Skarpsynt

Ikväll ska jag inte ta av mig mina glasögon och lägga dem på sängbordet innan jag somnar. Jag ska inte peta ur linserna innan jag går och lägger mig. Det ska jag aldrig mer göra.

Jag ska inte heller känna mig som ett miffo när jag famlar mig fram längs bassängkanten bland orangea blobbar. Och aldrig mer ska jag skämmas när en av dessa blobbar hälsar på mig "men hej Anna" och jag för mitt liv inte kan ana vem det är.

Det är slut på imma på glasögonen på längdskidspass, slut på bökandet med brillor under googles. Och inte ska jag släpa på extraglasögon i klätterväskan igen. Jag ska aldrig mer krossa mina glasögon av misstag när jag sover i tält. Och från och med nu ska jag se tydligt även när jag är ute och springer i regn!

För idag har jag laser-opererat bort min närsynthet! Det är stort. Fantastiskt! Jag njuter.

Såhär gick det till. Jag kom till mottagningen. Fick ett muskelavslappnande piller och en påse med ögondroppar av olika slag. Fick vänta en stund på att pillret skulle verka. En stor dansk man med grön tröja och en liten pappersmössa på huvudet kom och hämtade mig. In i behandlingsrummet. En blå brits. En snäll sköterska. Ett tortyrredskap fästes över ena ögat. Bedövningsmedel. Skära ett lock i hornhinnan. Vakumsugning runt ögat. Det var det klart värsta på hela operationen. 15 sekunder laser. Verktyg nära ögat som petade tillbaka locket. Nu gällde det att tänka på något annat. Men ändå häftigt att se precis hur verktyget arbetade. Nästa öga.

Femton minuter senare låg jag i en fåtölj i ett mörkt rum. Fyra timmars vila med slutna ögon hemma. Tillsammans med Mark Levengood på mp3-spelaren (Mark Levengood var nog det bästa sällskap jag kunde tänka mig. Särskilt när han berättar om hur han går på spinningpass. Med en instruktör som han ser som en lesbisk superkvinna som kan se i mörker). Och nu känns det rätt ok. Lite dimmig i blicken, men det är skarpt! Och jag har inga glasögon på mig! För första gången på 20 år.