Trötthet

Idag är jag trött. Huvudvärken sitter som en järnkeps. Ansiktet känns nästan lite medvetslöst. Kroppen är seg. Och jag är glad för det.

Spanjoren har gett sig ut för att isklättra. I vanliga fall hade jag varit avundsjuk och velat följa med. Men idag kryper jag upp i soffan och är ganska nöjd med att dagens lott är att flyttpacka. Men innan packningen dricker jag en kopp kaffe till och läser sedan i senaste numret av cykeltidningen Kadens (mina åsikter om Kadens finns här) om trötthet.

Artikeln beskriver att det finns central och perifer trötthet. Perifer trötthet är trötthet i muskler, hjärta och lungor. Kroppen. Central trötthet handlar om trötthet i hjärnan.

Hjärnan och seretonin.
Att man kan träna kroppen och lungorna och bli starkare förstår de flesta. Men det intressanta är hjärnans roll. Artikeln beskriver hur aminosyror i hjärnan ändrar koncentration under långvarig anstränging. Detta leder till minskning av signalsubstansen serotonin, vilket leder till sviktande koncentration och ökad trötthet. Kan man alltså öka mängden av dessa aminosyror håller sig hjärnan allert längre. Koffein och specialdesignade sportdrycker kan vara medel.

Man vet ännu inte hur de här mekanismerna funkar. En intressant studie är att man kunnat mäta förbättrad prestation hos en grupp idrottare som fått skölja (utan att svälja) munnen med sportdryck jämfört med de som bara fick skölja med vatten. Och visst är det ofta så när man är slut att man så fort man fått känna smaken av sportdryck eller saft i munnen piggnar till, utan att energin har haft någon rimlig chans att hinna tas upp i blodet. Det tyder på att hjärnan på något sätt kan känna av läget i kroppen på olika sätt.

Kropp eller Knopp.
Till sist: när det handlar om utmattning finns det två teorier om vad det egentligen är som sätter stopp. Den "traditionella" idén är att det är kroppen som tar slut. Ett nytt spår är att det är hjärnan som säger stopp. Man vet inte riktigt. Men visst skulle det vara intressant att veta för att kunna träna sig att orka mer?

Ännu utan rörelse

Jag sitter på mitt kontor. Förkyld tittar jag ut på världen. Det känns som om allt utanför kontorets väggar rusar fram i 170. Klätterhelger. Multisporttävlingar. Trevliga möten med goda vänner. Och här sitter jag stilla och tittar på, känner mig yr i huvudet av allt som pågår omkring mig. Medan livet på mitt kontor rör sig med myrsteg.

Jag beklagar mig i ett mail till support(er). Han svarar. Klok, som alltid:
"Jag kan garantera att världen finns kvar och det har hänt förvånandsvärt lite, trots att du åstadkommit en hel del. Det är ungefär som vanligt, man kan inte göra allt och vara överallt samtidigt."

Att se LC i ögonen

Igår hade jag ett nytt möte med LC - Life Coach (begreppet har jag snott från en film. Minns inte vad den hette. Men den var svensk. Och det var något mord i den).

Det är alltid lite nervöst att träffa LC. Hon är snäll, och hon vill mig så väl. Men jag är nervös, eftersom jag vet att jag ibland slarvar med att följa hennes råd. Jag är inte k o n g r u e n t. Det vill säga - jag lever inte som jag lär. Jag struntar i att lyssna på kroppen. Den kan vara trött och vilja vila. Men j a g vill upptäcka världen, klättra, springa, paddla, lacka om kajaken och måla flames på den (!), skriv avhandling, bygga sveriges snyggaste hemsid (japp, det är mitt senaste projekt), göra ett riktigt bra spinningpass, utveckla höstens nya succé-pass på Feelgood (lugn, det kommer mer om det vid senare tillfälle), trycka in ännu mer text i avhandlingen, äntligen ta tag i de kläd-design-projekt som gror i huvudet, skriva en (eller kanske två) böcker.

Och så sitter jag där, som ett litet barn hos LC. Vågar kanppt se henne i ögonen. Och skäms över att jag slarvat med vilandet. (Vilket i of för sig är lite lustigt, eftersom jag borde skämmas inför mig själv. LC har ju inget med min vila att göra. Hon ger mig ju bara råd). Vi pratar länge om prioriteringar. Om att bergen finns kvar, världen finns kvar. Om att det jag inte hinner nu, det kan jag göra senare.

Och. Om att man behöver ladda batterierna för att kunna använda dem senare. Jag tycker om den liknelsen. Ser ett riktigt kraftfullt bilbatteri framför mig. Det är jag. Och när det är laddat kan det genomför underverk. När det är urladdat lyser lamporna bara lite fjuttigt innan de helt slocknar. Jag vill verkligen inte bara ge lite svagt sken. Jag vill lysa starkt!

Så, jag tar med mig LC på en axeln. Hon får sitta där och påminna mig när jag är på väg att köra batteriet tomt.

Om mål

Jag tänker vidare på det här med mål. Och hur jag ska göra för att få planerandet att gå ihop med utförandet. Hur jag ska få benen att springa åt det håll som huvudet tänker. Idag var det två tillfällen som gav mig ny input.

1) Jag sitter på en föreläsning om lärande och undervisningsmetoder. En metod handlar om "Portfolio". Portfolio går ut på att man i en portfölj (tex elektronisk) samlar sammanfattningar och delar av arbeten man gör. Tillsammans med kortare reflektioner kring vad just det arbetet har givit en. Med jämna mellanrum går man sedan igenom sin portfölj. Plockar ut det bästa, och reflekterar över reflektionerna. Man jämför sitt resultat med sina mål. Ofta brukar det kallas att utvärdera. Jag inser att jag är urusel på att just utvärdera. Nyckeln är att hitta en metod för att jag enkelt ska kunna utvärdera mina insatser och ställa mig själv till svars om det inte blir som tänkt.

2) Jag har en examensarbetare som gjorde sin första dag hos mig idag. Inspirerad av dagens föreläsning ber jag honom (utan att nämna någon portfolio-modell) skriva veckorapporter där han också reflekterar lite kring vad veckan har gett honom. Senare får jag ett mail. Han har startat en blogg! Det är genialt. Det är visuellt. Det är enkelt. Så länge han skriver i bloggen kan han inte smita undan sig själv. Och det är såååå 2009!

Själv? Jag har min träningsdagbok där jag bokför timmar, aktivitet, till viss del intensitet. Men jag är tydligen rädd för mig själv. Vågar inte skriva ner tider. Vågar inte utvärdera. Nu är det dags att jag synliggör mina mål för mig själv!

Rätt in i kalket?

Sitter med trötta ben efter gårdagens tävling. Det var superkul att tävla. Men jag sitter ju också och funderar på varför vi ändå var så långt efter Nillan och Åsa som vann. Jag känner dem båda: Åsa och jag gick i samma klass på gymnasiet. Nillan och jag tävlade tillsammans för ett par år sedan. De tävlar "till vardags" i mix-lag, och förtsås båda mycket fysiskt starka. Men jag tror egentligen inte att de är så mycket starkare än oss fysiskt att det kan förklara hela tidsskillnaden (de gick i mål på dryga sju timmar, vi strax under åtta).

Vi gjorde inga större taktiska missar igår, några mindre orienteringsmissar, men max 15 minuter. Nä. Jag tror att det är såhär.

* Jag är urusel på att ladda för tävlingar. Urdålig på att fokusera innan. På att vila, på att planera, och på att ladda. Jag kör hårda träningspass hela vägen fram till tävlingen. Jag har inte hunnit kontrollera kartställ och cykel. Jag har inte ätit speciellt bra innan. Skärpning, Anna! Steg ett: ge kroppen de bästa förutsättningarna för tävling.

* Jag och min lagkompis AG var ganska dåliga på att fokusera på tävling igår. Och det är något som ofta händer i de damlag jag har tävlat i. Det blir mysigt - vi har superkul - men vi glömmer bort vad vi håller på med: att så snabbt som möjligt ta oss i mål. Steg två: fokusera på tävlingen när det är tävling.

* Ok. Jag är trött idag. Benen är trötta. Armarna är trött. Det är långt ner till golvet. Och jag var sliten igår på sista sträckan. Men ändå: jag tror att jag skulle behöva lära mig att trycka på hårdare. Att våga cykla snabbare. Våga flåsa. Våga ta i och bli trött. Våga lida en smula. Ibland kommer jag säkert springa in i väggen. Men de andra gångerna kommer det att gå fortare. Steg tre: våga köra stenhårt.

LC uppe och nere

Idag har jag haft ett möte med min LC igen. Min Life Coach. Min LC som är en mycket klok kvinna med mörka glasögonbågar och intellektuell blick. Idag pratade vi om balans mellan "Uppe" och "Nere".

Att vara för mycket uppe betyder att man är bra på att planera och strukturera. Handla ingredienser och göra planer. Men sedan blir det inget gjort.

Att vara för mycket nere betyder att man springer utan att planera. Bara gör. Börjar baka kakan och upptäcker när man står med fingrarna i kaksmeten att man visst inte hade ägg hemma.

Själv upplever jag att jag är både uppe och nere. Men det saknas synkronisering. Jag planerar och strukturerar. Och sedan springer jag i 120 åt något annat håll i alla fall. Och upptäcker att äggen saknades. Trots min noggranna planering. Jag känner hur hjärnan där uppe är i sitt planerings-esse. Och hur benen där nere springer så fort de kan. Men jag kommer ändå ingenstans. Och min kropp mitt emellan slits åt olika håll.

Min LC tittar på mig med sin kloka blick. Det är lite som att hon nästan ger upp en liten stund.
"Anna. Ditt problem är att prioritera."

Jag skäms. Kommentaren är en fullträff. Jag vill stoppa huvudet i sanden. Jag vill glömma allt. För jag bara kan inte prioritera mellan allt roligt.

Tips från LC

Jag har pratat med min LC igen. Min Life Coach. Den kloka kvinnan med röda lacktofflor. Hon som tittar snett uppåt när hon pratar med mig eftersom jag är en visuell människa. Det vet vi båda två. En visuell människa tänker i bilder, och tittar gärna snett uppåt när vi pratar. Lite för att se bilderna. Och min LC kommunicerar visuellt för att jag ska förstå.

Min LC tycker att jag ska lugna ner livet. Att jag då och då ska ägna en dag åt bara sova, äta och promenera. Jag kan förstå charmen med det. Jag kan förstå att min kropp behöver vila - skriver efter vila ibland. Men min hjärna säger: vad bra! en ledig dag! då hinner jag med ett långpass på cykel och sedan en tur till klätterklippan.

Min LC tycker att jag ska sluta gunde-svan-duscha. Att istället för att optimera rörelserna i duschen så jag hinner med schampo och två på bara två tryck i duschen i omklädningsrummet så ska jag stå kvar och njuta av det varma vattnet.

jag lyssnar på min LC. Och idag har jag varit på yoga. Det var helt ok. Och säkert nyttigt. Men jag hade nog önskat mig lite mer "power" i min yoga. Ja, ja. Man kan inte få allt.

En klätterhelg.

Som vanligt går hjärnan på högvarv efter helgen (varför kan inte huvudet lugna ner sig? Varför kan inte tankarna vänta ett slag?).

Fredag kväll: Klättring på Grönbrinksberget. Fina sprickor. Underbar granti. Många, många myggor.

Lördag fm: Grönbrinksberget igen. Tar det på vägen mot Nynäshamn. Hinner två leder innan det bär av på nya äventyr. Men det är helt klart värt det!

Söndag em: Tänker prova Vårdberget på väg hem från Nynäshamn. Kliver ur bilen. Och hör en röst som det inte går att ta miste på. C & P från Linköping är vid Lilla Vårdberget. Vi knallar dit och får höra att det är någon sorts klubbträff på stora klippan, så vi bestämmer oss att stanna vid lilla Vårdberget.

Vass granit som sliter på mina redan trasig fingrar. Sista leden vi klättrar, Paulins Inflyttningsfest, är kalas. Även om kruxet är lite väl svårt för en sliten Anna. Jag blir hängande. Jag blir arg på mig själv. Arg på mina trasiga, ömma fingrar. Ledsen på min kropp som inte vill lyda mig. Arg på händerna som inte får tag i greppen. Ledsen på mig själv som blir ledsen. Irriterad på mig själv som förstör dagen för min fantastiska klätterkompis.

Jag antar att det inte är sista gången de här känslorna av otillräcklighet kommer fram på klätterväggen. i löpspåret är det så enkelt. Det gör ont och så fortsätter man. Kanske lite långsammare, men man kommer fram så småningom. På klippan är det som att det tar tvätstopp. Fingrarna svider och sticker. Jag ska jobba med den mentala biten. Den är annorlunda i klättring än i löpning. Och ta mig tusan, snart kommer jag att åka tillbaka till Lilla Vårdberget och då ska jag ta mig tusan klättra upp för den där leden utan hjälp. Och med humöret på topp!

Måndag morgon: Första löpturen på ett par veckor (bortsett från löpningen på förra helgens multisporttävling). 32 underbara minuter. Jag känner mig så stark. De här veckornas "vila" har varit bra för löpningen. Tror sällan att jag sprungit morgonjogg så snabbt och så lätt. Plåster på såren för gårdagens fjasko på klippan.

Helgen som gått.

Helgens träning:
fredag - landsvägscykling i lungt tempo.
lördag fm - teknikträning på mtb:n i Vidingsjöskogen.
lördag em - klättring inomhus.
söndag fm - långdistans löpning.
söndag em - två timmar spinningpass.

Nu mår jag som jag förtjänar: lycklig, trött, lätt illamående, pirrar i benen, ont i hälen.

Helgens diagnos:
Hälsporre. Plantar fasciit. Jag har länge haft ont i hälen, men bestämt avvisat alla som försökt diagnosticera det till hälsporre. Nu kan jag inte blunda längre. När två personer på samma dag (som båda är kloka och kunniga) ställer den diagnosen så är det nog dags att ta till sig.

Helgens förvandling:
De stora stenarna på spåret i Vidingsjö som plötsligt blev små... Jag kom till en insikt när jag cyklade i lördags. Första halva varvet stirrade jag mig blind på de enorma stenarna på stigen. Och fastnade på varenda en. Ramlade. Fastande. Ramlade. Men så kom jag på: titta där du ska cykla istället, Anna. Och plötsligt försvann nästan stenarna från vägen!

Helgens längtan:
Berg.
Och Stockholm Marathon.

Helgens "jag skulle kanske...":
Södermanlands Ultramarathon. 10 oktober.

Driften

Mellan tio och femton träningstimmar i veckan. Blåa naglar, ingen känsel i tårna. Ständigt tvättande av träningskläder. Ständigt släpande på tunga väskor med tre par skor (löpning, cykling, klättring). Ömma ben. Mjölksyra. Skoskav. Kalla fötter. Såriga läppar. Missade fester.

På senaste tiden har jag funderat över vad det är som driver mig.

För det första. Det är ju så fruktansvärt roligt att träna! Att vara ute, att känna styrkan i kroppen. Att orka. Att flåsa. Att knappt kunna andas. Jag har kul tillsammans med mina träningskompisar. Och kul när jag är ensam.

För det andra. Det var dom här endorfinerna. Jag är beroende.

Men det finns mer. Det finns långsiktiga mål. När jag började var det tävling som drev mig. Att klara utmaningarna på tävling så bra som möjligt. Att få stå med nummerlappen på bröstet på startlinjen. Att springa, cykla, paddla, åka skidor. Vätskekontroll. Spänning. Kämpa mot de andra. Total utmattning. Mållinje. Prispall.

Starten på Stockholm Adventure Race (SWAR) 2007.

Även om jag alltid har tävlat mot mig själv i första hand, så är det ju inte oväsentligt vad motståndarna lyckas med. Mitt mål har varit att göra mitt bästa vid varje tillfälle. Men det är klart, glädjen var större om mitt bästa var bättre än det som motståndarna presterade. Och om jag inte lyckades göra mitt bästa så var det alltid en tröst att åtminstone vara bättre än andra.

Efter målgång i Långa Billingeracet 2008. Lera precis överallt.

