För mer än tjugo år sedan hade posten en reklamkampanj med budskapet "Ett brev betyder så mycket". (Ja, det är en sång som Thore Skogman skrivit också, men den har jag ingen närmare relation med). Jag och en vän klistrade klistermärken med bilder av tjocka brevduvor och hjärtformade pennor lite var stans. Vet inte om det hela ledde till att det blev fler brev skickade. Men det peppade mig i alla fall i mina intensiva brevväxlingar. Särskilt en brevrelation minns jag. En vän, vi skrev långa, långa brev till varandra. Ofta med vändande post. Hon var kanske den som kände mig bäst, trots att vi bodde hundra mil från varandra.Förstås ebbade kontakten ut efter några år, men minnet är ändå starkt. Nu skriver vi mail och skapar elektroniska dokument, men jag kan ändå känna att det är något speciellt med anteckningar skrivna på papper och med en penna. Det är något särskilt med att det bara finns en kopia och man kan inte hur som helst skriva ut fler. Och tiden och tingen. Pappret med texten har verkligen befunnit sig på en plats vid en tid, för att senare, rent fysiskt, finnas på en annan plats vid en annan tid.
Det kom ett brev i min brevlåda häromdagen. Inte ett fönsterkuvert, utan ett vanligt, riktigt brev. Det var jag själv som skrivit det, till mig själv. Jag skrev det i samband med en kurs i somras, och det är mina reflektioner och en lista med saker jag tyckte att jag skulle ta tag i. Det är skönt att läsa det. Jag förundras över hur klok jag var. Jag minns mina tankar och inser att trots att det bara gått några månader så har saker i mig förändrats en smula.
Jag bestämmer mig för att skriva fler brev till mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar