Mat, kaffe och mål.

Det finns ett gatukök i Örnsköldsvik där skyltarna säger att de erbjuder "Mat, Kaffe och Mål". Tyvärr var batteriet slut i min kamera när jag åkte förbi där. Och tyvärr var det stängt, så jag fick ingen hjälp med mina mål.

Nu sitter jag i soffan. Händerna är slitna. Det gör ont i överarmarna när jag försöker lyfta kaffekoppen. Jag får träna mentalt istället. Har försökt få rätsida på det mentala ett tag. Det är rörigt. Men tänker jag på mental träning som träning man kan göra i soffan hittar jag tre viktiga bitar (Jag tänker klättring. Men jag är övertygad om att det går att översätta till praktiskt taget allt vi gör, som andra sporter eller jobb):

1) Mål
Mål handlar om att ha något att sträva mot. Både att drömma om, men att faktiskt kämpa för, inom rimlighetens gränser.

2) Rädslor
När man kommer till klättring finns (åtminstone) tre typer av rädslor:

• Rädsla att misslyckas eller lyckas (!)
• Befogade rädslor (farligheter)
• Irrationella rädslor, som tex rädslan att falla i bra säkringar.

Dessa rädslor kan man (borde man) kunna bearbeta åtminstone delvis i soffan.

3) Prestation
Det handlar om att tro att man kan. Att visualisera sig själv klättra vissa leder eller göra vissa flytt. Man kan nog kalla det för "Målbildsträning" också. Det är en konst att lära sig.

Det kommer mer om det mentala. Men just idag är mina ögon ny-opererade så det svider så mycket i dem att jag inte kan fortsätta.

Möte med Presten

När man åker vägen mot Henningsvaer är det omöjligt att missa det. Berget Presten. 450 meter konisk, slät granit som tornar upp sig. Det finns många berg på Lofoten. Men Presten är något speciellt.

Flera fina leder går upp på berget, den lättaste är Vestpillaren. 470 meter klättring. Grad 6.

Jag hade längtat efter Presten sedan förra året. Nu skulle den klättras. Men vädret var sisådär. Min klätterkompis fick ont i knäet. Det blev andra projekt. Och jag började vänja mig vid tanken på att åka hem utan besök på Presten.

Tre dagar kvar innan jag ska resa hem. Regnigt. Står på parkeringen. Och så kommer Stu förbi. Vi har setts lite på campingen, men inte snackat så mycket.
"Jag skulle vilja göra Vestpillaren" säger han.
"Jag med!" säger jag.
"Det ska bli fint väder i morgon" säger han.
"Då kör vi?!?".
Och så är det bestämt.
Resten av dagen sliter jag hud på Tapir (7-), men har svårt att samla tankarna på något annat än Presten. På natten sover jag dåligt. Eller snarare inte alls. Undrar hur det kommer att bli, kommer det vara svårt? Jobbigt? Sex ringer väckarklockan. Äntligen dags!!

Första replängden på Vestpillaren på Presten.

Vi rackar på och promenerar iväg. Ett replag före oss, men de håller samma tempo som vi, så det gör inget. Vi klättrar. Solen kommer fram. Replängd efter replängd. Jag minns inte så mycket mer än att det är kosmiskt. Meter efter meter. Layback. Sva. Jamsprickor. Leden är som ett fantastiskt smörgåsbord, varje led en ny underbar rätt som inte gör mig besviken.

Stu är peppad.

Jag klättrar Slanting Corner. Lycklig.

På toppen.

Vi tar oss upp till toppen. Allt går så smidigt. Det enda som kanske stör en smula är att fötterna är svullna i klätterskorna. Det är en fantastisk känsla att toppa ur. Även om jag gärna hade klättrat ett par replängder till innan.

Vestpillaren på Presten var min första riktiga långtur. Och jag lovar att det kommer att bli fler.

Ett av mina mål är avprickade. Det är skönt att vara på väg.

Kosmiskt

Jag har...
klättrat så fingrarna blöder
träffat härliga människor
slagit personligt rekord
kliat sönder miljoner myggbett
varit uppe alldeles för länge
lyssnat på historier halva nätterna
badat i havet (det riktiga havet)
sprungit upp på bergstoppar
klättrat upp på Presten
tänkt "det är en slabb med juggar"
ätit kalla nudlar med jord i
njutit av blåbär
studerat midnattssolen
önskat att det ska sluta regna
och att dagen aldrig skulle ta slut

... varit på Lofoten.

Jag har inte ens kommit hem. Men jag längtar redan tillbaka.

Lofoten, vi kommer!

Sista kvällen på verandan i Övik. Solen går ner. Insvept i en filt. Och lite pirrig i magen. Ok. Det är nog lite resfeber.

Alpin start i morgon. K kommer till Jörn i morgon 7:38. Dit är det 301,8 km. Vi drar till Henningsvaer, Lofoten.

