Kapilärbygge på sista dagen

Då är det alltså de sista skälvande timmarna 2011. Jag sitter mer trötta ben i köket och tuggar dagen på några gamla pistasch-nötter som jag hittade i skåpet. Jag ser folk i köken i huset på andra sidan gatan. De har förkläden på sig och det är lite ovant för det brukar aldrig vara människor i köken på andra sidan gatan.

Det har varit en fin dag, fin löpning i morse medan världen höll på att vakna. Och ett fint simpass med det härliga gänget. Coach Mike hade verkligen fått till det idag. Simma 125 meter hårt, sen statiska styrkeövningar, sedan simma 3x25 meter med så få andningar som möjligt. Mysigt. Bygger kapilärer. Gör mig stark.

Året som har gått:
Jag har blivit triathlet.
Jag har vunnit ultramarathon.
Jag har lärt mig simma.

Men jag tar också med mig alla underbara människor jag har mött och haft sällskap med under året. Fotograf David, Cykelguide-kollegorna på Camp Mallorca, ja, och alla ni andra som var där, Coach Mike och hela Human-Ambition-gänget, Norrmannen som bjuder på fiskleverolja. Och alla ni andra som finns omkring mig och ger mig inspiration! 2012 sätter vi upp ett nytt BHAG - Big Hairy Audacious Goal. Och sen, banne mig, så når vi det!

Fredagssimning eller en kamp för överlevnad

Fredag morgon 06:45. Västertorps simhall.

"Bassängen stängd tills vidare. Pga Förorening"

Bara att vända hemåt igen. Gör min yoga. Läser i min bok. Knallar tillbaka ner till simhallen några timmar senare. Fredag 12:05. Nu är bassängen städad och klar. Det står oroväckande många skor i storlekarna 23-36 i skohyllorna vid entrén. Jag biter ihop, tar ett stadigt tag om handtagen på min väska och går in i omklädningsrummet.

Det blir ett simpass som kräver ett tålamod en bit utöver det vanliga. Två personer använder snabbsim-banan för att öva att simma under vatten. En kvinna envisas med att simma på olika ställen när i bassängen när hon simmar att olika håll. När vi krockat tre gånger förklarar jag med ett leende att det skulle vara enklare för mig om jag fick simma fram och tillbaka på samma ställe. Sen krockar jag med en liten pojke som håller krampaktigt i linan som delar bassängen. Sen är de två dykarna klara i snabbsimbanan men då ockuperar en kvinna den för att göra flytande avslappningsövningar. En timme senare har jag krockat med ett blått frigolit-flak fjorton gånger. Då ger jag upp och går upp. Tampas med de omkring två hundra juniorerna som kastar klementiner på varandra i omklädningsrummet och sätter mig i ett apelsinskal som någon lämnat på bänken. Jag längtar till Vårby Gård och simningen med Human Ambition!

En mellandag

En mellandag.

Det är mellan jul och nyår.

Det är mellanväder. Sex grader varmt, blåsigt och varken regn eller solsken.

Det var ett mellanjobbigt träningspass idag. 3x2km löpning progressivt från mellanjobbigt till max. Mellanlånga, mellanmånga, mellanjobbigt.

Det gick mellanbra för svenskarna i Tour de Ski. Trea och fyra.

Efter ett tag gör jag yoga och sen flätar thailändska pappersbollar. Inte för att jag vet vad jag ska ha bollarna till. Men nu vet jag hur man gör. Och de ger mig en viss terapi.

Kottar och grenar i Bjursås

Hos Anita och Gunilla är man alltid välkommen.

Jag skulle åka skidor, det skulle bli lite alternativträning såhär i slutet på året. Jag och min vän åkte till Anita och Gunilla på vandrarhemmet i Bjursås. "Det ligger fyrtio centimeter i terrängen" sa Anita i telefonen. "Pensionärerna gör nya fina spår varje dag".

När vi kom till Bjursås i måndags var det inte så mycket snö. Stormen Dagmar hade gjort sitt och nattens regn. 7-km-spåret var 70% kottar och pinnar, 10% vattenhål resten snö. 5-km-spåret på myrarna var lite bättre. Vi åkte några varv och for tillbaka till Anita och Gunilla för att ladda med medhavd saffranspannkaka inför tisdagen.

Tisdagen blev inte som vi tänkt oss. Den fina 5:an hade förvandlats till 50% barr och 50% vattenhål. Jag sprang en mil i strålande solsken, det var fantastiskt vackert. Sen åkte vi söderut och körde ett tufft crosstrainingpass i utomhusteatern i Hägerstensåsen. Det var fint det också. På sitt sätt.


Notera centrum-skylten i Bjursås.

Benböj i simfenor

Julaftonssim med styrketema tillsammans med Coach Mike. Egentligen så var det kanske inte så mycket sim, utan mer på temat "ta dig fram i vattnet och bli trött". Bland annat vattentramp och ryggsim och skovling och simma samtidigt som du håller vänster hand om höger fot. Och så 100 meter medley, där varje hundring avbröts med ett besök på land för armhävningar, dips eller benböj. Där stod vi på land, iklädda badmössor och simfenor och gjorde benböj. Så vackert att jag fick tårar i ögonen.

Jag fick också en höra av coach Mike att mina benböjar inte var så stiliga. Mike försökte korrigera, men jag är för stel i baksidorna av benen att det bara ledde till att jag tappade balansen. Jag har endel stretching och rörlighetsträning att göra.

Kom att fundera på en gammal saga. Det var något i stil med en gås som värpte guldägg, ett om dagen. Den girige ägaren nöjde sig inte med ett ägg om dagen, utan bestämde sig för att skära itu gåsen och plocka ut alla ägg. Förstås fanns det inga ägg i gåsen och när den var sönderskuren kunde den ju inte värpa fler.

Jag tänker att min kropp kanske är lite som gåsen och fysiska prestationer är guldägg. Om jag inte snart börjar vara snäll mot gåsen och ge den massage och yoga och stretching kommer den snart gå sönder och då blir det inte några fler guldägg.

Adventskalender - 24 december

Det är nästan julafton fortfarande. Familjen sover och regnet smattrar på rutorna. Jag kommer alldeles strax sätta på en kanna kaffe. Men innan dess kommer årets sista lucka i adventskalendern.


I've heard there was a secret chord
That David played, and it pleased the Lord
But you don't really care for music, do you?
It goes like this
The fourth, the fifth
The minor fall, the major lift
The baffled king composing Hallelujah

Leonard Cohen och Halleluljha.

Med den varvar vi ner, lägger oss på golvet och sträcker ut och slappnar av. Laddar för ett helt års nya äventyr.

Adventskalender - 23 december

Det är jul i Stockholm
det ser ut som panik
bilar som tutar
och barnaskrik
...

Grand Hotel med Totta Näslund.

Kanske inte en låt att träna till, men ändå så talande för mig känsla idag. Ärligt talat, jag är inte särskilt förtjust i julen. Jag älskar att träffa min familj, jag älskar att baka bröd och kakor och tillverka julkort med lim och sax och tjockt brunt papper. Men stressen och julklapparna och måstena och köphysterin och godisfrossandet gör mig faktiskt lite deppig. Jag kan inte rå för det.

Så jag roar mig med att klippa julstjärnor ur papper och vika papperspåsar att klistra stjärnorna på och att baka havrekex. Och lyssnar på Totta Näslund.

Jag springer i surbulleregn runt Årstaviken. Jag är ta mig tusan ensam. Det känns märkligt. Det är en nära nog "röd dag" idag, nästan alla är lediga. Det brukar betyda trafikstockning på gångvägen här, men idag är det bara jag och leran och surbulleregnet. Jag blir snabbt genomblöt, men det gör ingenting. Det gör ingenting att det regnar dan före dan. Det är bara skönt. Och här, på joggingrunda vid vattnet, är nog den bästa plats jag kan tänka mig just nu.

Delmål och dammråttor

Igår sprang jag intervaller på en mörk asfaltsväg. En kilometer åt ena hållet, en kilometer tillbaka. Progressivt. Fyra gånger två kilometer på isiga vägar. Lite kallt, lite jobbigt att andas.

Jag tänker på delmål.

Förstås är hela träningen upplagd mot ett större mål, men på vägen delmål som i träningsperioder, veckor och enskilda pass.

Jag tror att delmål är viktiga. Ett intervallpass som det igår är ett bra exempel. En intervall i taget. Jag springer första: 1/4. En kilometer, halvvägs. Fram till backen, fram till huset med tre adventsljusstakar. Fram till nästa lyktstolpe. Fram till vilan.

Men där i mörkret insåg jag att det inte bara är delmål som behövs. På den mörka, isiga vägen tog jag fram bilden av Kalmar, och den avslutande marathon-löpningen. Varmt och soligt, och jag kunde riktigt känna hur flåsandet där i decemberskogen skulle göra mig starkare i Augusti.

Så: delmål är bra. Men målet, visionen, drömmen finns där bakom.

Idag har jag tagit jullov. Aktivit undvikit att städa. Istället styrketränat, bakat, kört ett pass på trainern, bränt mig på fingrarna och nästan kokat färdigt risgrynsgröt. Dammråttorna ligger troligen kvar till i morgon. Jag far till Vårby och simmar ikväll istället.

Adventskalender - 22 december

Det var 2002, på våren. Jag satt på ett kontor i en grå barack på Saabs område i Linköping och skrev på mitt examensarbete. Det handlade om navigation och flygplan. Vi hade grymt kul, jag körde bästa styrkegympan på Friskis och spelade innebandy. Jag hade fortfarande inte upptäckt tjusningen med att springa långt och länge, men jag tyckte det var kul att skriva Matlab-kod och åka inlines. När vi fyra tjejer på jobbet hade tjejkväll gjorde vi egen bandspagetti och hade armbrytningstävling. Jag minns att Katrin vann. Hon hade många bröder hemma och och hade tjuvtränat som liten.

På radion spelades Get the party started med Pink.

Den får det fortfarande att rycka i mina ben. Kommer kanske med på nästa spinningpass.

Pumpin up the volume,
breaking down to the beat
cruisine through the west side
I'll be checkin' the scene

Adventskalender - 20, 21 december

Ok, jag erkänner. Jag ligger lite efter. Men nu har jag tagit jullov, så vi har tid att ta igen det förlorade.

20 december. Då öppnade anmälan till Ironman Kalmar. Då finns det väl egentligen bara en låt man kan välja:

Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag förs framåt av kraftiga vindar
Just idag är jag stark
Just idag mår jag bra
Jag har tron på mig själv på min sida

Kenta och Just idag är jag stark

21 december.
En spinninglåt. Man cyklar uppförsbacke. Och i refrängen plussar man på motstånd, står upp, attackerar, sätter sig och ökar farten 5-6 sekunder, ställer sig igen och öser det sista. 15-20 sekunder. Galet jobbigt. Fantastiskt bra.

Kom kampsång, kom längtan till dom, som tappat den på vägen
Kom kampsång, kom mod och passion...!

Lasse Lindh och Kom Kampsång.

18 Augusti 2012

Idag har jag gett mig en julklapp. Den kommer att räcka ända till 18:e Augusti 2012. För då kommer jag att stå på startlinjen till Ironman Kalmar. Jag kommer att vara väl förberedd och ha tränat duktigt. Jag kommer ha en bra dag. Våtdräkten kommer att sitta som ett smäck. Cervélon kommer att vara i topptrim. Jag kommer banne mig inte ha ont i någon fot. Och tiden i mål kommer att vara en bra bit under 11 timmar. Bara så ni vet.

Morgonpass i cykelsalen idag. När jag, efter duschen, går förbi receptionen hör jag en av deltagarna (som inte brukar vara med på mina morgonpass) säga till någon: "jag älskar pass när ledaren lyckas jaga på en. Så att man tar i mer än man hade tänkt göra."

Det får mig att mysa jag lite när jag kliver ut i snöslasket på gatan utanför. Och osynligt sträcker jag armarna i luften och tänker "yes!"

Om min syn på livet

För en tid sen fick jag en förfrågan som var lite annorlunda, i alla fall för mig. Det var avdelning på Scania, knappt 100 personer, som skulle ha avdelningsmöte.
"Vi står inför stora utmaningar i framtiden" sa avdelningschefen. "Jag tänker att det kanske är lite som när man ska göra en riktig långdistanstävling" fortsatte han, och avslutade med frågan:
"Vi behöver lite inspiration, kan inte du komma hit och berätta lite om din syn på livet?"

"öhhh... ja, jo, gärna!" svarade jag.

Och ja, verkligen en jätte-ära att få förtroendet att inspirera alla dessa människor! Men samtidigt... vad är egentligen min syn på livet? Och visst kändes det lite konstigt att bara prata om mig själv. Projekt och teknik och forskning - inga problem! Men jag, skulle jag vara intressant?

Jag fick verkligen sätta mig ner och strukturera mina tankar - min syn på livet. Först var det enkelt: Allt som är jobbigt och håller på länge är roligt, det är en av mina grundbultar. Efter ett tag hade jag också insett att jag har en huvud-idé och tre principer:
- Sätt MÅL! Mål som är kittlande och griper tag i dig.
Sedan gäller det att ta sig till målen. Då har jag mina tre principer:
1) Hitta DELMÅL
2) PLANERA
3) ÖVA
Jag kommer att skriva mer om detta inom kort. Just nu nöjer jag mig med att föredraget idag gick bra, riktigt bra. Det har varit häftigt för mig att få fundera igenom vad som är "min syn på livet", att formulera den i mål, hitta exempel, och paketera i ett underhållande tal.

Jag ger mig själv betyget Med Beröm Godkänt och sträcker armarna i luften i en segergest idag. Och ser fram emot nästa gång jag får göra något liknande.

Adventskalender - 19 december

... måndag morgon när vi vaknar är det säkert flera ljusår tills det ljusnar
...
...
inget stoppar oss nu!

Ni får själva lista ut vilken låt och artist. Jag åker till Södertälje för att simma ett morgonpass istället. Förhoppningen är att jag någon gång under tiden i bilen dit ska komma förstå att det är en väldigt bra idé. För det är det.

Adventskalender - 18 december

Man skulle, rent teoretiskt, tro att jag ligger en dag efter med adventskalendern. Jag låter den frågan hänga i luften och säger:

Living easy, living free
Season ticket on a one-way ride
...

no stop signs, speed limit
nobody's gonna slow me down!

Och så bara kör vi!

(AC/DC med låten Highway to hell)

Morgonbad

Söndag morgon. På tunnelbanan möter jag en tjej i skinnbyxor och högklackat och med mascara som börjat ta över lite för stor del av ansiktet. Hon vinglar lite och ser sliten ut. Annars är vi inte så många som är ute. Tio tappra själar som samlats vid en bakside-ingång till Centralbadet. Strax kommer coach Mike och hämtar oss och guidar oss genom ett tomt badhus. Vi ska simma och filma och göra analys i det anrika jugend-badhuset från 1904.

Simmandet går ganska bra. Vi plaskar runt i varma och kalla källor och bubblar i bubbelpoolen och blandar oss med Östermalms-sociteten som anländer när badhuset öppnar efter någon timme. Jag känner mig lite som ett barn på skolresa. Lite annorlunda, bortkommen, speciell.

Och så analysen. Jag har lagt mig av med Boklöv-stilen, men simmar med armtag som, om man tar högerhandens rörelse under vattnet, ritar ett frågetecken. "Spooky" säger coach Mike och berättar att högerhanden snarare ska rita ett omvänt frågetecken. Bra tänker jag. Nu har jag något att jobba på som kan göra mig snabbare.

Adventskalender - 17 december

I'm a rocket ship on my way to Mars

On a collision course

I am a satellite I'm out of control

I am a sex machine ready to reload

Like an atom bomb about to

Oh oh oh oh oh explode

Don't stop me now. Queen.

Säger allt.

Adventskalender - 16 december

Första gången jag hörde i Nightwishs låt Over the hills and far away var på Malins spinningpass. Det är många år sen nu. Malin har flyttat från stan och jag har snott låten till flera av mina spinningpass. Den rockar fett och gör det nästan omöjligt att inte ösa på en massa motstånd.

Malin var en väldigt fin vän (ja hon är, fast vi ses inte så ofta längre eftersom det är lite långt att hälsa på varandra). Det var Malin och jag som tog ledigt några dagar i början av december. För att ha träningsläger på hemmaplan. Vi cyklade genom gråblöta Södermanland och hade det ganska mysigt. Men vi berättade inte på jobbet varför vi var lediga. De hade antagligen dumförklarat oss.

Adventskalender - 15 december

Igår, 15:e december, var det Alpinträning. Då gör vi "flygande indianen" till Sunday, bloody Sunday med U2.

Flygande indianen kallas ibland "draken", men jag hittade på namnet flygande indianen innan jag visste att övningen hade ett namn, och nu använder jag det för jag tycker det låter roligare.

Man står på ett ben och håller i en viktplatta, tex 5 kg. Lyfter knäet på benet i luften, går upp på tå stödfoten och trycker plattan mot taket. Sedan ner på hela stödfoten, ner med knäet och plattan. Så fäller man fram överkroppen så att den kommer vågrätt samtidigt som man skjuter bak benet i luften så det också kommer vågrätt och man för viktplattan ner mot golvet. Så börjar man om igen.

How long must we sing this song,

how long, how long...

Samma ben. Minst 10 gånger. Eller tills det är riktigt mysigt i stödbenet.

Adventskalender - 14 december

Det kan kännas långt och hopplöst. Man undrar om det någon sin ska gå. Att springa marathon, eller genomföra en lång triathlontävling. Eller bara springa de 3 2-km intervallerna på ett väldigt lerigt och geggigt elljusspår i December. Det är då jag tänker på mina vänner, vi kämpar tillsammans

Maybe it's not so easy

Maybe its a way too long

Say, say you will be by me

When the evidence comes along

Sisters of Mercy. First and last and always.

Adventskalender - 13 december

(för den som är orolig så var inlägget Vanligt folk ett förklätt adventskalender-inlägg)

Ni som vet att en mur bara är en bro på högkant
Och det som är som det är inte måste vara konstant.

Efter ett hårt pass vill jag lyssna på en låt som tar mig tillbaka till världen, och som ger mig inspiration och kraft.

Ni som drömmer men aldrig blundar för det som händer,

glömmer era fiender men aldrig vänner.

En låt som hjälper mig att ta med mig styrkan från träningen till resten av livet, att göra något bra av den energi jag har fått.

Ni som skrattar er till det sjukt seriösa.

Ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa.

Då lyssnar jag gärna på Inte vackrast i världen med Emil Jensen.

Ironman TM

Det här är ballt: Det blir en Ironman-tävling i Kalmar 18:e augusti 2012.

Öhhh... va? Har det inte varit en Ironman-tävling tidigare? Nja... det har varit en triathlon-tävling med Ironman-distans. Nu är det alltså en tävling med trademark Ironman. Det betyder att man kan kvala till Ironman Hawaii (världsmästerskapen) i Kalmar. Det betyder att Skandinavien fått sin första kvaltävling till Hawaii.

Det betyder att om jag loggar in på facebook idag så kan jag läsa hundratals kommentarer och hurra-rop om detta (vad nu det säger om min bekantskapskrets).

Det betyder att jag kommer att hänga på låset när anmälan öppnar den 20:e december.

Och det betyder att jag kommer att springa dagens distanspass med lite extra lätta steg.

Morgonmys på snabbsimbanan

Idag var det morgonsimning i Västertorp igen. Den gamla vanliga kön utanför någon minut i halv sju. De vanliga buttra minerna i omklädningsrummet. Den vanliga stressen: snabbt förbi igenom duschen och tass, tass, tass, snabbt upp för trappan.

Jag tar det lite lugnare. Tar på badmössan omsorgsfullt. Simglasögonen. Brukar oftast simma på "lekbanorna", men idag är "snabbsimbanan" ledig så jag tar den. Jag brukar hålla mig ifrån den, jag är ju inte särskilt snabb. Och det brukar gå utmärkt att simma på lekbanorna. Men idag ska ju ändå simma lite intervaller så varför inte testa.

Jag simmar på snabbsimbanan och känner mig ganska snabb.

Efter 40 minuter har bassängen i princip tömts på folk. De flesta verkar tycka att 30 minuter är en lagom lång tid för morgonsimning. Någon enstaka person glider på de tre lekbanorna. Någon enstaka på de två motionssimbanorna. Då får jag sällskap. En kille i sporta speedos bestämmer sig för att simma tillsammans med mig på snabbsimbanan. Mysigt med sällskap förstås. Men lite väl trångt kan jag tycka. Särskilt eftersom min vän inte riktigt klarar sig att hålla sig på sin sida av banan.

Men efter 70 minuter kliver jag trött upp ur bassängen och mår väldigt gott.

Vanligt folk

Det var 1996. Vi lyssnade på Leonard Cohen. Sisters of Mercy, Depeche Mode, Cure. Yvonne. Type O Negative var också ok. Och Therapy?. Och The God Machine. Kanske något band som spelade ska-musik som man hade plockat upp i Teaterladan på Hultsfredsfestivalen. Men där gick gränsen. Vi lyssnade INTE på Lars Winnerbäck. Inte på brittisk pop som Oasis. Om Ulf Lundell sa vi

"Havet Uffe, havet...."

"Det är djuuupt"

Men ibland smög jag mig in i min systers rum. Hon lyssnade på brittisk pop och fick nog utstå en hel del. Jag smög fram till hennes bokhylla och smyglånade en skiva. Alltid samma skiva. Jag kunde bara inte låta bli. Det skivan Different Class med Pulp. Hon kom på mig några gånger, och det var alltid lika jobbigt, men jag fortsatte. Jag var beroende. Jag bara var tvungen att lyssna om och om igen på skivan. Och särskilt låten Common People.

Jag kom på det här nu, ikväll. Har inte lyssnat på låten på länge. Men jag kan tänka mig att den går bra att träna till. Ja, jag laddar ner den till mp3-spelaren nu, och plockar fram den på nästa pass. Och tänker på min syster. Tack!

I took her to a supermarket,

I don't know why but I had to start it somewhere,

so it started there.

I said pretend you've got no money,

she just laughed and said,

"Oh you're so funny."

I said "yeah?

I can't see anyone else smiling in here"

Lera

Lera, gegga, grått, blött, grusiga vägar, runt noll. Första gången på MTB:n på ett drygt år. Grus i ögonen, blöta och kalla fötter, blöt och kall om baken. Lera över allt.

Rent teoretiskt borde det ha varit ett rätt trist och kämpigt cykelpass igår. Men det var det inte. Det var fint och roligt. Jag hade glömt hur kul det är med lagom svåra stigar. Och att cykla när man egentligen inte "ska". Bra. Jag ser fram emot nästa gång! Det kommer inte dröja ett år igen till MTB:n kommer ut. Även om jag just nu inte är helt säker på vems tur det är att göra rent den...

Adventskalender - 11 december

Therapy? - Screamager

Snabbt, lagom hårt. Bra tempo för löpning.

Adventskalender - 10 december

Na na na na... na na naa... na na naa...

Na na na na... na na naa... na na naa...

Idag lyssnar vi på när Kula Shaker sjunger Hush. Springer, cyklar, glider fram.

Adventskalender - 9 december

Kusturica and the No Smoking Orchestra.

Daddy don't ever die on a friday.

Pulsen stiger.

Benen vill springa.

Jag bara älskar den.

Springa fram och tillbaka. Hoppa.

Bara lyssna!

Texten... skit samma, det spelar ingen roll vad de sjunger. Jag springer ändå... men är här kommer några rader

Daddy dont ever die on a Friday
it can seriously damage your heart
I beg you more than ever
cause death will last forever

Sega morgontankar i snöstormen

Huvudet är oerhört tungt när klockan ringer. Det är tidigt. Okristligt tidigt. Jag undrar hur jag ska kunna röra på kroppen. Fen enda riktigt smarta tanke jag kan komma på är att ställa om alarmet, vända mig åt andra hållet och somna om. Men fanken, jag ska ju morgonsimma med D i Södertälje. Det här håller inte. Måste upp.

Sitter vid köksbordet och petar i mig frukost. Det blåser så fönsterrutorna skakar och utanför far snöblandat regn i alla riktningar. Den enda smart tanke jag kan komma på är att ställa in, sms:a till D att jag inte kommer, och sen gå och lägga mig igen. Men fanken, det kan jag ju inte göra.

Plockar ihop mina grejer och funderar fortfarande på att ställa in. Kroppen är trött. Men jag är inte en sån som bangar. Har man sagt att man ska träna så ska man det. Så piper det till i telefonen. Det är D, han meddelar att han blir hemma i Västerås idag på grund av vädret. Nu har jag chansen, kan bara lägga ner väskan och gå och lägga mig igen. Men nu har jag ingen som helst lust längre. Jag känner ett jättesug efter att få morgonsimma. Jag bangar minsann inte, jag är ingen klenis som är trött eller viker ner mig för lite regn. Det enda är att det känns lite risigt att behöva simma utan sällskap av D.

PS. Det blev en väldigt bra morgon i bassängen. Även om den förstås hade varit ännu trevligare med sällskap. Men det får vi ta en annan gång!

Adventskalender - 8 december

....

Vill du se stjärnorna ta dig en titt omkring.

Vem e de som bestämmer om man blivit nånting.

Jakten på framgång och succé gör människan blind.

Livet är större än materiella ting.

....

Kapten Röd, Stjärnorna finns här.

Härligt gung. Det går att cykla på trainern eller spinningcykeln till den här. Man blir trött i benen då. Tungt. Långsamt.

Men mest av allt handlar det om klättring för mig. En lång, underbar, regntung resa till Lofoten. Jag känner doften av havet och graniten.

Adventskalender - 7 december

Tack support(er), för introduktionen till Lars Demian, och till en av de låtar jag tycker är roligast att köra på en spinningklass: Serenad 04:15. Tempot ändras, takten utmanar, texten underhåller om man inte orkar trampa, känslan i låten är smått hysterisk. Och så älskar jag Demians röst.

Jag gissar att Lars Demian inte är den typen som går på spinningpass, kanske mer en sån som frågar sig vad det ska vara bra för: att sitta och trampa och svettas och inte komma någonstans. Men jag struntar i det.

Det börjar med ett stadigt och ganska snabbt tempo....

Vakna Susanna, ja, vakna min vän. Vid ditt fönster jag sjunger min sång.

Morgonen gryr det är blåsigt och kallt där jag står under din balkong.

Jag har tagit med mig en flaska champagne och blommor till kärlekens pris.

Så skynda dej älskade hör nu min bön innan grannarna ringer polis

....

...som fortsätter...

Lyssna Sussanna, ja, lyssna på mig.Det är något jag måste förklara.

Att jag lånade pengar och stack ifrån dig. Det kan vara lite svårt att försvara.

...och fortsätter...

Och smyckena du ärvt av din mamma och din farfars gyllene ur.
Dom tog jag till en pantbank men snälla du bli inte sur.
Nej, vad ska väl du med juveler? Du är ju så vacker ändå.

.... tills tempot blir lugnt (och vi lassar på massor motstånd)...

Men nånting händer. Nu ljuset hon tänder.Nu vaknar min sömniga brud.
Fönstret slår upp och där står Susanna så skön i sin nattliga skrud.

.... innan det bara brakar iväg på slutet (och vi spurtar, upp för backen)...

Ska du kasta ut mina saker? Nej, men akta min grammofon.
Gitarren krossas mot gatan. Och i vinden blåser skjortor av nylon.

Adventskalender - 6 december

Årets adventskalender innehåller musik att träna till, eller att bli träningsinspirerad av.

Helst springer jag i skogen, utan musik. När jag är i skogen behövs ingen musik, inget tidsfördriv. Jag bara springer på och är fri. Men i stan vill jag gärna ha lurar på distanspassen. Musiken får mig att hitta rytmen, steget. Och att försvinna bort en stund. In i mig själv och min löpning.

Jag börjar nästan varje pass på samma sätt: med Lars Winnerbäcks skiva Singel. De börjar med låten "Elden"

"

...

Ja jag har hört att du har skaffat en lägenhet nu och stadgat dig
Och det är tjatigt att vara på rymmen jämt,
det är så mycket man borde ha klarat av vid det här laget och bestämt

....

Den vinner som är trägen, den förlorar som ger upp"

Och där är jag igång. Benen springer av sig själva och tankarna far sin egen väg. Jag är stark, snabb och lycklig.

Ärligt talat, jag vet inte varför jag lyssnar på den här skivan varenda distanspass i stadsmiljö. Jag är inget Winnerbäck-fan och har aldrig varit. Hallå! Jag är uppvuxen i Linköping och hängde med de svartklädda te-drickande. Då var det helt otänkbart att gilla Lasse. Det har suttit i. Men rytmen i låten får fart på mig, och får mig att älska att springa.

Not to follow the trend

Igår kväll: efter en lång dag på jobbet. Det är kallt, mina fingrar blir vita på vägen hem. Det är någon disfunktion jag har, alltid på vägen hem från jobbet blir mina fingrar iskalla och blodet försvinner från dem. Det gör det jobbigt att hålla i ratten till bilen och att bära in väskan från parkeringen.

Men jag ska banne mig ut och springa, jag är så värd det. På med löparkläder och ut. Äntligen. Det går lätt att springa idag. Låter tempot långsamt öka i mörkret. November är slut, sega, mörka november. December är här, men osmakliga blå och röda ljusslingor i trädgårdarna. Och adventskalender.

Shit! Det är den 5:e december. Och jag har ju haft som vana eller tradition eller ovana eller vad man ska kalla det att ha adventskalender på Rosa Kanoten. Men bättre sent än aldrig... igår sprang jag och klurade på teman och ikväll, 6:e december, börjar Rosa Kanotens adventskalender.

Och ni, kom ihåg vem det var som började med detta: att inte börja tidigare och tidigare (i motsats till julskyltning i augusti och semlor till annandag jul). It's not to follow the trend, but to be the trend setter.

Ett brev betyder så mycket...

För mer än tjugo år sedan hade posten en reklamkampanj med budskapet "Ett brev betyder så mycket". (Ja, det är en sång som Thore Skogman skrivit också, men den har jag ingen närmare relation med). Jag och en vän klistrade klistermärken med bilder av tjocka brevduvor och hjärtformade pennor lite var stans. Vet inte om det hela ledde till att det blev fler brev skickade. Men det peppade mig i alla fall i mina intensiva brevväxlingar. Särskilt en brevrelation minns jag. En vän, vi skrev långa, långa brev till varandra. Ofta med vändande post. Hon var kanske den som kände mig bäst, trots att vi bodde hundra mil från varandra.

Förstås ebbade kontakten ut efter några år, men minnet är ändå starkt. Nu skriver vi mail och skapar elektroniska dokument, men jag kan ändå känna att det är något speciellt med anteckningar skrivna på papper och med en penna. Det är något särskilt med att det bara finns en kopia och man kan inte hur som helst skriva ut fler. Och tiden och tingen. Pappret med texten har verkligen befunnit sig på en plats vid en tid, för att senare, rent fysiskt, finnas på en annan plats vid en annan tid.

Det kom ett brev i min brevlåda häromdagen. Inte ett fönsterkuvert, utan ett vanligt, riktigt brev. Det var jag själv som skrivit det, till mig själv. Jag skrev det i samband med en kurs i somras, och det är mina reflektioner och en lista med saker jag tyckte att jag skulle ta tag i. Det är skönt att läsa det. Jag förundras över hur klok jag var. Jag minns mina tankar och inser att trots att det bara gått några månader så har saker i mig förändrats en smula.

Jag bestämmer mig för att skriva fler brev till mig själv.

tv-kock eller produktutvecklare

Här finns ett inlägg från Mitt Andra Liv.

Fläktsäsong

Som vanligt lördagssimning, och fika hos Ingvar. Lite längre än vanligt, det var ju ändå 3:e december. Efter fikat ger jag mig ut i butiksmyllret vid Kungens Kurva för att köpa en fläkt. En helt vanlig bordsfläkt. Har man en trainer så behöver man även en fläkt.

Letar mig igenom flera butiker - bara värmefläktar och elfiltar bland kaffebryggare, kolsyremaskiner och extra snabba strykjärn. Var har bordsfläktarna tagit vägen?

Kommer till slut in i en butik längst bor på området. Det är folktomt och tre expediter står vid kassan. "Jag skulle vilja ha en bordsfläkt". De ser upp och en säger "Då pratar du med rätt person". Bordsfläktsexperten slår på sin dator och förklarar att han har dem på lagret - det är ju inte riktigt säsong just nu.

Medan han hämtar fläkten står jag och funderar. Vadå inte säsong? På sommaren behöver man ju ingen bordsfläkt, då sitter man ju inte på trainern utan kör utomhus istället.

rätt och fel

Eftermiddag på kontoret. Häller upp en kopp yoghurt, i med müsli. Slevar i mig. Skalar en apelsin som kladdar på papprena. Jag njuter faktiskt av det här, mellanmål vid skrivbordet. För jag vet att det betyder att det snart blir träning.

Springer senare på ett lerigt elljusspår. Jag har glömt pannlampan och får hålla mig till den upplysta 2,5-km-slingan. Varv på varv. Ensam i mökret. Märker hur tankarna går från att handla om det nära och akuta, det som hänt under dagen, till att bli allt mer existentiella för att till slut försvinna helt. Bara jag och mörkret.

Styrketränar lite efter löpningen, tittar på människorna omkring mig. En storvuxen man som är "fel", har ett äkta nörd-utseende. Ni vet, glasögon, mage, urtvättad tröja, alldeles för gamla gymnastikskor, mjukisbyxor som inte direkt är av senaste snitt. Och dessutom sitter lite för högt uppdragna i midjan. Han lyfter vikter sida vid sida med en man i samma ålder som är så "rätt". Jag börjar fundera då: vad är det som gör att en person blir "rätt" eller "fel". Det handlar inte bara om kläder och intressen. Det handlar på något sätt även om rörelsemönster och utstrålning. Men mest av allt är jag glad över att träna på ett gym där alla ryms och har sin plats. För vi behövs nog allihop för att det här ska bli en bra värld.

Dalmasen och polaren och om att bli sedd

I morse dök jag i bassängen i Västertorp igen, efter tre veckors sjukfrånvaro var det lite mysigt att åter få se kön som bildas utanför några minuter innan öppningsdags. Återuppleva de fokuserade blickarna och sammanbitna minerna på mina medmotionärer när de målfokuserat tar sig till Sitt skåp.

Det känns lite anonymt, lite instängt. Ingen vill riktigt prata med någon annan. Alla är där för att tysta och på egen hand simma. Och helst ska ingen annan vara i vägen.

Därför är det ett kärt återseende när dalmasen och hans polare dyker upp (eller ner). Vi brukar mötas i bassängen ett par morgnar varje vecka. Vi simmar våra program och ler mot varandra när vi står vid änden av bassängen och hämtar andan. Dalmasen har varit lite pratsam, och vi har konstaterat att vi har lika dana skor fast mina är lila och hans är gröna. Polaren har varit lite tystare. Men nu är det polaren som pratar först: "Hej! Var har du varit? Du har inte varit här på två-tre veckor?"

Jag ler. Och känner mig sedd. Tänker att det finns riktiga människor i bassängen också, även om klockan just passerat 06:45.

Berit och jag

Berit eldar på utanför fönstret, åtminstone så mycket en storm kan elda. Regnet smattrar mot rutan och det är mörkt. Jag har vänner som sprungit i ett dygn i helgen, och andra som har simmat på sim-SM mot 20 år yngre tävlande. Många har hängt upp adventsljusstakarna. Och jag har kört på min trainer.

Ärligt talat, det var inte alls så illa. Jag har kört två pass på min trainer nu, inget längre än en timme. Men ändå, det har varit helt ok. Och, nu skäms jag nästan lite, idag faktiskt till och med roligt. Förmodligen för att det var jobbigt. Vi vet ju att allt som är jobbigt är roligt!

18x50

Klockan ringer 06:00. Jag stänger av, vänder på huvudet på kudden och blundar. Men kommer på något och hör mig själv säga: "men jag ska ju simma, inte somna om".

Upp, lite yoghurt och så iväg. Vårby gård. Lördag morgon. Ja, det bara måste vara så. Coach Mike ska simma SM idag, men han står ändå beredd vid bassängkanten i Vårby. Inne på damernas omklädningsrum är det tältläger, ett gäng ungdomar har bestämt sig för att sova över. Vi byter om i en skrubb och glider i bassängen.

Jag ska simma lätt, mest bara teknik. Fortfarande trög i kroppen efter förkylningen. Det var min plan. Det sket sig redan efter insimmet och 12 25:or teknik. Då har coach bestämt att vi ska simma 18x50 med lite tryck. Och sedan 18x50 igen, med lite mer tryck.

Jag lyckas undvika att elda på max. Men jag får ändå en väldigt skön känsla av trötthet i skuldrorna och armarna. Och nu är jag banne mig på väg tillbaka mot livet som triathlet.

öppen gylf och svett under armarna

Föredrag och workshop för 40 studenter på kth idag. Fixa det sista på presentationen på morgonen. Inspirationen vill inte riktigt infinna sig.

Maila till kollegan som ska skriva ut. När jag står med ena skon på mig, beredd att åka ringer kollegan. Jag har glömt att bifoga filerna. Upp med datorn ur väskan och åtgärda.

Cykla genom stan. Småstressad och mot minst fyra enkelriktningar. Inser nästan genast att jag har för mycket kläder på mig. Svetten rinner längs ryggen.

Komma fram, in på toaletten, skölja av mig. Tröjan är dyngsur. Tur att den är mörkt blå i alla fall, då syns det inte så mycket. Håller mig på minst en armslängds avstånd från alla.

Stå vid tavlan när en student från bakre raden kommer fram och viskar att min gylf är öppen.

Inte hitta inspirationen, inte få igång gruppen. Det känns som om de ska somna. Jag som brukar älska att ha presentation och inte brukar ha problem att få kontakt med åhörarna kör rätt in i en vägg.

Verkligen, verkligen behöva en kopp kaffe i pausen. Gå ut till kaffeautomaten bara för att upptäcka att den är ur funktion.

Vissa dagar är man helt enkelt inte sitt bästa jag. Det är tur att det är simträning ikväll. Nu ska jag bara bita ihop fram till den.

nu håller vi ihop det här

Äntligen. Äntligen! ÄNTLIGEN! Är jag tillräckligt frisk för att springa. Eller springa och springa. Snarare tassa runt i ett tempo som hade varit lusigt till och med för min drygt nittio år gamla morfar (även om morfar nu är en väldigt vältränad nittioåring). Jag sprang min vanliga "korta rundan", ungefär fem km. Men den var så annorlunda. Kanske för att det var många veckor sedan jag sprang den och det har hunnit bli senhöst sedan dess. Kanske för att jag var extra glad för att få springa igen efter två veckors virus-förkylning.

Och nu, kära immunförsvaret, om det nu finns några virus kvar i min kropp kan vi väl samla lite krafter och inte ge upp såhär på slutet. Det är inte slut förrän den tjocka damen sjunger. Nu håller vi ihop det här och utrotar dom!

På försök i en annan kultur

Min norske vän, han med fiskleveroljan, bjuder mig på lefse. De är tunna som dasspapper. Eller ja, ännu tunnare. Mjuka och sladdriga. Jag får lära mig att varje gammal tant har sitt eget recept och får gissa vad de består av.

-Kornmjöl? gissar jag och tänker att korn är nog ett typiskt norskt sädesslag som kan växa på branta sluttningar och under en kort växtsäsong.

Fel. Det är potatis. Och ju tunnare de är desto finare.

Den 3:e maj 2009 kom jag ut: jag är förälskad i Norge. Det har inte gått över. Och nu inser jag att jag måste prova att baka lefser. Jämför några recept på internet och bestämmer mig för ett. Att göra smeten går ganska bra, men sen börjar det. Det kladdar och fastnar och kletar. Det blir mjöl i hela köket. Egentligen är ju inte problemet att kavla dem tunt. Det stora problemet är att få över potatiskladdet i stekpannan.

När jag står där med mjöl upp till armbågarna kommer jag att tänka på när jag gjorde Gnocchi. Och kroppkakor.

Recept på Gnocchi:

5 dl mjöl, 1,5 kg kokt potatis, 2 ägg, salt.

Recept på Lefser:

1-1,5 dl mjöl, 0,5 kg kokt potatis, salt.

Recept på Kroppkakor:

2,5 dl mjöl, 0,5 kg kokt potatis, 1 ägg, salt (och fyllning).

Italien, Norge, Sverige. I Sverige kokar man knyten och fyllda med fläsk. I Italien kokar man. Men i Norge kavlar man tunt, tunt och steker. Jag var mer lyckosam när jag låtsades att jag var Italienare. Nu blir några sorgliga, halvbrända klumpar. Dom smakar rätt ok, men några lefser blev det nog inte. Inte ens med bästa vilja i världen.

Rätt ok i eländet

Coach Mike beskriver en eländes-vecka. Jag nickar instämmande. Vid första anblicken kvalar den gågna veckan på något sätt bland veckor som borde klippas ut ur almanackan.

Sur hals, förkylning som verkligen inte vill ge med sig, ont i huvudet, sängliggandes. Skärmen svartnar för gott (och utan förvarning) på min dator. Häller ut ett stort glas vatten över jobbdatorn. Sena jobbkvällar...

Men ändå, vad är det... jag har fått vara tillsammans med fina vänner. Jag upptäckt en massa intressanta tankar hos mig själv. Jag har till och med gjort ett kort yoga-pass. Jag har hittat en annan kompis att drömma om framtida äventyr med. Små saker, på drömstadiet. Men är de ändå inte större? Än några eländiga virusar.

siffror om träning.

Jag läser resultatet i en undersökning om hur långdistanstriatleter tränar. Kanske inte vetenskapligt och statistiskt säkerställt och allt vad det heter. Men det spelar ingen roll, det är frågor och siffror och procent och svar, och jag går igång på det.

261 triathleter har svarat, knappa 20% kvinnor. Det finns massor intressanta och tänkvärda aspekter. Här kommer några som jag fastnade för.

58% uppnåde sitt mål i sin huvudtävling. 15% gjorde det inte, och 23% gjorde det delvis. Av de som inte nådde sina mål var de överrepresenterade som 1) tävlade fler än 8 gånger (tappar fokus?), 2) inte ökat sin träningsmängd (mål och träning hänger inte ihop?), 3) kör mindre rörlighets/core-träning och var mer skadade/sjuka, och 4) tränar mer ostrukturerat.

71% säger sig vara beredda på att satsa mer tid och pengar på träning om de fick strukturerad hjälp.

Träning lönar sig - om man tränar rätt. Såhär:

Tränat mer än 600 timmar: 28% klarade Ironman på under 10 timmar och 33% på över 12 timmar

Tränat mindre än 600 timmar: 10% klarade Ironman på under 10 timmar och 33% på över 12 timmar.

Alltså: mängden spelar roll, men det gör även innehållet.

Sammanfattningsvis kanske ingen raketforskning, men skönt att få några "bevis" på några "sanningar"

Duktig

Ytterligare en vecka i lugn. En sur hals och en snortäppt näsa. Mådde bra i tisdags, försökte jogga. Det var underbart, en helt fantastisk dag. Jag fick vara på ett härligt ställe på landet och springa i solksken under en klarblå himmel. Det hjälpte inte. Förkylningen kom tillbaka.

Det här har varit en sjukdom av det ovanligt sega slaget. Jag är småirriterad och har ont i kroppen. Men i morse vaknade jag före väckarklockan och kunde inte ligga kvar. Det måste vara ett tecken på att jag är på vag att bli frisk igen. Men jag ska inte låta mig luras, jag ska vara tålmodig. Vila en extra dag, eller två innan jag sätter igång igen.

Kalla mig duktig!

Mitt Andra Liv - ett inlägg

Här finns mitt första inlägg på Produktutveckling.nu. Några tankar från Mitt Andra Liv.

Sänkt och på väg upp igen...

