I morse öppnade jag väskan i ett rum på ett vandrarhem i Rjukan i Norge. Började klä på mig. Underställ, fleecebyxor, skalbyxor, yllesockor, 1, 2, 3, 4, 5, 6 lager på överkroppen. Storskor. Stegjärn. Mössa. Tre par vantar.Minus 15. Jag är på isklätterkurs. Det är kallt. Så kallt att näsvingarna fryser. Jag tänker att det är tur att jag har bilnyckeln i fickan så jag kan åka hem innan jag fryser ihjäl.
Men jag fryser inte ihjäl. Jag har jättekul. Glömmer bort kylan. Klättrar, säkrar med dubbla dunjackor på. Andreas står på marken och hojtar tekniktips: raka armar, benen horisontellt. Bananen fryser till isglass, osten på smörgåsarna blir som sorbet. Och jag vill inte att dagen ska ta slut. Men vi får ge oss när mörkret faller.
När jag kommer in märker jag att kroppen är ganska frusen. Kliver in i duschen och får en mycket märklig upplevelse när jag kommer ut. Jag tittar ner på min kropp. Ser en mage, ben, fötter. Och en tanke far genom huvudet: vem tusan är det där?
Nu är jag uppvärmd igen och min kropp och jag har återfunnit varandra. Nu sitter jag i soffan och ser (med tillförsikt) fram emot i morgon. Och då ska det bara vara minus sju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar