Ni vet, ibland är det bara så svårt...

Det blev inget Styrkepröven för mig.
Det blev fler förkylningar istället.
Och en medveten omprioritering.
Jag körde envetet på trainern i garaget hela vintern. Långpass och intervallpass. Med halvtaskig internet-uppkoppling som gjorde att jag av och till fick roa mig med att stirra in i verktygstavlan timme efter timme. Eller som man kanske säger: gå in i mig själv. Sen kom jag på att nej, för mig just nu passar det inte att cykla. Det tar för mycket tid. Varför nöta i garaget timme efter timme när jag kan springa i en timme istället och få bra träning.


Då efter ett moget övervägande hamnade Styrkeproven på vänte-listan och istället letade jag fram mina löparskor. Det har funkat helt ok, även om inte vägen har varit spikrak.


Så nu siktar vi igen, mot Stockholm Halvmarathon.
Två veckor kvar. Blir jag bara inte förskyld (igen...) så ska jag nog både kunna stå på startlinjen och sedan passera mållinjen också.

Löpning och Yoga-morgon.

Löpning igår kväll tillsammans med Support(er). Efterlängtat, underbart, och en smula för tungt för att jag ska känna mig riktigt bekväm. Förbättringspotential.

Och så idag. Något jag borde ha gjort för länge sedan: morgonyoga med Magnus på Feelgood. Jag fick slita. Jag hade ont i kroppen genom hela passet. Men ändå skönt ont. Jag har alltid varit stel. Och det har inte blivit bättre av att jag har slarvat med stretchingen de senaste månaderna.

Magnus lämnade över en massa ro i min själ, och lugn i kroppen (som dessutom har fortsatt göra skönt ont hela förmiddagen). Och en underlig glädje som jag inte riktigt kan beskriva. Tack!

Springer

Idag springer vi, jag och support(er).

Långpass är det bestämt. Minst två timmar. Jag tänker mig att mitt sällskap ska hjälpa mig att dra ner på tempot. Inget ont om support(er). Men han har inte ägnat så stor del av sitt senaste liv till långdistanslöpning. Visserligen är han ett uthållighetsfenomen - kör utan vidare långa multisporttävlingar i god fart med endast volleybollträning i bagaget - men jag tar ändå på mig en långärmad underställströja. Och tänker att dagens lägre tempo förhoppningsvis kommer att göra så att jag undviker de magproblem jag brukar få när jag springer.

Vi har bestämt klockan 9. 9.03 står jag vid mötesplatsen. Stretchar mina stela vader en smula. 9.06 dyker support(er) upp. Och vi springer. Ut på landsvägarna öster om Linköping. Det är gråmulet. Det är blåsigt. Det är brun-grått. Och det är underbart!

Två timmar och femton minuter senare är vi tillbaka. Sista hundratalet meter ökar vi tempot. Jag älskar det verkligen - att springa fort, så fort jag kan, i slutet av ett långpass. Benen är så stela och stumma. Men blir rörelsen en helt annan, och trots att man tror att det inte går att öka, så känns det plötsligt som att flyga.

två insikter

Jag har funderat vidare på min diskussion med min LC. Om att jag planerar. Och springer. Men inte åt samma håll. Är uppe och nere. Men ändå inte i balans.

Idag har jag tänkt på uppe-nere. På att planera och springa. Och jag tänker på min löpning.

Senaste tiden har jag sprungit endel, men inte vidare kvalitativt. Jag har inte blivit snabbare. Därför har jag planerat: kvalitetspass, intervallpass, löpskolning. Sett mig själv springa intervaller tills jag kräks. Och sedan tar jag på mig skorna och luffsar runt i skogen 10-15 km i alla fall.

Idag insåg jag att jag springer av tre andledningar:
* Det är så kul!
* Min kropp mår bra av det.
* Jag vill bli snabbare.

Jag har tidigare trott att mitt enda mål med löpningen var att bli snabbare (i sann Anna-anda: jag har svårt att göra saker utan att ständigt vilja förbättra mig). Men idag såg jag de två andra anledningarna också. Och plötsligt blev det enklare att förstå hur min plan ska se ut. Och jag tror också att jag nu kommer att ha lättare att följa den.

Firade mina tanke-framsteg med ett fartleks-pass i Vidingsjöskogen. Såhär efteråt, sittandes i soffan med en löpmage (löporsakad magknip) så gör jag dagens andra stora insikt: det är nu jag ska börja klocka mina intervaller och bokföra mina tider. För just nu är jag så långsam att det bara kan bli bättre.

Om att bli Gunder Hägg.

Jag sprang på följande fantastiska citat. Det är det vackraste jag läst. Åtminstone idag.
Ur "Hur jag blev Gunder Hägg, 1946".

"Träningen skall förläggas till den friska skogsstigen. Där kan du glida fram utan att så mycket tänka på själva löpningen som att desto mer glädjas att få spänna ut i Guds fria och vackra natur. Där möter dig ett motlut som automatiskt tvingar upp tempot, där följer en löpa utför och så slingrar sig stigen fram än på fullständigt plan mark, än på lätt kuperad, än är underlaget det porösa barrets, än den sviktande mossans, än ligger en sten i vägen, än hejar dig något annat och allt detta gör att andra ting än själva löpningen upptager din tanke; och allt detta tillsammans gör att du bara flyter fram i ett lekande löst steg utan att offra någon kraft eller att ge något av gnistan, men väl stärker du dessa bägge faktorer, ty det är roligt att löpa. Verkligen roligt.

Och med det laddar jag för ett lunchpass i skogsspåret.

Tre toppar på en dag.

Jag är fortfarande inte tillräckligt duktig på att klättra så jag kan klättra mig trött. Fingrarna tar slut innan dess, blodet rinner från handryggar och fingertoppar. Under vistelsen i Lofoten kom jag på ett smart drag: jag såg till att bära riktigt tungt på anmarscherna. Anmarscherna i Lofoten är ofta ganska långa (någon timme), branta, och steniga. Det är brukligt att man delar replagets utrustning och rep, men jag proppade raskt i allt i min väska. Slängde ner kompisens vattenflaska. Och såg till att min egen alltid var full.

Tyvärr hjälpte inte det. Benen ville bara fortsätta. Jag började springa till och från klipporna (Ok. den tunga ryggsäcken fick åka bil fram till parkeringen och själva anmarschens början. Den var för tung för att springa med). Inte heller det verkade räcka.

Jag märkte hur humöret började svikta. Hur jag blev odräglig mot min omgivning. Och fruktansvärt avundsjuk på mina vänner och mycket duktiga klättrare som fick komma ner från bergen och vara trötta.

Till slut kom jag på det. En löprunda upp på tre av topparna i närheten av Henningsvaer. Packade ryggsäcken med mat, vatten, kamera och guidebok och gav mig av.

Först bort till Glåmtinden (419 möh) och sedan upp. Och ner. Sprang förbi ett koppel av andra besökare och möttes flera gånger av frågan: Varför springer du? Svaret självklart: För att det är så kul!Nästa topp blev upp till sadeln på Vågakallen (gissningsvis ca 600 möh). Missade stigen i början och fick kravla mig igenom ormbunkar och stenpartier. Extra utmaning!Ner igen. Passera campingen där mina vänner som hade vilodag satt och stekte pannkakor. En snabb kopp kaffe och så upp på dagens sista topp: Festvågstind (641 möh).Totalt ca 1700 (branta) höjdmeter, upp och ner. Kanske omkring 3 mil löpning. Efter det blev mitt humör strålande igen!

Om press och lyckan i att springa.

Idag träffade jag och Ia Jörgen från Corren. Vi halkade upp och ner i Vidingsjöbacken och försökte samtidig avfyra våra allra bästa top-model-leenden. Sedan en intervju sittandes i vindskyddet vid foten av backen. Temat var multisport, och i synnerhet vår kommande utmaning Icebug24. Reportaget kommer i fredagens Corren.

Efter intervjun passade jag på att ta ett varv med ryggsäck på LOK-milen. Spöregn och kall vind. Men ändå så fantastiskt. Det slår mig varje gång jag springer hur fantastiskt jag tycker att det är. Jag blir varje gång överraskad av den fantastiska lyckan jag känner då jag springer.

Idag. I ösregnet. På blöta stigar. Regn är bra. Jag gillar färgerna som blir så klara. Jag behöver inte vara rädd att trampa på huggormar som ligger och solar (eftersom de inte ligger och solar när det regnar). Jag gillar när kläderna blir blöta. Det känns så så härligt busigt. Och jag gillar när håret klistrar sig i pannan.

Sveriges längsta sandstrand

Jag har sprungit igen! Förutom de senaste två multisporttävlingarna och ett backintervall-pass så var det mer än en månad sedan sist jag sprang.

Jag sprang på Sveriges längsta sandstrand. Den ligger i Mellbystrand. En dryg mil löpning längs strandkanten. Bland snäckskal och nudistbadare. Med tångdoft i näsan. Och med en kropp som kändes tung, tung de första åtta kilometerna. Sedan började den minnas hur det var att springa: underbart!

Min hälsporre gnällde lite, gjorde sig påmind. Men ingen katastrof. Och nu börjar löpträningen så smått igen.

Startplats till Stockhom Marathon till salu!

Stockholm Marathon har varit fullt sedan i höstas. Men nu har jag en startplats till salu!

Nä, det är inte min egen. Jag tänker springa, men tyvärr har en god vän fått problem.