I helgen var jag med på Camp of Darkness. Fantastiskt kul, och jag lärde mig att jag numera kan simma 400 meter på strax över 7 minuter och inte känna mig nämnvärt plågad. Jag lärde mig också att jag har svårt att ta pulsen på mig själv efter ett simlopp och att det inte går som snabbast när jag försöker som mest. Jag upptäckte att jag orkar simma fem kilometer, och jag fick en aning om varför simmare är byggda som simmare är.

Men på kvällen var jag sänkt. Tyckte inte riktigt att jag förtjänat det. Många timmar i bassängen förvisso, men de andra såg mycket mindre berörda ut än jag. Kroppen var tung och matt. Och på natten bröt det ut. Förstås.

Igår låg jag sänkt i sängen. Idag har jag stoppat in några extra kuddar bakom ryggen och ägnat mig åt min vanliga sjuksysselsättning - köpa sportprylar. Inget spännande, lite nya däck och slangar, men det känns redan bättre.

Idrottare är inte tråkiga

Läser Hanne Kjöllers krönika i DN. Budskapet går inte att missa: idrottare är tråkiga och fyrkantiga. De är kinkiga med maten, oflexibla, självupptagna, oförskämda, enkelspåriga, oartiga och helt enkelt urtrista. Jag kan inte hjälpa det, jag blir irriterad: du har fel, fel fel! Hör du det, Hanne?

Mina vänner (som är idrottare) är inte ett dugg tråkiga. Eller oartiga eller självupptagna eller något av det andra heller. Varje pass tillsammans med andra är som en fest. Fast roligare. Mycket roligare. Vi skrattar och skojar, bjuder på oss själva. Älskar tillvaron (även om det gör lite ont i kroppen emellanåt). Dessutom mår vi bra även dagen efter.

Idag är det som är "roligt" i världen alltid (ofta) det som samtidigt är onyttigt. Alkohol. Fet och söt mat. Sena kvällar. Det är kulturen och samhällets normer som bestämmer vad som är "roligt", vilket liv som ska levas. Och denna kultur och dessa normer bestäms ofta av de som vill tjäna pengar. Det blir krogar, mode, och prylar som ger status. Tänk om vi hade haft en annan kultur, där intervaller och långdistanspass hade varit status?

Jag måste nog säga att icke-idrottare är minst lika tråkiga och fyrkantiga. Det är ju minst lika fyrkantigt att inte kunna kliva upp fem en lördagmorgon för ett underbart distanspass på cykeln? Eller att inte åka på semester över julhelgen till en avbefolkad spansk turistort för att klättra i berg? Eller simma flera pass under en helg tillsammans med goa och glada människor? Minst lika inskränkt att inte kunna gå på gatan ut utan att ha fixat frisyren eller ha ångest över att man missat senaste drinktrenden som att inte resa bort utan löparskor eller vara stressad för man inte hinner ut på sin löprunda? Skillanden är bara att det ena bryter ner och förstör kroppen medan det andra bygger upp och skapar positiv energi.

Snart ska det finnas fem växlar

Den här helgen pågår Camp of Darkness i simhallen i Vårby Gård. Redigerat av coach Mike. Igår simmade jag nästan fyra timmar. Hade någon sagt det till mig för ett halvår sen: "Den 5 november kommer du att köra två simpass, på ungefär två timmar var. Du kommer älska det, och du kommer längta efter förmiddagspasset dagen därpå." Eller hur? skulle jag ha svarat och lett snett.

Vi ska simma snabbare och snabbare, testa alla växlar i lådan, säger coach Mike. Det går bra till och med fjärde växeln. Det känns inte för hårt, utan precis som fjärde växlen. Sen ska jag lägga i den femte. Jag tar i, försöker simma fort, fort. Får mjölksyra. Tror att jag ska drunkna. Det gör jag inte. Men jag simmar in på en pinsamt långsam tid, långsammare än på fyran.

Efter passet pratar jag med en kompis, och kommenterar: "Jag har så svårt att simma så fort jag kan på tid. Blir spänd och så går det långsamt". Coach står intill och överhör, pysslar med något annat, och kommenterar lugnt och utan att titta upp: "Då får du träna på det det".

Med precis rätt tonfall för att jag ska gå igång på det. Ta mig tusan, nu ska jag lära mig att simma snabbt, snabbt! Snart ska det finnas fem växlar i min låda också.

Goa träningskamrater

Ok. Då kör vi.

Byta grejer?

Eftersom onsdag är lill-lördag så bestämde jag mig för att 2:e november är lill-julafton, och åkte till Posten och hämtade ut två stora paket från en firma som säljer sportprylar på nätet. Precis som för barn på stora julafton måste man även på lill-julafton ha lite tråkigt innan själva öppningen. Tvättade, gick en promenad och väntade på att tvättmaskinen skulle bli klar. Försökte tänka kloka tankar. Det gick sådär (jag hade tänkt att jag skulle använda viloperioden till att tänka, men min hjärna verkar inte kunna tänka om inte kroppen den sitter ihop med får träna).

Så till slut var det dags. En trainer. En ny baddräkt. Skoöverdrag. Två nya däck till racern. Och en riktig julklapp, en överraskning. I paketet låg även en slang som jag inte beställt, en gåva...?

Nu är jag inte så bra på att tolka siffrorna på slang-paket och ägnar mig åt att fundera på vilken sorts däck den skulle kunna passa till. Men som sagt, eftersom jag inte tränar är min hjärna trög.

Vill du ha en slang av okänd dimension (ja, du kan ju förstås läsa på förpackningen...), föreslå ett byte till mig!

En bra morgontidning

Ibland får LT, morgontidningen i Södertälje, till det. Såhär såg det ut igår. Publisherpriset nästa?

viloeländet

Jag blev lite varnad: nu när du har vilat ett par veckor kommer du att tycka att det är rätt skönt. Att hinna göra andra saker och sitta i soffan och så.

Nä. Så är det inte i mitt liv. Jag längtar efter dubbla pass om dagen, tidiga morgnar, sena kvällar, svettiga träningskläder och smörgås i bilen på väg till jobbet. Eller till träningen. Mjölksyra och stela muskler.

Nu får det snart vara slut på det här eländet.

En sked norsk kultur

Jag har en vän från Norge. I går fick jag en flaska av honom. Jag sa "tack" och vägde den i handen. Fisklever olja som pressats ur norska torskar. Tycker att bilden på etiketten är rätt så fin.

Nu är det morgon, ska strax iväg och morgonsimma. Tar ut flaskan ur kylen, tar fram en sked, häller upp lite. Känner mig som en femåring som ska ta medicin. Det är norsk kultur, sa min vän när jag fick flaskan. Alla äter det här. Jag tänker på Northugg, Thorkilsen, Björgen. Och sväljer.

Det smakar ... nyttigt. Och nu ska jag bli stark och frisk och snabb.

En röd pärla

Det är lördag förmiddag, på en cykelbana vid Skärholmen. Löven är gula, himlen är höstblå. Jag trampar hemåt på min röda sjuväxlade damcykel med stålram, trasig handbroms och cykellyset på sned. Och jag njuter verkligen av tillvaron. Har simmat, och sen ätit frukost med härliga människor. De här människorna är sådana som tycker att det är helt naturligt att hoppa i en bassäng i en förort kl 7 på lördag morgnar, och som lyfter på ögonbrynen och kommenterar min cykel. Om jag däremot kommit på en racer med kolfiberram hade det inte blivit nån uppmärksamhet.

Våra världar är olika, visst är det underbart?

Noterar att Preem har gått lite över gränsen: kanelbullens dag har nu blivit kanelbullens månad. Funderar över vem som egentligen bryr sig, och blir lite nyfiken på om det leder till någon märkbar ökning i deras kanelbulleförsäljning.

Min röda pärla är tung i sista uppförsbacken och ger mig lite schysst extra motstånd.

Mitt Andra Liv

Egentligen kanske jag är en katt. I den meningen att det känns som om jag har nio liv (eller så är det nio perspektiv på samma liv. Men så kan det ju tolkas i katternas fall också).

Här på Rosa Kanoten handlar det mycket om mitt liv som idrottare, låt oss kalla det mitt första liv. Lite av mitt andra liv har läckt ut här också. Det är livet som tekniknörd och entreprenör (ja, jag vågar använda ordet trots att det är ett ganska utslitet och har en fet kliché-stämpel på sig, men jag kan inte komma på något bättre).

Från och med nu kommer jag då och då att släppa ut lite mer av Mitt Andra Liv som gästskribent på siten produktutveckling.nu Välkomna dit!

För er som undrar över mina andra sju liv, återkommer om det. Vad finns i dina liv?

Vardagslyx

En vanlig torsdagsmorgon, efter frukosten. Sätter på en extra omgång kaffe i mocca-bryggaren och hämtar min anteckningsbok. Häller upp kaffet i favoritmuggen och sätter mig i fåtöljen en stund. Skriver i min svarta bok några anteckningar kring det som rör sig i huvudet. Det kallar jag riktig vardagslyx.

Tidsresenären

Åker till morgonens spinningpass. Det börjar kl 7 i Södertälje, och jag kommer alltid lite i sista minuten. Idag, tänker jag, ska jag ändra på det. Startar åtta minuter tidigare än vanligt. Men kommer ändå in i salen i sista minuten. Utan att någonting på vägen egentligen har tagit längre tid än normalt. Ur led är tiden.

Tänker på det sista radioprogrammet jag hörde innan jag klev ur bilen. Tankar för dagen, idag med Jan Danielsson, fysiker och forskare. Jan Danielsson pysslar med kvantmekanik och utmanar tankarna. Han pratar om att resa i tiden. Det gör vi ständigt, säger han, reser framåt i tiden. Det är svårare att resa bakåt i tiden.

Ja, tänker jag, när jag småspringer mot ledarcykeln, jag somnade nog till en stund i min tidsresa i morse.

Pojkar vill. Tjejer kan.

När jag är sjuk blir jag lätt lite irriterad. Och så får jag ont i ryggen eftersom jag inte kan röra på mig. Så blir jag kreativ. En gång anmälde jag mig till Kalmar Triathlon utan att kunna simma. Den här gången fick jag till en mycket kreativ beställning av träningsprylar från en nät-butik.

"Hi Dr. Anna Pernestål,

Thank you for placing your order with us;

..."

stod det i mailet som bekräftade ordern. Ibland är det mysigt med titlar.

Jag har funderat lite på det här med manligt och kvinnligt också. Igen. Just nu är det ett återkommande tema i min hjärna. Gick en liten höstpromenad igår, genom skogsdungen med de guldgula löven. Det var så sagolikt vackert.

Det var full aktivitet på fotbollsplanerna här intill, och jag blev stående vid den minsta. Det gula laget spelade mot det blå. Fyra utespelare och en målvakt i varje lag. Spelarna var ungefär tre äpplen höga, och de gula hade tröjor och var som klänningar och räckte ner till knäna. Det var nästan bara pojkar, bara en flicka. Hon spelade i det blå laget, och hon var bäst. Alltid på rätt plats, såg alltid till att vara fri att spela till, passade och tog emot bollarna, snabb och effektiv när hon tog bollen från killarna. Och det var hon som gjorde målen.

Pojkar vill. Tjejer kan.

Klubbfest

Igår var det dags för årsfest i Stockholm City Triathlon. Det betyder att vi som brukar se varandra i badbyxor och svettiga linnen tog på oss kläderna och samlades för biljardspel och middag. Det var ballt. Om man tar femtio triathleter och försöker hitta en gemensam nämnare (utom just triathlon-träningen) har man förmodligen tagit på sig en övermäktig uppgift.

Alla stilar var representerade. Blommiga klänningar, svart och tight och kort-kort, jean, röd sammetskavaj, guldpaljetter, svart kostym och vit skjorta, väst, rutig flanellskjorta, luvtröja med klubbens emblem på bröstet. Höga klackar, jättehöga klackar, sneakers, läderskor, five-fingers, finskor.

Vi spelade biljard. Eller ja, stod och höll i en kö och stötte mot bollarna samtidigt som vi diskuterade vila och träningsupplägg och 2012 års tävlingsplan. Vi smuttade långsamt på ölen och var nog rätt glada att den serverades i 33-cl-flaskor. Vi kom in på ämnen som: hur undviker man att det blir en snackis att man avstår från alkoholen på andra fester*. Det var väldigt trevligt att för en gångs skull vara på fest med människor som förstår en, som vet att det kan vara underbart att gå och simma kl 7 på lördagmorgnar och att man kan prioritera löpning framför att renovera badrummet. Och det var ingen som höjde på ögonbrynen när jag förklarade att min förkylning kommit tillbaka och gick hem före efterrätten. Trots våra olika skal förstod alla. Man vill inte bli sjuk.



*ett knep är att köpa en öl på flaska och sedan fylla den med vatten under kvällen. Då slipper man skapa uppmärksamhet. Och ja, det är knasigt att man ens ska behöva ha sådana åtgärdsplaner. Men nu är det så, och det här inlägget handlar inte om det. Det får vi ta en annan gång.

PS. Det finns även vissa ännu ej bekräftade rykten om att jag blev nominerad till Årets Rookie på festen. Offentliggörandet var i samband med efterrätten, och då hade jag gett mig av hem och bäddat ner mig i sängen.

Män och kvinnor

Förra veckan fick jag utmärkelsen "årets teknikkvinna". Det absolut bästa med utmärkelsen är alla människor som kommer och pratar med mig. Det är högt och lågt, och vi börjar ibland utmana gränserna i samtalen. Det är häftigt.

Vissa av samtalen handlar ju förstås om att vara kvinna i den mansdominerade tekniska branschen. Eller bara att vara kvinna, och inte riktigt köpa den kultur och tradition som vi trots allt lever med i Sverige. Några reflektioner om det.

Jag tror inte att det finns något som skulle gör en kvinnas hjärna mindre lämplig för teknik än en mans hjärna, rent biologiskt. Det kultur och miljö som gjort teknikbranschen (och många andra branscher) mansdominerade. Vi späder hela tiden på detta i mycket av det vi gör, det är svårt att ändra på. Men det går.

Min princip bygger på att se människor för det de är och gör. På jobbet handlar det om kompetens och inte manligt och kvinnligt. Det handlar inte om att jag ska utnyttja min position som kvinna, men i och med det utgår jag också från att behandlas utifrån min kompetens. Och så har det (i stort sett) alltid varit. Sen kommer man ju aldrig komma ifrån att när man spela innebandy med kollegorna så händer det saker i herrarnas omklädningsrum som inte jag får vara med på. Av naturliga skäl.

Det finns ställen där det inte känns så roligt att vara kvinna. Ta tex tidningen Runners World. Jag har länge haft en lite olustig känsla kring den. Sofie slog huvudet på spiken i sin analys häromdagen. Det är 95% manligt (eller gubbigt) i tidningen. Tjejer på omslaget, men det mesta inuti handlar om män.

Ett ställe som känns som en fristad är simträningen med Human Ambition och coach Mike. Varje gång jag kommer därifrån mår jag bra. Inte bara för att det varit ett bra och roligt pass, utan för att där är alla värdefulla. Oavsett om man är tjej eller kille, eller om man är bra eller dålig. Det känns bra.

Ett sjukt klok beslut

Satt kvar på kontoret, skulle åka på simträning, ville verkligen åka på simträning. Går ner till bilen. Känner igen det där irriterande, stickande i halsen och den nästan lite febriga känslan. Hör coachens röst: "det finns inget för lite när det gäller träning den här veckan". Bestämmer mig för att åka raka vägen hem istället, se till att vara hundra frisk i morgon.

Snälla! Ge mig en gulstjärna!

När hjärnan är på jobbet smygtränar kroppen

Jag har viloperiod. Under viloperioden är det meningen att kroppen ska läka ihop ordentlig, musklerna ska bli utvilad, och hjärnan ska bli redo för hårda utmaningar.

Vila är svårt. Förbannat svårt. Efter fyra dagar kryper det i hela kroppen, gör ont i ryggen. Jag är rastlös och gör mina utskrifter på jobbet på skrivaren två trappor upp. En sida i taget, måste ju testa och se hur det blir. Råkar glömma ett papper i skrivaren.

"Det här en en av de viktigaste perioderna i din träning" säger coach. Och "under den här perioden finns det inget som heter 'för lite' träning".

Jag försöker hitta på förströelse, går på museum och umgås med mina vänner. Det är fantastiskt skönt och väldigt roligt att utmana hjärnan och prata i evigheter. Men när jag sitter på mötet upptäcker jag plötsligt hur jag byter sittställning femton gånger i minuten och plötsligt sitter på huk på stolen.

Det här med att vila är en verklig utmaning. Ungefär som att lära sig att flyga - att slänga sig i marken och försöka missa.

Teknikkvinnepris - jag har nått första vätskekontrollen

I onsdags fick jag priset "Årets teknikkvinna". Jag åkte till prisutdelningen med känslan av att jag redan vunnit - jag var ju i final. Jag ville inte ens tänka på att jag kanske kunde vinna, och sedan bli besviken. Jag ville bara vara glad för att ha kommit till final. Kom till Fotografiska, där prisutdelningen skulle vara, och mötte Regina och Anna, de andra två finallisterna. Min känsla förstärktes - tusan vad ballt att få vara i samma final som dessa två kvinnor! Bägge i mobil-branschen, och med många stora erfarenhetspaket i sina ryggsäckar.Så stod vi på scenen. Jag passade på att njuta. Jag har brunnit för teknik i hela mitt liv. Ja, det började faktiskt med lastbilar i sandlådan. Och jag minns hur kul det var när pappa tog fram den stora lådan med sitt gamla Meaccano. Hur vi byggde hissar och flygplan av metallbitarna med hål i och de små, små skruvarna. Så börjar prisutdelarna läsa upp motiveringen. "...med sina forskarkunskaper inom teknik och ett brinnande intresse för problemlösning..." Då börjar jag ana att det är jag som vunnit, de andra har ju inte forskat. "... tror att hon kommer att gå långt i sin karriär..." Det känns galet kul att höra det! "...ser henne som en god förebild och årets teknikkvinna." Och just där är det som att min tillvaro förändras lite gran. Inte jag, jag är samma person, jag är fortfarande en tekniknörd som älskar människor och att tänka och utveckla. Men det känns som om jag kommit en bit på vägen.

