Det gör ont och jag glömmer

Det gör ont i magen när jag springer. Det är inte håll, jag springer inte fort, det mildras när jag stannar, men det försvinner inte. När det är riktigt illa kan det göra mer eller mindre ont i magen hela dagen. Känns som om jag har ett stort sår i magen, ganska högt upp.

Joggade till mitt boxpass idag. Det gjorde jätte-ont i magen. Boxades, och joggade tillbaka. Nu gjorde det jätte-jätte-ont. Jag har ganska hög smärt-tröskel, men nu trodde jag att jag skulle dö. Var tvungen att stanna flera gånger på de kanske 4 kilometrarna. Jag fattar inte vad det kan bero på??? Det har börjat efter operationen, och vissa dagar märks det inte alls, andra (och ganska många är det rent vidrigt).

Efter boxpasset hade jag laddat upp på jobbet, käkat en banan, och just satt mig ner för att jobba ett kvällspass. Då ringer mobilen.
"Är du på väg, eller??" Tusan. Möte i bostadsrättsföreningens styrelse idag. Hade glömt helt och hållet. Kastade mig på cykeln och for iväg.

Det pinsamma är att det är fjärde (stora) saken jag glömmer bara den här veckan. Trots att jag har en kalender. De andra var
(1) Träffen med min barndomsvän F i måndags (attans vilken tur att mamma skickade ett mail som var ett svar på ett mail jag skrivit tidigare och berättat om våra planer.)
(2) PoU-samtalet med chefen... piiinsamt.
(3) Min vän J som hade sitt mitt-seminarium. Jag hade ju verkligen planerat att gå på det, men mindes det för sent... som tur var kom jag i alla fall ihåg hennes födelsedag.

Ibland undrar jag om det kan finnas ett samband mellan all denna glömska och det onda i magen... jag vet inte.

Dagens -
mina vintertights är helt utslitna. Det är kallt om rumpan.

Dagens +
jag får skaffa ett par nya vintertights som inte korvar sig och åker ner.

"Inspirationspass"

Igår körde jag och Malin ett "inspirationspass" på Gröndal. Inspirerade av multisport och triatlon blev det 45 min spinning, 20 min mag- och rygg-styrka och sedan 30 min spinning igen. Urkul!! Jag har nog aldrig varit så trött.

Vi delade gruppen i två klungor och körde lite tävling mellan grupperna. Det blev verkligen full fart!

Det enda som var lite trist var att det bara var halvfullt. Dålig reklam eller hade vi skrämt bort deltagarna? Det var synd, eftersom de flesta som var där verkade mycket nöjda (även om många pustade och stönade ganska högljutt under styrke-delen).

Hur som helst. Risken finns att det blir fler gånger :D

Rimforsa

I helgen har det varit träningshelg i Rimforsa. Cykling, paddling, och orientering tillsammans med "Naturguiden" och "Åhmans Måleri".

Lördag morgon började med cykling från Linköping till Rimforsa för min del. När jag gav mig av, svinkallt och med mössan ner över ögonen kl 7:30 på lördagmorgonen frågade jag mig själv vad jag pysslade med. När jag tjugo minuter senare var nära att göra en praktvurpa på den ishala vägen frågade jag mig samma sak en gång till. Och när jag kom ut på 34:an, och blev omkörd av en lastbil tätt intill så saltet stänkte över mig undrade jag om jag verkligen var klok. Klockan 9:01 vurpar jag så att det sjunger om det precis utanför Ica (som öppnar 9) i Rimforsa. Bromsen fastnar och cykeln rullar inte.
"Åh, vilken strålande idé det här var, Anna" tänker jag argt. "Att du aldrig kan vara måttlig"

Kall och med ont i höften cyklar jag de sista hundra meterna uppför backen till Ika och Peter. Vi ger oss av ut på dagens orienteringspass. Jag springer med Ika i hopp om att lära mig hur en orienterare tänker.

Medan Ika galloperar fram och tillbaka på känsla genom skogen och plötsligt glatt ropar "här är kontrollen" så inser jag att jag har ett något mer "akademiskt" förhållningssätt till orientering. Jag vill veta exakt var jag är, och hur jag ska ta mig till nästa kontroll. Vill känna igen varje sten och höjdkurva på kartan och ger mig inte förrän jag har "bevisat" för mig själv vart jag är. Och då har redan Ika hunnit gallopera till nästa kontroll.

Men hur som helst. Det var sagolikt vackert i skogen. Nysnö, gnistrande solsken. Underbart!! Nu förstår jag varför jag gör det här!! Eller som när vi satt och åt lunch tillsammans efteråt. Det smakar så gott! Det är underbar att vara lite trött och frusen och röd om kinderna och snacka med andra likasinnade.

När de andra drar ut på paddling ger jag mig av hemåt på cykeln (bjuden på middag på kvällen så det var bäst att skynda hem). Mer om äventyren kommer!

punkteringsdjävulen strikes back

Det började förra tisdagen med en oskyldig punktering på framhjulet på min "A-till-B-cykel" i Södertälje. Lite irriterande, men sådant som händer.

Förra onsdagen köpte jag nya vinterdäck till HUF:en, monterade och körde ner till Linköping. Fredag morgon när jag kommer ut till bilen ser jag på långt håll att den ser sned ut.
"Den står i en backe. Den måste stå i en backe. Eller en grop i allafall" tänker jag. Men VET ju innerst inne att parkeringen är plan. Mycket riktigt. Fredagsmorgonen börjar med punktering på två (2) av de nya hjulen. En förmiddags pyssel senare är hjulen i alla fall lagade*.

Så, i morse, sådär vid halv-sex-tiden. Ska hoppa upp på cykeln för att (lite lagom stressad) cykla ner till stationen och ta tåget till söderälje. Bakdäcket på "A-till-B-cykeln" i Linköping är HELT platt.

Jag undrar vad jag har gjort för fel! Fyra punkteringar på tre olika fordon på mindre än en vecka.

:(

* två kuriosa:
1) när jag ringer till Saab i Södertälje föreslår han att jag ska åka med bilen till Saab i Linköking. Yeah right! Jag har ett (1) reservhjul. Men man kan ju använda pumpen till luftmadrassen kanske...
2) det var ventilstiften som var trasiga. Tog mecken på däckservice ca 7.5 minuter att lokalisera felet och byta alla fyra.

Vilodag?

Idag är det vilodag. Och HUF:en har fått på sig vinter-tofflorna.

Jag tog lunchen till att åka och hämta de nya däcken, och montera. Själva hämtandet gick bra, men monteringen var en brottningsmatch. Bultarna satt så hårt fast. Jag stod och slet i fälg-korset, hoppade på det, började nästan gråta.

En granne (som för övrigt i sin ungdom var fotomodell för Björn Borg och tillhörde Sveriges simmar-elit) gick förbi, pratandes i telefon. Han log.
"Morr" tänkte jag "Varför kan du inte hjälpa en kvinna i nöd??"

En annan man som var ute på promenad med systemkassen i högsta hugg stannade. Han log. Och berättade ingående om en verkstad där de gjorde jobbet för "200 pix".
"Jaha" tänkte jag "Ingen ordning på karlarna längre. Måste lämna bort däcksbytet"

Till slut, med svetten rinnande i pannan och med värk i rygg och armar, var uppdraget slutfört. Skönt att det dröjer ett halvår till nästa gång!

Helt schlut

Dimper ner i soffan efter att ha kört två spinningpass på rad som instruktör. Helt schlut (när jag är helt slut ser jag löpar-Rune Larsson sätt att säga det: "Helt Schlut"). Det var nog två av de tuffaste pass jag kört. Mitt i det andra tappar jag fokus och glömmer bort vad jag har sagt och vad jag tänkte säga.

Men såhär i efterhand så var det väldigt skönt! Gillar den härliga blandningen av folk, de två männen som var på spinning för första gången. Tjejerna som ler och tar i. Supervana cyklisterna som sitter längst fram i uppknäppt cykeltröja (konstigt det här. en gång i tiden tyckte jag att det inte var så tjusigt: uppknäppt cykeltröja, pulsband runt bröstet och lite hår som sticker fram... men man vänjer sig. och nu är det snarare ett tecken på att det är seriöst tränande person = en sympatisk person :)

Orkar knappt ta mig ut i bilen efter passet (för en gångs skull åkte jag bilen...cykeln har punka), och ännu jobbigare är det att ta sig upp för de två trapporna till lägenheten. Både jag och min kropp ser fram emot vilodag i morgon.

Medan jag steker ägg till kvällsmat funderar jag över andra konstiga saker:
- varför är det alltid slut peppar i pepparkvarnen? Jag tycker inte att jag gör annat än fyller på och fyller på.
- varför är det så svårt att minnas att ta hem de tomma matlådorna från jobbet. Istället samlas de i en stor hög på skrivbordet.
- varför är det så gott med ostkaka?
- går bilen igenom besiktningen trots att ABS-lampan lyser?

långpass

Igår på förmiddagen tränade jag med Malin och "triatleterna". Malin och jag joggade en dryg halvtimme, och gav oss sedan in i spinningsalen (ja visst. trist att cykla inne, men jag har ett par cykelskor i uppsala och ett par i linköping och 0 par här i södertälje, och det ÄR inte så skoj att köra landsväg med spd-pedaler och gympadojjor...). Väl i cykelsalen dök resten av gänget upp. Pass en timme, och sedan satt vi kvar och testade musik inför vårt kommande "komibpass".

Hem, äta lunch, och så kom min vän J. Vi har en tradition: att byta däck på min bil, en mycket bra tradition :) Men den här gången stod vi länge och tittade på vinterdäcken i förrådet. Dubbarna var helt nedslitna, och mönstret på upphällningen. Får bli nya däck.

Istället: sätta på sig pannlampan och ge sig ut och springa i Tveta. Det var helt fantastiskt! Snö på träden, mörkt runt omkring. Lagom kallt. Åh, vad barnsligt lycklig jag kände mig.

Nu sitter jag och kurar i soffan efter helgens långpass löpning. Strax under två timmar, i ett vintervackert Södermanland. Vad tänker man på när man springer? Idag var det inte många tankar. Kanske en: sommar, sol, stockholm stadion 42000 m sprungna, bara upploppet kvar. Ja, jag längtar :)

Sista natten med gänget

Idag vajjar flaggorna i Finland på halv stång. Alla. Varenda en. Det var en fruktansvärd dag i Finland igår. Och idag. Åtta personer skjöts ihjäl i en skola strax utanför Helsingfors, och senare dog även gärningsmannen. Det är helt sjukt. I det här sammanhanget passar faktiskt "helt sjukt".

Det är en sorgsen stämning i Helsingfors idag. Fruktansvärt. Inte så mycket annat att säga.

Ikväll är min sista kväll i Helsingfors för den här gången. Sista natten med gänget. Eller, med gänget vet jag inte. Men sista natten. Efter en intensiv dag (morgonjogg längs havet, massor diskussioner på jobbet, simning på lunchen (för första gången crawlade jag 1000 m i sträck :), mer diskussioner) så går jag en runda nere i centrum. Spankulerar runt och funderar. På de tjocka tanterna i simhallen (de var verkligen tjocka), på Finland.

Glider in på Café Engel. En kille med mössan långt neddragen i pannan kommer fram till mig:
"Are you Anna?"
"...Yes?..."
"I'm Tomi."
"....???"
"oh, you are not here to meet me? What a conicidence!"
"yeah. really! Säger jag och känner mig mycket förvirrad.
Hans Anna kommer senare. Jag sätter mig vid ett bord, beställer in en kaffe, och lutar mig tillbaka med min skrivbok och min penna.

I morgon bär det av tillbaka till Sverige igen. Rätt så skönt trots allt.

Det blåser kallt

I går kväll, promenerade från Kampula Campus till rummet jag bor i på Vironkatu. Hela tiden ringde den gamla barnvisan "Det blåser kallt, kallt väder ifrån sjön" i huvudet (tyvärr kunde jag inte komma på mer än den raden, så det blev lite enahanda efter ett tag...)

Händerna frös, ryggsäcken var tung, havet mörkt och ganska många "A-lagare" (eller "professionals" som Petri kallar dem) hade letat sig ut. Men trots det, nöjd i själen och glad i hjärtat :)

Det var innebandy med grabbarna från Computer Science igår. Här spelar man innebandy på finska: en gemytlig stämning, men i det närmaste helt tyst på planen. Finsk tysthet. När jag i slutet av matchen inte kunde hålla mig utan spontant hojtade till i entusiasm när bollen nästan gick i mål log alla. Jodå, ingen verkade ha något emot att blanda in lite "svensk innebandy" heller :)

ett kärt återseende

Moi!
Nu sitter jag här med mina surskorpor och min viili igen. Under en filt på rummet på Helsingfors universitets Guest Hous på Vironkatu 1. Efter en löptur runt Töölölahti (en liten sjö i stan, joggarnas mecka i Hlesingfors. Sprang fartlek idag. Varvet tog strax under tio minuter, gissar att det är dryga 2 km).

Det är ett kärt återseende. Jag gillar Helsingfors, jag gillar alla joggare, den fuktiga och bistra luften. Det stillsamt moderna. Människorna. Marimekko och R-kioski.

I morgon börjar jobbet tillsammans med Petri, Timo, Teemu och de andra igen. Lite pirrigt, men samtidigt väldigt roligt.

Moi, moi.

Mera morfar

Igår var jag och hjälpte morfar att byta däck på bilen. Det är en liten ritual två gånger om året. Vi går tillsammans ner i källaren. Startar tidtagningen. Rullar ut däcken. Byter småpratandes, mmorfar ser till att grejjerna finns framme, och att den lilla lappen men vilket hjul som ska sitta var kommer på rätt plats. Jag kravlar på knä på garaggolvet och tänker
"tusan, att det kan vara såhär trevligt att byta däck"
När alla däck är på eller instuvade i förrådet igen stoppas tidtagningen. Som vanligt rekord!

Sedan tar vi hissen upp till mormor, som säger
"oj, är ni redan klara. jag har ju inte hunnit slå på kaffet än!"

Igår, medan vi avnjöt kaffe och hembakade gifflar reste sig morfar och hämtade ett gamalt maskinskrivet brev. Daterat Linköping 1944, en inbjudan till Bona-kursen. Ett träningsläger för "morgondagens stjärnor" pingsthelgen för mer än 60 år sedan. Man skulle åka tåg, och eftersom stationen låg 7 km från kursgården skulle man ta med cykeln. Dessutom fanns en kort utrustningslista, som bland annat innehöll:
"1 ransoneringskort resturang
1/2 hg socker
8 matskedar kaffe om kaffe önskas
ev. tävlingsdräkt
psalmbok"
För kontakt med deltagarna under helgen hänvisades till postadress eller telefonnummer "Motala 87".
Dessutom skulle det vara tävling. Morfar hade sprungit 1500 m.
"Gick det bra, då?" frågade jag.
"Nja, sissådär. Runt 4.20."