På sista tiden har jag märkt att jag tänker annorlunda. Det som driver är inte längre tävlingen. Det som driver är prestationen och äventyren. Berget att klättra upp på , vägen att cykla, sträckan att springa. Äventyr och utmaningar. Att få uppleva. Andra mål ställer andra krav. Tävlingen är fortfarande i första hand mot mig själv, men jag hittar på startlinjen och mållinjen själv. Och eftersom det inte finns några andra tävlande så kan jag inte trösta mig med att slå andra. Det är helt enkelt fullt ös från början till slut som gäller.

Andra drifter: Storsylens topp 2009

Yosemite 2005. Half Dome sedd från toppen av Cloud's Rest.

sekundtankar

Vissa dagar strömmar tankarna genom huvudet, utan att riktigt fästa. Jag tänker att tankarna ska bli stora, jag ska bestämma mig. Göra något åt saken. Ändra.

Men det blir bara flyktiga tankar. Flikar av tankar som skulle kunna bli stora. Men ingenting stannar mer än några få sekunder.

* Ibland träffar man människor man inte sett på länge, inte pratat med. Just för att den ena eller båda känner att det helt enkelt inte har funnits något behov. Man är less på varandras beteende, men inte riktigt ovänner. Så möts man. Och frågar "hur är läget?". Krystat samtal om ingenting ända tills någons telefon ringer. Jag hade ett sådant sammanträffande idag. Jag tror att vi båda andades ut av telefonsignalen, och förnöjsamt kunde fortsätta våra liv.

* Förnöjsam, förresten. Länge sedan jag använde det ordet. Vad är det? Nöjd. Och dessutom glad? Vad gör dig förnöjsam? Jag blir förnöjsam av mina vänner. Och av att skriva.

* Närvaro I. Populärt kallat "mindfulness". Många är de bloggare och tyckare som irriterar sig på ord som mindfulness och självkänsla. Ibland håller jag med och bestämmer mig för att inte orka med klichéerna. Men ändå: närvaro är stort. Och inte alls så dumt. Även om det ibland har fått lite konstiga namn.

* Närvaro II. Springer i vårvädret, tänker att jag ska tänka på mina drömmar, mål och framtidsplaner. Jag ska b e s t ä m m a mig. Ha! Det sket sig. Med solen i ögonen och näsan full av lerdoft kunde jag inte annat än njuta av stunden. Besluten väntar fortfarande.

* Ibland träffar man människor som man skulle vilja träffa oftare. Idag träffade jag min vän super-Anna. Med ständigt glittrande ögon, kraft i kroppen och nyduschat hår. Det smittar. Och jag vill bli smittad mer! För super-Anna punkterar alla problem med sitt: "hur svårt kan det va?"

Knäppisar

Det strömmar in kommentarer och mail om knäppisar. Låt mig förklara.

Jag tror att "knäpphet" är sunt. Det handlar om att brinna. Om att göra det som man blir lycklig av. Utan att bry sig om omvärldens stilregler. Knäpphet är charmigt.

Oavsett om det innebär att göra 24-timmars-träningen med ett halvkilo köttbullar i ryggsäcken, att fylla lägenheten med frigolit-damm efter modellflygplanstillverkning, att åka långfärdsskridskor i 24 timmar på en travbana, att tillbringa varma sommardagar i en bastutempererad inomhushall, att springa långpass när tv varnar för att gå ut, eller torka klippor med handdukar.

Ärligt talat. Jag tror att lite mer knäpphet skulle göra världen ännu gladare!

knäppt?

Lite knäppt kanske. Helgens träning.
Lördag. Två underbara timmar löpning i skogarna runt Linköping.
Söndag. Fyra fantastiska timmar cykling med Cyklisten på småvägar (att cykla med Cyklisten innebär att ligga bredvid, men tre decimeter bakom och hela tiden kämpa för att komma ikapp). Och 75 minuter spinningpass på Feelgood som efterrätt.

På väg ner till Feelgood. Kraften är slut. Sömnig och trött. Tänker "det här går aldrig". Ner i omklädningsrummet. Byta om. "Det här går aldrig". In i källerlokalen och upp på ledarcykeln. "Det är klart att det går!"

