Jag har funderat vidare på min diskussion med min LC. Om att jag planerar. Och springer. Men inte åt samma håll. Är uppe och nere. Men ändå inte i balans.
Idag har jag tänkt på uppe-nere. På att planera och springa. Och jag tänker på min löpning.
Senaste tiden har jag sprungit endel, men inte vidare kvalitativt. Jag har inte blivit snabbare. Därför har jag planerat: kvalitetspass, intervallpass, löpskolning. Sett mig själv springa intervaller tills jag kräks. Och sedan tar jag på mig skorna och luffsar runt i skogen 10-15 km i alla fall.
Idag insåg jag att jag springer av tre andledningar:
* Det är så kul!
* Min kropp mår bra av det.
* Jag vill bli snabbare.
Jag har tidigare trott att mitt enda mål med löpningen var att bli snabbare (i sann Anna-anda: jag har svårt att göra saker utan att ständigt vilja förbättra mig). Men idag såg jag de två andra anledningarna också. Och plötsligt blev det enklare att förstå hur min plan ska se ut. Och jag tror också att jag nu kommer att ha lättare att följa den.
Firade mina tanke-framsteg med ett fartleks-pass i Vidingsjöskogen. Såhär efteråt, sittandes i soffan med en löpmage (löporsakad magknip) så gör jag dagens andra stora insikt: det är nu jag ska börja klocka mina intervaller och bokföra mina tider. För just nu är jag så långsam att det bara kan bli bättre.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar