvärt välutrustade gym (3 löpband, 2 crosstrainers, 2 cyklar, och en allt-i-ett-maskin). Sedan bröt den stora AC-förkylningen ut. Ni vet, iskallt inomhus (alla utom amerikanerna satt och huttrade. och jag gjorde en spaning: det är en ett-till-ett-mapping mellan de stora killarna med isolerande fettlager och amerikanska män :-), och stekhet utanför. Dessutom en massa nya människor väldigt tätt inpå en.

Men det var ingen fara, jag hade ju ändå inte riktigt tid att träna så då kan jag ju lika gärna vara förkyld :)

Hemma igen. Landade i morse utan att ha sovit ens en minut i natt. Tog en tupplur mitt på dagen, och låg och funderade på om jag inte skulle ut och cykla lite.
- Undrar om Malin är hemma, tänkte jag, men hon sa ju att hon skulle vara borta på semester några veckor. Ja, ja, jag får väl cykla själv.
Och så när jag vaknar efter min lur så har jag fått ett sms. Från Malin. Som ville ha cykelsällskap ikväll!

Vilken ruggig tur. Det är en av två kvällar i Södertälje på nästan två månader (den förra var för en vecka sedan och då lyckades Malin och jag också tajma cykling!) Inte för att jag tror på "tecken", men det här var nog ett sådant :)

Dags att svida om och kasta sig upp på den vita springaren :)

Halvligger på Arlandia Hotel, helt slut. Kroppen och huvudet känns ungefär som jag har tagit mig igenóm en multisporttävling av den längre sorten.

Det började på hemresan från Kos. Planet skulle gå 00:15 från den lilla flygplatsen. Vi kommer dit, checkar in, och väntar. Det är varmt. Klockan närmar sig midnatt. ingen boarding, men ingen annan information på tavlan heller. Klockan blir 01:00. Nu ser vi planet landa utanför. Men på tavlan står det fortfarande 00:15. Klockan blir 01:30. Ingen information, ingen personal att fråga om hjälp. 00:15 på tavlan.

02:00. plötsligt är det hemskt dimmigt ute, man ser inte längre flygplanen genom rutan. 00:15 på tavlan, och ingen att fråga. 02:15 släcks plötsligt alla lampor på flygplatsen. Det blir tvärmörkt och ventilationen stängs av. Alla bilskärmar slocknar. Det blir hemskt varmt, jag börjar tänka terrorist-tankar. De får igång någon slags hjälp-elektricitet. Det enda som hörs är meddelandena om att man endast för röka på därför avsedda platser.

vid 03:00 kommer meddelandet att dimman har lättat så pass mycket att planet kan lyfta, och vi kommer iväg till slut. Inte många timmars sömn den natten.

Nästa dygn går åt till tvätt, packning, jobb (och en cykeltur med malin). Upp 05:00 och iväg till Arlanda för nästa resa till New York och sedan vidare till Albany. Förseningar, och ombokningar. Till slut kommer vi på planet. Får vänta, och får höra att det är bränsleläckage. Kliva av planet igen, genom säkerhetskontrollen, ut. och tillbaka in ingen till gaterna. Vänta.

Vänta.

Får höra att vi ska ut igen. Försenat mera, avgång tidigast 21:30 ikväll. Vilket innebär att vi kommer att missa en stor del av vår konferens i Albany. Strula, strula, strula. Men det verkar inte finnas några alternativ. Bara att ta våra två matkuponger, ringa våra två fria telefonsamtal (tack Continental airlines, det var stort av er!), och ta erbjudandet att vänta några timmar på ett hotellrum.

Så nu sitter jag här. Har ont i hela kroppen (mest huvudet). och kan inte annat. Lite sömn, mycket uthållighet. Precis som på en längre multisporttävling. Ändra skillnaden är väl att man inte är lerig nu. Håller tummarna för att vi till slut kommer iväg i kväll.

Rosakanoten goes to Kos

Den senaste sommarplågan måste vara Markoolios låt "Ingen sommar utan reagge". Och med låtraden: "på ett sunkigt hotell på Kos släpper alla söta svenska brudar loss".

