En sked norsk kultur

Jag har en vän från Norge. I går fick jag en flaska av honom. Jag sa "tack" och vägde den i handen. Fisklever olja som pressats ur norska torskar. Tycker att bilden på etiketten är rätt så fin.

Nu är det morgon, ska strax iväg och morgonsimma. Tar ut flaskan ur kylen, tar fram en sked, häller upp lite. Känner mig som en femåring som ska ta medicin. Det är norsk kultur, sa min vän när jag fick flaskan. Alla äter det här. Jag tänker på Northugg, Thorkilsen, Björgen. Och sväljer.

Det smakar ... nyttigt. Och nu ska jag bli stark och frisk och snabb.

En röd pärla

Det är lördag förmiddag, på en cykelbana vid Skärholmen. Löven är gula, himlen är höstblå. Jag trampar hemåt på min röda sjuväxlade damcykel med stålram, trasig handbroms och cykellyset på sned. Och jag njuter verkligen av tillvaron. Har simmat, och sen ätit frukost med härliga människor. De här människorna är sådana som tycker att det är helt naturligt att hoppa i en bassäng i en förort kl 7 på lördag morgnar, och som lyfter på ögonbrynen och kommenterar min cykel. Om jag däremot kommit på en racer med kolfiberram hade det inte blivit nån uppmärksamhet.

Våra världar är olika, visst är det underbart?

Noterar att Preem har gått lite över gränsen: kanelbullens dag har nu blivit kanelbullens månad. Funderar över vem som egentligen bryr sig, och blir lite nyfiken på om det leder till någon märkbar ökning i deras kanelbulleförsäljning.

Min röda pärla är tung i sista uppförsbacken och ger mig lite schysst extra motstånd.

Mitt Andra Liv

Egentligen kanske jag är en katt. I den meningen att det känns som om jag har nio liv (eller så är det nio perspektiv på samma liv. Men så kan det ju tolkas i katternas fall också).

Här på Rosa Kanoten handlar det mycket om mitt liv som idrottare, låt oss kalla det mitt första liv. Lite av mitt andra liv har läckt ut här också. Det är livet som tekniknörd och entreprenör (ja, jag vågar använda ordet trots att det är ett ganska utslitet och har en fet kliché-stämpel på sig, men jag kan inte komma på något bättre).

Från och med nu kommer jag då och då att släppa ut lite mer av Mitt Andra Liv som gästskribent på siten produktutveckling.nu Välkomna dit!

För er som undrar över mina andra sju liv, återkommer om det. Vad finns i dina liv?

Vardagslyx

En vanlig torsdagsmorgon, efter frukosten. Sätter på en extra omgång kaffe i mocca-bryggaren och hämtar min anteckningsbok. Häller upp kaffet i favoritmuggen och sätter mig i fåtöljen en stund. Skriver i min svarta bok några anteckningar kring det som rör sig i huvudet. Det kallar jag riktig vardagslyx.

Tidsresenären

Åker till morgonens spinningpass. Det börjar kl 7 i Södertälje, och jag kommer alltid lite i sista minuten. Idag, tänker jag, ska jag ändra på det. Startar åtta minuter tidigare än vanligt. Men kommer ändå in i salen i sista minuten. Utan att någonting på vägen egentligen har tagit längre tid än normalt. Ur led är tiden.

Tänker på det sista radioprogrammet jag hörde innan jag klev ur bilen. Tankar för dagen, idag med Jan Danielsson, fysiker och forskare. Jan Danielsson pysslar med kvantmekanik och utmanar tankarna. Han pratar om att resa i tiden. Det gör vi ständigt, säger han, reser framåt i tiden. Det är svårare att resa bakåt i tiden.

Ja, tänker jag, när jag småspringer mot ledarcykeln, jag somnade nog till en stund i min tidsresa i morse.

Pojkar vill. Tjejer kan.

När jag är sjuk blir jag lätt lite irriterad. Och så får jag ont i ryggen eftersom jag inte kan röra på mig. Så blir jag kreativ. En gång anmälde jag mig till Kalmar Triathlon utan att kunna simma. Den här gången fick jag till en mycket kreativ beställning av träningsprylar från en nät-butik.

"Hi Dr. Anna Pernestål,

Thank you for placing your order with us;

..."

stod det i mailet som bekräftade ordern. Ibland är det mysigt med titlar.

Jag har funderat lite på det här med manligt och kvinnligt också. Igen. Just nu är det ett återkommande tema i min hjärna. Gick en liten höstpromenad igår, genom skogsdungen med de guldgula löven. Det var så sagolikt vackert.

Det var full aktivitet på fotbollsplanerna här intill, och jag blev stående vid den minsta. Det gula laget spelade mot det blå. Fyra utespelare och en målvakt i varje lag. Spelarna var ungefär tre äpplen höga, och de gula hade tröjor och var som klänningar och räckte ner till knäna. Det var nästan bara pojkar, bara en flicka. Hon spelade i det blå laget, och hon var bäst. Alltid på rätt plats, såg alltid till att vara fri att spela till, passade och tog emot bollarna, snabb och effektiv när hon tog bollen från killarna. Och det var hon som gjorde målen.

Pojkar vill. Tjejer kan.

Klubbfest

Igår var det dags för årsfest i Stockholm City Triathlon. Det betyder att vi som brukar se varandra i badbyxor och svettiga linnen tog på oss kläderna och samlades för biljardspel och middag. Det var ballt. Om man tar femtio triathleter och försöker hitta en gemensam nämnare (utom just triathlon-träningen) har man förmodligen tagit på sig en övermäktig uppgift.

Alla stilar var representerade. Blommiga klänningar, svart och tight och kort-kort, jean, röd sammetskavaj, guldpaljetter, svart kostym och vit skjorta, väst, rutig flanellskjorta, luvtröja med klubbens emblem på bröstet. Höga klackar, jättehöga klackar, sneakers, läderskor, five-fingers, finskor.

Vi spelade biljard. Eller ja, stod och höll i en kö och stötte mot bollarna samtidigt som vi diskuterade vila och träningsupplägg och 2012 års tävlingsplan. Vi smuttade långsamt på ölen och var nog rätt glada att den serverades i 33-cl-flaskor. Vi kom in på ämnen som: hur undviker man att det blir en snackis att man avstår från alkoholen på andra fester*. Det var väldigt trevligt att för en gångs skull vara på fest med människor som förstår en, som vet att det kan vara underbart att gå och simma kl 7 på lördagmorgnar och att man kan prioritera löpning framför att renovera badrummet. Och det var ingen som höjde på ögonbrynen när jag förklarade att min förkylning kommit tillbaka och gick hem före efterrätten. Trots våra olika skal förstod alla. Man vill inte bli sjuk.



*ett knep är att köpa en öl på flaska och sedan fylla den med vatten under kvällen. Då slipper man skapa uppmärksamhet. Och ja, det är knasigt att man ens ska behöva ha sådana åtgärdsplaner. Men nu är det så, och det här inlägget handlar inte om det. Det får vi ta en annan gång.

PS. Det finns även vissa ännu ej bekräftade rykten om att jag blev nominerad till Årets Rookie på festen. Offentliggörandet var i samband med efterrätten, och då hade jag gett mig av hem och bäddat ner mig i sängen.

Män och kvinnor

Förra veckan fick jag utmärkelsen "årets teknikkvinna". Det absolut bästa med utmärkelsen är alla människor som kommer och pratar med mig. Det är högt och lågt, och vi börjar ibland utmana gränserna i samtalen. Det är häftigt.

Vissa av samtalen handlar ju förstås om att vara kvinna i den mansdominerade tekniska branschen. Eller bara att vara kvinna, och inte riktigt köpa den kultur och tradition som vi trots allt lever med i Sverige. Några reflektioner om det.

Jag tror inte att det finns något som skulle gör en kvinnas hjärna mindre lämplig för teknik än en mans hjärna, rent biologiskt. Det kultur och miljö som gjort teknikbranschen (och många andra branscher) mansdominerade. Vi späder hela tiden på detta i mycket av det vi gör, det är svårt att ändra på. Men det går.

Min princip bygger på att se människor för det de är och gör. På jobbet handlar det om kompetens och inte manligt och kvinnligt. Det handlar inte om att jag ska utnyttja min position som kvinna, men i och med det utgår jag också från att behandlas utifrån min kompetens. Och så har det (i stort sett) alltid varit. Sen kommer man ju aldrig komma ifrån att när man spela innebandy med kollegorna så händer det saker i herrarnas omklädningsrum som inte jag får vara med på. Av naturliga skäl.

Det finns ställen där det inte känns så roligt att vara kvinna. Ta tex tidningen Runners World. Jag har länge haft en lite olustig känsla kring den. Sofie slog huvudet på spiken i sin analys häromdagen. Det är 95% manligt (eller gubbigt) i tidningen. Tjejer på omslaget, men det mesta inuti handlar om män.

Ett ställe som känns som en fristad är simträningen med Human Ambition och coach Mike. Varje gång jag kommer därifrån mår jag bra. Inte bara för att det varit ett bra och roligt pass, utan för att där är alla värdefulla. Oavsett om man är tjej eller kille, eller om man är bra eller dålig. Det känns bra.

Ett sjukt klok beslut

Satt kvar på kontoret, skulle åka på simträning, ville verkligen åka på simträning. Går ner till bilen. Känner igen det där irriterande, stickande i halsen och den nästan lite febriga känslan. Hör coachens röst: "det finns inget för lite när det gäller träning den här veckan". Bestämmer mig för att åka raka vägen hem istället, se till att vara hundra frisk i morgon.

Snälla! Ge mig en gulstjärna!

När hjärnan är på jobbet smygtränar kroppen

Jag har viloperiod. Under viloperioden är det meningen att kroppen ska läka ihop ordentlig, musklerna ska bli utvilad, och hjärnan ska bli redo för hårda utmaningar.

Vila är svårt. Förbannat svårt. Efter fyra dagar kryper det i hela kroppen, gör ont i ryggen. Jag är rastlös och gör mina utskrifter på jobbet på skrivaren två trappor upp. En sida i taget, måste ju testa och se hur det blir. Råkar glömma ett papper i skrivaren.

"Det här en en av de viktigaste perioderna i din träning" säger coach. Och "under den här perioden finns det inget som heter 'för lite' träning".

Jag försöker hitta på förströelse, går på museum och umgås med mina vänner. Det är fantastiskt skönt och väldigt roligt att utmana hjärnan och prata i evigheter. Men när jag sitter på mötet upptäcker jag plötsligt hur jag byter sittställning femton gånger i minuten och plötsligt sitter på huk på stolen.

Det här med att vila är en verklig utmaning. Ungefär som att lära sig att flyga - att slänga sig i marken och försöka missa.

Teknikkvinnepris - jag har nått första vätskekontrollen

I onsdags fick jag priset "Årets teknikkvinna". Jag åkte till prisutdelningen med känslan av att jag redan vunnit - jag var ju i final. Jag ville inte ens tänka på att jag kanske kunde vinna, och sedan bli besviken. Jag ville bara vara glad för att ha kommit till final. Kom till Fotografiska, där prisutdelningen skulle vara, och mötte Regina och Anna, de andra två finallisterna. Min känsla förstärktes - tusan vad ballt att få vara i samma final som dessa två kvinnor! Bägge i mobil-branschen, och med många stora erfarenhetspaket i sina ryggsäckar.Så stod vi på scenen. Jag passade på att njuta. Jag har brunnit för teknik i hela mitt liv. Ja, det började faktiskt med lastbilar i sandlådan. Och jag minns hur kul det var när pappa tog fram den stora lådan med sitt gamla Meaccano. Hur vi byggde hissar och flygplan av metallbitarna med hål i och de små, små skruvarna. Så börjar prisutdelarna läsa upp motiveringen. "...med sina forskarkunskaper inom teknik och ett brinnande intresse för problemlösning..." Då börjar jag ana att det är jag som vunnit, de andra har ju inte forskat. "... tror att hon kommer att gå långt i sin karriär..." Det känns galet kul att höra det! "...ser henne som en god förebild och årets teknikkvinna." Och just där är det som att min tillvaro förändras lite gran. Inte jag, jag är samma person, jag är fortfarande en tekniknörd som älskar människor och att tänka och utveckla. Men det känns som om jag kommit en bit på vägen.

Jag älskar att springa, gärna långt, och det får gärna vara ansträngande. Vara en utmaning, och på gränsen. Under ett långt lopp behöver jag delmål: nästa km, nästa vätskekontroll. Att nå ett delmål är underbart, en lika stor seger som att gå i mål (för med det här sättet att tänka blir målgången just ett delmål). Nu, när jag står där på scenen, känns det som om jag har kommit fram till den första vätskekontrollen i ett långt lopp. Det är fantastiskt. Jag är med i loppet, jag njuter, och jag har massor härliga utmaningar kvar framför mig.

