Måndag mårgon, 4:e oktober. 07:30, prick, ska båten till Telendos gå. Ett par minuter innan parkerar Iannis som ska köra sin moppe på kajkanten. Vi är tre replag som åker med och hoppar i land på klipporna vid Telendos. Två tyskar, Joakim och Staffan från Helsingborg, och så vi. Jag och Linus. Ganska brant vandring uppåt genom taggbuskar. Tyskarna kommer lite på efterkälken. Vi letar oss fram till insteget. Wild Country. 265 meter. Nio replängder.
30 meter 5a. Jag får börja. Det går lätt, lätt. Skönt att lätta från marken. Joakim och Staffan klättrar före oss.
25 meter 5a. Jag följer. Och vi är på gång.
35 meter 6a (Braveheart). Min tur igen. Det börjar direkt. Kliver ut på en formation. Jag andas, njuter. Luftigt, brant, och fantastiskt.
35 meter 5c. Ett vasst grått sva. Men så fint.
35 meter 5c. Jag njuter av att klättra, leda, som att sväva. Kommer upp i en liten grotta. Joakim och Staffan har slagit sig till ro i skuggan och knaprar på en sesamkaka. Skönt att komma undan solen en liten stund.
20 meter 6a. Linus går på, och nu är vi första replag. Det är luftigt och ett litet tak att ta sig förbi innan det blir sva igen. Den stora andremans-ryggsäcken stör mig lite i klättringen. Men vad fanken gör det?
30 meter 6a. Jag gasar på. Leden är så sjukt fin. Jag kan inte säga det nog många gånger.
30 meter 5b (Chickenhead wall). Har den fått namnet på grund av alla bultar? Många är dom i alla fall.
25 meter 5c (Happy biceps). Klippan ändrar karaktär igen, halva replängden är mjuka formationer och hål. Jag får till ett knälås när jag ska klippa tredje bulten. Känner mig lite cool. Och njuter av att hänga ut från klippan i raka armar och med Medelhavet hundra meter under mig. Sista repan. Med lite sorg i hjärtat.
Det var en kosmisk dag. Perfekt långtursklättring. Lite vass klippa, men so what? Hela tiden intressant. Och ovanligt ihållande klättring för att vara långtur. Enligt toppboken är vi 38:e replag upp sedan leden etablerades i maj i år. Nedstigningen tar sin tid, stigen är brant och nästan osynlig. Och ölen på restaurangen vid hamnen på Telendos smakar fantastiskt.
Jag sliter på hårt med huden på leder med grad 6a+ och 6b. Jag är rastlös. Jag tar i. Gör mitt bästa. Kämpar. Klarar dem efter ett par försök. Men jag vill ju så gärna vara bara lite bättre. Varför inte?
Slarvat med träningen? Ja. Med klätterträningen. Jag har haft svårt att träna fokuserat efter sommaren. Hjärnan har inte varit med mig. Jag har haft en ”höst-klätter-depression”.
Sitter i ett hotellrum på Kalymnos i Grekland. Ett av Europas klättermeckan. Dörren står öppen och jag hör vinden utanför. Lite ljus letar sig fortfarande in genom dörren, men det börjar bli mörkt och jag ids inte tända. Lutar mig tillbaka mot den vita stenväggen och inser att jag är ofokuserad. Inte just i det jag gör, utan på en högre nivå. Svårt att hitta mina mål.
Nu, när jag är här och känner kalkstenen mot fingrarna älskar jag det här. Det här är livet. Jag älskar att vara rädd, att ta i så jag gråter. Att slinta av greppen för att blodet från såret på fingrarna gör det halt. Älskar att göra det jag tror är omöjligt.
Men jag vet också att jag jag blir berusad av att springa så fort jag kan genom skogen. Eller cykla på slingriga landsvägar så långt att det nästan är overkligt. Och jag njuter faktiskt av att vara på jobbet och prata med kollegorna och plötsligt förstå hur saker hänger ihop. Jag tycker om att prata med olika människor. Diskutera, resonera. Och förstå. Kanske är det det jag tycker mest om av allt: att förstå hur saker hänger ihop?
Men av den här spretigheten så blir jag inte bäst på någonting. Det bara är så.
Behöver jag då bli bäst på någonting? Långsamt inser jag att det kanske jag inte behöver? När jag är i varje sak vill jag ju bli bäst. Behärska. Men på det stora hela kanske jag kan finna en styrka i att vara lite bra på ganska mycket? Jag kommer inte klättra hårdast, springa snabbast eller cykla längst. Men jag kanske kan klättra ganska hårt, springa rätt snabbt och cykla skapligt långt? Och samtidigt aldrig ge upp att försöka förstå hur saker hänger ihop?
Vi fotograferade av en förare och gav oss mot klippan. Man får säga vad man vill om att ha ledernas namn målade på berget. Men just nu passade det oss förträffligt.
Vad ska jag mer skriva, efter två dagars klättring och med fingertoppar så slitna att tangenterna på datorn känns vassa. Med en kall Mythos på bordet. Jag tänker på dagens klättring. Orange kalksten. Brant. Utmanande. Det pirrar i magen. Jag kan inte bärga mig innan det blir i morgon. Jag toklängtar efter att få slita mer på fingrarna. Bli ännu tröttare. Ännu mer pumpad. Ännu mer rädd. Ge. Mig. Mer!
Bara att inse: jag har mental höstderession i klättringen. Just nu tycker jag allt är läskigt. Det känns lite som att få svindel av att stå på en tröskel. Vet att det är ofarligt och rent löjligt. Men för tusan, huvudet: fatta det!!