"Yeah, right!" tänkte jag, packade min väska full med träningsskor och baddräkt och for på konferensresa till Kos. Såg mig själv jogga längs stranden. Simma längd efter längd i poolen. Cykla upp och nerför bergssidorna på smala små stigar. Och kanske däremellan gå på ett eller annat föredrag på konferensen. Dessutom käka fetaost och skriva inspirerande inlägg på bloggen.

Det blev nästan så. Eller kanske inte... Skorna och baddräkten kom med. Men redan 6.30 på morgonen började temperaturen krypa upp till "lite för varmt att springa i". Hotellets gym var minst sagt undermåligt. Poolen var öppen 8-19 (och konferensdagarna pågick 8:30 - 20).

En eftermiddag hyrde jag i alla fall en cykel. Av märket "Ideal", med extra lågt insteg och en bred tantsadel. Men det går att köra slut på sig även i upprätt ställning på cykeln. Cyklade som en idiot (eller åtminstone så fort jag bara kunde) i två timmar, exklusive ett snabbstopp för att handla vattenmelon (lite pinsamt att stanna vid fruktståndet med svetten fullkomligt rinnande och droppande från kroppen. Men, men tänkte jag, är man multisportare så är man...) och ett snabbstopp för att doppa mig i havet.

Alla jag mötte på min cykelrunda och mina korta joggingrundor var mycket glada. Hejade och ville kramas (??!? dock stannade jag aldrig för det). Kände mig ändå en liten, liten smula proffsig ibland, bland de tyska "all-inclusive-pensionärerna" på hotellet.

På det hela taget en helt ok vistelse, även om det var lite för varmt för min smak. Och visst såg vi partygatan i Kos också... och visst, Markoolio, du har rätt: det verkade som att den var överbefolkad av svenska 17-åringar som dansade, drack alkohol, och verkade må rätt så bra.

Foton kommer.

Sommarpaus

Har en "sommarpaus" i livet. Inte för att det är direkt sommar (13 grader och spöregn. träning i inomhuspoolen, hur somrigt låter det?). Och inte för att det är direkt paus heller, har "tokmycket" att göra på jobbet. Hinner knappt sova. Och på grund av stressen på jobbet idag missade jag att jag skulle ha åkt och paddlat med Griffin-laget (ledsen, verkligen!). Men det är väl så det är att ha en sommarpaus.

Ok, i morgon bär det av. En vecka i ett 40 grader varmt Grekland. Hem och mellanlanda och sedan till Albany i delstaten New York. Undrar hur träningen kommer att bli. Har siktat in mig på simning i Grekland. I Albany vet jag inte riktigt. Kanske stretching på hotellrummet???
Måste erkänna att det känns lite knasigt att det ska vara mer än 40 grader varmt i Grekland. Samtidigt som det är 13 grader här i Sverige, och spöregnar...

På träningsfronten var det spinning (mitt sista för säsongen) och boxpass (med en takewando-kille) igår, och simning med Malin och Fredrik i morse. Malin simmar snabbare än jag. Mycket snabbare. Fredrik simmar långsammare. Men han är ännu mer nybörjare än jag, så det var nog tur för mitt självförtroende.

Dags att ge sig i kast med jobbet igen, och inte förledas att fastna i planer och drömmar om Falun, Kristinehamn, cykling i Kinnekulle och paddling på västkusten och i st Anna... Det tar jag när jag sitter vid poolen i i Grekland med en paraplydrink i handen och lap-topen i knät.

Med kossorna i hagen

Bilder från gårdagens cykelorientering. Det var lite läskigt att klättra in i kohagen först....

Kossor och orientering

Igår var det dags för träning igen, och varför inte matcha mina två sämsta multisportsidor: teknisk cykling och orientering. Gav mig av i sällskap med Petter till Tinnerö, här skulle det plockas trimkontroller!

På fötterna mina splitter nya landsvägscykelskor (mtb-skorna hamnade förstås hemma hos pernilla efter helgens tävling... jag SKA verkligen märka upp alla mina prylar eftersom jag uppenbarligen har svårt att hålla dem samlade). Iväg till första kontrollen, inga problem. Skuttar upp som bergsgetter i skogen (inte så lätt med landsvägsskor kan jag meddela, springstilen blir en smula egen).

Efter ett tag kom vi till ett fält - härligt att cykla igenom meterhögt gräs!! Sedan kom utmaning no 1: kontrollen låg i en kohage fulla av tjurar. som förstås just idag tyckte att detvar lagom att stå precis runt kontrollen. Samlade mycket mod och klättrade in till tjurarna (råkade kalla dem kossor, inte populärt...) Efter ett tag blev vi kompisar, och de ville gärna följa med ut igen.

Efter det: utmaning no 2. Cykla i en kohage. tipset är att inte titta för mycket på kartan, utan vara alert och slänga en blick på marken då och då. Det gjorde vi inte i början, men man blir snabbt vis av erfarenheten....

På det hela taget en trevlig orienteringsrunda, med en ovanligt otrevlig cykeltvätt efteråt.

Hestra Adventure Race eller "backar, backar, backar"

den 16 juni var det dags för deltävling två i multisportupen: Hestra Adventure Race.

08:56
På startlinjen.
Pernilla och Jeanette i lag Acron Martre. Jag och Emma i lag Acronkanoter.se. Hjärtat bultar. Slalombacken i Isaberg tornar upp sig framför oss.

08:58
Pang!
Alla rusar iväg. Men inte över startlinjen, utan in på växlingsområdet. Ett däck har smällt, och någon har fått punktering. Lyckligtvis inte något av Acron-lagen. Pust.

09:00
Starten går. Alla rusar iväg. Över startlinjen, uppför backen. Sedan nerför, full spetta mot stranden med kanoterna. Emma i linan, så jag vet var jag har henne. Ner till stranden. Ner i på med flytvästen och ner i Astrid. Snabbt iväg. Min hjärna har inte riktigt startat, inte riktigt fattat att det är tävling. Men jag gör allt för att peppa mig själv och öka intensiteten.

09:16:41
Stämplar första paddlingskontrollen. Håller jämn takt med flera av herrlagen i Martreor. Det känns helt ok. Herkules Dam paddlar ikapp oss i sina kajaker, men tappar ganska mycket i växlingarna. Vid kontroll 2 kapsejsar herrlaget från Trollhättan två gånger på raken. En ruggig tur att vi var på behörigt avstånd, de är inte alls på bra humör efter den incidenten! Sista biten av paddlingen går upp i en smal bäck, där Emma envisas med att paddla rakt igenom träd invuxna i grått ludd. Brrrr, det var inte gott att få i munnen... Sedan ur kanoten och uppför slalombacken. Någon minut efter Herkules.

09:43:43
Stämplar ut för orientering, en ganska lång bana med bara två kontroller. Vi matar på nerför vägen och in i samhället och får ganska snart kontakt med Herkules. Hänger på dem en bit, men tvingas släppa ögonkontakten. Enkel orientering, mest slitsamt. Det passar mig bra: att ligga på och mala länge. Men det passar Emma lite sämre.

10:42:07
Ger oss iväg på cykel-OL. Till första kontrollen går det i rasande fart, vi har noggrant planerat vägen och har kunnat reka lite under löpningen. Det visar sig värdefullt och vi hittar snabbt kontrollen. Full fart till tvåan. När vi cyklar från tvåan möter vi Herkules. Jag fattar ingenting, de har tydligen kört bort sig. Vi cyklar, en klantig miss på väg till 4:an (att jag aldrig ska lära mig att det är bättre att köra runt än igenom...). Ok till 5:an. Sedan en miss till till 6:an, tillsammans med Herkules. Pernilla och Jeanette kör om oss. Resten av sträckan går ok, och vi cyklar faktiskt om Herkules uppför slalombacken till TC.

13:35:37
Växlar ut på sista orienteringen. Bara en minut efter Acron Martre, och samtidigt som Herkules. Klantar till det på första kontrollen. Skit. Sedan, i nerförsbacken från 4:an till 5:an gör mitt knä så ont att jag vill lägga mig ner och gråta. Det är hemskt, men smärtan kommer när man ska pressa på det där sista lilla. Och nu går det inte mer. Även Emmas knän gör sig påminda. Vi gör en helt onödig tabbe på 5:an. Springer förbi kontrollen. Just då kändes det inte så farligt, vi visste att vi var sist. Men vi visste inte hur nära vi faktiskt var. Om vi bara hade hållit koncentrationen uppe och bitit ihop... Resten av orienteringen går ok, men med smärta i knäet. Simningen över funkar, och vi bestiger Isabergsmassivet för sista gången.

14:36:30
Går i mål. Känns som att livet suger. Skönt att komma över mållinjen. Underbart, underbart att Pernilla och Jeanette vann!!! Och coolt att klassen är så grymt tight. Det är bara minuter som skiljer. Emma jobbade fantastiskt!!! Och jag sprang på ganska bra emellanåt. Paddlingen gick toppen! Och benen är underbart trötta. Men samtidigt känns det lite som att jag vill lägga mig ner och gråta. Irriterad på våra missar. Lite störd på att jag tappade koncentrationen på slutet. Sensmoral: Det är inte över förrän den tjocka damen sjunger. Nästa gång är det bara att bita i ytterligare lite till.

Till sist: det är så kul att tävla med tjejerna i Acron! Det är så roligt, före, under och efter loppen. Det var underbart att få kliva upp på prispallen i våra snygga röda jackor. Och vi är på gång! Nya tag och nya krafter!! Man lär sig alltid någonting. Och vi har lärt oss att vi faktiskt är riktigt bra den här gången :o)

Fyrispaddling och klorofylldrink på nationaldagen

Sitter och sörplar på en av Ingrids klorofyll-drinkar. En gräsgrön sörja i ett drinkglas. Säkert fullt med massor vitaminer och mineraler, och på femtiotalet hade man tydligen en bestämd uppfattning om att klorofyll var mycket nyttigt för blodbildningen. Och som Ingrid sa: "Det kommer man säkert tycka snart igen, för teorier brukar ju komma tillbaka".

Så jag lutar mig tillbaka och njuter. Benen känns lite tunga efter gårdagens pass på landsvägscykeln. Armar och axlar är lite möra efter paddlingen i Fyrisån som vi just kommit hem ifrån.

Det var verkligen en härlig paddling. Solen strålade, klarblå himmel. Lagom varmt och solglasögonen på. Satte i uppe i Uppsala. Tog oss igenom ölburkarna i ån (just där fick man titta uppåt för att inte tappa känslan av vilken fantastisk dag det var. Fattar inte att folk inte kan låta bli att slänga skräp i naturen. Det finns ju en rätt listig uppfinning som heter papperskorg. Men det är en annan historia). Ner till Övre Föret, och in i den lilla ån/bäcken upp till Kuggebro. Vända, tillbaka ner till Ultuna, och så hem igen. Härligt! Varken jag eller Pernilla ville kliva upp ur kanoten.

Fulla med energi och nya planer:
- lista på tävlingar (vilka ska köra Falun? Örebro? Umeå? Kanot & Hoj?)
- ändra tränings-schemat. Mer orientering. Mer teknisk cykling. (och så förstås långpassen och intervall-passen för de är ju så underbara).
- kajak-kurs i sommar.
- tjejlag på långa C2???

Pernilla ger sig ut för orienteringsträning i eftermiddag. Jag var lite avundsjuk, vill också. Men nu känns det rätt bra ändå. Tömmer det sista av min klorofylldrink och börjar skissa på planer för sommaren.

KAR II

I fredags kväll kom vi till Söderköping. Det pissregnade hela kvällen. Ärligt talat var mitt humör i nivå med fotknölarna: lågt. Jag frös. Jag var trött. Jag hade ont i huvudet. Hade inte hunnit med det jag skulle på jobbet. Hade inte hunnit gratta mormor som fyllde år ordentligt. Hade ätit lite för dåligt senaste veckan. Och sovit för lite.

Emma kom, och det blev lite bättre. Vi provpaddlade, ställde in kanoten och satt i Emmas volvo och käkade pastasallad. Så kom husbilen. Efter lite pyssel kom vi i säng. Förstås alldeles för sent men ändå. Och det pissregnade fortfarande.

Vaknar nästa morgon, Jeanettes pojkvän ringer vid 6 och väcker oss. Han har just gått i mål i VM i multisport. Solen strålar och plötsligt finns all tävlingslust! Hämtar kartor, ritar vägval och förbereder det sista. Mår lite illa. Nervöst. 4 damlag med! Hur kul som helst! Men pressen kommer. Ska knäet hålla? Ska orken finnas?