Jag är oerhört stolt över att ses som en förebild, att mina tankar och mitt genuina intresse för teknik och människor är något som kan få smitta av sig. Jag tänker att det här priset inte handlar om mig. Det handlar om viljan och engagemanget att förstå och lösa problem.

Det är många personer som har supportat och supportar mig genom mitt lopp, min familj, mina chefer och mina kollegor, mina vänner, mina forskarkollegor och min handledare från doktorsarbetet. Alla vi som tävlar vet hur viktiga, oumbärliga, supporters är. Utan er är vi inte mycket.

Inställt, men glad ändå

Raid Uppsala blir tyvärr inställt för min del. Min lagkompis har fått öroninflammation. Hon var hos läkaren och fick domen. Hon frågade om hon inte kunde tävla i alla fall. Läkaren skrattade.

Så istället för att packa mtb:n i bilen ikväll bär jag upp den till vindsförrådet, och dammsuger upp resterna av gammal lera som fallit ner på hallgolvet. Och istället för att köra till Uppsala så lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lägger upp fötterna.

Det är klart att det är trist att inte vara med i morgon. Men samtidigt, och inte utan motvilja, måste jag erkänna att det är en liten smula skönt också. Kroppen och huvudet är faktiskt rätt så nära nivån helt slut efter den vecka som varit. Det här betyder att jag kan simma med gänget i morgon bitti.

Vi pratar om det här med att vara positiva på lunchen idag, jag och mina kollegor. Någon hade läst i en artikel att positivitet kunde härledas till en hjärnskada. Jag tänker ändå hellre glad och några hästar utanför hagen än deppig och med alla indianer i kanoten.

Och ni, kom ihåg att klicka på länken och rösta på mig i Active Challenge. Jag vet att jag tjatar.... men man får rösta en gång varje dygn. Och jag skulle ju blir glad av att få vara med i tävlingen och visa var skåpet ska stå!

sällskap av en fjäril

Idag är det tydligen en sådan där dag när man välter ut sin kopp med nybryggt kaffe innan man ens smaka på det. Men det dofta ljuvligt. Och igår ikväll, när jag satt ensam kvar var det en påfågel-fjäril på kontoret.

Jag packar på rutin inför helgens multisporttävling, och ser fram emot att frysa, svettas och ge järnet. Och så gör jag mig en kopp nytt kaffe.

En röst skulle sitta fint!

Teknikkvinne-pris i all ära, men nu fokuserar vi på nästa mål: Gå in på den här länken och rösta på mig så att jag får vara med i Sveriges lag i Active Challenge!

Det skulle vara vansinnigt kul att få vara med. Och jag lovar, jag ska springa så fort jag någonsin kan!

Tekniknörd som tog priset

Jag fick kliva upp på scenen tillsammans med de andra två finalisterna för utmärkelsen Årets Teknikkvinna. Det var kul att stå där på scenen, kul att fortfarande få vara lite i fokus. Snart skulle de läsa upp motiveringen för den som vunnit. Och fokus skulle riktas bort från mig, mot någon av de två andra, verkligt inspirerande kvinnorna som stod bredvid mig.

De börjar läsa upp:
"...kvinna, teknik... ledare... bla... bla... forskning... "
så vitt jag vet är det bara jag av oss tre som forskat.
"... entreprenör, ledare och tekniknörd..."
men, det är ju jag!
"... Anna Pernestål!"
Där. Är. Jag. Som fått utmärkelsen Årets Teknikkvinna 2011!

Jag skriver mer i morgon. Nu är jag alltför trött och alltför omtumlad.

vi laddar

Nu laddar vi för årspremiär på multisportbanan. Vi värmer upp med en intensiv jobbvecka, utlandsbesök, kurs, presentation, inlämningsuppgift, och några lite för sena kvällar. Vi lagar cykeln (tack och lov hade jag ett extra växelöra liggandes i en burk hemma. Det har väl ni också?). Vi gör en packlista i huvudet och tänker att den lilla tillstymmelsen till halsont egentligen bara är trötthet.

Vi ser fram emot lördagens äventyr, inte utan tillförsikt. Vi noterar att det för tillfället bor fyra cyklar i lägenheten. Och vi minns det gamla djungel-ordspråket: bättre än MTB i hallen än ingen i skogen.