Klätterutrustningen är märkt, kontrollerad och packad. Mat för två hungriga klättrare i två veckor inhandlad. Sista långlöpningen inför resan gjord. Räkningarna betalda. Vin, vantar, långkalsonger, laddade kamerabatterier, förare, ...

Huvudet är med. Jag. Är. Grymt. Sugen.

Nu tar Rosa Kanoten time out i två veckor. Vi hörs!

Mean Green 6- Sending Machine eller tre dar på Ringkallen

Min vän Doktorn hade varit i Lofoten och var på väg söderut. Jag var på väg till Lofoten med mellanlandning i Ö-vik. Perfekt för att ses och klättra några dagar på Ringkallen.

Vårt första möte med Ringkallen. Det är fint. Väldigt fint. Tältar precis nedanför fikaväggen. En meter från tältet ner till stupet. Klättrar. Njuter. Dricker kaffe. Klättrar. Led efter led. 20-25 meter njutning varje gång. Jag klättrar 6-. Det är mitt pers på trad. Jag klättrar en till. Och en till. Den heter "Grön Kärlek". Och jag är the Mean Green 6- Sending Machine. Känner hur jag är fokuserad. Inte rädd. Bara fokuserad och uppslukad av klättringen. Total närvaro. Mindfullness.

På kvällarna. Ett glas vin. Vädret är mittemellan. Grått. Blåsigt. Sol en liten stund. Vi sitter bara och tittar ut över havet. Några ord emellanåt. Men också tystnad. Trötta armar och fingrar. Kottarna borrar sig in i baken och en sten mitt i ryggen. Men det gör inget. Kroppen njuter. Ibland tankar i huvudet. Ibland bara tomhet. Hjärnan njuter.

Ett mål

Jag sitter på en veranda vid havet utanför Ö-vik och tänker på mål. Det är svårt med mål. Jag har två problem:
1) Att hitta ett mål som jag brinner för, som har lagom lång horisont och som är mätbart.
2) Att, när jag väl har hittat ett sådant mål, att fortsätta att ha det tills jag gjort ett seriöst försök att uppnå det.

Förmodligen hänger punkt 1) och 2) ihop. Om målet inte sitter i hjärtat (och är mätbart) är det lätt att inte sträva efter att uppnå det.

Varför ska jag då ha ett mål?
Jag behöver ett mål för att veta åt vilket håll jag är på väg. För att få hjälp att välja mina aktiviteter. För att göra kortsiktiga prioriteringar och välja mellan allt som är kul. Och inte minst för att få drömma (om du inte har läst Nextopia av Michael Dahlén så är det ett bra boktips).

Hur ska jag göra för att hitta ett bra mål? Jag läser i "9 out of 10 climbers make the same mistakes" av Dave MacLeod. Han menar att det är bättre att sikta högt, och kanske inte riktigt nå sitt mål. Var inte rädd att misslyckas - för genom att misslyckas hittar man sina svagheter och kan jobba på att förbättra dem. Han säger: berätta om dina mål. Och våga berätta om om du inte uppfyller dem. Det är ok att misslyckas.

Jag har kommit fram till ett mål: Stockholm Marathon 2011. 3 timmar 20 minuter.

I en röd liten stuga

I Värmland, ett par mil utanför Arvika, ligger en röd liten stuga. Där bor Moa. Hon hade bjudit in oss, tjejer i nätverket Girls Get Higher, till en klätterträff. Fokus: mental styrka.

På torsdagkvällen var vi 16 stycken som kommit från hela landet, från Östersund i norr till Malmö i söder. Här skulle klättras, ledas, utmanas, gråtas, skrattas, kramas. Och vi skulle bli starkare. I huvudet. Och i fingrarna.

Torsdag kväll: ett stort gäng tjejer samlas i Moas lilla stuga. Tält på gräsmattan. Knott. Och spänd förväntan.

Fredag: avfärd till Byn. En brant, hög och mäktig klippa. Men tyvärr pisseblöt. Bara att åka vidare till Falleberget. Där fick vi slita hud. Jag fick storstryk av en (blöt) 5+. Ganska låg klippa, men fin, brant och utmanande. Och till skillnad från i vanliga fall kastade jag mig upp på led på okända klippor med okända utmaningar. Jag hängde och föll. Men kul var det.
Eftermiddag på Gylterud. Igen: upp på led (nu med kilarna på racket) på okända utmaningar. Klättringen gick bra. Säkrandet var lite spännande.
Avslutning med grottkrypning. Det var trångt, supertrångt. Och det var mörkt.
Lördag: Regn, regn, regn. Vi åker till Jösse Klättersällskaps inomhusvägg. Fallträning. Snack om rädslor och mål. Och så teknikträning.
Avslutar hemma hos Moa i den röda stugan på kvällen. Med slitna fingrar och stora tankar. Det har varit två dagar som har satt fart på mina tankar.