rätt och fel

Eftermiddag på kontoret. Häller upp en kopp yoghurt, i med müsli. Slevar i mig. Skalar en apelsin som kladdar på papprena. Jag njuter faktiskt av det här, mellanmål vid skrivbordet. För jag vet att det betyder att det snart blir träning.

Springer senare på ett lerigt elljusspår. Jag har glömt pannlampan och får hålla mig till den upplysta 2,5-km-slingan. Varv på varv. Ensam i mökret. Märker hur tankarna går från att handla om det nära och akuta, det som hänt under dagen, till att bli allt mer existentiella för att till slut försvinna helt. Bara jag och mörkret.

Styrketränar lite efter löpningen, tittar på människorna omkring mig. En storvuxen man som är "fel", har ett äkta nörd-utseende. Ni vet, glasögon, mage, urtvättad tröja, alldeles för gamla gymnastikskor, mjukisbyxor som inte direkt är av senaste snitt. Och dessutom sitter lite för högt uppdragna i midjan. Han lyfter vikter sida vid sida med en man i samma ålder som är så "rätt". Jag börjar fundera då: vad är det som gör att en person blir "rätt" eller "fel". Det handlar inte bara om kläder och intressen. Det handlar på något sätt även om rörelsemönster och utstrålning. Men mest av allt är jag glad över att träna på ett gym där alla ryms och har sin plats. För vi behövs nog allihop för att det här ska bli en bra värld.

Dalmasen och polaren och om att bli sedd

I morse dök jag i bassängen i Västertorp igen, efter tre veckors sjukfrånvaro var det lite mysigt att åter få se kön som bildas utanför några minuter innan öppningsdags. Återuppleva de fokuserade blickarna och sammanbitna minerna på mina medmotionärer när de målfokuserat tar sig till Sitt skåp.

Det känns lite anonymt, lite instängt. Ingen vill riktigt prata med någon annan. Alla är där för att tysta och på egen hand simma. Och helst ska ingen annan vara i vägen.

Därför är det ett kärt återseende när dalmasen och hans polare dyker upp (eller ner). Vi brukar mötas i bassängen ett par morgnar varje vecka. Vi simmar våra program och ler mot varandra när vi står vid änden av bassängen och hämtar andan. Dalmasen har varit lite pratsam, och vi har konstaterat att vi har lika dana skor fast mina är lila och hans är gröna. Polaren har varit lite tystare. Men nu är det polaren som pratar först: "Hej! Var har du varit? Du har inte varit här på två-tre veckor?"

Jag ler. Och känner mig sedd. Tänker att det finns riktiga människor i bassängen också, även om klockan just passerat 06:45.

Berit och jag

Berit eldar på utanför fönstret, åtminstone så mycket en storm kan elda. Regnet smattrar mot rutan och det är mörkt. Jag har vänner som sprungit i ett dygn i helgen, och andra som har simmat på sim-SM mot 20 år yngre tävlande. Många har hängt upp adventsljusstakarna. Och jag har kört på min trainer.

Ärligt talat, det var inte alls så illa. Jag har kört två pass på min trainer nu, inget längre än en timme. Men ändå, det har varit helt ok. Och, nu skäms jag nästan lite, idag faktiskt till och med roligt. Förmodligen för att det var jobbigt. Vi vet ju att allt som är jobbigt är roligt!

18x50

Klockan ringer 06:00. Jag stänger av, vänder på huvudet på kudden och blundar. Men kommer på något och hör mig själv säga: "men jag ska ju simma, inte somna om".

Upp, lite yoghurt och så iväg. Vårby gård. Lördag morgon. Ja, det bara måste vara så. Coach Mike ska simma SM idag, men han står ändå beredd vid bassängkanten i Vårby. Inne på damernas omklädningsrum är det tältläger, ett gäng ungdomar har bestämt sig för att sova över. Vi byter om i en skrubb och glider i bassängen.

Jag ska simma lätt, mest bara teknik. Fortfarande trög i kroppen efter förkylningen. Det var min plan. Det sket sig redan efter insimmet och 12 25:or teknik. Då har coach bestämt att vi ska simma 18x50 med lite tryck. Och sedan 18x50 igen, med lite mer tryck.

Jag lyckas undvika att elda på max. Men jag får ändå en väldigt skön känsla av trötthet i skuldrorna och armarna. Och nu är jag banne mig på väg tillbaka mot livet som triathlet.

öppen gylf och svett under armarna

Föredrag och workshop för 40 studenter på kth idag. Fixa det sista på presentationen på morgonen. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig.

Maila till kollegan som ska skriva ut. När jag står med ena skon på mig, beredd att åka ringer kollegan. Jag har glömt att bifoga filerna. Upp med datorn ur väskan och åtgärda.

Cykla genom stan. Småstressad och mot minst fyra enkelriktningar. Inser nästan genast att jag har för mycket kläder på mig. Svetten rinner längs ryggen.

Komma fram, in på toaletten, skölja av mig. Tröjan är dyngsur. Tur att den är mörkt blå i alla fall, då syns det inte så mycket. Håller mig på minst en armslängds avstånd från alla.

Stå vid tavlan när en student från bakre raden kommer fram och viskar att min gylf är öppen.

Inte hitta inspirationen, inte få igång gruppen. Det känns som om de ska somna. Jag som brukar älska att ha presentation och inte brukar ha problem att få kontakt med åhörarna kör rätt in i en vägg.

Verkligen, verkligen behöva en kopp kaffe i pausen. Gå ut till kaffeautomaten bara för att upptäcka att den är ur funktion.

Vissa dagar är man helt enkelt inte sitt bästa jag. Det är tur att det är simträning ikväll. Nu ska jag bara bita ihop fram till den.

nu håller vi ihop det här

Äntligen. Äntligen! ÄNTLIGEN! Är jag tillräckligt frisk för att springa. Eller springa och springa. Snarare tassa runt i ett tempo som hade varit lusigt till och med för min drygt nittio år gamla morfar (även om morfar nu är en väldigt vältränad nittioåring). Jag sprang min vanliga "korta rundan", ungefär fem km. Men den var så annorlunda. Kanske för att det var många veckor sedan jag sprang den och det har hunnit bli senhöst sedan dess. Kanske för att jag var extra glad för att få springa igen efter två veckors virus-förkylning.

Och nu, kära immunförsvaret, om det nu finns några virus kvar i min kropp kan vi väl samla lite krafter och inte ge upp såhär på slutet. Det är inte slut förrän den tjocka damen sjunger. Nu håller vi ihop det här och utrotar dom!

På försök i en annan kultur

Min norske vän, han med fiskleveroljan, bjuder mig på lefse. De är tunna som dasspapper. Eller ja, ännu tunnare. Mjuka och sladdriga. Jag får lära mig att varje gammal tant har sitt eget recept och får gissa vad de består av.

-Kornmjöl? gissar jag och tänker att korn är nog ett typiskt norskt sädesslag som kan växa på branta sluttningar och under en kort växtsäsong.

Fel. Det är potatis. Och ju tunnare de är desto finare.

Den 3:e maj 2009 kom jag ut: jag är förälskad i Norge. Det har inte gått över. Och nu inser jag att jag måste prova att baka lefser. Jämför några recept på internet och bestämmer mig för ett. Att göra smeten går ganska bra, men sen börjar det. Det kladdar och fastnar och kletar. Det blir mjöl i hela köket. Egentligen är ju inte problemet att kavla dem tunt. Det stora problemet är att få över potatiskladdet i stekpannan.

När jag står där med mjöl upp till armbågarna kommer jag att tänka på när jag gjorde Gnocchi. Och kroppkakor.

Recept på Gnocchi:

5 dl mjöl, 1,5 kg kokt potatis, 2 ägg, salt.

Recept på Lefser:

1-1,5 dl mjöl, 0,5 kg kokt potatis, salt.

Recept på Kroppkakor:

2,5 dl mjöl, 0,5 kg kokt potatis, 1 ägg, salt (och fyllning).

Italien, Norge, Sverige. I Sverige kokar man knyten och fyllda med fläsk. I Italien kokar man. Men i Norge kavlar man tunt, tunt och steker. Jag var mer lyckosam när jag låtsades att jag var Italienare. Nu blir några sorgliga, halvbrända klumpar. Dom smakar rätt ok, men några lefser blev det nog inte. Inte ens med bästa vilja i världen.

Rätt ok i eländet

Coach Mike beskriver en eländes-vecka. Jag nickar instämmande. Vid första anblicken kvalar den gågna veckan på något sätt bland veckor som borde klippas ut ur almanackan.

Sur hals, förkylning som verkligen inte vill ge med sig, ont i huvudet, sängliggandes. Skärmen svartnar för gott (och utan förvarning) på min dator. Häller ut ett stort glas vatten över jobbdatorn. Sena jobbkvällar...

