Om att bestiga små berg

Bergen jag bestiger är inte så höga. I synnerhet inte de jag bestiger här i Östergötland. Men de är ändå stora för mig. Varje gång jag bestiger ett berg lär jag mig något nytt om mig själv. En hård skola. Men utvecklande.

Lärdomar från tidigare berg.
1) Vårdberget i Stockholm. Jag ska klättra en led. Och kan helt enkelt inte ta mig förbi kruxet. Det bara går inte. Kroppen känns värdelös. Hela jag känner mig värdelös. Fingrarna värker och blod rinner från fingertopparna. De har klättrat många dagar i rad. För många dagar i rad. Tårarna sprutar där jag hänger i selen. Och jag blir ännu mer ledsen av att jag är ledsen. För hur kul klätterkompis är man om man bara hänger i selen och gråter? Jag lär mig att jag kan inte kunna allt från början. Och att kroppen ibland behöver få läka.

2) Galgeberget i Bohuslän. Jag är precis på utsteget på en led jag lett. På egna säkringar, placerat egna kilar. Och så börjar det ösregna. Det är långt ner till senaste säkringen. Jag bedömde klättringen på slutet som lätt, även om jag inte stod på något bra sätt för att lägga säkringar. Trycker in den sista kilen och häver mig upp över kanten. I regnet. Det gick bra. Och inget farligt hade kunnat hända, förutom att det skulle ha blivit ett onödigt långt fall om jag hade ramlat. Men det var hemskt klantigt av mig att låta regnet påverka mig så att jag tappade koncentrationen på det jag höll på med - att klättra - så att jag började fatta beslut som jag inte borde ha fattat. Jag lär mig att vara fokuserad. Och att hålla huvudet kallt.

Senaste berget.
Igår kväll åkte vi till Korpberget i Rimforsa, min replagskamrat Malin och jag. Här skulle bestigast berg! Jag var nervös. Förstås. Inställd på en tuff match. På att testa mina gränser. Hade sett ut två bra leder att prova psyke och fysik på (kanske inte helt optimalt att köra ett extra hårt styrkepass på lunchen innan. Men någon har ju sagt att det är bra att klättra när man är trött för då tvingas man att fokusera på teknik).

Vi värmer upp. Leden heter "Helens tutte" och är lätt. 4+. Inga problem, förutom att jag får lära mig vad begreppet "repdrag" innebär. (Repdrag är när repet dras i zick-zack mellan karbinerna i säkringar. Det blir väldigt tungt, och bör avhjälpas genom att man förlänger delen mellan karbinen man fäster repet i och själva säkringen).

Nästa led heter "Rockande Länken". Den är svårare. 5. Tangerat personligt rekord. Det går verkligen lätt. Ok, det tar ibland tid att hitta rätt kil som passar i klippan. Men det är inte ens spännande. Jag litar på mina säkringar och på mina fötter och händer. Lärdomen blir att jag nog trots allt har lärt mig något. Den euforiska känslan som jag brukar känna när jag kommer upp på toppen finns inte där.

Malin har bara kruxet kvar på Jamma Mia

Till sist. "Jamma Mia". Också grad 5. Inte så svår, men en bit längre. 25 meter. Sned spricka. Lay-backar och jammar mig uppför. Utan problem. Men, åter igen: förbannat repdrag. Fast nu på ett annat sätt.

Lycklig på toppen

För mig är klättringen en känslomässig berg-och-dalbana. Jag arbetar med mig själv. Och nu är jag redo för nya utmaningar!

på väg mot nya utmaningar!