Hur blev det?

Sista dagen i år. Vill tänka framåt, på alla äventyr som ska komma. Men jag ska ta en stund att reflektera idag. Sammanfatta och följa upp.

Många är dåliga på att följa upp (jag är inget undantag...). Både privat och i arbetslivet. Tidrapporter. Lessons learned. Varför blev det som det blev? Hur blev det? Istället startar vi nya, roliga projekt. Projekt med ofta delvis överlappande mål. Till slut vet vi ingenting: vad gick i mål? vad fungerade? hur ska jag göra för att göra om en succé? eller för att inte upprepa ett misslyckande?

Det är en sak att kunna mäta resultatet på en marathon: tiden blev 3.50. Mitt mål var 3.30. Men jag var skadad tre månader och kunde inte träna.

Det är svårare att följa upp effekterna. För visst är ett pers (personligt rekord) på maran alltid ett pers. Men egentligen tvivlar jag på att det är perset som är det verkliga målet, anledningen till att man tränar och springer loppet. Anledningen kanske snarare är något i stil med:

- jag vill bli gladare (och jag blir glad av att springa, så jag startar ett projekt där jag springer mycket)

- jag vill ha (tränings)tid tillsammans med min flickvän (och hon ska springa marathon)

- jag vill leva ett hälsosamt liv (och jag tänker att jag gör det om jag springer mycket)

- jag vill bli ihågkommen som en "den meste marathon-löparen"

- ...

De tänkbara anledningarna är många. Och jag tror att det är bra att börja där när man nu sätter upp sina projekt för 2011. Men det är också där man bör följa upp.

... jag följer upp så i min rosa skrivbok. Men här på Rosa Kanoten nöjer jag mig med att lista några av de saker som har hänt mig 2010. Utan inbördes ordning av något slag. Och säkert med många glömda, minst lika viktiga saker.

- klättrar min första 6a+ on sight

- flyttar till Sundbyberg

- börjar jobba som projektledare

- blir dumpad

- får magsår

- lär känna en massa fantastiska vänner

- har en riktig klättrarsommar

- köper lägenhet i Hägersten och attack-målar om i den

- klättrar i Lofoten, Nissedal, Kalymnos, Ringkallen, Årjäng, Ågelsjön, Tunaberg, Stockholm...

- startar mental-tränings-närverk

- lär känna en fd golf-spelare som ger mig massor inspiration och glädje

- sätter min första 6b

- lär mig isklättra

- startar konceptet crosstraining på Gröndal (och har ca 108 klasser på på Gröndal)

- går på uppfinanrparty

- lär känna en av mina allra finaste vänner

- vinner damklassen på Raid Uppsala

- går med i Fridhemskanotisterna och börjar paddla mer

Små saker

Jag har inte skrivit på ett tag nu. Det brukar antingen betyda att jag varit sjuk. Eller att jag har tänkt. När jag är sjuk eller när jag tänker kommer det som ingen text. Den här gången är det båda anledningarna.

Jag har haft en mycket seg förkylning. Och jag har, kanske som ligger i sakers natur den här tiden på året, funderat över vad som hänt senaste året och mål med nästa år. Sängliggandet har bidragit med extra tid för reflektion.

Mina mål för 2011 är ganska vitt skilda. Ultramarathon. Raid Uppsala. Någon lång multisporttävling. Pers på Stockholm Marathon. The Chief i Squamish, Kanada. Mongejura i Norge.

För att klara målen krävs fokuserad träning och målmedvetenhet. Det är det lilla problemet. Det kommer också att krävas att jag är frisk, pigg och skadefri. Här har vi min stora utmaning. För att klara detta behöver jag lära mig att fokusera på de "små" sakerna: äta balanserat och nyttigt, stretcha, träna rörlighet, sova tillräckligt, vila.

Det låter enkelt, men för mig är det en utmaning. Och jag, efter funderingar, kommit fram till att genom att det inte bara är en förbättring om jag klarar de "små" sakerna. Det är en förutsättning för att jag ska kunna nå de stora målen. Även om det är under träningen jag svettas och bygger upp muskler och lungor, så kommer det aldrig lyckas utan de "små" sakerna.

Jag har redan börjat. Yoga en gång i veckan. Ordentlig mat varje dag (det kommer recept...). Sömn. Styrketräning med rörlighetsträning.

Ok, jag klantade till det lite idag. Var lite ivrig att komma igång och springa efter sjukdomen. Efter tjugo minuter ska kroppen stopp. Men då lyssnade jag i alla fall på den. Och ni. Rom byggdes inte heller på en dag...

Lucka 24: Kärlek

Kärlek är en stark känsla som är nästan omöjlig att beskriva. Olika människor upplever den på olika sätt: som pirr i magen, stark lyckokänsla, berusning. Jag kan ibland känna mig som en bit lyxig choklad som smälter på tungan när jag känner kärlek (i de stunderna glömmer jag att jag inte tycker om choklad. Just då älskar jag choklad. Det är sött, behagligt, underbart).

Det senaste året har jag känt den starka känslan av kärlek många gånger.

När jag klättrade Mot Sola i Nissedal. Vi gick löpande. Solen sken. Graniten var sval. Himlen klar och hög, landskapet oändligt.

När jag sprang genom skogen. Det var regn i luften, marken var så mjuk och det doftar mossa och barr. Lungorna är stora och arbetar intensivt. Luften är lätt att andas.

När jag klättrade Vestpillaren på Presten i Lofoten. Graniten. Känslan av att sväva. Av fötterna och händerna som tar mig uppåt. När jag satt på klippan med dunjackan på och kände vinden i håret. Samtidigt som midnattssolen var illröd. Och vännerna var nära. När jag är med min finaste vän, som får mig att le ett leende som aldrig tar slut. Och sedan håller om mig i en lång, varm kram.

Lucka 21, 22 och 23: stengods, beskicka och skröj

Stengods är en lera som innehåller mer kvarts (SiO2) än lergodslera. Den kan brännas i högre temperatur än lergods: 1200-1300 grader (då smälter lergodsleran). När stengodsleran bränns sintrar den, partiklarna smälter ihop, och föremålen blir vattentäta. Lergods innehåller istället för kvarts mer aluminium. Eftersom kvarts är tyngre än aluminium är stengodslera tyngre än lergodslera.

Trots viktskillnaden kan vara svårt att avgöra om ett föremål är gjort i stengods eller lergods, men ett sätt att få en skaplig gissning är att titta på undersidan av föremålet. Ett stengodsföremål har aldrig glasyr på undersidan, medan ett lergodsföremål kan ha det (ofta har det). Det har att göra med bränningstemperaturerna.

Beskickar gör keramikern efter att hon har drejat ett föremål. När föremålet är läderhårt (halvtorrt) sätter man åter fast det på drejskivan och skär till botten och kanter. Ofta gör man även fotring, eller kant, i botten på föremålet.

Skröj, eller skröjbränning, är den första av två bränningar av ett keramikföremål. Man gör den före godset är glaserat. Den går långsamt upp till omkring 1000 grader (dvs lägre temperatur än glasybränningen). Skröjat gods är relativt tåligt och kan lagras för senare glasering.

Rosa Kanoten: drejar, beskickar och skröjar så ofta jag får tillfälle. På bilden syns en kopp i stengodslera med grov chamotte (partiklar). Mönstret har först ristats i halvtorrt gods och sedan har porslinslera tryckts i. Ovanpå är en blank genomskinlig glasyr.

Lucka 20: proaktiv

Proaktiv. Att vara proaktiv (och här väljer jag tolkningen i Stephen R Convey's bok "The 7 habits of highly effective people) är att arbeta med och ändra det som just du kan påverka: dvs dig själv och din syn på världen och händelser.

I stället för att vänta på att saker ska hända dem, tar en proaktiv människa egna initiativ och ser till att saker händer dem. De ser själva till att de kommer iväg på resan, får det bra jobbet osv.

Istället för att tänka "om avståndet hade varit kortare..." eller "om min bror hade varit lite snällare..." ser den proaktiva människan till vad hon själv kan göra åt saken.

Istället för att säga "Det finns inget jag kan göra" säger hon "Låt oss titta på alternativen. I stället för "Det är bara så jag är" säger hon "Jag kan välja en annan approach".

En proaktiv människa noterar misstagen, accepterar att de har hänt och lär av dem, men inser också att de har hänt och inte går att ändra på.

Rosa Kanoten: arbetar proaktivt med att skapa en mer proaktiv inställning till sin tillvaro.

Is!

Is. Snö. Kallt. Blött. Mer is. Mer snö. Kalla tår. Kalla händer. Och så blodet som rusar tillbaka i händerna. Det bultar, gör fruktansvärt ont.
Men det är så fruktansvärt roligt! Utvecklingskurvan är brant. Det är roligt, förstås. Och det är oerhört inspirerande att tänka på all fall som finns kvar att klättra upp för.

Lucka 19: Visualisering

Visualisering är en metod för mental träning. Det handlar om att "se" och "känna" saker som man vill uppnå. Det kan handla om att se sig själv klättra en viss led, klara ett krux, göra det perfekta slalomåket. Men det kan också vara mer abstrakt: att se sig själv springa med fjädrar i stället för ben när man är trött i ett marathon-lopp, eller att se sig själv dricka en gnistrande grön dryck som det står "självförtroende" på. De senare exemplen kan låta flummiga, men har i många fall visat sig vara effektiva (se tex boken "Tao of Sports").

Man kan träna på att visualisera. Det handlar till stor del om att vara avslappnad. Det är bra att ha en rutin, ett mönster, som man upprepar innan varje visualisering. En snabbkurs i visualisering:
- Sätt dig eller lägg dig bekväm till rätta.
- Ta fem djupa andetag, räkna 5 -4 -3 - 2 - 1.
- Se framför dig hur du befinner dig på en lugn plats, kanske i skogen eller framför en brasa.
- Visualisera...
- Ta fem djupa andetag, räkna 1 -2 - 3 - 4 - 5. Öppna ögonen och känn hur pigg och stark du är.

Rosa Kanoten: Persade på halvmaran tack vare visulaisering.

Lucka 18: Beta

Beta är tips eller instruktioner för hur man ska klättra en viss led. "Ta vänster hand där, och flytta sen höger fot dit". "Där finns ett bra grepp". Det finns även sk "säkringsbeta" som beskriver vilka kilar som passar var.

Rosa Kanoten: Beta kan vara förlösande, men det är ju snäppet roligare att komma på själv hur man ska göra.

Norskt snökaos

Igår var det hysteriskt kallt i Rjukan. Idag var det hysteriskt snöigt. Det dumpade. Så mycket att alla som inte hade fyrhjulsdrift på sina bilar blev avrådda från att köra ner till parkeringen (ok, det var bara två bilar, och av dem bara city-saaben som fick stanna ovanför backen). Instruktörs-Andreas hittade en finfin parkeringsplats åt oss.
Vi övade ankarbyggen och att sätta isskruvar. Och framför allt att rensa skruvarna från is efteråt. Jag började undra lite gran vad jag höll på med, varför jag stod där i en is-vatten-pöl med sex lager kläder och stelfrusna fingrar. Så var det dags att klättra. Och med en gång förstod jag varför jag håller på med det här. För klättringen är så vansinnigt rolig.

Det kommer dröja innan jag med lätthet skruvar i en isskruv med bara en hand. Och innan jag vågar leda något hårdare. Men ta mig tusan, jag ska göra det en dag!

Lucka 17: Böjskaft-paddel

Böjskaftpaddel, eller bent shaft, är en kanadensarpaddel med en vinkel på skaftet i förhållande till bladet. Man paddlar med den så att böjen går framåt. Det gör att paddeldraget börjar tidigare och slutar med bladet vertikalt (du undviker att använda kraft till att lyfta vatten med paddeln, och använder den istället till framdrivning).

Rosa Kanoten: Jag är inte prylbög... men en böjskaftpaddel i kolfiber är ett måste i varje hem.

Tungt vatten

I morse öppnade jag väskan i ett rum på ett vandrarhem i Rjukan i Norge. Började klä på mig. Underställ, fleecebyxor, skalbyxor, yllesockor, 1, 2, 3, 4, 5, 6 lager på överkroppen. Storskor. Stegjärn. Mössa. Tre par vantar.

Minus 15. Jag är på isklätterkurs. Det är kallt. Så kallt att näsvingarna fryser. Jag tänker att det är tur att jag har bilnyckeln i fickan så jag kan åka hem innan jag fryser ihjäl.

Men jag fryser inte ihjäl. Jag har jättekul. Glömmer bort kylan. Klättrar, säkrar med dubbla dunjackor på. Andreas står på marken och hojtar tekniktips: raka armar, benen horisontellt. Bananen fryser till isglass, osten på smörgåsarna blir som sorbet. Och jag vill inte att dagen ska ta slut. Men vi får ge oss när mörkret faller.

När jag kommer in märker jag att kroppen är ganska frusen. Kliver in i duschen och får en mycket märklig upplevelse när jag kommer ut. Jag tittar ner på min kropp. Ser en mage, ben, fötter. Och en tanke far genom huvudet: vem tusan är det där?

Nu är jag uppvärmd igen och min kropp och jag har återfunnit varandra. Nu sitter jag i soffan och ser (med tillförsikt) fram emot i morgon. Och då ska det bara vara minus sju.

Lucka 16: storskor

Storskor är skor för alpin klättring och isklättring. De är tjocka, stela, och har sulor med kanter så man kan fästa stegjärn på dem. Visst är det mycket sko kring hålrummet som man ska ha foten i. Men själva hålrummet för foten ska vara ganska litet, så att skorna sitter tight.

