back on track

Tillbaka på svensk mark igen.

Till slut kom vi fram till Albany och förra veckans konferens. Ska inte trötta ut er med detaljerna om flygningen... men det var första och sista gången jag åker med Continental Airlines.

Resten av veckan blev kanon, fullt med ny intryck och massor med diskussioner. Tyvärr lite mindre tid för träning, hann med ett par joggingpass och några vändor ner i hotellets förvånansvärt välutrustade gym (3 löpband, 2 crosstrainers, 2 cyklar, och en allt-i-ett-maskin). Sedan bröt den stora AC-förkylningen ut. Ni vet, iskallt inomhus (alla utom amerikanerna satt och huttrade. och jag gjorde en spaning: det är en ett-till-ett-mapping mellan de stora killarna med isolerande fettlager och amerikanska män :-), och stekhet utanför. Dessutom en massa nya människor väldigt tätt inpå en.

Men det var ingen fara, jag hade ju ändå inte riktigt tid att träna så då kan jag ju lika gärna vara förkyld :)

Hemma igen. Landade i morse utan att ha sovit ens en minut i natt. Tog en tupplur mitt på dagen, och låg och funderade på om jag inte skulle ut och cykla lite.
- Undrar om Malin är hemma, tänkte jag, men hon sa ju att hon skulle vara borta på semester några veckor. Ja, ja, jag får väl cykla själv.
Och så när jag vaknar efter min lur så har jag fått ett sms. Från Malin. Som ville ha cykelsällskap ikväll!

Vilken ruggig tur. Det är en av två kvällar i Södertälje på nästan två månader (den förra var för en vecka sedan och då lyckades Malin och jag också tajma cykling!) Inte för att jag tror på "tecken", men det här var nog ett sådant :)

Dags att svida om och kasta sig upp på den vita springaren :)

Halvligger på Arlandia Hotel, helt slut. Kroppen och huvudet känns ungefär som jag har tagit mig igenóm en multisporttävling av den längre sorten.

Det började på hemresan från Kos. Planet skulle gå 00:15 från den lilla flygplatsen. Vi kommer dit, checkar in, och väntar. Det är varmt. Klockan närmar sig midnatt. ingen boarding, men ingen annan information på tavlan heller. Klockan blir 01:00. Nu ser vi planet landa utanför. Men på tavlan står det fortfarande 00:15. Klockan blir 01:30. Ingen information, ingen personal att fråga om hjälp. 00:15 på tavlan.

02:00. plötsligt är det hemskt dimmigt ute, man ser inte längre flygplanen genom rutan. 00:15 på tavlan, och ingen att fråga. 02:15 släcks plötsligt alla lampor på flygplatsen. Det blir tvärmörkt och ventilationen stängs av. Alla bilskärmar slocknar. Det blir hemskt varmt, jag börjar tänka terrorist-tankar. De får igång någon slags hjälp-elektricitet. Det enda som hörs är meddelandena om att man endast för röka på därför avsedda platser.

vid 03:00 kommer meddelandet att dimman har lättat så pass mycket att planet kan lyfta, och vi kommer iväg till slut. Inte många timmars sömn den natten.

Nästa dygn går åt till tvätt, packning, jobb (och en cykeltur med malin). Upp 05:00 och iväg till Arlanda för nästa resa till New York och sedan vidare till Albany. Förseningar, och ombokningar. Till slut kommer vi på planet. Får vänta, och får höra att det är bränsleläckage. Kliva av planet igen, genom säkerhetskontrollen, ut. och tillbaka in ingen till gaterna. Vänta.

Vänta.

Får höra att vi ska ut igen. Försenat mera, avgång tidigast 21:30 ikväll. Vilket innebär att vi kommer att missa en stor del av vår konferens i Albany. Strula, strula, strula. Men det verkar inte finnas några alternativ. Bara att ta våra två matkuponger, ringa våra två fria telefonsamtal (tack Continental airlines, det var stort av er!), och ta erbjudandet att vänta några timmar på ett hotellrum.

Så nu sitter jag här. Har ont i hela kroppen (mest huvudet). och kan inte annat. Lite sömn, mycket uthållighet. Precis som på en längre multisporttävling. Ändra skillnaden är väl att man inte är lerig nu. Håller tummarna för att vi till slut kommer iväg i kväll.

Rosakanoten goes to Kos

Den senaste sommarplågan måste vara Markoolios låt "Ingen sommar utan reagge". Och med låtraden: "på ett sunkigt hotell på Kos släpper alla söta svenska brudar loss".

"Yeah, right!" tänkte jag, packade min väska full med träningsskor och baddräkt och for på konferensresa till Kos. Såg mig själv jogga längs stranden. Simma längd efter längd i poolen. Cykla upp och nerför bergssidorna på smala små stigar. Och kanske däremellan gå på ett eller annat föredrag på konferensen. Dessutom käka fetaost och skriva inspirerande inlägg på bloggen.

Det blev nästan så. Eller kanske inte... Skorna och baddräkten kom med. Men redan 6.30 på morgonen började temperaturen krypa upp till "lite för varmt att springa i". Hotellets gym var minst sagt undermåligt. Poolen var öppen 8-19 (och konferensdagarna pågick 8:30 - 20).

En eftermiddag hyrde jag i alla fall en cykel. Av märket "Ideal", med extra lågt insteg och en bred tantsadel. Men det går att köra slut på sig även i upprätt ställning på cykeln. Cyklade som en idiot (eller åtminstone så fort jag bara kunde) i två timmar, exklusive ett snabbstopp för att handla vattenmelon (lite pinsamt att stanna vid fruktståndet med svetten fullkomligt rinnande och droppande från kroppen. Men, men tänkte jag, är man multisportare så är man...) och ett snabbstopp för att doppa mig i havet.

Alla jag mötte på min cykelrunda och mina korta joggingrundor var mycket glada. Hejade och ville kramas (??!? dock stannade jag aldrig för det). Kände mig ändå en liten, liten smula proffsig ibland, bland de tyska "all-inclusive-pensionärerna" på hotellet.

På det hela taget en helt ok vistelse, även om det var lite för varmt för min smak. Och visst såg vi partygatan i Kos också... och visst, Markoolio, du har rätt: det verkade som att den var överbefolkad av svenska 17-åringar som dansade, drack alkohol, och verkade må rätt så bra.

Foton kommer.