Rosa Kanoten

Halvligger på Arlandia Hotel, helt slut. Kroppen och huvudet känns ungefär som jag har tagit mig igenóm en multisporttävling av den längre sorten.

Det började på hemresan från Kos. Planet skulle gå 00:15 från den lilla flygplatsen. Vi kommer dit, checkar in, och väntar. Det är varmt. Klockan närmar sig midnatt. ingen boarding, men ingen annan information på tavlan heller. Klockan blir 01:00. Nu ser vi planet landa utanför. Men på tavlan står det fortfarande 00:15. Klockan blir 01:30. Ingen information, ingen personal att fråga om hjälp. 00:15 på tavlan.

02:00. plötsligt är det hemskt dimmigt ute, man ser inte längre flygplanen genom rutan. 00:15 på tavlan, och ingen att fråga. 02:15 släcks plötsligt alla lampor på flygplatsen. Det blir tvärmörkt och ventilationen stängs av. Alla bilskärmar slocknar. Det blir hemskt varmt, jag börjar tänka terrorist-tankar. De får igång någon slags hjälp-elektricitet. Det enda som hörs är meddelandena om att man endast för röka på därför avsedda platser.

vid 03:00 kommer meddelandet att dimman har lättat så pass mycket att planet kan lyfta, och vi kommer iväg till slut. Inte många timmars sömn den natten.

Nästa dygn går åt till tvätt, packning, jobb (och en cykeltur med malin). Upp 05:00 och iväg till Arlanda för nästa resa till New York och sedan vidare till Albany. Förseningar, och ombokningar. Till slut kommer vi på planet. Får vänta, och får höra att det är bränsleläckage. Kliva av planet igen, genom säkerhetskontrollen, ut. och tillbaka in ingen till gaterna. Vänta.

Vänta.

Får höra att vi ska ut igen. Försenat mera, avgång tidigast 21:30 ikväll. Vilket innebär att vi kommer att missa en stor del av vår konferens i Albany. Strula, strula, strula. Men det verkar inte finnas några alternativ. Bara att ta våra två matkuponger, ringa våra två fria telefonsamtal (tack Continental airlines, det var stort av er!), och ta erbjudandet att vänta några timmar på ett hotellrum.

Så nu sitter jag här. Har ont i hela kroppen (mest huvudet). och kan inte annat. Lite sömn, mycket uthållighet. Precis som på en längre multisporttävling. Ändra skillnaden är väl att man inte är lerig nu. Håller tummarna för att vi till slut kommer iväg i kväll.