På senaste tiden har jag funderat över vad det är som driver mig.
För det första. Det är ju så fruktansvärt roligt att träna! Att vara ute, att känna styrkan i kroppen. Att orka. Att flåsa. Att knappt kunna andas. Jag har kul tillsammans med mina träningskompisar. Och kul när jag är ensam.
För det andra. Det var dom här endorfinerna. Jag är beroende.
Men det finns mer. Det finns långsiktiga mål. När jag började var det tävling som drev mig. Att klara utmaningarna på tävling så bra som möjligt. Att få stå med nummerlappen på bröstet på startlinjen. Att springa, cykla, paddla, åka skidor. Vätskekontroll. Spänning. Kämpa mot de andra. Total utmattning. Mållinje. Prispall.
Även om jag alltid har tävlat mot mig själv i första hand, så är det ju inte oväsentligt vad motståndarna lyckas med. Mitt mål har varit att göra mitt bästa vid varje tillfälle. Men det är klart, glädjen var större om mitt bästa var bättre än det som motståndarna presterade. Och om jag inte lyckades göra mitt bästa så var det alltid en tröst att åtminstone vara bättre än andra.
På sista tiden har jag märkt att jag tänker annorlunda. Det som driver är inte längre tävlingen. Det som driver är prestationen och äventyren. Berget att klättra upp på , vägen att cykla, sträckan att springa. Äventyr och utmaningar. Att få uppleva. Andra mål ställer andra krav. Tävlingen är fortfarande i första hand mot mig själv, men jag hittar på startlinjen och mållinjen själv. Och eftersom det inte finns några andra tävlande så kan jag inte trösta mig med att slå andra. Det är helt enkelt fullt ös från början till slut som gäller.


Inga kommentarer:
Skicka en kommentar