Östermalms IP. Solsken. Startskott. Sveavägen. Sportdryck. Folkfest. Gärdet. Musik. Strandvägen. Västerbron. Saltgurka. Starka ben. Ont i magen. Västerbron. Stumma ben. Stadion. Ja! Jag gjorde det!

Behöver jag säga mer??!?

Back-åttor

Gårdagen bjöd på Back-åttor med Ia. Back-åttor är intervaller om 3 minuter som går i en åtta: varje varv upp och ner för Vallamassivet två gånger. I sann orienterar-andra springer vi blandat på stigar, gräs, väg och off-road. Mellan varje åtta blir det en minuts vila.

Grymma intervaller. Hade lättare att hänga på Ia den här veckan än förra. (Jag biter ihop och hoppas att snabbheten snart vill komma till mina ben. Lite som ett barn på julafton som väntar på tomten. Han kommer. Men det känns oändligt långt borta).

Cykling

Jag har bestämt mig: i morgon blir det mtb-cykling. Många långa tankar som till slut ledde fram till följande slutledningskedja.

Ett av mina mål i år är långloppscupen på mtb. Min svaghet i mtb-tävlingarna är just den tekniska cyklingen. Då är det inte helt förnuftigt att ägna lördagen åt att träna (tävla) landsvägscykling.

Dagens träning:
Taggad av tisdagens nederlag på löpintervallerna så har jag bestämt mig för att här ska det bli intervallträning. Sprang 22 minuter i pulkabacken i Vallamassivet. Uppför backen, 30 meter på platten (de meterna är galet jobbiga) och så ner igen.

På kvällen ut med racern en runda tillsammans med glada Lisa. Åh! Fantastiskt. Började nästan ifrågasätta mitt val för morgondagen. Underbart med backar och mjölksyra i benen (lugnt pass, men jag kan bara inte låta bli att gasa i uppförsbackarna). Underbart med utförlöpor och fartkänsla.

fredagslycka
Lisa på finaste cykeln

Nu får det vara slut!

Insikt 1: Stockholm marathon närmar sig med stormsteg.
Insikt 2: Scania-milen närmar sig om möjligt ännu snabbare (28:e maj).
Insikt 3: Jag har skaplig uthållighet i min löpning.
Insikt 4: Jag har ingen som helst snabbhet i benen (eller i magen heller för den delen).

Sprang efter jobbet idag. Hade tänkt mig "distans 12 km, varav 8 km i högre tempo". Sprang iväg. Som vanligt tung i början, men allt lättare allt eftersom.

Efter tre km hör jag ett flåsande bakom mig. Skit. Jag ville ju bara springa i min egen värld. Inte ha någon annan att tänka på. Flåsandet stannar på ett konstant avstånd. Kommer en aning närmare på rakorna och försvinner lite i backarna. Jag bestämmer mig för att verkligen hålla mitt tempo. Inte gasa på som jag brukar. Kämpar mot instinkten att vända mig om.

Men till slut ger jag upp. Saktar ner tempot en smula, kan inte min förföljare bara springa om mig, så jag får vara i fred? Det är en av mina kollegor som har förföljt mig. Nu kommer han äntligen ikapp. Vi har sällskap några km, sedan säger min mage som strulat hela dagen) ifrån. Jag tar en helig stund i granskogen, och min jobbarkompis försvinner.

Några km senare är jag ikapp honom igen (och känner en smula av en seger. Jag orkar i alla fall springa hyffsat fort ganska länge. Han orkar springa fortare än jag. Men kanske inte så länge?). vi har sällskap sista biten, springer och småpratar lite.

Och jag inser. Nu får det vara slut på mysspringandet. jJag vill ju helst inte bli ikappsprungen på det där viset igen. Nu är det dags för nästa fas: att springa så att det gör ont. På riktigt. Att bli snabb. Från och med nu ska jag i min träningsdagbok öka användandet av ord som snabbdistans, intervall, backintervall, fartlek och tempoökning. Så det så.

Springer igen!

Träningsrutinerna börjar så smått komma tillbaka. Idag hann jag med att smygöva lite på nya core-programmet (äntligen!! Jag är så less på det gamla. Och har aldrig lärt mig gilla musiken. Nu ska här bli andra bullar!)

Men dagens höjdpunkt var ändå backintervallerna i lång, flack backe. Så skönt att springa på riktigt igen. Även om kroppen kändes ovan vid lite hårdare löpning. I varje intervall stelnade hela kroppen i mjölksyra: armar, ben, mage. Jag kan inte ha varit någon vacker syn när jag stapplade upp de sista meterna i backen.

Men. Det var ju så skönt att springa! Jag ser fram emot alla kommande löppass.

Återkomsten.

