Om att bli en simmare

Ett första steg mot att bli triathlet är taget. Eller snarare, ett första simtag. Tinnis har öppnat för säsongen, och jag har köpt mig säsongskort. Något håller på att hända.
Jag har aldrig tidigare haft säsongskort på en simanläggning.
Jag klär inte speciellt bra vare sig i badmössa, simglasögon eller baddräkt.
Jag simmar inte speciellt fort.
Jag simmar inte särskitl effektivt.
Jag avskyr när det är mycket folk i bassängen (vilket jag inte behövde vara orolig för idag. Ingen mer än jag verkade tycka att det var en bra idé att bada när det var 8 grader kallt och kom hagelskurar med jämna mellanrum).
Jag får vatten i öronen och det vill inte försvinna.
Jag tycker att simglasögonen klämmer över näsan.

Men trots allt så var det en mycket skön stund i bassängen i morse. Åtminstone efter några hundra meter när jag kommit in i flytet och hade kommit på hur jag skulle göra för att inte drunkna. Simmade några kilometer och tränade på att just inte drunkna idag.

Om att bli en triathlet

Jag ska alltså göra Norseman triathlon. Om jag får en startplats. Annars siktar jag på en annan Ironman. Förmodligen blir det då Kalmar, eftersom det är nära och enkelt. Men jag har en bit kvar innan jag är en triatlet. De tre viktigaste punkterna just nu.

1) Hälen behöver bli frisk. Det betyder inget slarv med iläggssulorna. Och en massa stretching av vaden.

2) Jag behöver lära mig simma. Inte som nu, plaska omkring med elvisparmar i ett tempo som bara är snäppet högre än det de äldre damerna med lilafärgat hår och huvudet ovanför vattenytan håller. Det betyder simkort på Tinnis i sommar. En crawl-skola till hösten. En våtdräkt. Och att jag ska bli kompis med badmössa och simglasögon.

3) Jag behöver lära mig att vila. Alltså: jag behöver lära mig att träna hårt - och återhämta mig mellan passen.