Jan Carlzon som sällskap

Jag susar fram genom sommar-Sverige. Det är cykel-pass på schemat. Lugnt, men med 20 minuter så mycket jag orkar. Lätt motvind, men trots det känns det som jag flyger fram. Möter en klunga med motorcyklister. Men jag kör nog nästan snabbare än de. Idag.

Har Jan Carlzon som sällskap, han som var VD för Linjeflyg och SAS. En av Sveriges 100 mest betydelsefulla personer i någon bok som kom ut för ett tag sedan. Han pratar klokt, men jag hör inte så mycket, inte just nu, inte när jag trampar som om det gällde livet.

Har haft många sällskap på mina cykelturer i sommar, och i stort sett mangrant lyssnat mig igenom alla, från Mark Levengood den 25 juni till Lars Ohly den 25 juli. Den enda jag inte klarat av hittills är Freddie Wadling. Det bara gick inte.

Alla pratare har varit på podradio så "av upphovsrättsliga skäl har musiken förkortats". Det gör att det blir mycket prat och lite musik, och förmodligen att pratet blir än viktigare eftersom jag knappt får några andrum alls. Det slår mig att det är väldigt varierande prat. Väldigt. När jag tagit mig igenom alla (alltså om ytterligare ett antal mil, ett sommarprogram är ungefär 27 km) kan det hända att jag skriver en sammanfattning eller en topplista. Men redan nu har en topplista av låtar som sommarpratarna spelar börjat utkristallisera sig. På delad förstaplats har vi Gabriellas sång med Helen Sjöholm och Another Brick in the Wall med Pink Floyd.

Såhär i efterhand, vid köksbordet, känns allt det här irrelevant, men när jag cyklade var det där mina tankar slutade. Kanske för att fly från prat om förgiftande banan-odlingar, terrordåd i Norge, och tennismatcher med Björn Borg och USA:s president.

En ytterst liten seger

För tre veckor sedan, den 5 juli, simmade jag drygt 3861 meter i Källtorpssjön i Stockholm. Det tog 1 timme 29 minuter och 50 sekunder. Jag trodde jag skulle dö efter två hundra meter, mådde illa, var yr i huvudet och så kissnödig att jag trodde jag skulle gå sönder när jag kom i mål.

I tisdags gjorde jag om det. Samma bana, samma tidtagare. Det kändes mycket bättre, jag hade koll på läget, simmade med bred och fin isättning (åtminstone enligt mig själv), jag mådde bra i stort sett hela tiden och hade skaplig koll på navigationen. Tyckte jag.

1 timme, 28 minuter. Och i stort sett allt på första varvet. Hallå! Liiite till hade jag väl kunnat få förbättra mig? Det kändes ju så mycket bättre. Jaha. Bara att bryta ihop och komma igen. Och hur det nu var så blev jag ju i alla fall inte sjösjuk den här gången. Det måste ju vara en liten seger i alla fall.

Och jag längtar redan till nästa pass. Då blir det ta mig tusan revansch.

Jim Collins i biblioteket

Uppdaterat Biblioteket med en text om Jim Collins bok Good to Great. Kan bara säga: läs och fundera! Den handlar om hur företag blir mästarföretag, men det finns mycket mer än så i den. Om igelkottskoncept, disciplinerat tänkande, att skölja keso och att bli världsmästare i triathlon.

En källa till inspiration

Plötsligt inser jag det - det är ta mig tusan möjligt!

Jag har en ganska ny och mycket härlig träningskompis, vi har inte känt varandra mer än ett par månader. Hon håller på med triathlon, långa distanser. Hon kliver upp tidigt på morgnarna och cyklar långt. Hon simmar, garvar och springer. Hon åkte ner till Frankfurt för att köra en Ironman-tävling. Hon förbättrade sin tid från förra året med nästan två och en halv timme. Hon kom åtta i sin åldersgrupp. Och hon kvalade in till Ironman Hawaii.

Det här gör mig galet inspirerad. Det är möjligt, allt är möjligt.

Jag kommer att tänka på det Jim Collins skriver i sin bok Good to Great (som egentligen handlar om hur vissa företag lyckas och blir mästarföretag). Igelkottskonceptet, att medvetet och disciplinerat arbeta mot ett mål i små men bestämda steg. Skölja keson, att i strävandet inte utemlämna några detaljer. Stockdale-paradoxen, att behålla övertygelsen om att segra i slutänden men samtidigt möta den bistra verkligheten.

Jag kan också, precis som duktiga träningskompis. Det tar jag med mig när jag nu möter den bistra verkligheten och ägnar resten av den här förmiddagen åt ett pass vattenlöpning.

Ett smörgåsbords betraktelser

Jag minns en gång att jag ägnade mig åt att fundera över vilka maträtter mina vänner skulle vara om de var maträtter. En av de finaste människor jag känner kontrade och förklarade för mig att jag skulle ha varit ett smörgåsbord. Han gav en fin förklaring om att det alltid fanns något nytt på gång, massor olika smaker och lite av varje.

Kom att tänka på det idag när jag var ute och cyklade. Min hjärna var som ett eget smörgåsbord. Den for oartigt fram och tillbaka mellan massor olika tankar. Träning, ömma fötter, cyklar, att äntligen få stå på startlinjen till en ironman-tävling. Klättra upp för berg, havskappsegla, vinna hopptävlingar på häst. Paddla på natten. Att vara ett smörgåsbord kanske är lite samma som att alltid se grönare gräs på andra sidan?

Det var inte förrän vi kom till passets favoritdel som min hjärna äntligen lugnade sig: 40 minuter cykling så fort jag kan. Jag älskar den biten. Att cykla för allt vad tygen och benen och lungorna klarar.

Smörgåsbord kan vara spännande, intressanta, överväldigande. Men det är inte helt ovanligt att det blir lite mycket. Man reser sig från smörgåsbordet för att snarare rulla än gå hem. Mentalt ska jag jobba med fokus. Och att se allt det gröna just där jag är.

Bekele och jag

Jag springer som Kenenisa Bekele. I repriserna. Regnet öser ner. Jag blundar, tänker att jag är på Heslingfors Stadion, VM 2005. Det året när regnet vräkte ner och allt var blött. Väntar mig att jag ska känna doften av rött gummi. Höra publiken.

Det enda jag känner är doften av Mälarvatten. Hör ett lastfartyg passera och strax kommer jag ligga och guppa i svallvågorna. Jag övar vattenlöpning i Mälaren, och den gamla vindsurfar-våtdräkten jag hittat spänner om knävecken.

I vattnet går rörelserna lika långsamt som i repriserna på TV. Jag längtar bort från mitt reprisliv, till riktig löpning. Även om jag inte har en sportmössa mot Bekele då.

Med husvagnen mot snabbare sim

Det är allt bra roligt, det mesta. Och tycker jag inte att det är roligt så kan jag nästan alltid låtsas att det är roligt. Och så blir det roligt. För övrigt ett mycket bra knep.

Men idag ville det sig inte riktigt.

Körde styrka på kanotklubben. Bra pass, lugnt och harmoniskt. Ända till en klubbkamrat kom och drog på någon sorts gamla godingar i svensk country-stil (eller vad det nu kan ha varit). Trevligt med sällskap, men just idag gick inte musiken hem hos mig.

Äter vitkål med gurkmeja, för gurkmeja är antinflamatoriskt och min fot behöver bli hel. Dessutom är gurkmeja ganska gott. När man vant sig. Tappar vitkålen och gurkmejan i knät. Mina vita byxor får gula fläckar.

Och foten, den gör mig deppig. Har börjat göra lite ont igen, och jag kan inte springa. Det känns som om hela Stockholm är ute och springer, och varje gång jag möter en löpare idag blir jag lite illa till mods. Kan inte foten bara bli bra så jag också får springa.

Simmar med coach Micke i Hellas. Som vanligt är det roligt att simma, men idag kan jag inte bli av med känslan att det går så förbannat långsamt. Det är kul att träffa vänner, kul att simma, men min långsamhet stör mig.

Det har inte varit nattsvart, det är inte nattsvart idag. Men det är lite gråmulet. Ända till jag hör "man ska ha husvagn" med Galenskaparna på TV. Solen spricker upp och molnen skingras. Den sången har kommit att bli en sån sång jag nynnar på när det är inte helt ok. Och idag spelas den på SVT. Samtidigt som jag råkar ha TV:n på, och det är inte ofta. Jag är inte religös. Men det här är ta mig tusan ett tecken. På att jag kommer att simma snabbare inom en snar framtid.

För hörrni. Man ska ha husvagn - ja då är man fri!

Måttfullet är en dygd

Ordet dygd är mycket gammalt och betyder ett "moraliskt efterstraktansvärt personligt karaktärsdrag. Platon, Aristoteles och deras polare resonerade sig fram till att måttfullhet är en av fyra kardinaldygder.

Måtfullhet har nog aldrig varit min grej lite - eller varför göra någonting lite när man kan göra det mycket?

Jag har inte klättrat upp för de högsta bergen eller sprungit de längsta loppen (än), men det kan man göra även med måttfullhet. Men jag har inte en morgontidning. Jag har två. När jag kommer på att något är roligt så gör jag det gärna mycket. Ofta för mycket, tills det börjar göra ont någonstans. Jag vill gärna läsa alla böcker. Jag kör mina träningspass i spöregn, iskyla eller värme. Ska jag plocka blåbär så plockar jag blåbär, minst två hinkar fulla. Och två hinkar med körsbär.

I Katolska kyrkans katekes kan man läsa om måttlighet:
Måttlighet är den moraliska dygd som minskar njutningarnas dragningskraft och åstadkommer jämvikt när det gäller att använda det skapade.

Åstadkommer jämvikt. Det låter bra. Det ska jag ta till mig och lära mig av. För mycket av det goda har gjort att jag nu inte kan springa någonting i väntan på att min fot ska bli hel. Jag ska bli en smula mer måttfull, så att jag håller ihop och når hela vägen fram och upp. Tänker jag medan jag rensar blåbär. Femton liter. Och jag som har alldeles fullt i frysen. På golvet står tio liter körsbär och väntar.

Måttlighet är en dygd. Och min frys är full.

Ragga på en multi-tjej

Vissa raggningsfraser fungerar på multisportare/triathleter, andra gör det inte. (Det har skulle bli ett inlägg om raggningsfraser. Men jag insåg också att det måste handla om identitet. Jag är inte multisportare längre, det var ju ett år sedan jag tävlade sist, och jag har inga sådana tävlingar inplanerade. Jag vågar inte kalla mig triathlet. Jag har ju inte ställt upp i en enda tävling än. Så vad är jag?)

"Oj, vad mycket du äter!"
Fungerar inte särskilt bra. Den får du inte hem några multisportbrudar med. Särskilt inte om du är lite rund om magen själv, och har ett minst lika stort lass mat på din tallrik, men som inte består mest av sallad utan av potatis och sås. Och du räddar inte situationen genom att lägga till "det märks att du tränar mycket".

"Oj, du är galen!"
Om du inte tränar själv spelar det ingen roll hur mycket kärlek det är i rösten. Jag är inte galen. Det är alla de som inte tränar som är galna.

"Ska du med hem på jordgubbar och glass?"
Den är bra. Väldigt bra. Nästan alltid. Det är bara viktigt att du först försäkrar dig om att det inte är choklad i glassen. För choklad är livsfarligt... Men har man bara tillräckligt med jordgubbar så blir multi-tjejen glad ändå.

"Vill du ha hjälp att fixa cykeln?"
Ja, det vill jag. För jag vill cykla och inte mecka. Här släpper jag gärna all prestige, all min ingenjörs-stolthet. Säger du såhär så kommer du få mecka med min cykel. Särskilt om du kommer cyklandes längs landsvägen när jag precis har fått punktering och brottas med däcket för att få av det från fälgen. (Det här har inte hänt mig ännu, men jag hörde om en tjej som var med om det. Det slutade med bröllop).

"Vad sägs om lite fotmassage? Jag gillar särskilt fötter som har lite blåa naglar och gamla blåsor."
En multisport-tjej smälter som sockervadd i munnen (jag har faktiskt aldrig ätit sockervadd, men jag kan tänka mig att den smälter i munnen).

Inbillning bland bojar

Idag har jag simmat igen. Coach stod på bryggan och gav instruktioner om övning efter övning. Och så kom vi till boj-övningen. Boj-övningen går ut på att ett par personer är bojar och resten simmar runt. Men bojarna har en mer dynamisk uppgift: de ska flytta sig så att fältet hålls ihop.

Det betyder, mina vänner, att man simmar varv efter varv mitt i smeten. Bland händer och fötter och magar.

Första gången, för ett par veckor sedan, trodde jag att jag skulle hata boj-övningen. Hata känslan av att bli nerdragen och översimmad och sparkad. Men jag tog ett ö-råd med mig själv. Om jag skulle vara harig här skulle det bli en plåga i kommande tävlingar. Så jag bestämde mig för att jag vill bli en bra simmare och att jag är en tuff tjej. Och att jag faktiskt älskar boj-övningen.

Faktum är att nu älskar jag boj-övningen. På riktigt. Den är fysiskt jobb, jag simmar så mycket jag orkar i tumultet som blir. En spark i ansiktet, någon som drar i fötterna. Men tusan vad kul!

Och tänk vad lite inbillning kan göra livet roligare.

Road trip

Idag var en av de dagar då min hjärna inte ville samla sig. Den är ute på road trip. Den tänker tankar av sig själv. Smått och stort, och utan hejd. Vissa stunder grottar ner sig i varför jag har gjort saker och inte gjort saker. Andra stunder lutar den sig tillbaka i sätet och njuter av att susa fram. Ibland blir den irriterad på bilköer. Sådana dagar är det ofta klurigt att peta in USB-kontakten åt rätt håll i datorn.

Idag passerade roadtrippen Hellasgården. Vi körde ett pass vattenlöpning. Och som vanligt så fick jag förklara för en massa nyfikna runt omkring.
"Vad göööör du?"
"Jag övar löpning. Det är rätt jobbigt"
"Ja, vi såg det"
När jag, efter ett sådant pass, kliver upp ur vattnet med flytvästen på mig är jag glad att jag och min hjärna är överens om att vi är trygga i oss själva och struntar i om någon annan tycker vi är knasiga.

Efter passet var det simning med coach Mike. Ganska lång simning. Och jag var lite trött i armarna och framför allt trött i huvudet och andningen (hur man nu kan vara det?). När vi simmat långa rundan frågar coach om jag vill simma mer. "Ja, gärna!" hör jag min hjärna svara. Utan att riktigt konsultera resten av mig. Och så bär det av på en runda till. Den här gången med lite bredare isättningar och lite mer fokus på navigationen.

3300 kubik

Tjugofem grader varmt. Strålande solsken. Lördag förmiddag. Och jag dyker ner i 25-metersbassängen i Finspångs badhus. Eller ja, kanske inte dyker. Snarare gör någon form av tant-mässig istigning.

Låter helknäppt att simma i n n e en sån här dag. Men jag tycker det är helsmart. För det är ungefär tolv besökare på hela Finspångs badhus. Och elva av dem är i äventyrsbadet. Jag har alltså ungefär 3300 kubikmeter vatten alldeles för mig själv. Leonard Cohen sjunger i högtalarna och livet är rätt så bra.

Jag simmar på, och tänker att det faktiskt känns skillnad när jag tar i och när jag simmar långsamt. Ja, alltså, skillnad har det ju alltid varit. Jag har ju alltid blivit mer trött när jag tar i. Men det har inte gått ett dugg fortare. Idag känns det faktiskt som att det går en smula fortare. Och det känns som att det blir en liten bogvåg kring mig. Det är en ball känsla.

Jag, Leonard Cohen och 3300 kubik vatten.

Förvandlingen

Min trogne vita springare har påbörjat en förvandling. Han är av märket Avanti och modellen Kona, och kom till mig vintern 2006. Troligtvis var han redan då minst ett år gammal. Somliga skulle säkert förespråka pension för min vän, men jag har istället gett honom horn (eller tempobåge). Nu vet jag att cykel-fascisterna gnisslar tänder, men jag stoppar bomull i öronen, tänker att det är benen som räknas och cyklar vidare.

Vilken känsla, vilken fröjd att cykla med horn. Komma ner, komma ihop. Farten ökar markant bara av den bättre ställningen. Jag cyklar på, susar fram på biltomma landsvägar i Södermanland. Börjar fundera på om jag inte är på väg att bli en fartälskare. Jag som alltid varit harig älskar att fräsa fram i 40-50 km/h.

Ända tills två ynglingar på moped inte ser mig och kör ut mitt framför näsan på mig från en sidoväg. Skänker en tanke till den högre makten som var på min sida, och på mina två vänner som nyligen skrotat i singel-olyckor på cykel (två axlar som gick sönder, men inga liv). Men bestämmer mig ändå för att fart inte är så tokigt. Även jag håller på att förvandlas.

Nu ska bara min trogne vän få lite mer luft i däcken också. Har trampat omkring hela våren med strax under 3 bar, för det är vad min värdelösa pump kan bidra med. Nu hör jag att det gnisslar igen. Men, tänker jag, det ger extra träning i benen. Och det är ju benen som räknas.

3861 plus.

Tar några pinsamma bröstsimtag in mot bryggan. Sätter i handen. Coach Micke slår av klockan. Solen glittrar som guld i det mörka vattnet. 1 timme och 29 minuter. Yr i huvuet. Kissnödig. Ska jag vara ärlig så snurrar det ganska duktigt.

Jag har slagit längdrekord i simning. 3861 meter. Plus. För jag har troligen simmat längst av alla de 51 som startade kvällens träningssim i Hellasgården. Inte för att jag ville det, utan för att jag är så urusel på att simma r a k t och n a v i g e r a.

Det började i Hellas vid 18-tiden. En jämn ström av simmare. Vi skulle simma testsim, ett, två eller tre varv på den utmätta banan. Tre varv blir 3861 meter. Ungefär. Jag ligger i vattnet och guppar med 50 andra huvuden. Siktar in mig på två varv, orkar jag ett tredje blir det bonus. Coola Nadja glider in på bryggan i sista stund. Med jordens varmaste leende hoppar hon i. Utan våtdräkt. Respekt.

Coach Micke står på bryggan och räknar ner. Starten går, 51 simmare på väg. Jag simmar alldeles för fort. Kan nästan inte andas, hittar inte alls. Bröstet är stumt. Funderar på om jag ska ge upp, vända tillbaka, kasta in handduken.

Men. Anna ger inte upp. Hon simmar vidare, anstränger sig för att hitta flåset. Simmar förbi någon. Och simmar åt fel håll igen. De andra simmar om. Och om igen. Fast på sista varvet har jag simmat åt fel så många gånger, och börjar bli så yr i huvudet, att jag inte simmar ifatt nån längre. Världen gungar, och jag är så less på att inte komma dit jag siktar. Kroppen är inte så trött, men huvudet är helt slut.

På slutet går det långsamt. Hade jag varit på land hade jag förmodligen ramlat. För att inte missa bryggan på slutet simmar jag bröstsim de sista fyra-fem meterna. Sådärja. Det var en ironmansimning. Nu ska vi bara öka farten också.

Det känns inte så märkvärdigt. Men på vägen hem i bilen passar jag ändå på att klappa mig på axeln. Jag har ju trots allt slagit simma-långt-rekord. Ökat från Vansbrosimningens 3000 meter bröstsim till 3861 meter. Plus.

Femtielva nyanser av grått.

Det var grått idag. Så lugnt och skönt och grått idag. Jag drog ut i morse och cyklade i allt det gråa. Hade kameran med, tänkte ta några glada bilder, men allt var så grått. Idag gillade jag det gråa. Jag gillar att rulla på, bara trampa, trampa.

Eftersom jag längtade ut på mitt långpass stack jag ut tidigt på morgonen. På morgonen är allt bra. Det är bara få som stör. Jag kunde cykla med mina egna tankar i huvudet och veckans sommarpratare i lurarna. Mysigt med sällskap, men nästa långtur på cykeln ser jag fram emot äkta sällskap.

Kantareller och mosaik

En vecka på ett spökslott i vacker Södermanlandsterräng. En sjö full av näckrosor och vass, en klarblå himmel, luft som står stilla. Temperaturer som når högt över det normala. Både i luften och inne i mig.

Jag har varit på kurs - UGL. Ledarutveckling som bygger på upplevelsebaserad inlärning. Jo, jo. Måndag morgon: jag och elva okända människor. Torsdag kväll: en grupp på god väg mot att bli effektiv. Tiden däremellan: artighet, alianser, kommunikation, feedback, konflikter, diskussioner, dialoger, struktur, ännu mer feedback, förvirrande tankar, känslor, lyssnande.

Det är krävande och läskigt att bli en effektiv grupp. Men det är också underbart. Jag har hittat många nya tankar och insikter, både om mig själv men också om andra. Nu är det som om mitt huvud är fullt av mosaik-bitar som ska falla på plats.

För att skaka dem till rätta drar jag på fredagskvällen ut på cykeln på fredagstomma landsvägar i Södermanland. Tankarna får rusa fritt. Allt är upp- och ner, och ovanligt. Jag till och med stannar till och plockar kantarellerna som jag ser i vägkanten. I vanliga fall är jag en person som sportar när jag sportar och plockar när jag plockar. Men inte idag. Idag stoppar jag kantarellerna i rygg-fickan på cykeltröjan. Och bryr mig inte om myggen som äter på mina svettiga ben. Innan jag trampar hemåt igen.