Jag älskar att springa, gärna långt, och det får gärna vara ansträngande. Vara en utmaning, och på gränsen. Under ett långt lopp behöver jag delmål: nästa km, nästa vätskekontroll. Att nå ett delmål är underbart, en lika stor seger som att gå i mål (för med det här sättet att tänka blir målgången just ett delmål). Nu, när jag står där på scenen, känns det som om jag har kommit fram till den första vätskekontrollen i ett långt lopp. Det är fantastiskt. Jag är med i loppet, jag njuter, och jag har massor härliga utmaningar kvar framför mig.

Jag är oerhört stolt över att ses som en förebild, att mina tankar och mitt genuina intresse för teknik och människor är något som kan få smitta av sig. Jag tänker att det här priset inte handlar om mig. Det handlar om viljan och engagemanget att förstå och lösa problem.

Det är många personer som har supportat och supportar mig genom mitt lopp, min familj, mina chefer och mina kollegor, mina vänner, mina forskarkollegor och min handledare från doktorsarbetet. Alla vi som tävlar vet hur viktiga, oumbärliga, supporters är. Utan er är vi inte mycket.

Inställt, men glad ändå

Raid Uppsala blir tyvärr inställt för min del. Min lagkompis har fått öroninflammation. Hon var hos läkaren och fick domen. Hon frågade om hon inte kunde tävla i alla fall. Läkaren skrattade.

Så istället för att packa mtb:n i bilen ikväll bär jag upp den till vindsförrådet, och dammsuger upp resterna av gammal lera som fallit ner på hallgolvet. Och istället för att köra till Uppsala så lutar jag mig tillbaka i fåtöljen och lägger upp fötterna.

Det är klart att det är trist att inte vara med i morgon. Men samtidigt, och inte utan motvilja, måste jag erkänna att det är en liten smula skönt också. Kroppen och huvudet är faktiskt rätt så nära nivån helt slut efter den vecka som varit. Det här betyder att jag kan simma med gänget i morgon bitti.

Vi pratar om det här med att vara positiva på lunchen idag, jag och mina kollegor. Någon hade läst i en artikel att positivitet kunde härledas till en hjärnskada. Jag tänker ändå hellre glad och några hästar utanför hagen än deppig och med alla indianer i kanoten.

Och ni, kom ihåg att klicka på länken och rösta på mig i Active Challenge. Jag vet att jag tjatar.... men man får rösta en gång varje dygn. Och jag skulle ju blir glad av att få vara med i tävlingen och visa var skåpet ska stå!

sällskap av en fjäril

Idag är det tydligen en sådan där dag när man välter ut sin kopp med nybryggt kaffe innan man ens smaka på det. Men det dofta ljuvligt. Och igår ikväll, när jag satt ensam kvar var det en påfågel-fjäril på kontoret.

Jag packar på rutin inför helgens multisporttävling, och ser fram emot att frysa, svettas och ge järnet. Och så gör jag mig en kopp nytt kaffe.

En röst skulle sitta fint!

Teknikkvinne-pris i all ära, men nu fokuserar vi på nästa mål: Gå in på den här länken och rösta på mig så att jag får vara med i Sveriges lag i Active Challenge!

Det skulle vara vansinnigt kul att få vara med. Och jag lovar, jag ska springa så fort jag någonsin kan!

Tekniknörd som tog priset

Jag fick kliva upp på scenen tillsammans med de andra två finalisterna för utmärkelsen Årets Teknikkvinna. Det var kul att stå där på scenen, kul att fortfarande få vara lite i fokus. Snart skulle de läsa upp motiveringen för den som vunnit. Och fokus skulle riktas bort från mig, mot någon av de två andra, verkligt inspirerande kvinnorna som stod bredvid mig.

De börjar läsa upp:
"...kvinna, teknik... ledare... bla... bla... forskning... "
så vitt jag vet är det bara jag av oss tre som forskat.
"... entreprenör, ledare och tekniknörd..."
men, det är ju jag!
"... Anna Pernestål!"
Där. Är. Jag. Som fått utmärkelsen Årets Teknikkvinna 2011!

Jag skriver mer i morgon. Nu är jag alltför trött och alltför omtumlad.

vi laddar

Nu laddar vi för årspremiär på multisportbanan. Vi värmer upp med en intensiv jobbvecka, utlandsbesök, kurs, presentation, inlämningsuppgift, och några lite för sena kvällar. Vi lagar cykeln (tack och lov hade jag ett extra växelöra liggandes i en burk hemma. Det har väl ni också?). Vi gör en packlista i huvudet och tänker att den lilla tillstymmelsen till halsont egentligen bara är trötthet.

Vi ser fram emot lördagens äventyr, inte utan tillförsikt. Vi noterar att det för tillfället bor fyra cyklar i lägenheten. Och vi minns det gamla djungel-ordspråket: bättre än MTB i hallen än ingen i skogen.

Nya sneakers till på onsdag

I förra veckan har det var lite uppståndelse. Inte för att jag lyckades simma 50 meter på 45,4 sekunder (efter att först ha simmat 23 st 50:or så fort jag kunde). Inte heller för att jag sprang ifrån Mats på fredagsintervallerna. Eller för att Patrik körde ifrån mig på lördagens Time Trial på cykel (fast han fuskade, och startade . Det har varit lite uppståndelse för att jag har blivit nominerad som en av tre finalister till utmärkelsen Årets Teknikkvinna.

Vid prisutdelningen på onsdag den 12:e oktober får vi veta vem som vinner, och förstås är jag väldigt glad och väldigt stolt att få vara där som en av tre. Ännu gladare för alla grattis och lyckönskningar. På onsdag ska jag njuta av att få ha kommit såhär långt.

Med anledning av nomineringen blev jag intervjuad. Vi pratar om hur det har blivit såhär, var teknikintresset har kommit ifrån, och hur det hänger ihop att både vara mycket engagerad i jobbet och samtidigt träna för långdistans-triathlon. För mig hänger det ihop! Träningen ger både avkoppling och omkoppling. När det är mycket på jobbet är träningen en ventil, när jag behöver ork ger träningen mig ork, när jag behöver lösa problem springer jag så långt att hjärnan börjar tänka av sig själv.

Det ska fotograferas, och jag ber om några minuter för att snygga till mig på toalettern. Har haft morgonklass i spinningsalen några timmar tidigare, och inte brytt mig om att få ordning på hår och sånt. Vi småpratar lite om det, om utseende och snygga kläder. Fotograferar. Journalisten tackar för intervjun. Och ser ner på mina fötter.
"Ja" säger han, "nu får du köpa ett par nya sneakers till på onsdag!"
Jag ser ner på mina fötter. Och minns plötsligt att jag sprang intervaller i det blöta terrängspåret med mina fina lila skor dagen innan. Hade ju glömt de andra löparskorna.
"Ja" säger jag, "nu får jag köpa nya sneakers". För högklackat är inte riktigt min grej.

Osorterat, blandat smågodis

Idag är mina tankar som en påse blandat smågodis. Jag får ingen ordning, kan inte sortera. Kommer inte vidare och kommer inte på något smart. Hör här.

På ICA kan man köpa näsor med självlysande snor.

Det är en av veckans höjdpunkter att simma med Human Ambition-gänget i Vårby Gård.

Det är inte så underligt att offentliga personer är så genomtänkta, de får ju hela tiden prata högt om hur de tänker och varför de har gjort olika val. Då blir man genomtänkt.

Det är fantastiskt att ha vänner som man först träffar kl sju en lördag morgon och simmar i nästan två timmar med. Och som man sedan åker till Ikea och äter frukost med. Och som man några timmar senare åker ut och cyklar tillsammans med. Och hela tiden ler de!

Utanför ICA står en stor affisch med texten "gröna vindruvor, 2 askar à 500 g för 40 kr". Inne på ICA kan man även köpa gröna vindruvor i lösvikt för 29:90 kilot (och de ser väldigt lika ut de i askarna). Nästan varje kund kommer ut ur ICA med två askar vindruvor.

Relationer! Hur ska jag någonsin kunna förstå det här med relationer och gruppdynamik? Går det att förstå?

Jag får se till att börja stretcha höftböjarna. De hindrar min simning. Coach Mike säger: minns hur det kändes när du var med i högvakten. Jag försöker minnas. Det går inget bra, eftersom jag inte varit med i högvakten. Men jag förstår poängen.

Och så fortsätter det...