Jag ska inte, jag ska inte. ... jag ska...

Isklättring. Igår var det ordet en synonym för att frysa, vara blöt, utsätta sig för onödiga risker, och ännu mer frysa. Isklättring verkade helt ointressant. Jag hatar att frysa och vara blöt. Kunde inte riktigt se någon tjusning i det.

Varningsklocka: Många av mina vänner verkar som religösa om isklättring.

Idag tänkte jag ändå ge det ett försök. Jag behöver inte fler fritidsintressen. Så det är väl lika bra att testa och se att det inte är något för mig. Tänkte jag.

-20 grader. Kisa. På anmarschen tänkte jag att "jag fick ju i alla fall pulsa någon km i knädjup snö!".

Idag är isklättring en synonym för lycka! Spänning. Fantasi. Uthållighet. Styrka. Fantastiska isar. Nya utmaningar. Jag ska nog börja klättra is.

Hur tusan kunde det bli såhär???

När livet kommer emellan.

Mitt liv har kommit emellan mig och min träning. Jag behöver jobba. Jag håller på att flytta. Och inte vilken flytt som helst, flyttar från två lägenheter till min mammas förråd. Det ska städas, åkas till tippen, städas mer, besiktigas, träffas mäklare... och så jobbet. Som är så kul.

När jag igår kväll står och putsar fönster i snöstorm vid midnatt undrar jag vad jag håller på med. Upp halv sex för att fixa sista städningen innan det är dags att åka på jobbet. Som ett sant uthållighetspass. Och nog har jag de senaste dygnen fått träna på att vara allert även när jag är hemskt trött. Men så mycket tränat blir det inte.

Det var det här med livet.

Fast det blir lite bättre när jag hittar mina viktmanschetter och kommer på att jag kan städa med ett kilo extra om handlederna. Och förena livet med nöje!

Siffrornas magik

Gårdagens träning: spinning 60+75 min.
Intagen vätska: ca 1 liter.
Viktiminskning: 1.2 kg.


Jag gillar siffror. Jag älskar statistik, kurvor, trender, kluster av punkter. Siffror är magiska. De berättar sanningen. De gör många saker så tydliga. Tex, jag har länge trott att jag förlorar mycket vätska på ett spinningpass. Men att det skulle vara mer än en liter på drygt två timmar! Skulle nog kunna öka prestationen genom att lära mig att dricka mer under passen?

Jag har tidigare fått nog av det på jobbet. Nu har jag bytt jobb och hittat lusten att mäta, väga, klocka mig själv. Tjoho. Det här kan gå hur som helst.

PS. armhävnings-projektet. Jag har gjort introduktionstestet och klarade till min stora förvåning 30 st på raken. Utan att fuska. Nu börjar hårdträningen.

PS2. Tusan vad jag springer. Siffror kommer.

Om att gå hem.

Efter nyår började mitt nya jobb. Det innebär att jag kan gå hem på kvällarna. Ni vet, lämna jobbet på jobbet.

Jag övar på det så mycket jag kan.

Idag har jag haft vilodag. Före jag gick hem brukade vilodagarna betyda att jag fick några extra timmars arbetstid. Nu betyder de akvarellmålning och omvärldsbevakning. De betyder också att jag har fått mer tid till att smida planer och hitta på idéer.

Dagens omvärldsbevakning ledde till att jag hittade en ny blogg: Mina utmaningar. Inspirerande. Denna inspiration ledde ett nytt projekt:

1) Hundred push ups challenge. Jag har läst om det tidigare, utan att ta tag i det. Det handlar om att skaffa sig svart bälte i armhävningar: att klara att göra 100 armhävningar på rad. Armhävningar är min sämsta övning. Näst efter pull-ups. Jag börjar i morgon. Lovar!

Jag har tänkt på andra saker när jag har gått hem också. Jag har tänkt att jag älskar ju att springa. Och jag har tänkt att jag just nu inte har några mål med löpningen. Jag har inte ens några mål som hjälper mig att välja den träningsform jag ju egentligen gillar mest (när det är snålblåst och -15 grader kan jag ibland förleda mig att tro att jag hellre vill på på step up... Varje gång jag är ute och springer påminns jag om att det är fel, jag vill springa. Inte klampa upp och ner på en fjantig låda).

Som mål har jag sneglat på Oslo Marathon (oktober), Lidingö 50K (8 maj), och Ursvik Ultra (28 mars). Planerna börjar stakas ut. Men först ska jag se till att börja springa.

Jag börjar med veckomål. Den första veckan ska det bli 5mil. Den veckan börjar i morgon.

Och nu har jag skrivit om allt. Så nu kan jag inte smita. Eller rättare sagt: glömma att jag älskar att springa.

Gröndal 07:00 i morgon!

Hoppar in och kör morgonpasset i morgon. Mitt nya pass verkar lite extra tufft. Ska se om jag inte kan skriva upp tempot lite extra i morgon....

Ses!

Förmiddagshealing vid kaffeautomaten

Jag står i fikarummet på nya jobbet. Det pratas om innebandy och jag gnäller lite över träningsvärk. Och plötsligt finner jag mig själv med kaffe-automat-skötarens händer på min ömma axel. Han andas djupt och högljutt. Och gör healing på min axel. Mina alldeles nya kollegor tittar på mig med tefatsstora ögon och verkar inte veta om de ska skratta eller gråta.

"Det går fort" säger han, och bryter på franska. Det står Philippe på hans namnskylt ser jag. I vanliga fall tassar alltså Philippe omkring på kontoret och fyller på kaffe och mjölkpulver i automaten. Men just idag har han fått visa sitt sanna jag. Det visar sig att han är healingproffs och certifierad massör.

Möten!

Träningsvärken? Nja. Jag vet inte. Jag blev lite varm i axeln. Och jag måste nog (motvilligt) erkänna att det kändes bättre i några timmar. Fast det kan ju bero på vad som helst...

Gröndal måndag 18:30!

Kom och cykla! Färskt pass för terminen. Och den här gången har jag dragit upp tempot :)

Om en pryltät tidning

I Sverige finns det en ledande cykeltidning: Kadens. Med underrubriken "Sveriges pryltätaste tidning".

Jag är ingen "cyklist". Jag älskar att cykla. Men jag har förstått att för att vara en cyklist behöver man snarare älska prylar. Särskilt dyra prylar.

Det blir tydligt när man läser Kadens. I senaste numret hittar jag bara två läsvärda artiklar, vardera två sidor, placerade längst bak. De handlar om trötthet och grenspecifik styrketräning. Annars är det idel prylar. Dyra prylar.

Eller som en (cyklande) vän konstaterade: Det är tråkigt när det blir nörd-cykelsnack. Det handlar bara om prylar. Varför kan det inte handla lite om teknik, eller träning, eller att hitta flytet?

Trötthet

Idag är jag trött. Huvudvärken sitter som en järnkeps. Ansiktet känns nästan lite medvetslöst. Kroppen är seg. Och jag är glad för det.

Spanjoren har gett sig ut för att isklättra. I vanliga fall hade jag varit avundsjuk och velat följa med. Men idag kryper jag upp i soffan och är ganska nöjd med att dagens lott är att flyttpacka. Men innan packningen dricker jag en kopp kaffe till och läser sedan i senaste numret av cykeltidningen Kadens (mina åsikter om Kadens finns här) om trötthet.

Artikeln beskriver att det finns central och perifer trötthet. Perifer trötthet är trötthet i muskler, hjärta och lungor. Kroppen. Central trötthet handlar om trötthet i hjärnan.

Hjärnan och seretonin.
Att man kan träna kroppen och lungorna och bli starkare förstår de flesta. Men det intressanta är hjärnans roll. Artikeln beskriver hur aminosyror i hjärnan ändrar koncentration under långvarig anstränging. Detta leder till minskning av signalsubstansen serotonin, vilket leder till sviktande koncentration och ökad trötthet. Kan man alltså öka mängden av dessa aminosyror håller sig hjärnan allert längre. Koffein och specialdesignade sportdrycker kan vara medel.

Man vet ännu inte hur de här mekanismerna funkar. En intressant studie är att man kunnat mäta förbättrad prestation hos en grupp idrottare som fått skölja (utan att svälja) munnen med sportdryck jämfört med de som bara fick skölja med vatten. Och visst är det ofta så när man är slut att man så fort man fått känna smaken av sportdryck eller saft i munnen piggnar till, utan att energin har haft någon rimlig chans att hinna tas upp i blodet. Det tyder på att hjärnan på något sätt kan känna av läget i kroppen på olika sätt.

Kropp eller Knopp.
Till sist: när det handlar om utmattning finns det två teorier om vad det egentligen är som sätter stopp. Den "traditionella" idén är att det är kroppen som tar slut. Ett nytt spår är att det är hjärnan som säger stopp. Man vet inte riktigt. Men visst skulle det vara intressant att veta för att kunna träna sig att orka mer?

Om tidiga morgnar, snö och is.

Att träna med småbarnsföräldrar innebär ofta mycket tidig start. Glatt föreslår de att vi startar cykelpasset en söndag från statoil vid 7. Eller upphämtning inför skidpasset 6:50. På lördag.

Jag gillar morgon-pass. Och min kropp har också börjat vänja sig (till dig som inte tycker att det funkar att träna på morgonen: kroppen lär sig!). Men ändå. Sov risigt, vaknade minst tio gånger och trodde jag försovit mig. När jag äntligen satt vid frukostbordet och petade i mig mina smörgåsar undrade jag vad sjutton det är skulle vara bra för.

Strax efter sju hade jag fått på vallan och pannlampan och jag och pappan Peter var redo. Några underbara varv på Landeryds golfbana. Hem och byta prylar. Och så skridskor på Yxningen.

Rätt så schysst dag. Eller, snarare: en fantastisk dag!

Morgonstyrka

Ledig dag idag. Jag njuter av att helgen har börjat, och passar på att ta mig upp och vara med på ett pass Bodypump. Det är skönt i musklerna (men jag får hemskt ont i armbågarna under benböjs-låten. Ja, det låter som en parodi).

Jag pustar ut. Städar. Låter livet gå långsamt. Och planerar löpning i eftermiddag.

Alpin start

På lördag blir det halv-långträning. Längdskidor i Landeryd med start 07:00. Sedan lång-orientering i Vidingsjö. Häng på om du vill!

Alpinträning igen!

Häromdagen fick jag ett samtal från C som sköter gruppträning på feelgood. Hon hade fått ett samtal. Det var ett fotbollslag som ville boka försäsongsträning hos oss.
"Vill ni ha bodypump?" hade Carro frågat.
"Nä. Vi vill ha alpinträning!" blev svaret.

Ryktena går på stan om det tuffaste, roligaste och mest krävande fyspasset! Ikväll är det dags. Då, fotbollstjejer, då kör vi så det ryker!

Jag säger bara: "Spring och ställ dig i hörnet!"

Smakprov från Costa Blanca.

Spanjoren har gjort ett tappert försök på en fantastiskt fin 7b.

"Den flygande irländaren" på sändarhumör.

I Cumbre del Sol sparas det inte på höjdmeter.

utsikt

Penon del Ifach ligger och väntar utanför Calpe. Nästa gång så...

Morgonträning

Dagen började i ottan. (Eller, när är ottan egentligen?). Hur som helst, dagen började tidigt. Laddade på två färska lager swix blå på skidorna och gav mig ut på morgonträning.

Vita grenar, kallt, svart himmel. Ett lätt snöfall. Magiskt. Men det börjar nästan bli vardagsmat vid det här laget. Det kändes underligt att åka skidor innan jobbet. I vanliga fall brukar min kropp tala om för mig att det är morgon. Inte idag. Upptäckte efter ett tag att kroppen nog trodde att det var kväll och ställde in sig på kvällsmat och sänggående... Underligt hur kroppen fungerar.

Två lager swix grön och två lager swix blå

Den satt långt inne, säsongspremiären på skidor. Medan (nästan) alla andra jag känner har kasat omkring på längdisarna så gott som dagligen i tre veckor vid det här laget har en klätterresa, ett hjulbyte (japp, dubbdäcken åkte på igår), ett träningspass med mamma, och flyttpackning kommit emellan.

Och tusan vad roligt det är att åka skidor! Tekniken satt fortfarande. Trycket i skidorna. Snoret som rinner ur näsan. Ryggen och magen som får ta i stakningen. Dubbelstakning. Blodsmaken i munnen i uppförsbackarna. Tror att hederliga "slakmotor" är där jag går bäst. Svagt uppför. Diagonala, men med flyt och stora rörelser. Ge mig mer!

Tänker på det här med saker som "kommer emellan". Men samtidigt så är det ju saker som behöver göras. När jag byter däck eller städer tänker jag att jag borde passa på att åka skidor. När jag åker skidor tänker jag att jag borde ha sett till att byta däck och städat. Ja, ni vet... Inte särskilt fruktsamt.

sista natten med ganget

snart gar flyget hem igen, sista natten med ganget i spanien. Vi har flyttat ut fran var lyxiga villa med pool och diskmaskin, till klatter-vandrarhemmet Orange House.

Sprak och matdofter blandas. Klatterserlar och karbiner klinger. Antar att det diskuteras leder och upplevelser.

Idag: multi-pitch pa en nybultat tur precis intill huset vi bott i. Exponerat och luftigt. Sol, have nagra hundra meter ner. Kalksten. Kanlan av orord terrang. Sariga fingrar. En en enormt stor portion lycka!

Hola!

Spaniens solkust i januari. Costa Blanca.

Tomma sommarhus, tomma semesterbyar. Palmer. Regn. Sol. Vind. Slut pâ gas och iskallt i huset.

Röd kalksten. Grâ kalksten. Hâlig kalksten. Vass kalksten. Brant kalksten. Polerad kalksten. Sönderslitna fingrar. Skräck. Glädje. Personligt rekord. Press. Svett. Ömma fötter. Târar. Panik. Lycka. Frihet. Fjärilar i magen.

Jag älskar det! älskar att slita fingrarna pâ kalkstenen.

Idag vilodag i Calpe. Igâr spännande formationer pâ en sommarvarm klippa. I morgon kanske en lângtur pâ bergen?

Min hjärna är tom pâ allt som inte har med klättring att göra.