Kalkstensslitna fingrar och trasig klätterskor

Jag kan knappt minnas när den här dagen startade. Men jag tror att det var runt halv fem i morse. Hasta upp, på med kläder, iväg till flygplatsen. Flyga från Linköping via Amsterdam för att fem timmar senare landa i Barcelona. Hämta väskan. Kliva ut genom tullen. Nu stiger spänningen. Jag ska möta Pär (utomjordiska Barcelona). Och vi ska ut och klättra.

Tidigare har jag bara sett Pär på bild. Men det är inte svårt att känna igen honom, huvudet länge och många nyanser blondare än de andra som står och väntar vid flygplatsen. In i bilen och iväg till klippan. Eller. Klippa och klippa... Det är bergsformationer av någon slags konglomerat (enligt Wikipedia är faktiskt Konglomerat en bergart) av hårt packad sand som det sitter större bitar av olika andra bergarter i. Hela paketet är dragerat med kalksten, som börjar 5-6 meter upp. På en del ställen har inovativa klättrare skruvat fast plastgrepp på det tråkiga (ur klättersynpuknkt) konglomeratet för att man ska kunna ta sig upp till de fina kalkstensklipporna

Planen var från början att klättra en långtur på Mont Serat, men den outhärdliga värmen har fått oss att ändra oss. Sportklättring på nordsidan av ett närliggande berg istället.

Det börjar strålande, Pär leder upp den lättaste leden på klippan, en 6a som börjar medöverhäng och sedan bjuder på lite spricka, sva och balansig klättring i pockets på kalkstenet. Det ser enkelt ut. Jag blir kaxig. Och kastar mig glatt upp för att leda när det är min tur.

Glömmer bort att graden är lika med mitt personbästa. Glömmer bort att jag inte klättrat på kalkstensklippor tidigare och inte har någon aning om vad som väntar mig. Glömmer bort min tidiga morgon och min flygplanströtta kropp. Men det går förvånansvärt bra. Får vila en gång för att leta efter steg att sätta fötterna på. För en som är van vid slät granitvägg är det nästan omöjligt att urskilja stegen i den porösa kalkstenen. Det här är störthäftigt.

Vi roar oss med fler leder, med (för min del) bitiga överhäng. Och jag njuter storartat! Vi ger upp när armarna är trötta och det åskar och regnar ihärdigt. Upptäcker att mina klätterskor har slitits ut på vänstra tån. När vi går från klippan mot bilen tornar Mont Serat upp sig mot himmlen som en mörk silhuett. Ja. Berget ropar på mig: Kom och ta mig! Jag lovar: Jag kommer!

manlig cyklist?

Varning!
Enligt nya rön kan, hos cyklister som cyklar mer än 30 mil i veckan, spermierna bli så dåliga att de nästan blir infertila. Det rapporterar DN idag. 30 mil. Det är en Vätternrunda i veckan. Faktiskt inte så mycket om man tycker om att cykla.

Faktum är att jag har länge misstänkt att cykling inte är helt hälsosamt. Särskilt inte för herrar. Och särskilt inte efter att en herre jag känner blev bortdomnad i mittenpartiet efter Vätternrundan. I flera månader.

Det är väl också så att alla aktiviteter inte är hälsosamma om man gör dem för mycket. Inte löpning (belastningsskador), simning (kloret), alpinskidökning (förfrysning, överbelastning) eller klättring (fingrarna ligger risigt till...). Eller något annat heller.

Jag tror att det är bättre för kroppen att göra "lite av varje". Det är tur att det finns så många roliga saker att göra!

Budord 7

Smärta är svaghet som lämnar din kropp.

Kommentar: Precis så. Det är så enkelt. Man springer. Det gör ont. Och man fortsätter.

Om internet och berg.

Jag ska åka till Barcelona nästa vecka. Konferens. Föredrag. Seminarier. Någon dag och några kvällar fria. Satt och surfade och letade efter saker att göra i Barcelona. Ramlade in på bloggen "Utomjordiska Barcelona". Pär som skriver om annorlunda saker man kan göra i Barcelona. Jag blev nyfiken, och frågade om tips för en löpare/cyklist/klättrare. Och vips är det bestämt: jag och Pär ska ses en eftermiddag nere i Barcelona. Åka och klättra!

Via internet.Klättring. I Spanien. DET är najs.

Jag säger bara en sak: Internet. Kontakter. Människor. Äventyr. Möjligheter.

Klättrar vidare.

En stor dag igår. Jag har gjort min första led av grad 6a. Flash (dvs att jag sett en annan person klättra den, men att jag klarade den på första försöket). Det är klar att det känns stort. Men större för mig är det ändå med två andra leder:

Schäringleden (grad 5b, mao lättare än 6a enligt föraren... vem som nu bestämt graden...) som jag fick kämpa med tre gånger innan den satt. Lite kruxigt på slutet. Våga sätta upp fötterna högt och lite på styrkan i armarna. Och, framför allt Mr Big (6a+). Härligt överhängande i början, sedan fantastisk fin, pumpande klättring i 18 underbara meter. Den fick två topprepsförsök och ett led-försök. Så nära att klara den, det var bara sista, tuffa partiet kvar. Två fotflyttningar och så upp med händerna. Nästa gång så!

Jag vet att de grader jag skriver om är "ingenting märkvärdigt". Det är låga grader, det är lätta leder. Men jag är nybörjare, och för mig är de en utmaning. Naturen som lockar och utmanar. Och jag misstänker att den process som pågår i mitt huvud när jag kämpar med dessa lätta leder kommer att fortsätta att pågå när jag lärt mig mera och möter nya utmaningar.

Klätterkväll och klättermorgon.

Det finns ingen hejd på det just nu - klättrandet.

Sitter på tåget ner från Södertälje igår. Får ett sms: "vill du följa med ut och klättra ikväll?" Givet! Landar på Linköpings station 17:57.

När vi skulle kliva av står en tjej bredvid mig på tåget och tittar fundersamt på sin biljett. Hon tittar på mig och frågar
"Står det att vi ska vara framme 18:14 på din biljett också?". Nä, svarar jag.
"Men ojdå, jag skulle visst till Mjölby!" Det går ett tag, och jag säger försiktigt att det kanske är bäst att kolla med konduktören att X2000 verkligen stannar i metropolen Mjölby.
"Äsch" säger hon "jag går av här."

Men, tillbaka till handlingen. På tjugo minuter är jag hemma och har slitit av mig arbetskläderna. Tre minuter senare står jag packad och klar vid bilen, och vi rullar iväg mot Käringberget i Grebo, Spanjoren och jag.

Det blir en tuff kväll. Spanjoren leder lekande lätt upp för de svåraste lederna på berget. Jag frustar, stånkar, stönar, svettas, pumpas i topprep efter. Och jag toknjuter! När vi packar in os i bilen vid elva-tiden är mina armar så trötta att jag inte ens kan skala en banan. Vilken fantastisk kväll!
Och en lika fantastisk morgon! Hämtar upp Malin i gryningstimmarna (eller ja, hon försov sig, men tjugo över sju rullade vi i alla fall iväg mot Slattefors). En kopp kaffe på klippans topp, och så en förmiddags topprepsnötande igen.
Ett mycket bra sätt att börja dagen. Och nu när fingrarna blöder så laddar jag inför en joggingrunda i skogen i eftermiddag.

Min älskade Tvetamil

Igår kväll. Varmt, soligt, kanske en liten lätt vind. Perfekt temperatur för korta tights och linne. Jag kan inte hålla mig. Springer.

Springer från lägenheten i Södertälje till Tveta. Benen är tunga av styrketräningen i början, men efter några km släpper det. Springer Tvetamilen. Min favoritmil. Backig, bred stig. Omäxlande omgivninngar och härlig terräng. När jag passerar 5km-skylten känns benen lätta, lätta.

Den sista milen av passet är lekande lätt. Springer som i koma. Efter två mil och ungeför 100 minuter står jag lycklig utanför lägenhenet igen. Mår som en prinsessa. Och längtar efter nästa pass.

Budord 6

Är man bara seg kan man inte bli övertränad.

Kommentar: seg som en råtta, seg som stjälken på en rölleka (ni vet, de där vita blommorna som inte går att plocka utan att få med hela roten upp), seg som en bit parmaskinka....

Bergsbilder från midsommar

Finns på den här länken.

Om att bestiga små berg

Bergen jag bestiger är inte så höga. I synnerhet inte de jag bestiger här i Östergötland. Men de är ändå stora för mig. Varje gång jag bestiger ett berg lär jag mig något nytt om mig själv. En hård skola. Men utvecklande.

Lärdomar från tidigare berg.
1) Vårdberget i Stockholm. Jag ska klättra en led. Och kan helt enkelt inte ta mig förbi kruxet. Det bara går inte. Kroppen känns värdelös. Hela jag känner mig värdelös. Fingrarna värker och blod rinner från fingertopparna. De har klättrat många dagar i rad. För många dagar i rad. Tårarna sprutar där jag hänger i selen. Och jag blir ännu mer ledsen av att jag är ledsen. För hur kul klätterkompis är man om man bara hänger i selen och gråter? Jag lär mig att jag kan inte kunna allt från början. Och att kroppen ibland behöver få läka.

2) Galgeberget i Bohuslän. Jag är precis på utsteget på en led jag lett. På egna säkringar, placerat egna kilar. Och så börjar det ösregna. Det är långt ner till senaste säkringen. Jag bedömde klättringen på slutet som lätt, även om jag inte stod på något bra sätt för att lägga säkringar. Trycker in den sista kilen och häver mig upp över kanten. I regnet. Det gick bra. Och inget farligt hade kunnat hända, förutom att det skulle ha blivit ett onödigt långt fall om jag hade ramlat. Men det var hemskt klantigt av mig att låta regnet påverka mig så att jag tappade koncentrationen på det jag höll på med - att klättra - så att jag började fatta beslut som jag inte borde ha fattat. Jag lär mig att vara fokuserad. Och att hålla huvudet kallt.

Senaste berget.
Igår kväll åkte vi till Korpberget i Rimforsa, min replagskamrat Malin och jag. Här skulle bestigast berg! Jag var nervös. Förstås. Inställd på en tuff match. På att testa mina gränser. Hade sett ut två bra leder att prova psyke och fysik på (kanske inte helt optimalt att köra ett extra hårt styrkepass på lunchen innan. Men någon har ju sagt att det är bra att klättra när man är trött för då tvingas man att fokusera på teknik).

Vi värmer upp. Leden heter "Helens tutte" och är lätt. 4+. Inga problem, förutom att jag får lära mig vad begreppet "repdrag" innebär. (Repdrag är när repet dras i zick-zack mellan karbinerna i säkringar. Det blir väldigt tungt, och bör avhjälpas genom att man förlänger delen mellan karbinen man fäster repet i och själva säkringen).

Nästa led heter "Rockande Länken". Den är svårare. 5. Tangerat personligt rekord. Det går verkligen lätt. Ok, det tar ibland tid att hitta rätt kil som passar i klippan. Men det är inte ens spännande. Jag litar på mina säkringar och på mina fötter och händer. Lärdomen blir att jag nog trots allt har lärt mig något. Den euforiska känslan som jag brukar känna när jag kommer upp på toppen finns inte där.

Malin har bara kruxet kvar på Jamma Mia

Till sist. "Jamma Mia". Också grad 5. Inte så svår, men en bit längre. 25 meter. Sned spricka. Lay-backar och jammar mig uppför. Utan problem. Men, åter igen: förbannat repdrag. Fast nu på ett annat sätt.

Lycklig på toppen

För mig är klättringen en känslomässig berg-och-dalbana. Jag arbetar med mig själv. Och nu är jag redo för nya utmaningar!

på väg mot nya utmaningar!

Budord 5

Träning är ett tillfälle att tävla.

Kommentar: Här skulle det kunna komma långa kommentarer om "långsamma, långa" pass. Om att träning är träning och tävling är tävling. Om mest effektiva träningen. Och mera sådant. Men jag ser det mest av allt som att varje träningspass är ett tillfälle att tävla mot sig själv.

Jag simmar en bassänglängd till. När jag lassat upp vikterna jag brukar ha på stången vid styrketräningen smyger jag på de små, tunna röda viktskivorna också. Jag ger mig tusan på att klara klätterleden utan att falla. Jag ökar tempot i löpspåret, och håller det höga tempot bara en lyktstolpe till.

Budord 4

När du vilar tränar dina konkurrenter.

Kommentar: överflödiga...

Jungfrutur

Välseröd i Bohuslän. En mäktig klippa. Står vid klippväggen och ser Johan knata iväg på första replängden på leden Jungrun. Det börjar enkelt, en luftig promenad snett uppåt längs en ramp. Det har precis regnat och det luftar blöt jord och frisk skog. Men nu är himlen klarblå.
Johan är framme på den lilla klipphylla där det är dags att bygga stand och vänta på mig. Jag kliver efter. Det går bra, lite luftigt, men det känns bra. Mitt självförtroende växer. Framme vi Johan utan problem. Lugn. Glad. Förväntansfull.

Vi byter grejjer, så att alla säkringar och kilar hamnar på min sele. Jag spanar uppåt. Dags att ge sig av. Upp på ett litet steg. Trixa med en kil som inte villhamna rätt. Pilla. Pyssla. Darra lite under fötterna. Lite svettigt på händerna. Och så har jag till slut en riktigt bra säkrings om sitter där den ska.

Klättrar vidare. Lita på fötterna! Nej, skorna glider. Var är greppen? Ah! äntligen upp där sprickan börjar. In med fingrarna. In med fler säkringar. Det är härligt luftigt. Aldrig rädd för höjden. Men jag vill så gärna klara det. Säkringarna passar inte, sprickan blir allt större. Känns som att fötterna blider. Uppe på en platå. Kliver vidare. Sista biten upp nu. Lite trixigare avslut. Aldrig svårt, men det ser lite brant ut vid avslutet. Häver mig upp. Pustar ut på toppen.

Det är en lätt led jag har klättrat. Jag har lett leder som har varit svårare tidigare. Men det är min första "Riktiga Bohusspricka". Endorfinerna rusar runt i kroppen som en belöning. Och jag vill ha mer!
Här ovanför syns leden Jungfrun. Andra replängden går upp längs sprickan i vänsterkanten. Ett inspirerande och imponerande berg.

Om att ha mål.

Jag drivs av mål. Målmedveten. Måldriven. Jag har märkt att när jag kämpar mig fram och tillbaka i bassängen vill jag gärna tänka på triathlon-loppet som hägrar. Långt i framtiden. Kanske blir det aldrig av. Det finns så många saker som kan komma emellan. Skador. Resor. Jobb. Andra mål. Det är inte fel att målväxla. Det är härligt att nå målen, men det är inte fel att då man känner att målet var fel, byta och foklusera på någonting annat istället.

För för mig är målet till stor del en drivkraft. Mer än något som jag vill bocka av, eller få ett diplom för. Målet ska hjälpa mig att ta mig vidare. Utmana mig och få mig att testa nya saker.

Idag har jag anmält mig och Ia till Omberg Multisport i juli. Ett mål förstås. Vi ska vara starka och snabba!

Ett annat mål under sommaren är Icebug 24. Det är 24 timmar rogain (kontroll-samling) på fjället. utgångspunkt Hemavan.

Mitt tredje mål under sommaren är Nordnorsk klätterskola på Lofoten. En kurs i att klättra långa turer. Kanske underligt att en kurs kan vara ett mål. Och ok. Vi kanske ska kalla kursen för ett delmål. På vägen mot högre och brantare berg.

Men nu tar jag och packar min klätterväska för en helg på Bohusläns granitklippor. Ett steg på vägen mot bergen i Norge som väntar mig senare i sommar.

Budord 3.

Budord 3.

Det som inte dödar härdar.

Kommentar: Detta budord skulle, rent teoretiskt, kunna hänga ihop med stressfrakturer, hälsporrar, löparknän, ... Men det är inget man ska ta för givet.

Budord 2

Budord 2.

En dag utan träning är en dag utan mening.

Kommentar: Ja... det ligger det kanske något i...

Budord 1

Om inte en stenplatta, så har jag i alla fall fått en lista med "träningens tio budord" från en kollega. Jag behövde inte hämta listan i på ett berg, men åtminstone i fikarummet. Jag misstänker att när listan sattes upp garvades det en hel del i gruppens fikarum. Hur dum får man vara egentligen? Nu kommer de här på Rosa Kanoten, ett i taget.

Budord 1.
Du ska inga andra intressen hava jämte träning.

Kommentar: Vaddå andra intressen? Vad är det?

två bilar i leran och två ledda leder

Det spöregnar när jag vaknar. Och jag och Malin som bestämt klättring... Deppar lite. Dricker kaffe. Spanar in vädret på yr.no och inser att det ska spricka upp vid 14-tiden. Vi senarelägger vår klättring, jag far ner till badet och gör några längder. Och så är klockan äntligen kvart i två. Plötsligt spricker molntäcket upp! Solen letar sig fram. yr.no kan man lita på!

Vi far till "hemmaklippan" Käringberget i Grebo. In på den lilla traktorvägen för att parkera. Bilen halkar från sida till sida. Visst tusan. Man skulle inte köra in på vägen när det regnar... Efter ett lerbad och mycket knuffande kommer vi loss och kan parkera på vägen lite längre bort. Just som vi ska gå ner till klippan ser vi en liten gul polo som för precis samma manöver som vi: in på lervägen, halka, halka, halka. Och så sitta fast. Knuffandet börjar igen.
En stund senare står vi i alla fall vid klippan. Jag och M, och två replag till. Jag börjar med att leda mina två första sportklättringsleder, Bladas och Bobby Peru. Det känns nervöst och jag spänner mig onödigt mycket. Men det går bra, särskilt förbi kruxet på Bobby Peru (vilket krux, förresten?).

Resten av eftermiddagen vigs åt topprepsnötande på olika leder i registret 5c+ till 6b+. Eftersom vi är flera replag blir det effektiva byten mellan topprep och relativt många höjdmeter per timme. Ruggigt kul, och när vi traskar tillbaka till bilen efter kvällens klättring är mina tankar redan på nästa klättertillfälle.

Om att vara på resa

c(skrivet i luften mellan Rom och Amsterdam den 13:e juni. Publicerat idag eftersom mitt dåliga batteri i datorn gjorde att jag fick skriva för hand i min lilla bruna bok).
Min käraste vän, ska vi bestiga berg tillsammans? Har precis flugit över alperna. Snö. berg. Mt Blanc. 3-sekundersbyn. Genevesjön. Allt var där nere och väntar på oss! En lång stund kunde jag inte annt än titta ut. Längta. Drömma. Känslorna blir så starka när jag är på resa. Allt biter sig fast i kroppen och i själen. Minnena, dofterna, smakerna. Längtan blir stark. Längtan bort och hem på samma gång. Passionerad. På samma sätt som nuet, närvaron, tar längtan ett krafttag om mina sinnen.

Det är därför jag blundar och doftar när jag kliver av ett flygplanet eller kommer ut från flygplatsen. Dofterna! Asfalt, Damm, Värme, Växterna. Havet. Bergen. Det är därför jag blundar när jag tar första tuggan av maten. Smaken blir stark och behöver upplevas.
Om jag blundar nu ser jag fortfarande torsdagens bankett framför mig. Klipporna, de vita husen. Mina sex bordsgrannar. Kicki från Göteborg med sin gravida mage, Martin som odlar chili på sin balkong i Göteborg, Francesco som jobbar med tåg i Neapel, den snälla rumänen med uppknäppt skjorta och galen blick, Mehdi som är Tunisiern som bor i Frankrike, och Olivier som är fransmannen med Italienskt påbrå. Vi har precis fått in förrätten. Lila blommor. Fantastisk gravad lax. Jag blundar och smakar. Smaken är himmelsk. Francesco mitt emot ler och skakar på huvudet. Han har nog aldrig sett någon som måste blunda när den äter. Precis som det kylda, vita vinet som får glasen att imma. Sju forskare som har hamnat på samma plats vid samma tid. Vi möts, delar ohämmat tankar, känslor, upplevelser, upptäckter. Vi äter Tiramisu. Och jag som inte tycker om Tiramisu. Men just den här är himelsk (bara jag får skrapa bort chokladpulvert på toppen). Och så skiljs vi åt. Kanske ses vi igen någon annan stans i världen, någon annan tid. För det är så det är med vännerna som är forskare.

Resor griper tag i mig. Länderna fångar mig. Samtidigt som jag längtar hem så fastnar jag så starkt i landet jag varit i. Är i. Fastnar i dofterna, smakerna. Drömmarna. Möjligheterna. Fastnar i morgonjoggen. I smaken av kaffe. I mina ständiga försöka att tolka och förstå skyltar och texter. Och gissa var männoskorna jag möter är på väg. Hur de bor. Om de älskar någon. Vad de äter till frukost. Om de springer? svettas? Vad drömmer de om? Om de drömmer? Eller ha alla dessa människor, så som det ser ut i mina ögon, och till skillnad från mig, kommit till ro?

Matminnen

Idag var det så dags att åka hem från Bari. En morgonjogg som slutade med katastrof. Dagens ranson var en timmes löpning mellan 6 och 7. När jag sprungit i 45 minuter hade jag så ont i magen att jag inte kunde andas. Fortsatte 5 minuter till, men då började det svartna för ögonen. Gårdagens matintag var kanske inte det bätsa. Och det var riktigt varmt redan på morgonen. Gick den sista biten tillbaka till hotellet. Dusch och frukost.

Och vilken frukost...

När jag packat min väska kände jag mig färdig med Bari, hade gått gatorna upp och ner så många vändor att jag till slut lärt mig hitta rakaste vägen till snabbköpet och brödbutiken. Deppig efter morognens misslyckande bad mannen i hotellreception beställa en taxi till flygplatsen. När han fick veta att det var tre timmar till mitt plan skulle gå tittade han på mig och sa "Jag beställer en taxi tidigast om en timme". Jaha. Överallt i världen finns vänliga själar som vill ta hand om mig. Så jag lämnade in min väska i bagagerummet och gick en runda. Det var en ruggig tur. För rundan avslutades med den största och godaste glassen på hela resan! Dessutom visade sig Baris flygplats kvala in högt upp på topplistan över tråkiga flygplatser. Så nu när jag sitter hemma vid mitt skrivbord igen så sånder jag en tanke av tacksamhet på mannen i receptionen på Hotel Moderno i Bari.

Bilder från Bari

Vyer från morgonjoggen i Bari.

Bari

Bari är varmt. Det är espresso. Glass. Morgonjogg längs stranden och kvällsträning på hotellrummet. Det är avsaknad av berg och mjuka löpstigar. Det är bilar, asfalt, betong, palmer, strand.

Springer morgonjogg. Ser fiskarna som skyfflar bäckfiskar mellan vattenhinkar. Ser nunnan på parkbänken, som håller i sitt kors och som har dragit upp klänningen över knäna. Klockan är sju. På morgonen. Det är sol och 25 grader varmt. Hon tittar ut över havet. Kyrkklockorna ringar och löparna jag möter gör korstecknet.

Värmen gör kroppen tung. Jag gillar resandet. Gillar dofterna och bilderna. Människorna och det annorlunda. Den här resan bjuder även på en intressant konferens med spännande diskussioner. Men jag önskar att jag vore bara en liten smula lättare i kroppen.

En resa som en multisporttävling.

(skrivet 9:e juni. publicerat 11 juni. eftersom det inte är det enklaste att hitta internet i Italien...)

Överlever jag det här överlever jag allt. Så tänker jag när jag sneglar på klockan på väggen. Visarna sniglar sig fram. Jag firar min födelsedag med att via tre flygningar ta mig till Bari i södra Italien. Tio timmars resa. Tre flygningar.

Sitter jag på en flygplats i Italien med Mozart i hörlurarna och önskar att jag vore någon annanstans. Jag önskar att luften gick att andas och inte var full av parfym. Jag önskar att jag hade ett glas vatten och att huvudvärken försvann. Jag önskar mig ett berg att klättra på. Klippan under fingrarna. Solen i ansiktet. Doften av skog som sätter sig i tröjan.

Försöker ställa om tankarna till Italien. Espresso förstås. Glass. Landsvägscykling. Prada, Armani, Gucci inser jag när jag vandrar runt i flygplatsens butiker. Pasta! Soltorkade tomater och lufttorkad skinka. Stora smycken. Höga klackar. Ferrari. Fotboll.

Dolomiterna. Nä, det var visst norra Italien. Typiskt. Inte ett berg i närheten i södra Italien. För varmt för att springa? Ingen simbassäng?

Resan har fem sträckor:
Flygning 1 (Linköping-Amsterdam). Ägnar flygningen åt att hitta på ett hotellträningspass för klättrare. KLM Cityhopper står det i flygplanet, vilket förstås får mig att längta hem efter min MTB, en Specialized Rockhopper. Blir serverad torra holländska trekantsmackor. Varje paket innehåller en korv och en ostmacka. Jag får dubbel ranson för jag försiktigt frågar om vegetarisk. Tänker, att där brast ju min tanke med det vegetariska: att det ska vara resurssnålare.

Shiphol, Amsterdam. Vandrar raskt genom hela flygplatsen. Shiphol är stor. Går in i varje tidskriftsbutik jag ser och letar efter en tidning om klättring eller bara friluftsliv. Hittar ingen.

Flygning 2 (Amsterdam-Milano). Försöker använda datorn och jobba, men mitt batteri räcker i ungefär tre och en halv minut. Istället tecknar klätterbilder. Drömmer. Längtar. Och blir serverad lika dana trekantsmackor. Denna gång frågar jag inte efter vegetariskt. Undrar om flygvärdinnor har någon professionell hjälp med sina frisyrer, eller om det är något man lär sig på flygvärdinneutbildningen.

Milanos flygplats. Den är liten. Och jag har tre timmar att fördriva. Gårtre varv runt hela flygplatsen. I kvava lokaler med stank av parfym. Deppar, suckar, och tänker att jag ska inte förstöra min espresso-upplevelse med en halvdan espresso på flygplatsen. (Barista-fascista!). Hittar ett eluttag och får igång datorn.

Flygning 3.
Ägnar flygningen åt att längta fram, längta efter glass och kaffe. Efter frisk luft och en promenad längs vattnet. Funderar över produkter, och uppfinner en väska där allt alltid ligger överst. Och förstås: funderar på hur jag ska bli en kättrare. För den här klättringen verkar ha etsat sig fast i mina tankar.

Ledkurs del två.

Regnet hejdade utomhusklättring igår igen. Istället fick jag del två i leda-kursen på Hangaren. Min fantastiska lärare Spanjoren lockade upp mig på en överhängsled. Här skulle tränas repklippning och fall.

Falla, falla, falla. Släppa taget om greppet. Världen försvinner för ett tag. Och så hänger jag där i selen.

Längtar ut på riktiga klippor nu!

Det får dröja några dagar, för nu packar jag väskan och åker till Bari i södra Italien. Gjorde ett tafatt försök att googla på på "Bari + climbing". Resultatet var nedslående. Oops! Nu väntar taxin!

Sveriges längsta sandstrand

Jag har sprungit igen! Förutom de senaste två multisporttävlingarna och ett backintervall-pass så var det mer än en månad sedan sist jag sprang.

Jag sprang på Sveriges längsta sandstrand. Den ligger i Mellbystrand. En dryg mil löpning längs strandkanten. Bland snäckskal och nudistbadare. Med tångdoft i näsan. Och med en kropp som kändes tung, tung de första åtta kilometerna. Sedan började den minnas hur det var att springa: underbart!

Min hälsporre gnällde lite, gjorde sig påmind. Men ingen katastrof. Och nu börjar löpträningen så smått igen.

Om att bli en simmare

Ett första steg mot att bli triathlet är taget. Eller snarare, ett första simtag. Tinnis har öppnat för säsongen, och jag har köpt mig säsongskort. Något håller på att hända.
Jag har aldrig tidigare haft säsongskort på en simanläggning.
Jag klär inte speciellt bra vare sig i badmössa, simglasögon eller baddräkt.
Jag simmar inte speciellt fort.
Jag simmar inte särskitl effektivt.
Jag avskyr när det är mycket folk i bassängen (vilket jag inte behövde vara orolig för idag. Ingen mer än jag verkade tycka att det var en bra idé att bada när det var 8 grader kallt och kom hagelskurar med jämna mellanrum).
Jag får vatten i öronen och det vill inte försvinna.
Jag tycker att simglasögonen klämmer över näsan.