Rosa Kanoten: Undrar varför alla storskor som finns i till salu i Stockholm är i storlek 42 eller större. Ska inte tjejer isklättra?

Lucka 15: Växelöra

Växelörat är en liten aluminiumdel som håller fast bakväxeln på cykeln. Den är konstruerad för att gå sönder istället för ramen om man får ett slag mot bakväxeln. Det är bra eftersom ramen är mycket dyrare än växelörat. Dock är det inte alltid så lätt att hitta ett nytt växelöra när det har gått sönder, det finns nämligen ungefär lite många olika öron som det det finns cykelmodeller (inte märken, modeller). Det är ju också så att växelörat är halva cykeln. Har man inget öra blir det väldigt svårt att cykla. Kortar man kedjan kan man få till en "singel-speed"-konstruktion. Men den är inte så rolig i längden.

Rosa kanoten: har förbrukat ganska många öron...

Tips från coachen: ha alltid ett öra hemma, och gärna med i cykelväskan om du är ute på långtur i skogen.

Lucka 14: Förare

Förare, eller guide, är en bok eller beskrivning av en klätter-led, -vägg eller -område. I föraren beskrivs var leden (lederna) går, lite om deras karaktär, hur svåra de är, hur långa de är, och lite tips om man behöver någon speciell utrustning. I många förare finns också ett system med stjärnor som talar om hur "fin" leden är.

Rosa kanoten: tycker att en bra förare är som en god vän, medan en dålig förare är som en dålig vän. En dålig förare är otydlig och har gärna texter om lederna som skrämmer upp en i onödan.

Snöpuls

Jag har tänkt till. Om jag ska bli ultralöpare till 7:e maj (Lidingö Ultra) är det dags att ställa in skidorna i garderoben och fokusera på löpningen. Så igår bar det av ut på snöpulsintervaller. Grymt kul, och härligt jobbigt.

Förutom lång uppvärmning och fyra flytlopp gjorde vi 15 längre snöpulsintervaller 10 kortare. Snö är bra.

Lucka 13: Blå Extra

Blå Extra kan vara den enda valla man behöver. Tejp och srej och klister och grönt i all ära. Men ska jag välja bara en valla så blir det blå extra.

Rosa Kanoten: Banne mig vad här ska klämmas lagg i morgon!

Lucka 12: Flytlopp

Flytlopp, eller stegringslopp eller koordinationslopp, är när man springer ca 100 meter och successivt ökar farten. Börja väldigt långsamt, öka hastigheten och tänk på tekniken.

Rosa Kanoten: ska man bli ultralöpare får man springa många flytlopp!

Lucka 11: Tabata-intervaller

Tabata-intervaller är 20 sekunder långa maximal-intensiva intervaller med 10 sekunders vila emellan. Man upprepar dem 8 gånger. Konceptet presenterades av Japanen Dr. Izumi Tabata och hans forskarteam 1997. Tabataintervaller kan genomföras i tex löpning, cykel (spinning), roddmaskin, hopprep, men också i rena styrkeövningar som benböj eller armhävningar. Bäst effekt får man om det är många muskelgrupper som är involverade.

Tabata visade att den här typen av intervaller hade stor effekt på både aerob och anaerob kapacitet. Mer info finns till exempel på Form och Prestation.

Rosa kanoten: har kört Tabataintervaller i spinningsalen och gillar det. Mer lär det bli! Kanske på onsdagens Crosstraining-pass på Gröndal!? Kom och testa!

Lucka 10: Ultramarathon

Ultramarathon är ett löp-lopp som är längre än marathon. Det finns två huvud-typer av ultramarathon: antingen springer man en viss tid (typiskt 12 eller 24 timmar), eller så springer man en specifierad distans (typiskt 50 km eller 100 km). Tids-tävlingarna avgörs ofta på en 400-meters löparbana, medan distanstävlingarna ofta går i backig terräng på tuffa banor.

Swiss Alpine Marathon (78 km) och Spartathlon (246 km i Grekland) är två av de största ultra-marorna i Europa. I Sverige är Ursvik Ultra (75 km), Lidingö Ultra (50 km) och Sörmland Ultra Marathon (50 km) stora lopp.

Rosa Kanoten: är fascinerad av ultramarathon och har precis anmält sig till Lidingö Ultra den 7:e maj 2011.

Lucka 9: Chippat

Chippat, från engelskans chip, betyder att man tillverkat bättre grepp eller fotsteg på en klätterled på ett berg. Det kan antingen vara hål som är borrade, eller stenar som är ditlimmade. Eller (i extrema fall) inomhusgrepp i plast som är fastskruvade (!)

Förväxla ej med: Chippen, som jag tror är någon gammal fotbollspelare? Sen har jag någon gång hört talas om nåt begrepp inom golf...?

Rosa Kanoten: Gillar inte när det är chippat. Utom möjligen när det är som på bilden (Spanien), där underdelen på klippan är lös och otäck konglomerat och överdelen härlig kalksten som skulle vara väldigt svår (och farlig) att komma upp till utan lite hjälp. Då kan man väl lika väl skruva dit några grepp som man kan använda stege...

Lucka 8: Sva

Sva, eller slab, är en bergvägg (klättervägg) som lutar mindre än 90 grader, den är alltså mindre brant än en vertikal vägg. Eftersom väggen inte är så brant brukar sva ofta betyda att grepp och fotsteg är minimala, ibland bara kristaller eller små, små inbuktningar i väggen. Det gör att det ofta krävs väldigt mycket balans att klättra på sva (till skillnad från överhängade väggar där greppen är större och det handlar mer om styrka(-teknik)).
Ofta är det också obehagligare att falla på ett sva än på en överhängande vägg. Faller du på en överhängande vägg blir du hängande i luften, men faller du på ett sva är risken stor att du kasar efter berget och får med dig ett par rejäla skrapsår.

Användning Om en uppgift som är till synes helt omöjlig: "Det är ett sva med juggar" (juggar betyder "stora, bekväma grepp".

Rosa Kanoten: Jag älskar sva. Jag gillar att balansera på små, små saker som egentligen inte finns.

Lucka 7: Japansk stickning

Japansk stickning är ett sätt att blanda aviga och räta maskor så att det bildas mönster som ser olika ut om man tittar på arbetet rakt uppifrån eller från sidan. Japansk stickning kallas ibland skuggstickning eller skuggmönster.

Rosa Kanoten: Visst blir det rätt läckert?!

sån't man gör

Helgen och dagen har varit bra. För bra för att sitta inne vid datorn och skriva. Därför har endel luckor i adventskalendern blivit lite sena. Sån't är livet.

I stället har jag haft längdskidpremiär. Och isklätterpremiär. Och snöpulsat och druckit te i en kvällsmörk skidbacke.

Pratat med inspirerande människor, gjort planer för framtiden, funderat över mål och roat mig åt mannen som stod under snökanonen och skottade.

Ni vet. Sån't man gör. Sån't som är livet. En bra helg.

Lucka 6: ättika

Ättika är en blandning av ättiksyra (etansyra) och vatten. Etansyra, eller ättiksyra, får man genom att låta etanol oxideras. Ättika används i många "husmorstips", bland annat till att göra rent kaffebryggare eller i små skålar som där den sägs "suga upp röklukt". Ättika håller bakterier och mögel borta och används i olika inläggningar. Och ättika är finfint för att få bort lukten i träningskläder. Innan tvätt, lägg underställströjorna och vad det nu kan vara i blöt över natten i vatten och ättika (gör du det i handfatet tvättas samtidigt kalkavlagringar bort ifrån det...). Tvätta som vanligt, och borta är den äckliga, unkna svett-doften!

Rosa kanoten: har noterat att till slut blir träningskläder så äckliga att det inte spelar någon roll hur ofta man tvättar dem eller hur varmt, den äckliga lukten sitter kvar i dem och tränger fram så snart man blir lite varm på träningen. Därför använder Rosa kanoten ättika regelbundet. Dessutom önskar Rosa kanoten att även andra, inomhustränande personer skulle testa ättika (för det är inte så trevligt när dofterna virvlar runt i gymmen och spinningsalarna...).

Lucka 5: Fartlek

Fartlek handlar helt enkelt om att leka med farten. Spring snabbt och långsammare om vart annat. Den kan antingen vara strukturerad, dvs man bestämmer innan att man tex springer en minut snabbare och en minut långsammare, eller så kan den vara improviserad. Tex, öka farten i uppförsbackar, eller spring snabbt till nästa papperskorg.

Rosa Kanoten gillar fartlek. Det är roligt och kan lätt göra ett vanligt, tråkigt oinspirerat distanspass till något roligt, lekfullt och intressant.

Lucka 4: Sealskinz

Sealskinz. Tänk dig ett par gummistövlar som är mjuka så man kan ha dem i skorna. Eller ett par sockor som är vattentäta som ett par gummistövlar. Detta är sealskinz. Helt torr om fötterna trots att du klafsat omkring snöblandat vatten. Eller lera. Eller nåt annat mer flytande än "fuktigt".

Rosa Kanoten. Gillar, och använder dom gärna i sandaler för höst- och vår-paddling

Lucka 3: icebugs

Icebugs. Vi kan kalla alla löparskor med metalldubbar för "icebugs", trots att Icebug är ett särskilt märke. Ungefär som "walkman" eller "rolerblades", som också var varumärken som fick ge namn åt en pryl.

Rosa kanoten: Mina icebugs är av märket Sarva, och helt grymma.

tre pass inom 15 timmar

Jag är på gång igen. Det blev en rivstart... som vanligt. Har hunnit med tre pass på 15 timmar. Kanske inte det smartaste sättet att dra igång efter en förkylning. Men vad tusan. Jag har varit smart så många gånger tidigare.

Lucka 2: Payne's Grey

Payne's Grey är en mörk blå-grå akvarellfärg som är förförisk. Det är inte bara kulören som är underbar, utan även sättet den flyter ut på. Färgen skapar stort liv, och man kan måla med den i allt från ljust blågrått till mörkt nästa svart.

I bilden ovanför är granen målad i Payne's Grey. Bakgrunden är Payne's Grey blandad med lite Alizarin (grön).

Rosa Kanoten: Jag kan inte leva utan Payne's Grey.

Lucka 1: Cross

Cross, eller Speed Cross eller Cross training, är en träningsform som genomförs utomhus. Det är en blandning av kondition, styrka och balans, där man använder naturen som hjälpmedel. Oftast lätt jogging mellan olika aktiviteter som intervaller, hopp-övningar av olika slag, armhävningar, dips, springa-runt-i-skogen, ... egentligen allt som är jobbigt och som man kan göra utomhus.

Rosa Kanoten: Jag älskar cross! Det är ett perfekt sätt att träna på tillsammans eller ensam. Det är kul, jobbigt och bra träning. Man kan göra det var som helst, när som helst. Man behöver inte röra sig så lång bort från start-punkten, vilket kan vara bra om man inte är begåvad med ett fungerande lokalsinne.

Förväxlas med:
Crossfit - som i regel utövas inomhus. Ett crossfit-program består av kanske 5-8 (tunga) övningar som genomförs i en snabb följd. Sedan en kort vila innan man kör ett varv till. Och ett till. Och ett till... Också det bra träning, men något helt annat. Dessutom körs ofta crossfit-program inomhus.

Crosstrainer - den där konditionsträningsmaskinen där man står på två plattor och drar i två stänger. Kan vara ovärderlig för löpare med knä- eller fot-problem. Men det är ju inte direkt cross.

Adventskalender 2010

Rosa Kanoten brukar bjuda på adventskalender, och det blir en även i år. Det kommer att handla om ord. Termer. Begrepp. Sånt jag säger och skriver och gör, men kanske inte alltid förklarar.

Jag lever i några olika "samhällen". Varje samhälle har sina ord, sitt språk. Och det är inte alls självklart att människor som inte lever i ett samhälle förstår det samhällets språk. Snarare är det kanske självklart att de inte förstår orden.

Förresten, för någon vecka sen lärde jag mig ett nytt ord som var från ett samhälle jag inte i:

Bokeh. Nu har jag lärt mig att det kommer från japanskans boke, suddig, och är benämningen på de delar i ett fotografi som inte är i fokus (bakgrunden i bilden ovanför).

Det var ett bonus-ord. Men i december kommer dom. Mina samhällens ord.

frottéhanddukar och mörkhyade byster

Jag har varit förkyld ett tag. Det är trist. Men jag vet att det kommer att gå över. En annan sak som oroat mig desto mer är att jag har haft väldigt ont i armen en tid. Inte öm. Det gör inte ont när jag anstränger mig. Däremot har vissa rörelser gjort att det huggit till i armen.

Nu är det lokaliserat. Jag är stel i ryggen och axlarna. Fruktansvärt stel. Och så en muskelinflammation på det. Några piller. Och en kur med övningar.

Jag stretchar som aldrig förr. Jag hatar att stretcha. Det gör ont. Kommer en klump i halsen. Jag vill sluta. Men nu fortsätter jag. För jag har banne mig bestämt mig. Även om jag inte vet exakt vilka berg jag ska klättra upp på nästa sommar så vet jag att dom kommer att vara utmanande och kräva sin kvinna.

Jag går på massage också. På en spa-salong. Jag får ta av mig i strumplästen och sitta bland en massa mjuka kuddar och dricka rött te. En nätt liten kvinna kommer och presenterar sig som "min terapeut" för kvällen. Hon visar in mig i ett rum fullt med vita handdukar, orkidéer, speglar och byster avbildande mörkhyade män draperade i djurhudar. Jag ska ta av mig alla kläder och lägga mig på traven av handdukar på britsen.

Sen börjar det. Varma handdukar. Massor med varm olja. Långa svepande rörelser. Avslappningsmusik. Och jag tänker "Det kan kanske bli bra, bara jag slipper oljan mellan tårna. Fast det var ju inte riktigt det här jag tänkte mig när jag bokade massage". Men jag inser snart att det bara var uppvärmningen. Den lilla kvinnan har fantastiska nypor. Medan vågorna slår mot stranden på CD-skivan kan jag knappt hålla mig stilla. Hon klämmer och trycker så att det tåras i mina ögon och jag får koncentrera mig på att andas.

Efteråt konstaterar hon försiktigt att jag var lite stel. Och att om jag inte gör något åt det kommer jag nog inte kunna röra armarna snart.

Små nätta kvinnor kan. Och skenet av vita frottéhanddukar och mörkhyade byster kan bedra.

Prestation

Jag har varit sjuk ett par dagar. Ah, fint, massor med tid att skriva! Kanske. Men också brist på sug att skriva, ingenting att skriva om. Nu börjar krafterna komma tillbaka. Det är ett par dagar kvar till jag kan träna igen, men tankarna börjar vakna.

Det är höst och det är dags att lägga upp planerna för nästa säsong. Gäller att hitta tävlingarna och målen som jag brinner för. Min lista är än så länge så lång att om jag skulle brinna för allt på den skulle jag ha brunnit upp innan 2011 har börjat. Jag ska rensa lite i den.

Under tiden funderar jag på prestation - att lyckas, att göra bra när det gäller. Det är ju dit jag vill, prestera. Tänker att det finns fyra faktorer att jobba med.
1) Att vara fysiskt rätt tränad
2) Att vara mentalt rätt tränad
3) Att skilja mellan träning och tävling (dvs att prestera när det verkligen gäller)
4) Att vara motiverad

Ska försöka reda vidare i de fyra beståndsdelarna. Men nu har hjärnan lagt ner för idag.

Idag räknades varje steg

Jag var trött. Det gick långsamt. Vaden knöt sig till en liten boll. Armen gjorde ont. Magen var ut och in. Jag mådde illa.

Men ändå var lunchrundan i snöblandat regn och +1 grad de bästa 43 minuterna idag.

Varje steg räknades. Och varje steg gjorde mig lite piggare, lite starkare, tog mig lite närmare Stockholm Marathon.

Grått, typ.

Dagen såg ut att vara genomgrå. Himmel och vatten och skog och stad flöt ihop. Men det var en vackert grå färg. Och när vi paddlade genom vassen så frasade det härligt och jag kände mig lugn och lycklig.

Ballong 16/11

I lördags var jag en spänstig ballong.
Idag är jag mer som en sladdrig liten gummitrasa

Bara lite mer offensiv

Idag är det långt till marken. Jag hade en idé om att klättra idag. Den idén har bytts ut mot andra, mera stillasittande idéer. För igår var det Stockholm Rogaining, och jag och Maria stod på startlinjen.

Maria och jag möttes första gången ungefär 90 minuter före startskottet. En timme före start fick vi titta på kartorna, och det kändes direkt att det skulle funka. Lägga upp strategi. Rita in på kartan. Gå på toa. Titta på kartorna. Gå på toa... Och så gick starten.

Det gick lätt i början. Snabblöpta stigar i Nackareservatet. Blöt och bad, åtminstone halvvägs, i iskalla kärr och pölar. Men himla skoj. Orienteringen flöt på bra, och vi var vid vår 2-timmars-kontrollpunkt femton minuter före beräknat.

Springer på bra. Enligt plan struntar vi i kontroll 61. Även om jag (och, visar det sig efteråt även Maria) tänkte tanken att vi borde springa och ta den nu när det går så bra. Men, hålla sig till plan. Vi vill ju hinna ta alla goa poäng på Kvarnholmen på slutet.

Vi springer på. Brottas med allt det där vanliga: lågt blodsocker, blöta höga branter, lite skavsår, energibars som växer i munnen, omplanering, skymning, stela lår. Och det går riktigt bra.

Enda problemet är att vi kommer till målet en halvtimme för tidigt. Det finns inga fler kontroller att ta i närheten (ok, 10-poängaren på toppen av Hammarbybacken, kanske. Men det är inte värt ynka 10 poäng).

Vi stämplar in i mål. Övertygade om att det andra laget från Sundbyberg multisport har mycket mer poäng än oss. Men det visar sig att vi bara var 30 ynka poäng bakom. Hade vi bara planerat lite offensivare och tagit den där 60-poängaren...

Igår kändes det bittert. Idag känns det bra:
Vi gjorde en bra insats.
Jag har lärt känna en superhärlig och stark tjej.
Jag har fått tillbaka tävlingssuget.
Jag hade en grymt rolig dag.

Och nästa gång ska jag vara lite mer offensiv, satsa lite hårdare. För om man inte spelar kan man inte vinna.

Rogain, utan e

- Jag ska tävla i morgon, rogain!
- Rogain? Är inte det ett medel som ger tunnhåriga håret tillbaka?
Första gången jag fick frågan fattade jag ingenting, men på stämningen som uppstod märkte att jag borde ha fattat, att det är allmänbildning. Nu har jag googlat. Hårmedlet stavas med "e" på slutet. Och det jag ska göra utan.

Jag ska alltså ut och springa i skogen i morgon. Tillsammans med en vän springa till så många orienteringskontroller som möjligt på sex timmar. Och jag är sjukt sugen och taggad!

Kompassen trimmad.
Vindjackan torkad.
Pannlampan uppladdad.
Extra-energi packad.
Kroppen energiladdad.

Jag är nervös och förväntansfull.
I morgon. Gå ut hårt. Öka. Och sen hålla i, rätt in i kaklet.

Visa vad du går för!

På onsdag är det premiär: "outdoor speed cross" på Gröndal. Kort och gott: löpträning, intervaller, löpstyrka, och så lite balans och core. I grupp. Utomhus.

Det är jag och orienteraren Karin som satt ihop det. Och tusan vad kul och jobbigt det kommer att bli. Missa inte!

Långpass i silver

Jag vaknar tidigt, strax före halv sex. Jag borde inte göra det, det blev lite sent igår och jag borde sova längre. Men jag mötte inspirerande människor igår och kroppen har bestämt sig för att vara vaken.

Smyger upp, äter lite frukost, och medan det fortfarande är morgon knyter jag på mig löparskorna.

Långpass på schemat. Frost och kall sen-höstsol ute. Det är så vackert att det nästan gör ont. Springer på breda stigar i skogen. Färgerna går i gult, brunt och silver. Det frasar om stegen. Och det känns som att springa bland ädla metaller och diamanter.

Att inte tänka

Jag vill skriva om det jag tänker på. Jag vill tänka kloka tankar. Jag vill tänka på mitt mål, vara på väg mot mitt mål. Men just nu tänker jag tydligen inte alls. Eller så tänker jag för många tankar, så de tumlar omkring utan ordning.

Istället tar jag på löparskorna. Springer en runda. Det tar 6,3 km innan jag kommer igång. Men sen känns det faktiskt riktigt bra. I kroppen. I huvudet fortsätter tankarna att tumla runt. Kan man få träningsvärk i hjärnan?

Vacker grått

Det är grått och mörkt. Livet rusar på som ett snabbtåg. Och somliga försöker gilla hösten: "det är så mysigt att tända ljus och krypa upp i soffan".

Jag tycker inte det. Då kryper det i mina ben. Jag kan sitta stilla i sju sekunder, sen behöver jag byta ställning. Igen och igen.

Men jag provar ändå: jag gillar hösten. Himlen är så vackert grå. Så mjuk. Och igår var jag ute och paddlade med en vän. Stränderna runt Mälaren var så stilla. Höstvinden susade så skönt i vassen. Och sakta men säkert var livet inte längre som ett snabbtåg utan mer som en häst med vagn som klapprade fram i alldeles lagom tempo.

Att vara och ha

Mentor var i grekisk mytologi Odysseus vän och rådgivare. När Odysseus gav sig ut i Trojanska kriget lämnade han sin son Telemachos i Mentors vård. I Odysséen uppträder gudinnan Athena i Mentors skepnad, och hjälper Telemachos.

Med ordet mentor menar man en pålitlig och ofta erfaren vän, rådgivare eller lärare som hjälper och och stöttar.

Jag tror på mentorskap. Det är formellt men ändå informellt.

Det är stort att få vara mentor åt någon. Att vara någon den personen frågar om råd. Det är inte alltid man kan svara, men man kan alltid hjälpa till genom att hjälpa att resonera.

Det är är stort att få ha en mentor. En person som sagt: ja, jag vill vara din mentor. Plötsligt kan man ställa frågor som man kanske inte vågar annars. Personliga, kluriga frågor där man behöver hjälp.

Jag har en löp-mentor. Och jag är själv löp-mentor. Det betyder inte att jag, som ett karbonpapper, berättar precis vad min marathonmentor säger till mig för min adept. För vi är olika personer, i olika faser och med olika frågor. Det betyder att jag har en person jag har förtroende för när jag funderar kring min träning, utifrån mina villkor. Och att min adept kan komma till mig och fundera kring sin träning, utifrån sina villkor. Det är så vi utvecklas.

En lång räd

0. Prolog. 08:00. -3.5 grader. Start. Som vanligt sena. Men det hör till. Benen känns lätta och vi springer obekymrat.

1. Lång paddling. Kanoten har frusit fast i gräset. Solen skiner. Det är kallt. Men fruktansvärt vackert. Paddlingen sitter fint och det går fort. Det är underbart att tävla igen!

2. MTB. Första halvan går bra. Andra halvan är väldigt stenig. Jag har inte cyklat i skogen på ett år och får stryk för det. Mer "run with bike" än cykling. Jag hatar stenar.

2,5. Hinderbana. Inga problem, snabbt men utan stress.

3. Rogaine. Det går helt ok. Men vi inser att vi råkar ta 16 poäng istället för 14 som hade räckt. Ja, ja... springer man rakt förbi kontroller är det ju dumt att inte stämpla.

4. kort MTB-orientering. Det går bättre, vi kan välja väg istället för stig. Trampar på.

4,5. Stolphopp. Det går alltså ut på att jag ska klättra upp på toppen av en 10 meter hög telefonstolpe. Med klättersele och säkrad med rep. Jag ska ställa mig på stolpen. Sen ska jag hoppa. Nerifrån ser det ok ut. När jag närmar mig toppen av den svajiga stolpen känns det helt absurt.

5. kort Orientering. Terrängen är brötig. Jag börjar bli sliten i benen. Fiskar fram en energikaka ur fickan. Märker till min besvikelse att den är chokladöverdragen. Stoppar ner den i fickan igen.

6. Bike n' run. Nu är det två personer och en cykel som gäller. Vi behöver inte längre hålla ihop. Eftersom första halvan av banan är väldig stökig springer Ia före. Jag släpar cykeln och ska sedan cykla ikapp henne. Jag svär över cykeln, branterna och stenarna. Men timingen blir bra, jag kommer ikapp henne. Vi byter så jag springer sista biten. Och på det hela taget funkar det bra.

7. Kort Paddling. Vi paddlar bra, håller jämt eller tom snabbare än flera herrlag. Men när vi ska kliva ur kanoten efter sträckan drabbas vi båda av kramp. I hela båda benen.

8. Lång MTB-orientering. Ungefär mitt emellan första och andra kontrollen tar min cykel tvärstopp. Växelföraren bak är intrasslad i bakhjulet. Det ska den verkligen inte vara. Jag misstänker att det är kört, att växelörat gått av och vi kan lämna in. Märker att växelörat faktiskt fortfarande är halv-helt och lyckas försiktigt bocka tillbaka det. Det går att cykla, men jag vågar inte växla där bak. Livrädd att växelörat ska gå av helt.

9. Lång Orientering. Och orienteringen är verkligen lång. Och terrängen är stenig. Kontrollen ska sitta på en av de två stenarna på kartan. Bara det att i verkligheten är det typ hundra stenar. Jag är trött. Börjar må illa. Tunnelseende. Börjar tänka på energikakan med choklad på. Leker med tanken på att äta den. Tänk om jag skulle tycka att det var gott med choklad. Då skulle den här dagen gå till historien som den då Anna började äta choklad. Fortsätter må illa. Slår bort tanken. Försöker dricka sportdryck istället. Tänker: Anna. Ansträng dig nu för att se pigg ut i varvningen. Annars kommer de att plocka dig av banan.

10. Spurtvarv. Eller snarare "spurtvarv". Fast med tanke på att vi kommer att klara det. Och att det är sista kilometerna så kan vi ändå öka tempot. Tyvärr går inte orienteringen så bra, så det tar tid i alla fall. 2,1 km orientering känns nästan som 2,1 mil. Men tusan vad underbart det är att spurta upp mot målportalen. Att stämpla in.

Kliva upp överst på prispallen.

9 timmar 30 minuter lycka...

...för att inte tala om ruset nu, efteråt. När benen är trötta, trötta och det känns som att jag inte kan dricka nog mycket vatten.

Det var säsongspremiär på multisportbanan idag, Raid Uppsala. Det var mer än ett år sedan jag tävlade sist. Det gick bra, med tanke på omständigheterna. Men det var jobbigt, och nu har benen slutat fungera.Några tankar som susade i huvudet under dagen:
- vad underbart det är att paddla i morgonsolen!
- tänk om man kunde ha en tanke-bandspelare, som spelar in tankar på samma sätt som man kan spela in ljud.
- man blir inte bättre på multisport av att klättra 6b...
- ... fast å andra sidan, det är nog inte så många av de andra som springer omkring i skogen just nu som har klättrat långturer på Kalymnos. Eller Presten i Lofoten...
- oj, vad var det där? Liemannen? Nä, det var visst bara en rotvälta.
- se pigg ut nu i varvningen, Anna. Annars kommer de att plocka dig av banan.
- att det kan vara så kul att vara så trött. Konstigt
- ja, sista kontrollen stämplad!
- tusan vad hög prispallen är.

Packat

I helgen blir det kombinerad säsongspremiär och säsongsavslutning. Det är dags för Raid Uppsala. Jag har inte tävlat på mer än ett år. Men jag har packat hela kvällen: bytt däck på cykeln, trimmat, glömt joggingskor och kommit ihåg dem igen, glömt cykelhjälm och kommit ihåg igen, packat bananer, letat vattenflaskor...

Nu är jag väldigt sugen. Det enda är att motståndet inte känns så skrämmande. I dagsläget är vi, lag A2, det enda i "lång dam". Istället får vi kriga med mix-lagen. Och se till att göra ett så bra lopp som det bara går.

Varje steg räknas

Kommer hem sent. Trött. Hungrig. Lunchen blev sådär. Dessutom var det länge sedan. Besök på Ikea på vägen hem. Kan knäcka den bäste. Och har jag inte lite ont i halsen?

Men så minns jag min marathon-mentors motto: "varje steg räknas". Snörar på mig skorna utan att tänka för mycket. Ger mig ut i den kalla, mörka höstkvällen. Joggar.

Möter den joggande tonåringen, som lyfter handen och sätter två fingrar mot skärmen på sin trucker-keps i hälsningsfras. Får ont i magen. Lugnar tempot. Springer förbi en man som står och röker och gör rökringar. Det magonda lättar. Joggar förbi lägenheterna med stora fönster där allt är super-designat. Passerar en hund och ett äldre par och ser att man på drop-in solariet säljer solkräm i automat.

Luften är klar och hög. Och det känns nästan som att jag hör ett soundtrack i öronen, trots att jag inte har några lurar. Soundtracket till mitt liv. Där varje steg räknas.

Thetis

Minnen från Kalymnos förra veckan...

Jag gjorde tre topprepsförsök. Kliva upp med fötterna, sträcka högerhanden mot det bra greppet. Ut med högerfoten på tufan så fort som möjligt. Stämklättra. Små, små steg uppåt. Falla av på kruxet. Tre gånger. Det gick nästan, men inte riktigt. Fick inte ihop sekvenserna, men kände att leden fanns i kroppen.

Riva av några andra leder. Åka hem till hotellet. Inte kunna sova. Bara tänka på tuforna. Se kalkstenen, greppen. Känna dem. Men inte riktigt minnas kruxet.

Åka tillbaka nästa morgon. Värma upp. Se kompisen inte riktigt klara. Fokusera. Se framför mig: stämklättra, raka armar, hitta vilorna. Vilja upp. Bestämma sig. J a g s k a u p p.

Klättra. Långsamt, så effektivt som möjligt. Kommer lite fel i början, onödigt tungt. Nä, det får inte störa mig. Klättra vidare. Stämma. Andas. Små, små steg. Klippa en bult. Klättra. Vidare. Och plötsligt är jag förbi kruxet. Inte tänka nu. Bara klättra.

Det gick så förvånansvärt lätt. Nästan förvånad står jag på toppen. Tittar ner. Jag har precis klättrat en brant, lite överhängade 6b. Och jag som trodde att tekniskt, pilligt sva var mer min grej.

Fytt i grisen vad nöjd jag är!

Mera hjärna

I helgen träffas vi, Mentala Gruppen i Girls Get Higher (ja, killar är också välkomna!), på Tunaberg. Klättring på dagarna och workshops på kvällarna. Kring det mentala, kring hjärnan.

Hjärnan är verkligen fascinerande. i mörkret och kylan på lördagkvällen pratar vi om mål. Någon vill ha tydliga mål. Någon blir alltför målfokuserad och behöver mål som att "må bra" eller "gå och fika". Någon byter mål en gång i kvarten, bara för att det finns så mycket som är roligt.

Hur tänker du kring mål?

Vilt land på höjden

Is-bilen lassar av sex säckar is på klättercaféet i Masouri på Kalymnos och Jimi Hendrix spelas i högtalarna. Musiken drunknar i ljudet av mopeder på gatan utanför. Och fransmännens ivriga Jag lutar mig tillbaka i en nedsutten rottingfåtölj med blårutig dyna och känner hur trasiga fingrarna känns. I går såhär dags hade vi precis stigt i land på Kalymnos igen, efter en dagstur till Telendos, ön intill, och en bestigning av leden Wild Country.
Måndag mårgon, 4:e oktober. 07:30, prick, ska båten till Telendos gå. Ett par minuter innan parkerar Iannis som ska köra sin moppe på kajkanten. Vi är tre replag som åker med och hoppar i land på klipporna vid Telendos. Två tyskar, Joakim och Staffan från Helsingborg, och så vi. Jag och Linus. Ganska brant vandring uppåt genom taggbuskar. Tyskarna kommer lite på efterkälken.

Vi letar oss fram till insteget. Wild Country. 265 meter. Nio replängder.

30 meter 5a. Jag får börja. Det går lätt, lätt. Skönt att lätta från marken. Joakim och Staffan klättrar före oss.

25 meter 5a. Jag följer. Och vi är på gång.

35 meter 6a (Braveheart). Min tur igen. Det börjar direkt. Kliver ut på en formation. Jag andas, njuter. Luftigt, brant, och fantastiskt.

35 meter 5c. Ett vasst grått sva. Men så fint.

35 meter 5c. Jag njuter av att klättra, leda, som att sväva. Kommer upp i en liten grotta. Joakim och Staffan har slagit sig till ro i skuggan och knaprar på en sesamkaka. Skönt att komma undan solen en liten stund.

20 meter 6a. Linus går på, och nu är vi första replag. Det är luftigt och ett litet tak att ta sig förbi innan det blir sva igen. Den stora andremans-ryggsäcken stör mig lite i klättringen. Men vad fanken gör det?

30 meter 6a. Jag gasar på. Leden är så sjukt fin. Jag kan inte säga det nog många gånger.

30 meter 5b (Chickenhead wall). Har den fått namnet på grund av alla bultar? Många är dom i alla fall.

