Opi Kntonyrkkeilemään

Fredag morgon. Har just kommit till universitetet och ska sätta igång med dagens jobb. Kom bara att tänka på några saker:
- I Finland använder man cykelhjälm.
- Det är nästan omöjligt att hitta annan mjölk än "fettfri" i butikerna i Finland.

Igår provade jag passet Opi Kntonyrkkeilemään på gymet. Det visade sig vara ett box-pass. Helt ok, men lite lågt tempo för min smak. Sedan åt jag underbart goda surskorpor med ost och en karelsk pirog (en råg-pirog med risgrynsgröt i).

I kväll far Acronkanoter.se till Umeå. Det är skittrist (ärligt talat!) att inte få vara med i helgen. men jag är med i tankarna och håller alla tummar jag kan! Kom igen, tjejer! Och kom ihåg att det bara sitter i huvudet :)

Tankar om Finland

Några reflektioner efter 1.5 dygn i Helsingfors:

- I Finland har pojkarna långt hår i toffs.
Det ser oftast lite "klättrar-coolt" ut. Men det finns vissa stolpskott också. Och de som inte har långt hår i toffs har oftast inget hår alls...

- I Finland väntar man på övergångsställena tills det har blivit grön gubbe.
Det känns som att hela Helsingfors genomsyras av lugn. Utom i blicken på bilförarna...

- På gymet gör man två övningar.
(1) man svingar en träkäpp över huvudet; (2) man håller i en vikt (6-25 kg) i ena handen och lyfter den upp och ner längs sidan (tränar sidan av magen). Vikten provade jag. Den funkade bra, även om jag föredrar att göra sneda sit-ups på bollen :) Käppen får vänta till framtiden.

Livet går vidare....

... även om det kan vara svårt att tro efter de senaste turerna. För att fatta det kort: efter att ha haft ont i halsen i två veckor blir jag irriterad och går till doktorn. Doktorn börjar klämma på min mage:
"Du har ngåot i magen...!" säger hon.
"Bara muskler" svarar jag glatt.
"Nä, det tror jag inte på svarar doktorn. Du har något i magen. Säkert att du inte är gravid?"
"jaa..."
"men det är något här..."
"ja, ja, men jag har ont i halsen!"
Efter ett helt gäng ultraljud och magnetröntgen visar det sig att det har blivit en jättestor vätskefylld blåsa i min mage. Helt ofarligt och ganska vanligt. Enda skillnaden är att min var många många gånger större än vad som vanligtvis klassas som en "stor blåsa".

Nu har jag kommit över chocken, och väntar på en operation. Och börjar inse att det här är svart på en massa underliga problem jag har haft senaste månaderna. "Löpmagen", bland annat. Och en massa annat som varit lite konstigt. Tur att doktorn stod på sig.

Det halsonda, förresten, det kom av sig.

För tillfället sitter jag i en lägenhet i Helsingfors och tittar ut på gatlyktorna. Ska vara här i en månad på universitetet och forska. Det har börjat bra. Helsingfors är bra. Jag har hunnit gå en runda inne i centrum och jogga längs vatten, och gjort några spaningar:
- Finland är stilrent, designat, lugnt och vänligt.
- Helsingforsbor är snäppet mer modemedvetna än stockholmare. Snygga kläder, inte så ballt som i stockholm. Mera mjukt och udda.
- Ska man jogga i Helsingfors ska man jogga längs vattnet.
- Finnar röker. Mycket.


I morgon ska jag spana in gymet på universitet, och försöka att komma till ro lite mer i forskningen. Återkommer med fler spaningar från Helsingfors gator, parker och gym.

som en stor öken

Idag:
* ännu inte frisk. Blir varken sämre eller bättre. Det bara fortsätter att göra ont i halsen och kroppen fortsätter att vara matt. Kan inte träna (= öken).
*for förbi Gröndal och hämtade ut nya instruktörskläder (= kul), men jobbigt att se Malins cykel utanför. Den påminnde om att jag inte kan träna (= öken).
* när man inte tränar får man tid till en massa annat (som till exempel att vila, eftersom det är det enda man orkar när man är sjuk). Men att inte träna ger mig så hemskt ont i ryggen (=öken).

I morgon ska jag i alla fall få gå till doktorn. Inte så hoppfull, men tänker att om det är halsfluss jag har så kommer hon i alla fall att hitta det.

Annars är det bara att bita ihop och gilla läget.

Elle kanske inte...

Man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.

Berglinskt ordspråk

Det sket sig. Jag hade mitt första box-pass idag. Egentligen gör inte instruktören så himla mycket mer än deltar i uppvärmningen: joggar runt lite och slår några slag i luften. Och så springer fram och tillbaka till stereon och slår av och på. Ingen större ansträngning.

Trots det kom mitt halsonda tillbaka. Med förnyad styrka. Halsen är tjock och svullen. Och molvärker. Kroppen är helt slut (undrar fortfarande hur jag orkade cykla hem).

Efter många tårar har jag fått kasta in handduken för C2. Skit. Det sämsta just nu:

1. Att svika laget.

2. Att svika laget.

3. Att svika laget.

4. Att inte få vara med på C2 som jag sett fram emot så länge.

Bäst just nu:

1. Johanna som ställer upp med kort varsel.

2. Petter som ställer upp med kort varsel.

Kör så det ryker!!! Jag är med er, även om jag rent fysiskt ligger hemma i sängen.

På banan igen

Jag ska erkänna, jag har varit osäker. På C2. Det började i lördags kväll. Satt på jobbet och kände mig lite risig. Bättre på söndag morgon: körde ett kombinerat löp- och inlines-pass, och sedan en intensiv shoppingrunda på IKEA med mamma. På söndagkvällen kändes det sämre igen. Natten blev en prövning.

Ont i halsen, lite feberkänsla. Och så kattvakt åt min systers underbara (?) katter Wilma och Annie. Hade hört att de kunde vara lite stökiga på natten. Och där låg jag i sägnen med tankarna malande:
"tänk om de börjar bråka. jag som måste sova. tänk om de börjar bråka. måste sova. somna nu. var inte det där något ljud. tänk om jag inte vaknar av klockan. inte missa tåget...."
Sov inte så många timmar den natten...Annie och Wilma skötte sig exemplariskt, men jag hade riktigt ont i halsen måndag morgon.

Nu äntligen, i morse hade allt gått över. Jag är fit-for-fight igen! Mycket tvekande. Mycket känna efter. Men nä, allt onda är borta nu.

C2 - här kommer jag!!!

C2 närmar sig...

... med stormsteg. Mailkonversationen i Acronkanoter.se börjar nå spam-liknande former. Spänningen stiger. Har vi allt redo? Är vi redo? Har jag inte lite ont i halsen (ni vet, den där "innan-starten-sjukan" som verkar vara obligatorisk)?

Saker börjar falla på plats. Det senaste på listan är att nu har vi full uppsättning supporters: Olle förstås, och Anna S från Södertälje (aka Super-Anna :) Jag är mycket glad att Anna kan och vill vara med. Det var hon som fick mig att börja multisporta. Och hon som fick mig att börja klättra. Och hon som fick mig att förstå att: nä, ingenting är omöjligt! Det är Anna som är tjejen som glatt erbjuder sin lägenhet som utgångspunkt för långträningar, och som lika glatt kommer ut till stranden mitt i natten och lyser med ficklampor när förvirrade paddlare inte hittar tillbaka. Det är hon som har tänkt på att fixa en kaffetermos (trots att hon själv inte gillar kaffe). En riktigt bra vän och en toppensupport!

Men nog om C2 (jag gör allt jag kan för att inte tänka på tävlingen... det blir nog mycket tänkt på den ändå...). Ikväll laddar jag med mitt första cyklings-pass på Feelgood. Ska bli spännande att se vad de gillar min musik och mitt upplägg.

Till sist: "Hur svårt kan det va'?"