Nya sneakers till på onsdag

I förra veckan har det var lite uppståndelse. Inte för att jag lyckades simma 50 meter på 45,4 sekunder (efter att först ha simmat 23 st 50:or så fort jag kunde). Inte heller för att jag sprang ifrån Mats på fredagsintervallerna. Eller för att Patrik körde ifrån mig på lördagens Time Trial på cykel (fast han fuskade, och startade . Det har varit lite uppståndelse för att jag har blivit nominerad som en av tre finalister till utmärkelsen Årets Teknikkvinna.

Vid prisutdelningen på onsdag den 12:e oktober får vi veta vem som vinner, och förstås är jag väldigt glad och väldigt stolt att få vara där som en av tre. Ännu gladare för alla grattis och lyckönskningar. På onsdag ska jag njuta av att få ha kommit såhär långt.

Med anledning av nomineringen blev jag intervjuad. Vi pratar om hur det har blivit såhär, var teknikintresset har kommit ifrån, och hur det hänger ihop att både vara mycket engagerad i jobbet och samtidigt träna för långdistans-triathlon. För mig hänger det ihop! Träningen ger både avkoppling och omkoppling. När det är mycket på jobbet är träningen en ventil, när jag behöver ork ger träningen mig ork, när jag behöver lösa problem springer jag så långt att hjärnan börjar tänka av sig själv.

Det ska fotograferas, och jag ber om några minuter för att snygga till mig på toalettern. Har haft morgonklass i spinningsalen några timmar tidigare, och inte brytt mig om att få ordning på hår och sånt. Vi småpratar lite om det, om utseende och snygga kläder. Fotograferar. Journalisten tackar för intervjun. Och ser ner på mina fötter.
"Ja" säger han, "nu får du köpa ett par nya sneakers till på onsdag!"
Jag ser ner på mina fötter. Och minns plötsligt att jag sprang intervaller i det blöta terrängspåret med mina fina lila skor dagen innan. Hade ju glömt de andra löparskorna.
"Ja" säger jag, "nu får jag köpa nya sneakers". För högklackat är inte riktigt min grej.

Osorterat, blandat smågodis

Idag är mina tankar som en påse blandat smågodis. Jag får ingen ordning, kan inte sortera. Kommer inte vidare och kommer inte på något smart. Hör här.

På ICA kan man köpa näsor med självlysande snor.

Det är en av veckans höjdpunkter att simma med Human Ambition-gänget i Vårby Gård.

Det är inte så underligt att offentliga personer är så genomtänkta, de får ju hela tiden prata högt om hur de tänker och varför de har gjort olika val. Då blir man genomtänkt.

Det är fantastiskt att ha vänner som man först träffar kl sju en lördag morgon och simmar i nästan två timmar med. Och som man sedan åker till Ikea och äter frukost med. Och som man några timmar senare åker ut och cyklar tillsammans med. Och hela tiden ler de!

Utanför ICA står en stor affisch med texten "gröna vindruvor, 2 askar à 500 g för 40 kr". Inne på ICA kan man även köpa gröna vindruvor i lösvikt för 29:90 kilot (och de ser väldigt lika ut de i askarna). Nästan varje kund kommer ut ur ICA med två askar vindruvor.

Relationer! Hur ska jag någonsin kunna förstå det här med relationer och gruppdynamik? Går det att förstå?

Jag får se till att börja stretcha höftböjarna. De hindrar min simning. Coach Mike säger: minns hur det kändes när du var med i högvakten. Jag försöker minnas. Det går inget bra, eftersom jag inte varit med i högvakten. Men jag förstår poängen.

Och så fortsätter det...

Fredagsmys på telefonplan

Doft av gula, fuktiga löv. Luft som börjar bli höstkall. Tusen tankar som snurrar i huvudet. Vad kan väl vara bättre än fredagsmys? På Telefonplan.

Löparbanorna. 3 x 4 x 400 meter. Snabbare och snabbare. Tills det är max. Kryssar mellan småkillarna i två fotbollslag. De hejar och springer ikapp med mig en liten bit. Banorna är fuktiga. Efter de fyra första intervallerna kommer min vän. Det gör fredagsmyset mysigare. Och intervallerna snabbare.

Nu är jag laddad för helg.

guld och äpplen.

Saker kan ändras väldigt snabbt.

Klockan halv sex for jag från jobbet. Det var kallt, grått och spöregnade. Jag frös. Och jag hade ingen alls lust att springa mina intervaller.

Klockan tio i sex joggade jag längs Måsnaren. Det var guld! Hela världen var guldfärgad! Det var så vackert, magiskt. Jag var alldeles lagom varm. Och jag kunde inte komma på någon bättre sysselsättning än att springa intervaller.