Men trots allt så var det en mycket skön stund i bassängen i morse. Åtminstone efter några hundra meter när jag kommit in i flytet och hade kommit på hur jag skulle göra för att inte drunkna. Simmade några kilometer och tränade på att just inte drunkna idag.

Om att bli en triathlet

Jag ska alltså göra Norseman triathlon. Om jag får en startplats. Annars siktar jag på en annan Ironman. Förmodligen blir det då Kalmar, eftersom det är nära och enkelt. Men jag har en bit kvar innan jag är en triatlet. De tre viktigaste punkterna just nu.

1) Hälen behöver bli frisk. Det betyder inget slarv med iläggssulorna. Och en massa stretching av vaden.

2) Jag behöver lära mig simma. Inte som nu, plaska omkring med elvisparmar i ett tempo som bara är snäppet högre än det de äldre damerna med lilafärgat hår och huvudet ovanför vattenytan håller. Det betyder simkort på Tinnis i sommar. En crawl-skola till hösten. En våtdräkt. Och att jag ska bli kompis med badmössa och simglasögon.

3) Jag behöver lära mig att vila. Alltså: jag behöver lära mig att träna hårt - och återhämta mig mellan passen.

Väder på norska!

Norrmännen kan. Bästa väderprognosen hittar man på www.yr.no. Här är en länk till prognosen för Linköping.

Tittar ut. Ser ösregnet. Tankarna dras till inomhuscykling och inomhusklättring.

Bland hagelskurar och klippor

Jag strävar på för att lära mig att klättra. Idag hade vi stora planer, min klätterkompis M och jag. Vi skulle till Grebo.

Under dagen: ständigt spanande ut genom fönstret. Det regnar. Det regnar inte. Regnar. Regnar inte.

Vi åkte till Grebo. Såg regnmolnen lura på himlen. Riktiga skurar.

Den första kom lagom när vi klev ut genom bilen. En störtskur med hagel och allt. Vi bestämde oss för att gå och titta på berget åtminstone. Riggar ett topprep. Det torkar upp och går skapligt. Klättrar två leder. Och så kommer nummer två. Det fullkomligt vräker ner. När vi ser vattnet forsa längs klippan ger vi upp. Packar ihop. Innan vi är tillbaka till bilen hinner det sluta regna igen. Bara för att börja strax därpå.

Det var inte vår klätterdag idag. Det känns ändå inte hemskt. Huvudet är trött och tackar för kvällens lugna pass. Det gör nog kroppen också. Och i tankarna strävar jag vidare mot mina klättermål. En dag ska jag också bli en riktig klättrare.

Det här med prylar.

Prylar. Ja, jag får lov att erkänna att även jag har en böjelse och en passion för prylar. Lätta cyklar, ultimata löparskorna. Skaljackan med perfekt passform. Lättviktstältet som är lätt att slå upp - även i kulingvindar. Cykelhandskarna som sitter suveränt på händerna. Men.

Titanbestick - ett set om sked och gaffel (märk väl: sammanhållna av en liten karbinhake) för bara 260 kr.

Ja, ja. Man ska aldrig säga aldrig. Och jag har förmodligen helt enkelt inte fattat bestickens storhet. Men 260 kr är en fjärdedels löparskor. Och även om man inte kommer långt på en halv dojja, så tror jag att jag fortsätter att spara.

Apropå prylar så har jag köpt mig en födelsedagspresent till mig själv. Bara jag som vet vad det är. Jag slår in den i finaste presentpappret och lägger den längst in i garderoben. Tänker mig att jag ska glömma bort vad det är så jag blir riktigt överraskad. Det går sådär...

Kar - precis som det var

Det var två dagar sedan nu, men i mitt huvud maler tumlar fortfarande lördagens tävling - Kolmården Adventure Race runt. Så här var det.

Möter min lagkompis för dagen vid sjutiden nere vid kanoterna. Hon är blond, supertrevlig och ser stark ut. Vi grejjar, jag får en blå Nordic Bet-tröja att ta på mig. Fylla vattenflaskor. Hör surret på parkeringen om att "nu ska det bli orientering av". Blir nojig och nervös. Det är jag som ska sköta navigeringen. Och jag är verkligen ingen stjärna på det.

Ser kartorna. Ritar in vägval. Det säkra före det osäkra. Vet att i de andra damlagen finns duktiga orienterare. Tänker att "vi gör så gott vi kan. och jag får inte bli missnöjd om vi toktappar på orienteringen". Klart nervös i vår lilla växlingsruta när jag hör de andra damlagen prata om orienteringspjucks och undervegetation. Ord som jag inte ens visste existerade.

