två bilar i leran och två ledda leder

Det spöregnar när jag vaknar. Och jag och Malin som bestämt klättring... Deppar lite. Dricker kaffe. Spanar in vädret på yr.no och inser att det ska spricka upp vid 14-tiden. Vi senarelägger vår klättring, jag far ner till badet och gör några längder. Och så är klockan äntligen kvart i två. Plötsligt spricker molntäcket upp! Solen letar sig fram. yr.no kan man lita på!

Vi far till "hemmaklippan" Käringberget i Grebo. In på den lilla traktorvägen för att parkera. Bilen halkar från sida till sida. Visst tusan. Man skulle inte köra in på vägen när det regnar... Efter ett lerbad och mycket knuffande kommer vi loss och kan parkera på vägen lite längre bort. Just som vi ska gå ner till klippan ser vi en liten gul polo som för precis samma manöver som vi: in på lervägen, halka, halka, halka. Och så sitta fast. Knuffandet börjar igen.
En stund senare står vi i alla fall vid klippan. Jag och M, och två replag till. Jag börjar med att leda mina två första sportklättringsleder, Bladas och Bobby Peru. Det känns nervöst och jag spänner mig onödigt mycket. Men det går bra, särskilt förbi kruxet på Bobby Peru (vilket krux, förresten?).

Resten av eftermiddagen vigs åt topprepsnötande på olika leder i registret 5c+ till 6b+. Eftersom vi är flera replag blir det effektiva byten mellan topprep och relativt många höjdmeter per timme. Ruggigt kul, och när vi traskar tillbaka till bilen efter kvällens klättring är mina tankar redan på nästa klättertillfälle.