Frågar mig själv var energin kommer ifrån. Jag menar: hur kul låter det med en nedsläckt källarlokal med fototapeter föreställande berg på väggarna?

Passet blir minst lika tufft som vanligt. Jag blir minst lika glad och uppåt som vanligt. Och visst är humöret ändå lite bättre när det fortfarande är ljust ute när jag kommer ut (Sommartid!).

För övrigt 1) Linköpings VC (inklusive Support(er)) förlorade tredje och avgörande semifinalen i elitserien i Volleyboll. Jag sörjer. Men en liten tröst är att jag i och med den avlsutade volleybollsäsongen får en till cykelkompis.

För övrigt 2) Spanjoren berättar glatt att han ägnat halva dagen åt att torka en klippa med handduk och brännare för att göra den torr nog att klättra på. Han verkar vara lika glad som jag. Och, kan man tänka, kanske nästan lika knäpp...

Listat

För en vecka sedan var min morgon som på bilden. Nu vaknar jag en lika strålande morgon. Packar väskan med klätterskor och löpardojjor (nä, jag kan inte motstå lunchlöpningen när vädret är som idag!).

Börjar långsamt acklimatisera mig. Och märker att den gågna veckan i tältet har påverkat mig. Jag tar det i punktform:

* Allt är mycket roligare! Gårdagens spinningpass. Jobbet. Fotograferingen. Träningen. Det finns mer drivkraft.
* Samtidigt har livet lugnat ner sig. En sak i taget, var sak har sin tid och får ta sin tid. Jag hinner.
* Jag behöver inte ha full koll på allt som händer i världen. I vanliga fall en ganska nitisk nyhetsläsare. Nu kom jag på igår eftermiddag att jag inte läst eller hört nyheter på en och en halv vecka. Läste för sakens skull på dn.se. Men blev inte ett dugg gladare av det.
* Äventyrslusten. Planerna, drömmarna och önskningarna som är starka i huvudet och hjärtat. Jag ska. Planera. Utföra. Utmana :)

För framtiden lovar jag.
* Till alla som frågat: det kommer fler foton inom kort.
* Det kommer funderingar kring prylarna, maten och kroppen.
* Det kommer funderingar kring nya äventyr (de processas just nu i mitt huvud)

Save the best for last.
Ett enormt tack till Spanjoren för uppdateringarna från Base Camp. Tacken för uppdateringarna har strömmat in till mig. Svenska folket älskar dig! Har vi tur kanske vi får höra mer av Spanjoren i framtiden?

Kändis?

Jag samtalar med Spanjoren. Vi har läst DN:s artikel om att vara kändis och pratar om driften att bli känd. Att förr ville unga bli "sångerskor", men idag vill man bli "kändis". Vikten av att synas, att vara "någon", snarare än att ha gjort "något". Eller som Michael Dalén skriver: längtan efter våra 15 mikrosekunder av berömmelse.

"Du då, Anna? Hur tänker du på det här med kändisar och officiella personer?" frågar Spanjoren.
Jag behöver inte tänka: "Jag vill inte bli känd. Jag vill göra något Bra".
En konstpaus. Och så kommer frågan:
"Och vad är Bra?"

Jag blir tyst. Vet inte. Det finns så mycket som är Bra. Min första tanke är nog drömmen om att göra något direkt, småskaligt, men bra: inspirera till träning och hälsa. Kanske skapa kläder. Baka bröd. Utbilda. Undervisa. Mitt jobb just nu känn så avlägset, som att det inte leder till något Bra. Jag sitter vid ett skrivbord hela dagarna, räknar, tänker, programmerar lite.

Men nu har jag tänkt lite till. Och visst är det nog så att även ett jobb som är ganska abstrakt, men som är en liten pusselbit till miljövänligare och pålitligare transporter faktiskt är Bra?

Fast under tiden kommer jag att fortsätta att försöka inspirera till träning, god hälsa, och glädje. Fast med lite mindre prestationsångest, eftersom jag trots allt gör något Bra på kontoret också...

Mer om forskning

Det finns många intressanta aspekter på forskning, se in förra inlägget och kommentarerna. Det handlar om storlekar, om trumpeter och genussymboler (ja, jag har fått länken till trumpetforskningen tillsänd mig från minst tre håll...). Det kan handla om konferenser för trädgårdstomtar eller antroposofisk medicin.

I det här med forskning och media finns nog två aspekter: (1) en del forskning som görs kan man verkligen undra det vettiga med. Är du intresserad av detta, spana in Föreningen Vetenskap och Folkbildning. (2) sättet som forskning presenteras på i media är en intressant fråga. Det vi läser om i media är ju en tredje parts syn på forskningsresultaten. Många media skriver inte i rent syfte att folkbilda, utan snarare för att "sälja lösnummer". Då är det klart att godbitar lyfts fram medan annat utelämnas. Sen kan det ju även hända att journalisten inte ens förstått...


För övrigt är nu min jacka hämtad (på underdelen: snyggaste kjolen från Orkan Lia). Den hade nog funnits på Naturkompaniet ett par dagar, men de missade att ringa mig (svaret: "vi försökte att ringa igår" är lite farligt såhär i mobiltelefonernas tid...) Hur som helst, slutet gott allting gott!

Vi ska mycket kul tillsammans!

Nu laddar jag för ett pass på Hangaren efter två dagars vila. Musklerna känns ok, förkylningen vill inte riktigt, riktigt avanmäla sig. Men det ska nog gå bra. Och det kliar i fingrarna och benen!

Storleksångest?

I DNs pappers-utgåva kan man läsa norska forskare vid Statens Institutt for Forbrugsforskning har, tillsammans med finska och svenska kollegor, gjort en studie där man upptäckt att variationen mellan storleksmärkningen på kläder och den faktiska storleken är stor. Forskarna, som mätt byxor med storleken L har kommit fram till att dessa ibland kan vara mindre än byxor med storlek S. Resultaten visar att de storlekssystem som används idag kan vara förvirrande.

Åhå! Djuplodande forskning! Jag ser med spänd förväntan fram emot ny forskningsresultat. (Tyvärr hittade jag inte notisen i nät-upplagan av tidningen)

Hangaren igen

Där satt den! Åtminstone nästan... har slitit ett par gånger med en led med rätt så mycket överhäng. Har kommit halvvägs tidigare. Och så igår var jag plötsligt nästan ända uppe. Kom upp efter lite vila två meter från taket. Jag klättrar enkla leder, med stora, bekväma grepp. Men det känns ändå som att besegrar världen :)

Tänker på Neil Armstrong (något modifierat...): "Ett litet steg för människan. Ett stort kliv för mig!"

Idag laddar jag för löpning, längtar ut i spåret!

Till sist ett citat. Hör några studenter prata.
"Har du haft övningen?"
"Ja."
"Var det något särskilt?"
"Nä. Det var bara att gå dit och kötta på."
Man kan tro att de pratade om fysisk aktivitet. Men det handlade om en räkneövning i flervariabelanalys...

Fem myror...

Många lider(?) nog på samma sätt som jag av att ha svårt att säga nej. Hörde en bra förklaring till varför det kan vara så:

Det är lättare att säga "Ja", det har ju bara två bokstäver i förhållande till "Nej" som har tre.

Så var den gåtan löst.

Luckor

Jag bestämmer mig för att leta efter luckor i livet. En lucka är en sådan där paus som uppstår ibland i livet, en transportsträcka. Man gör inget, man är inte på väg, men inte riktigt registrerar det som händer runt omkring.

En lucka jag hade igår var på tågstationen i Södertälje. Tåget skulle komma. Inga förseningar. Ingen väntan. Bara vara.


Ett tillfälle kan ibland vara en lucka, och ibland vara någonting annat. En annan dag än igår hade kanske inte minuterna på perrongen varit en lucka, utan snarare en väntan. Eller ett tillfälle att göra tåhävningar.

En annan lucka var minuterna i duschen efter träningspasset. Att bara stå där en extra liten stund och känna det varma vattnet. En lucka.

Jag tror att luckor är bra för lugnet, för tanken och för själen. Bara vara en liten stund.