25 meter 5c (Happy biceps). Klippan ändrar karaktär igen, halva replängden är mjuka formationer och hål. Jag får till ett knälås när jag ska klippa tredje bulten. Känner mig lite cool. Och njuter av att hänga ut från klippan i raka armar och med Medelhavet hundra meter under mig. Sista repan. Med lite sorg i hjärtat.

Det var en kosmisk dag. Perfekt långtursklättring. Lite vass klippa, men so what? Hela tiden intressant. Och ovanligt ihållande klättring för att vara långtur. Enligt toppboken är vi 38:e replag upp sedan leden etablerades i maj i år. Nedstigningen tar sin tid, stigen är brant och nästan osynlig. Och ölen på restaurangen vid hamnen på Telendos smakar fantastiskt.

Klättring och löpning

Idag har vi vilodag från klättringen. Ska spara huden på fingrarna, göra dom redo för en långtur i morgon. Istället springer jag. Genom byn, viker in på en liten väg. Över stranden och börjar följa en vindlande stig längs bergssidan. Det doftar av timjan, knastrar om gruset. Vinden i håret. Solen. Stigen är smal, ibland försvinner den. Verkar vara mer trampad av bergsgetter än människor. Hittar stigen igen. Hoppar över partier av kalksten. Hundra meter nedanför ligger medelhavet blått. Eller grönt.

Drygt två timmar senare är jag tillbaka vid hotellet igen. Går ner till stranden, tar ett dopp. Sätter mig på balkongen en stund och tänker. På andra sidan sundet syns ön Telendos. Där ska vi klättra långtur i morgon. 260 meter. Jag längtar.

Jag älskar att klättra. Känna klippan mot fingrarna. Men får jag inte springa är jag inte hel som människa.

Målfokuserad?

Jag sliter på hårt med huden på leder med grad 6a+ och 6b. Jag är rastlös. Jag tar i. Gör mitt bästa. Kämpar. Klarar dem efter ett par försök. Men jag vill ju så gärna vara bara lite bättre. Varför inte?

Slarvat med träningen? Ja. Med klätterträningen. Jag har haft svårt att träna fokuserat efter sommaren. Hjärnan har inte varit med mig. Jag har haft en ”höst-klätter-depression”.

Sitter i ett hotellrum på Kalymnos i Grekland. Ett av Europas klättermeckan. Dörren står öppen och jag hör vinden utanför. Lite ljus letar sig fortfarande in genom dörren, men det börjar bli mörkt och jag ids inte tända. Lutar mig tillbaka mot den vita stenväggen och inser att jag är ofokuserad. Inte just i det jag gör, utan på en högre nivå. Svårt att hitta mina mål.

Nu, när jag är här och känner kalkstenen mot fingrarna älskar jag det här. Det här är livet. Jag älskar att vara rädd, att ta i så jag gråter. Att slinta av greppen för att blodet från såret på fingrarna gör det halt. Älskar att göra det jag tror är omöjligt.

Men jag vet också att jag jag blir berusad av att springa så fort jag kan genom skogen. Eller cykla på slingriga landsvägar så långt att det nästan är overkligt. Och jag njuter faktiskt av att vara på jobbet och prata med kollegorna och plötsligt förstå hur saker hänger ihop. Jag tycker om att prata med olika människor. Diskutera, resonera. Och förstå. Kanske är det det jag tycker mest om av allt: att förstå hur saker hänger ihop?

Men av den här spretigheten så blir jag inte bäst på någonting. Det bara är så.

Behöver jag då bli bäst på någonting? Långsamt inser jag att det kanske jag inte behöver? När jag är i varje sak vill jag ju bli bäst. Behärska. Men på det stora hela kanske jag kan finna en styrka i att vara lite bra på ganska mycket? Jag kommer inte klättra hårdast, springa snabbast eller cykla längst. Men jag kanske kan klättra ganska hårt, springa rätt snabbt och cykla skapligt långt? Och samtidigt aldrig ge upp att försöka förstå hur saker hänger ihop?

Orange Kalksten

Det började faktiskt inte alls bra. Damen i incheckningsdisken på Arlanda var riktigt, riktigt tjurig. En nyfunnen bekant på planet blev av med sitt rep ur resväkan under flygresan (!). Och när vi väl kom fram till hotellet vid ett-tiden på natten fanns det ingen där som kunde ge oss nyklar. Efter en timme kom Stavros ut. Han hade somnat.

Det fortsatte med att föraren för Kalymnos var slut i varenda butik. Jag började fundera över när nästa flyg hem skulle gå. Men. För fanken. Skam den som ger sig.
Vi fotograferade av en förare och gav oss mot klippan. Man får säga vad man vill om att ha ledernas namn målade på berget. Men just nu passade det oss förträffligt.Vad ska jag mer skriva, efter två dagars klättring och med fingertoppar så slitna att tangenterna på datorn känns vassa. Med en kall Mythos på bordet. Jag tänker på dagens klättring. Orange kalksten. Brant. Utmanande. Det pirrar i magen. Jag kan inte bärga mig innan det blir i morgon. Jag toklängtar efter att få slita mer på fingrarna. Bli ännu tröttare. Ännu mer pumpad. Ännu mer rädd. Ge. Mig. Mer!

En ica-kasse med själaro

Jag var lite uppe i varv, veckan har varit heltisk. Kurs, jobb och fyra spinning-klasser. Och så klättring och annan träning. Och växande tvättberg. Sjukt kul, men inte så mycket tid till reflektion.

Idag är jag hemma hos min pappa som ligger sjuk. Hittar en natur-passet-karta och ger mig ut i skogen för att jaga kontroller.

Det är fuktigt i skogen, luft som är lätt att andas. Mina steg är snabba, jag blir svettig. En kontroll. Två kontroller. Och så plötsligt kliver jag bland en hel massa trattkantareller. Har en ica-kasse i fickan. Plockar, kan inte låta bli. Går vidare. Letar fler. Och i takt med att kassen fylls av svamp känner jag hur jag kommer ner i varv. Fylls av lugn.

Börjar andas, tänka, känna. Dofta. Efter fem timmar, fyra kontroller och en ica-kasse full med själaro mår jag bättre. Jag bestämmer mig: visst tusan ska jag köra Raid Uppsala i år. jag saknar skogen och det börjar bli dags att börja tävlandet för i år!

svindel från tröskeln

Bara att inse: jag har mental höstderession i klättringen. Just nu tycker jag allt är läskigt. Det känns lite som att få svindel av att stå på en tröskel. Vet att det är ofarligt och rent löjligt. Men för tusan, huvudet: fatta det!!

Lite ironiskt att min och Moas artikel om mental träning just publicerats i tidningen Bergsport. Men det hör nog till: den fysiska och den psykiska formen kan gå som en berg-och-dalbana. Och dagens mentala status är mycket lämplig för nästa artikel till Bergsport: om rädslor.