9:00 Starten går. Vi drar iväg. Kristin är stark. Jag älskar att springa.

9:11:51 Växlar ut på paddling. Kristin i en läckert svart kajak. Jag i en VKV Kåre. Inte det ballaste man kan tänka sig, men vi valde att satsa på stabilitet snarare än fart. Det kostar mycket tid att välta. Efter paddlingen har vi runt 10 minuter till Naturguiden.se som ligger tvåa.

10:34 Växlar ut på snitslad MTB. Vi öser på. Väl medvetna om att detta kanske är vår svagaste sida. Jag är stressad av Ika i Naturguiden.se som kom trea i Kolmårdsbiken på samma bana ett par veckor tidigare. Men vi biter ihop. Blundar. Hjälps åt att dra och att hålla tempot uppe. Jag väntar på att lag ska komma ikapp oss, men det är inte många som kommer. Två mixlag och något herrlag. När jag tittar på tiderna i efterhand ser jag att vi faktiskt varit snabbast av alla damlag på alla fyra etapper på cyklingen! (OK, på första var Naturguiden.se en sekund snabbare. Men det bryr jag mig inte om)

12:02 Växlar ut på lång orientering. Det börjar halvrisigt. Vilket är rätt håll? Jag har jobbigt att ställa om mig till skalan på kartan. Vi springer för långt, får vända. Springer för lång igen. Får vända. Men så kommer vi in i det. Jag har lagt kompasskurserna på säkerhet. Hellre omvägar än att bli fast och irra runt i skogen. Vi möter Naturguiden när vi är på väg till andra kontrollen. Trots att avståndet känns stort är jag nervös hela orienteringen. Går på helspänn. Gör en liten miss och följer en väg några hundra meter för långt, men vi upptäcker (att vi är utanför kartan!) och kan göra om. Det visar sig efteråt att vi har ungefär samma tider som de andra lagen på orienteringen, mellan två kontroller är vi till och med snabbast! Det trodde jag var omöjligt!

13:52 Ut på cykelorientering. Jag börjar bli sliten i benen. Värmen gör sitt till. Kristin är stark på grusvägarna. Jag biter ihop och orienterar på så gott jag kan. Gillar cykelorienterin på vägar. Det har jag gjort mycket. Gillar när det är tungt grus och mjölksyran sprutar. På väg från sista kontrollen in till målet blir jag lite osäker. Det har kommit nya vägar som inte finns på kartan, jag tycker att vädersträcken inte stämmer. Vi vänder, funderar, och beslutar oss. Ser i efterhand att vi tappat 4 minuter på den osäkerheten. Onödigt. Men ändå bättre att vara säker.

14:48 Sista orienterinen. Jag är trött nu. Förbannar att jag två dagar före tävlingen körde mördarpasset men spinning och Sörenstyrka. Förbannar mina svaga ben. Är så trött av värmen att jag har svårt att läsa kartan. Stigarna hoppar runt. Men jag minns en notis som jag läst i Runner's world. Om att förtränga smärtan. Om att kliva ut utanför sin kropp. Så jag bestämmer mig för att inte känna efter, utan lunka på. Orientering. Flying Fox. Överlevnad. Inte förrän vi är på väg från sista kontrollen in till mål förstår jag att vi håller på att vinna! På sista orienteringen hade vi, tro det eller ej, i stort sett de snabbaste tiderna. Inte illa för en icke-orienterare...

15:39 Målgång!

Tips från LC

Jag har pratat med min LC igen. Min Life Coach. Den kloka kvinnan med röda lacktofflor. Hon som tittar snett uppåt när hon pratar med mig eftersom jag är en visuell människa. Det vet vi båda två. En visuell människa tänker i bilder, och tittar gärna snett uppåt när vi pratar. Lite för att se bilderna. Och min LC kommunicerar visuellt för att jag ska förstå.

Min LC tycker att jag ska lugna ner livet. Att jag då och då ska ägna en dag åt bara sova, äta och promenera. Jag kan förstå charmen med det. Jag kan förstå att min kropp behöver vila - skriver efter vila ibland. Men min hjärna säger: vad bra! en ledig dag! då hinner jag med ett långpass på cykel och sedan en tur till klätterklippan.

Min LC tycker att jag ska sluta gunde-svan-duscha. Att istället för att optimera rörelserna i duschen så jag hinner med schampo och två på bara två tryck i duschen i omklädningsrummet så ska jag stå kvar och njuta av det varma vattnet.

jag lyssnar på min LC. Och idag har jag varit på yoga. Det var helt ok. Och säkert nyttigt. Men jag hade nog önskat mig lite mer "power" i min yoga. Ja, ja. Man kan inte få allt.