Morfar

Idag var det drejkurs. Jag slog höjdrekord. 26 cm. (För er som inte är helt insatta är det svåraste kanske inte att dreja högt, utan att klara av att centrera en tillräckligt stor klump lera på drejskivan).

En skarp huvudvärk trängde sig på, och allt eftersom dagen gick blev det värre och värre. Jag kom hem. Efter en stor kopp kaffe och två treo, och två timmar på soffan med en filt överhuvudet var jag tillräcklig fräsch för att ge mig ut på ett löppass.

Det blev ett långpass i lugnt tempo. Fyra varv på elljusspåret plus dit och hem.

Första varven tänkte jag på min mage som gjorde ont (jag har haft en konstig värk i magen, ungefär som håll, fast hela tiden. Även när jag sitter hemma). Tänkte den fantastiska värld som vi lever i: vi har gore-tex-skor, ipods som kommunicerar med löparskorna, klock-stora gps:er, ultralätta funktionströjor som andas och släpper ut fukten*. Tänker på att min idol Björn Lind har haft framgångar i skidspåren. Och undrar om jag ska göra klassikern någon mer gång.

Efter två och ett halvt varv kom jag in i löparkoma. Plötsligt var min magvärk borta. Jag som dragits med den i mer än en vecka. Helt borta! Minns vad min morfar (som för övrigt bla var klubbmästare på 800 m) alltid säger när man har ont: "ut och spring så blir det bra!" Morfar är en bra bit över 80, och är fortfarande ute och joggar ett par gånger i veckan (förutom de dagliga promenaderna). Enda gången morfars knep inte riktigt fungerade var när han hade fått nagltrång...

På vägen hem njuter jag av att huvudvärken också är borta. Filosoferar lite om krukorna jag gjort idag, och tänker att månen är stark och hösten härlig. När jag ska stanna och stretcha kommer Fredrik joggande. Trevligt med lite sällskap vid el-skåpet där jag står.

Nu är det dags att varva ner och krypa ner i sängen.

*ok, vi har avancerad kirurgi, rymdraketer, pace-makers, superdatorer och internet också....