8:58 Start - OL 1
Står på Startlinjen. Jag och Emma, Pernilla och Jeanette. I våra nya, snygga, röda tävlingströjor. Starten går. Vi ger oss av. Stadsorientering 3 kontroller. Sedan upp på Ramunderberget, där spurtpriset väntar. I trappan upp inser jag att vi är första damlag, så vi knatar på uppför och tar hem spurtpriset. Resten av orienteringen går bra, och vi fyra damlag kommer in ganska samlat: naturguiden först, sedan Acron Martre (P & J), så vi och till sist Herkules.

MTB - snitslad.
Vi sticker samtidigt med Martre. Börjar uppför. Brant uppför. Så smäller Pernillas däck till. Punka. Jag och Emma kör vidare. Det är riktigt tekniskt på sina håll, och rätt lerigt. Mot slutet av första varvet, i "gyttjehålet" kommer Herkules ikapp och vi kör ut på varv två samtidigt med dem. Dedrar ifrån lite på andra varvet (träna teknisk cykling, Anna!!!). Pustar ut lite när den tekniska cykligen är slut. Nu är det värsta gjort. Herkules 4 minuter före enligt rapporter.

Paddling.
Vår paradgren! Härligt att komma ner i Astrid (kanoten)! Vi paddlar medströms (och i motvind) i Storån, parallellt med Göta kanal. Börjar närma oss Herkules. När vi ser dem ca 100 meter framför tar vi Lyftet. Lyfter över till Göta Kanal (det känns helskumt att bära kanoten uppför en brant backe för att komma till vattnet). Det blir perfekt. Vi möter naturguiden och stämplar strx efteråt vid kontrollen. Vända tillbaka och paddla upp till Söderköping igen. Håller hyffsat jämt med två herrlag i Martreor. Nu kommer Olle bli stolt!


Orientering.
Väl tillbaka växlar vi ut på långa orienteringen. Ingen har sett till Naturguiden, så vi ligger tydligen först...! Går helt ok tills vi kommer till kontroll 4. Lite knepig, och ännu värre eftersom kartan är 1:12500 och det är lite ovant. Naturguiden som är vana orienterare kommer ikapp. Springer med dem till kontroll 5. Sedan tar vi ett annat vägval till 6:an. Mitt på elljusspåret trampar jag snett så det knakar i vristen. Attans, stukad fot! Emma sliter upp lindan och vi får snabbt på den. Kan jogga vidare. Nästan skönt att ha ont i vänsterfoten också. Det väger som upp smärtan i höger knä.
Kommer fram till kontroll 6, och ska repellera nerför berget. De påstår att vi är första damlag. Kan inte tro våra öron. De andra sprang ju före, är bättre orienterare och har trologtvis inte stukat foten...
Emma börjar, och medan jag väntar på henne kommer både Naturguiden och Herkules. Resten av orienteringen går bra, och vi kommer in till TC för att ge oss ut på sistam sträckan med ett par minuter till godo på Herkules.

Cykel OL.
Det är trassligt att ta sig ut på cyklingen, en hemskt dålig karta och vi cyklar fel först. Tusan. Herkules ikapp. Men vi trycker på och ser att vi cyklar lite, lite fortare än dem. Det ska nog gå det här???!!!??? Så på väg till sista kontrollen, en bit på en stig, och plötsligt är de duktiga cyklisterna i Herkules bara där. Och de drar ifrån. Jag kan verkligen inte svara. Energin verkar vara slut.
Asfalt hem sista biten. Och imål en (1) minut efter de blåklädda Herkulesdamerna. Efter 6 timmar och 30 minuter. Vet inte om jag ska skratta eller gråta. Klart att det är kul att det var så jämt. Men jösses vad irriterande.

Dusch - Mat - prisutdelning.
Det är fortfarande irriterande med den där minuten. Men sånt är multisportlivet. Och ju längre tid som går, desto fler positiva känslor kommer ändå! Om två veckor kör vi igen. Då ska jag ladda lite bättre, lära mig att dricka sportdryck, sova innan och fylla på med mer energi under loppet. Då ska jag inte ta slut vid sista kontrollen utan orka hela vägen imål. Och vem vet. Då kanske vi tar dom allihop :o)