Men ändå, vad är det... jag har fått vara tillsammans med fina vänner. Jag upptäckt en massa intressanta tankar hos mig själv. Jag har till och med gjort ett kort yoga-pass. Jag har hittat en annan kompis att drömma om framtida äventyr med. Små saker, på drömstadiet. Men är de ändå inte större? Än några eländiga virusar.

siffror om träning.

Jag läser resultatet i en undersökning om hur långdistanstriatleter tränar. Kanske inte vetenskapligt och statistiskt säkerställt och allt vad det heter. Men det spelar ingen roll, det är frågor och siffror och procent och svar, och jag går igång på det.

261 triathleter har svarat, knappa 20% kvinnor. Det finns massor intressanta och tänkvärda aspekter. Här kommer några som jag fastnade för.

58% uppnåde sitt mål i sin huvudtävling. 15% gjorde det inte, och 23% gjorde det delvis. Av de som inte nådde sina mål var de överrepresenterade som 1) tävlade fler än 8 gånger (tappar fokus?), 2) inte ökat sin träningsmängd (mål och träning hänger inte ihop?), 3) kör mindre rörlighets/core-träning och var mer skadade/sjuka, och 4) tränar mer ostrukturerat.

71% säger sig vara beredda på att satsa mer tid och pengar på träning om de fick strukturerad hjälp.

Träning lönar sig - om man tränar rätt. Såhär:

Tränat mer än 600 timmar: 28% klarade Ironman på under 10 timmar och 33% på över 12 timmar

Tränat mindre än 600 timmar: 10% klarade Ironman på under 10 timmar och 33% på över 12 timmar.

Alltså: mängden spelar roll, men det gör även innehållet.

Sammanfattningsvis kanske ingen raketforskning, men skönt att få några "bevis" på några "sanningar"

Duktig

Ytterligare en vecka i lugn. En sur hals och en snortäppt näsa. Mådde bra i tisdags, försökte jogga. Det var underbart, en helt fantastisk dag. Jag fick vara på ett härligt ställe på landet och springa i solksken under en klarblå himmel. Det hjälpte inte. Förkylningen kom tillbaka.

Det här har varit en sjukdom av det ovanligt sega slaget. Jag är småirriterad och har ont i kroppen. Men i morse vaknade jag före väckarklockan och kunde inte ligga kvar. Det måste vara ett tecken på att jag är på vag att bli frisk igen. Men jag ska inte låta mig luras, jag ska vara tålmodig. Vila en extra dag, eller två innan jag sätter igång igen.

Kalla mig duktig!

Mitt Andra Liv - ett inlägg

Här finns mitt första inlägg på Produktutveckling.nu. Några tankar från Mitt Andra Liv.

Sänkt och på väg upp igen...

I helgen var jag med på Camp of Darkness. Fantastiskt kul, och jag lärde mig att jag numera kan simma 400 meter på strax över 7 minuter och inte känna mig nämnvärt plågad. Jag lärde mig också att jag har svårt att ta pulsen på mig själv efter ett simlopp och att det inte går som snabbast när jag försöker som mest. Jag upptäckte att jag orkar simma fem kilometer, och jag fick en aning om varför simmare är byggda som simmare är.

Men på kvällen var jag sänkt. Tyckte inte riktigt att jag förtjänat det. Många timmar i bassängen förvisso, men de andra såg mycket mindre berörda ut än jag. Kroppen var tung och matt. Och på natten bröt det ut. Förstås.

Igår låg jag sänkt i sängen. Idag har jag stoppat in några extra kuddar bakom ryggen och ägnat mig åt min vanliga sjuksysselsättning - köpa sportprylar. Inget spännande, lite nya däck och slangar, men det känns redan bättre.

Idrottare är inte tråkiga

Läser Hanne Kjöllers krönika i DN. Budskapet går inte att missa: idrottare är tråkiga och fyrkantiga. De är kinkiga med maten, oflexibla, självupptagna, oförskämda, enkelspåriga, oartiga och helt enkelt urtrista. Jag kan inte hjälpa det, jag blir irriterad: du har fel, fel fel! Hör du det, Hanne?

Mina vänner (som är idrottare) är inte ett dugg tråkiga. Eller oartiga eller självupptagna eller något av det andra heller. Varje pass tillsammans med andra är som en fest. Fast roligare. Mycket roligare. Vi skrattar och skojar, bjuder på oss själva. Älskar tillvaron (även om det gör lite ont i kroppen emellanåt). Dessutom mår vi bra även dagen efter.

