Lite knäppt kanske. Helgens träning.
Lördag. Två underbara timmar löpning i skogarna runt Linköping.
Söndag. Fyra fantastiska timmar cykling med Cyklisten på småvägar (att cykla med Cyklisten innebär att ligga bredvid, men tre decimeter bakom och hela tiden kämpa för att komma ikapp). Och 75 minuter spinningpass på Feelgood som efterrätt.
På väg ner till Feelgood. Kraften är slut. Sömnig och trött. Tänker "det här går aldrig". Ner i omklädningsrummet. Byta om. "Det här går aldrig". In i källerlokalen och upp på ledarcykeln. "Det är klart att det går!"
Frågar mig själv var energin kommer ifrån. Jag menar: hur kul låter det med en nedsläckt källarlokal med fototapeter föreställande berg på väggarna?
Passet blir minst lika tufft som vanligt. Jag blir minst lika glad och uppåt som vanligt. Och visst är humöret ändå lite bättre när det fortfarande är ljust ute när jag kommer ut (Sommartid!).
För övrigt 1) Linköpings VC (inklusive Support(er)) förlorade tredje och avgörande semifinalen i elitserien i Volleyboll. Jag sörjer. Men en liten tröst är att jag i och med den avlsutade volleybollsäsongen får en till cykelkompis.
För övrigt 2) Spanjoren berättar glatt att han ägnat halva dagen åt att torka en klippa med handduk och brännare för att göra den torr nog att klättra på. Han verkar vara lika glad som jag. Och, kan man tänka, kanske nästan lika knäpp...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Cykelkompis, vet inte det jag. Ska vi hålla på i fyra timmar vet jag inte hur goda vänner vi är sedan :P
Spanjoren låter nästan till och med knäppare. Tacka vet jag inomhusidrott i början av augusti när det är 24 grader ute och 28 i hallen. Där snackar vi normalt och vettigt beteende.
Jag citerar Kalle Stropp (i Grodan Boll):
När nöden är som störst är vännen som närmast.
Skicka en kommentar