Springer lunchpass löpning idag. Första löppasset sedan förra helgens "kollaps" och förra veckans förkylning. Magen har inte återhämtat sig helt och hållet. Märker att benen är tunga, tunga. Kroppen är inte med på banan. Det gör ont nästan över allt. Och där det inte gör ont är det tungt.

Det är en ruggig tur att det är så roligt att springa. Annars hade jag inte orkat en enda meter idag!

Lifestyle...

Man känner igen dem på löp-stilen...

Orienteraren - fladdriga knickers och knästrumpor
Fotbollsspelaren - långkalsonger och shorts
Maratonlöparen - små, små shorts och istoppad tröja eller linne
Basketspelaren - Bamsestor collegetröja med luva
Gymtjejen - mjukisbyxor och midjekort jacka med luva, gärna med päls runt kanten
Multisportaren - Ryggsäck, Icebugs och Buff
Cyklisten - inte alls

Årets pass igen!

Just nu tävlar varje löppass om att toppa listan för "årets pass". Eller vad sägs om runt 0 grader, snöiga skogsstigar och stark, stark sol! 13 underbara km medan hjärnan bearbetade sannolikheter. Mmmm...

Ikväll ses vi på Feelgood! Cycle 17:45!

Långpass som vanligt

... men för ovanlighetens skulle med lurar i öronen. Brukar sällan springa med musik. Men idag var benen så tunga, och det kändes så ensamt utan sällskap på långpasset (Guldfisken fick stanna hemma på grund av skadeproblem), så jag pluggade in.

MP3-spelaren full med musik för testning till spinningpass. Det blev rätt bra tryck i benen...
Alice Cooper: Posion. Grymt drag. Power.
Pink: So what. Stark och fri. I wanna start a fight!
Miss Li: Ba ba ba. Jösses, vad benen gick fort!
Rammstein: Amerika. Star idag!
...

Vikt och dagens tips

Idag stod det långpass på träningsschemat, 111 minuter delvis på stigar som isrännor. En riktigt skön runda, benen kändes starka. Precis som minnena från målgången på maran i maj. Då är det lätt att springa.

Hade mina nya Asics Gel Kayano 14.

Vi kommer nog snart att bli vänner. Men jag undrar över en sak. När jag känner på skorna känns de så tunga. Inte alls lätta som löparskor brukar kännas. Jag har jämfört med andra skor och i handen är det ingen större skillnad. Jag har ställt på vågen. och här är resultatet:
Brooks Trans 7: 298 g
Reebook Road Plus: 316 g
Montrail (minns inte modell): 340 g
Asics Gel Kayano 14: 338 g
Alla skor i storlek US 8 (25 cm). Montrailskorna har jag alltid uppfattat som lite klumpiga. Så det var inte bara färgen (som för övrigt får skorna att se ut som ett par "walking-skor).

På bilden syns en liten grågrön luddig boll. Det är annan mycket bra vintersak: mina hemstickade yllevantar. De är suveräna att springa i! Mycket skönare än Lillsport och andra köpehandskar:
* Ylle håller värmen trots fukten. Köpehandskar tycker jag ofta blir kalla när de blir blöta.
* Yllevantarna är hyffsat mjuka att torka näsan mot. Ok. Lillsport har en frottéklädd snortumme på några varianter, men inget går upp mot riktig ylle!
* Andas suveränt
* Tvättas i 40 grader i tvättmaskin. Och råkar man köra dem varmare så betyder det bara att de blir lite mindre och mycket tätare :)
* Vill man ha lite vindmotstånd kan man antingen välja ett par för stora och köra tvätt-trixet enligt ovan.

Enda problemet kan vara att få tag i Yllevantar av bra kvalitet. För jag anar att inte alla har en så snäll mormor som jag :)

Dagens fråga

Är löpare sina tider?

km-tider, tider på olika lopp, olika distanser.

Det har slagit mig vid många tillfällen att löpare verkar identifiera sig med sina tider. Ett samtal om träning kommer ofta fort in på km-tider.

Jag läser presentationer löpare skrivit om sig själva i Akeles (min löparklubb) tidning, och i alla nämns resultat från lopp: tider på marathon och halvmarathon.

Min egen presentation i tidningen var helt befriad från tider. Jag vet själv knappt vilka km-tider jag håller. Springer hellre på känslan. Och viljan. Det blir jobbigt i alla fall. Men det kanske betyder att jag inte är en löpare?

Snöblandat regn!

Är det bara jag som älskar när det börjar bli mörkt och det är lite blåsigt. 2 grader plus, och snöblandat regn som ramlar ner från himlen och känns underbart kallt på kinderna? Stigen är mjuk och fötterna blir lite kalla i varje lerpöl, bara för att snabbt värmas upp.

Då är det underbart att springa!!!