Idag är det som är "roligt" i världen alltid (ofta) det som samtidigt är onyttigt. Alkohol. Fet och söt mat. Sena kvällar. Det är kulturen och samhällets normer som bestämmer vad som är "roligt", vilket liv som ska levas. Och denna kultur och dessa normer bestäms ofta av de som vill tjäna pengar. Det blir krogar, mode, och prylar som ger status. Tänk om vi hade haft en annan kultur, där intervaller och långdistanspass hade varit status?

Jag måste nog säga att icke-idrottare är minst lika tråkiga och fyrkantiga. Det är ju minst lika fyrkantigt att inte kunna kliva upp fem en lördagmorgon för ett underbart distanspass på cykeln? Eller att inte åka på semester över julhelgen till en avbefolkad spansk turistort för att klättra i berg? Eller simma flera pass under en helg tillsammans med goa och glada människor? Minst lika inskränkt att inte kunna gå på gatan ut utan att ha fixat frisyren eller ha ångest över att man missat senaste drinktrenden som att inte resa bort utan löparskor eller vara stressad för man inte hinner ut på sin löprunda? Skillanden är bara att det ena bryter ner och förstör kroppen medan det andra bygger upp och skapar positiv energi.

Snart ska det finnas fem växlar

Den här helgen pågår Camp of Darkness i simhallen i Vårby Gård. Redigerat av coach Mike. Igår simmade jag nästan fyra timmar. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sen: "Den 5 november kommer du att köra två simpass, på ungefär två timmar var. Du kommer älska det, och du kommer längta efter förmiddagspasset dagen därpå." Eller hur? skulle jag ha svarat och lett snett.

Vi ska simma snabbare och snabbare, testa alla växlar i lådan, säger coach Mike. Det går bra till och med fjärde växeln. Det känns inte för hårt, utan precis som fjärde växlen. Sen ska jag lägga i den femte. Jag tar i, försöker simma fort, fort. Får mjölksyra. Tror att jag ska drunkna. Det gör jag inte. Men jag simmar in på en pinsamt långsam tid, långsammare än på fyran.

Efter passet pratar jag med en kompis, och kommenterar: "Jag har så svårt att simma så fort jag kan på tid. Blir spänd och så går det långsamt". Coach står intill och överhör, pysslar med något annat, och kommenterar lugnt och utan att titta upp: "Då får du träna på det det".

Med precis rätt tonfall för att jag ska gå igång på det. Ta mig tusan, nu ska jag lära mig att simma snabbt, snabbt! Snart ska det finnas fem växlar i min låda också.

Goa träningskamrater

Ok. Då kör vi.

Byta grejer?

Eftersom onsdag är lill-lördag så bestämde jag mig för att 2:e november är lill-julafton, och åkte till Posten och hämtade ut två stora paket från en firma som säljer sportprylar på nätet. Precis som för barn på stora julafton måste man även på lill-julafton ha lite tråkigt innan själva öppningen. Tvättade, gick en promenad och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar. Försökte tänka kloka tankar. Det gick sådär (jag hade tänkt att jag skulle använda viloperioden till att tänka, men min hjärna verkar inte kunna tänka om inte kroppen den sitter ihop med får träna).

Så till slut var det dags. En trainer. En ny baddräkt. Skoöverdrag. Två nya däck till racern. Och en riktig julklapp, en överraskning. I paketet låg även en slang som jag inte beställt, en gåva...?

Nu är jag inte så bra på att tolka siffrorna på slang-paket och ägnar mig åt att fundera på vilken sorts däck den skulle kunna passa till. Men som sagt, eftersom jag inte tränar är min hjärna trög.

Vill du ha en slang av okänd dimension (ja, du kan ju förstås läsa på förpackningen...), föreslå ett byte till mig!

En bra morgontidning

Ibland får LT, morgontidningen i Södertälje, till det. Såhär såg det ut igår. Publisherpriset nästa?

viloeländet

Jag blev lite varnad: nu när du har vilat ett par veckor kommer du att tycka att det är rätt skönt. Att hinna göra andra saker och sitta i soffan och så.

Nä. Så är det inte i mitt liv. Jag längtar efter dubbla pass om dagen, tidiga morgnar, sena kvällar, svettiga träningskläder och smörgås i bilen på väg till jobbet. Eller till träningen. Mjölksyra och stela muskler.

Nu får det snart vara slut på det här eländet.