Jag har fått två kassar med äpplen av en vän. Igår kändes de kassarna som skattkistor, vilka äppelpajer, vilka stekta äpplen, vilka äppelkrämer det skulle bli.

Idag kommer jag hem efter intervall-löpning och ett rätt tufft simpass. Klockan är halv elva och middagen står inte på bordet. Och inget finns det hemma heller. Förutom en låda linsgryta i frysen. Men jag har ingen mikro så den skulle inte vara tinad förrän i morgon. Och så har jag två gula lökar, några klyftor vitlök, och havregryn. Och två kassar äpplen. Nu hade jag gärna bytt lite äpplen mot lite mjölk till gröten.

Dagarnas dag

Alltså. Kanelbullens dag idag. Instiftat av Hembakningsrådet 1999. Och så är det djurens dag. Dock verkar det inte vara någon näringsidkare som anser sig kunna tjäna några större pengar på djurens dag, så den har fallit i glömska. Kanske för att bensinmackarna säljer kanelbullar, men vare sig hamstrar eller hundmat.

KTH - Kungliga Tekniska Högskolan - var inte sena att haka på dag-trenden. Idag är det även Alumnens dag. Annonserat med grattiskort i min brevlåda (jo, jag har en examen från KTH).

Rotar man lite vidare hittar man temadagar.se, en sorts register över alla dagar som finns i Sverige. Några favoriter: Myggholkens dag (28/2), Handduksdagen (25/5), Grynkorvens dag (20/10). Intressant är också hur man skapar en dag. Det beskriver temadagar.se också. Först bestämmer man vilken dag man vill ha. Sen gör man en hemsida. Sen registrerar man dagen hos temadagar. Sen gör man reklam. Sen har man en dag.Jag hade en bra dag. En vän tog mig med på en paddeltur, och som vår tradition bjuder är det han som bestämmer vägen. Kraftig medvind på vägen ut, och kraftigare motvind på vägen hem. En fantastisk solnedgång (Himlen-öppnar-dörren-dagen), och röda svullna fingrar (glöm-inte-handskar-dagen). Paddla-med-en-god-vän-dagen.

tvillingsjälar

En helt vanlig helg. En bra helg. Som avslutas med en söndag. Som påbörjas med ett cykelpass. Har en vän som liksom jag gillar (halv)alpina starter, så vid 8 kastade vi oss upp på våra cyklar och trampade ut på Ekerö och Munsö. Kosmisk höstdag med schysst rull i benen. Distanspass med 2x30 min i lite hårdare fart.

Och två punkteringar. På samma ställe. Exakt. Och precis lika dana skador på slang och däck. Andra cyklister cyklade förbi, men jag och min vän fick stanna och byta slang, jag på vägen ut och han på vägen hem. Tvillingsjälar?

Aegopodium podagraria

Pappa och jag har ett bokprojekt. Det går under arbetsnamnet "Hur jag slutade hata och började älska kirskål". Eftersom alla (utan urskiljning) som har en trädgård även har kirskål som invaderar (detta är en sanning!), så anser vi att marknaden är hyfsat stor. Tanken är att jag ska sammanställa alla de fantastiska kriskålsrecept som pappas sambo utvecklat. Det ska illustreras med bilder och förpackas snyggt. Pappas roll i det hela? Jo, han kom på namnet. Och så är kirskål det enda som han lyckats odla med framgång.

Jag kom att tänka på vårt projekt igår när sprang jag långa intervaller, 3 x 3 km progressivt från "ganska jobbigt" upp till max. Ett par timmar mer än planerat på jobbet, och det hade hunnit bli mörkt. Sprang på elljusspåret i den ljumma kvällsluften. Tidigare har jag känt ett visst motstånd, en respekt för den sista kilometern på varje pass. Men nu älskade jag den. Närvaro, flås, tunnelseende som förstärktes av mörkret. Och så började ett nytt bokprojekt dyka upp i huvudet: "hur jag slutade hata och började älska långa intervaller". Ok, jag har aldrig hatat dem. Men ändå.

Några tips får långa intervaller är:
- mörker och elljusspår, det förstärker fartkänslan och stänger ute omvärlden
- tänk "nu blir jag snabb", särskilt när det är som allra jobbigast
- fokusera på armarna, avslappnade och med hög frekvens
- delmål, en intervall i taget, en km i taget. Du är bra, riktigt bra, för varje delmål du når.