Icebug 24 - tävlingen och tankarna

Förväntansfulla innan start.

I helgen gick tävlingen Icebug 24 av stapeln i Hemavan. Icebug 24 är en rogain-tävling, där det sitter orienteringskontroller utsatta på fjället. Beroende på tillgänglighet och avstånd ger kontrollerna olika mycket poäng. Målet är att man genom att besöka kontroller ska samla så många poäng som möjligt på 24 timmar. Man tävlar i lag om två eller flera, och varje lag lägger bestämmer själv i vilken ordning kontrollerna ska tas.

I år stod alltså jag och Ia på startlinjen för att försvara Linköpings färger. För mig var det första gången jag skulle besöka svenska fjällen under sommaren, så jag visste inte riktigt vilken terräng som väntade. Kartorna hade vi fått dagen innan tävlingen, och nu står vi alltså på startlinjen. Vår strategi är att springa så mycket vi orkar men att hålla ett lågt och begligt tempo. Banan vi har lagt upp är offensiv, men med flera möjligheter att korta av om det skiter sig.

Vi har bussats till Umasjö, där alla byns invånare har samlats. Dom är tre stycken. Klockan 14:00 lördagen 31/7 går starten och 30 lag ger sig upp på fjället i ett långt tåg. Någon, som uppenbarligen inte lyckats helt med sinn uppladdning, börjar redan knapra på sina energi-bars.

De första nio timmarna springer vi på bra, det är underbar natur: fjäll, björkar, snöfält och öppna vyer. Vid elva på kvällen ger vi oss upp på Sytertoppen (1768 möh). Vädret har slagit om, det är dimma och regn. Sytertoppen visar sig vara en stor stenhög, och det är svårt att se leden upp. Det är brant, stenigt och halt. Men bestigningen genererar tre sköna poäng, och vi passar på att ta en kort mat-paus i toppstugan. Toppbestigningen tog lång tid och var jobbig, men ansträngningen gjorde att vi höll värmen bra i det regnet.

Efter ytterligare en kontroll (givetvis på en topp) kommer vi fram till tävlingens tältläger, där vi kan fylla på med energi i form av varm soppa. Så ut igen på de sista timmarnas kontrolljakt. Nu går det lite långsammare, benen börjar stumna, fotsulorna ömmar och myggen är en riktig plåga. Det sticker på axeln, jag slår den med handen och fångar tre myggor på en gång.

Från den sista kontrollen på vår rutt och ner till Hemavan och målet är det 350 höjdmeter. Det är 350 höjdmeter som sliter hårt på redan ömma knän. Vi går i mål efter 4000 höjdmeter, 90 km löpning (till största delen i stiglös terräng), och 21 timmar och 26 minuter. Vi hade roligt genom hela tävlingen, trots värk och trötthet. Våra poäng räckte till en tredjeplats i damklassen, och en tolfteplats totalt, ett resultat vi är nöjda med med tanke på att det var första gången vi tävlade så länge och fjällmiljö. Men nästa år, då siktar vi på toppen.

Maten.
Ska man jobba i 24 timmar behövs energi. Mängder med energi. Och till skillnad från kortare tävlingar så behöver man även få i sig långsam energi. Jag har hört alla möjliga olika strategier:
(1) Pannkakor med hjortronsylt och jordnötssmör (tungt!).
(2) Havregryn i portionspåsar. Under loppet fyller man i vatten i påsen från en fjällbäck, knyter ihop och stoppar i fickan för värmning. Efter ett tag har man havregrynsgröt (i alla fall nästan...)
(3) Pasta i portionspåsar. Välj en stor modell, tex skruvar eller penne så är det lättare att fiska upp dem under tiden man springer (men se till att salta i pastavattnet. Ingen höjdare annars.).
(4) Frystorkat som blöttes upp med det heta vattnet som serverades i tältlägret (smart! enda problemet är att matintaget begränsas till just tältlägret).

Själv åt jag torkad frukt och saltade nötter, kaviarmackor, (osaltad) pasta, och några hembakade energibarer (med större andel långsamma kolhydrater än de man köper). Jag önskar att jag hade haft med mig en påse frystorkat.

Stavarna.
De allra flesta lag använde stavar. Jag och Ia hade övervägt det, men beslutat att vi på grund av ovana skulle lämna dem hemma. Såhär i efterhand önskar jag att jag hade tränat mer med stavar, och haft dem med mig för att kunna avlasta knän och fötter.