som en stor öken

Idag:
* ännu inte frisk. Blir varken sämre eller bättre. Det bara fortsätter att göra ont i halsen och kroppen fortsätter att vara matt. Kan inte träna (= öken).
*for förbi Gröndal och hämtade ut nya instruktörskläder (= kul), men jobbigt att se Malins cykel utanför. Den påminnde om att jag inte kan träna (= öken).
* när man inte tränar får man tid till en massa annat (som till exempel att vila, eftersom det är det enda man orkar när man är sjuk). Men att inte träna ger mig så hemskt ont i ryggen (=öken).

I morgon ska jag i alla fall få gå till doktorn. Inte så hoppfull, men tänker att om det är halsfluss jag har så kommer hon i alla fall att hitta det.

Annars är det bara att bita ihop och gilla läget.

Elle kanske inte...

Man ska inte ropa hej förrän man har burit soppåsen över parketten.

Berglinskt ordspråk

Det sket sig. Jag hade mitt första box-pass idag. Egentligen gör inte instruktören så himla mycket mer än deltar i uppvärmningen: joggar runt lite och slår några slag i luften. Och så springer fram och tillbaka till stereon och slår av och på. Ingen större ansträngning.

Trots det kom mitt halsonda tillbaka. Med förnyad styrka. Halsen är tjock och svullen. Och molvärker. Kroppen är helt slut (undrar fortfarande hur jag orkade cykla hem).

Efter många tårar har jag fått kasta in handduken för C2. Skit. Det sämsta just nu:

1. Att svika laget.

2. Att svika laget.

3. Att svika laget.

4. Att inte få vara med på C2 som jag sett fram emot så länge.

Bäst just nu:

1. Johanna som ställer upp med kort varsel.

2. Petter som ställer upp med kort varsel.

Kör så det ryker!!! Jag är med er, även om jag rent fysiskt ligger hemma i sängen.

På banan igen

Jag ska erkänna, jag har varit osäker. På C2. Det började i lördags kväll. Satt på jobbet och kände mig lite risig. Bättre på söndag morgon: körde ett kombinerat löp- och inlines-pass, och sedan en intensiv shoppingrunda på IKEA med mamma. På söndagkvällen kändes det sämre igen. Natten blev en prövning.

Ont i halsen, lite feberkänsla. Och så kattvakt åt min systers underbara (?) katter Wilma och Annie. Hade hört att de kunde vara lite stökiga på natten. Och där låg jag i sägnen med tankarna malande:
"tänk om de börjar bråka. jag som måste sova. tänk om de börjar bråka. måste sova. somna nu. var inte det där något ljud. tänk om jag inte vaknar av klockan. inte missa tåget...."
Sov inte så många timmar den natten...Annie och Wilma skötte sig exemplariskt, men jag hade riktigt ont i halsen måndag morgon.

Nu äntligen, i morse hade allt gått över. Jag är fit-for-fight igen! Mycket tvekande. Mycket känna efter. Men nä, allt onda är borta nu.

C2 - här kommer jag!!!

C2 närmar sig...

... med stormsteg. Mailkonversationen i Acronkanoter.se börjar nå spam-liknande former. Spänningen stiger. Har vi allt redo? Är vi redo? Har jag inte lite ont i halsen (ni vet, den där "innan-starten-sjukan" som verkar vara obligatorisk)?

Saker börjar falla på plats. Det senaste på listan är att nu har vi full uppsättning supporters: Olle förstås, och Anna S från Södertälje (aka Super-Anna :) Jag är mycket glad att Anna kan och vill vara med. Det var hon som fick mig att börja multisporta. Och hon som fick mig att börja klättra. Och hon som fick mig att förstå att: nä, ingenting är omöjligt! Det är Anna som är tjejen som glatt erbjuder sin lägenhet som utgångspunkt för långträningar, och som lika glatt kommer ut till stranden mitt i natten och lyser med ficklampor när förvirrade paddlare inte hittar tillbaka. Det är hon som har tänkt på att fixa en kaffetermos (trots att hon själv inte gillar kaffe). En riktigt bra vän och en toppensupport!

Men nog om C2 (jag gör allt jag kan för att inte tänka på tävlingen... det blir nog mycket tänkt på den ändå...). Ikväll laddar jag med mitt första cyklings-pass på Feelgood. Ska bli spännande att se vad de gillar min musik och mitt upplägg.

Till sist: "Hur svårt kan det va'?"

Bilder från DKM

Här kommer några bilder från DKM, dels från lyftet i Skåpafors, och dels från paddlinen sista biten in till mål (ser stiligt ut, eller hur!). Dessutom en bild på S&D i träkanoten. Ibland är det underligt hur snabba "gubbsen" kan vara :)

Dalslands Kanotmaraton - the true story

Efter 6 timmar och 47 minuters paddlande gled Rosa Knoten i mål i Dalslands Kanotmaraton 2007. Då hade vi paddlat, paddlat och paddlat. Med blåsor i händerna, ömma armmuskler, och efter att ha försökt lösa världsproblem (hur gör man när man sitter i en kanot och det börjar trycka på i blåsan?).

Men vi tar det från början.

LOPPET.
Starten går 08:00, fem minuter efter att herrarna i K1 elit givit sig av med skummet sprutande runt paddelbladen. Vi får en helt ok start ute på vänsterkanten med Svante och Douglas strax före oss. Paddlar på i det upprörda vattnet fram till första lyftet Skåpafors. Det har redan börjat göra ont i mina bröstmuskler, efter 6,5 km. Tyst undrar jag hur det här ska gå. Men jag säger ingenting till Emma och tänker att "Det går nog över".

Vi styr in mot stranden i Skåpafors, fullt med kajaker runt oss. Hoppar ur, drar upp kanoten på land. Och där kommer tricket. Enkelt vänder vi kanoten, hjulen som Olle monterat hoppar fram, och vi sätter fart uppför backen. Det är en fröjd att kryssa sig fram mellan folk släpande på flytetyg med Rosa Kanoten stiligt på hjul.

Efter skåpafors har vi tagit lite på Svante och Douglas och med förnyade krafter paddlar vi vidare mot Skifors. Eftersom det är långt att paddla börjar vi med obligatoriska matpauser varje halvtimme. Emma är stenhård på det, och med 30 minuters mellanrum måste jag ta en näve pasta, ett par torkade aprikoser, eller en tugga på min banan.

Har sällskap med två norrmän i K1:or. En av dem tittar på oss med stora ögon och frågar:
"Ska ni hålla den där hastigheten hela vägen? Det går 9 km/h"
"Ja, det hade vi tänkt oss" svarar vi glatt.

Lyftet i Skifors går strålande. Vi känner oss snabba och coola med vår kärra. Och jag har börjat på hemska blåsor i vänsterhanden. Träsmaken i backen börjar komma.

Efter Skifors blir det lite lätt medvind och Rosa kanoten går snabbt. Vi drar ifrån norrmännen i K1:or och trots träsmak i baken känns det strålande. Tills ett par km före Gustavsfors och siste lyftet. Koncentrationen börjar tryta. Vi tar en lite större matpaus och det verkar som att Emma äter en hel trerätters-middag där bak. Krafterna kommer tillbaka och vi längtar efter lyftet i Gustavsfors. Särskilt eftersom det ger en möjlighet att få lätta på trycket (dvs kissa).

Jag har planerat allt i minsta detalj: vid iläggningen kan man gå ut lite längre i vattnet och stanna till lite. Ingen kommer att märka något. Emma har lovat att vara tyst. Gustavsfors närmar sig. Och det visar sig att det är bryggor för i lägg och upptag!! Katastrof. Ja, ja, det är bara att knipa vidare och hoppa i kanoten igen (visst, det finns kanske toaletter vid lyften, men vem har tid till det?).

Med påfyllda matförråd; Patrik har köpt kinder-ägg till oss! men han behåll överraskningarna till sig själv :( Ett fint nytt sittunderlag på sätet och glatt humör ger vi oss av på de sista 21 km paddling. För första gången före Svante och Douglas. Sliter på i motvinden. Varje halvtimme säger Emma: "matdags". I brist på km-skyltar börjar jag räkna hur många matpauser det är kvar till målgång.
När det är fyra kvar känner jag hur det värker i bröstmusklerna så att jag tror att jag ska få kramp.
När det är tre kvar paddlar S&D om oss. Och Emma säger glatt "jag gjorde det".
När det är två kvar ber Emma mig komma
bak och massera hennes stackars armar.
När det är en kvar ökar vi takten. Jag paddlar frenetiskt. 12 på varje sida kör vi jag räknar högt och koncentrerar mig på full fart:
"10, 11, 12, 13, 14..."
hör Emma muttra något bakom mig
"...15, 16,..."
just det, glömde byta.

Vi håller jämnt avstånd till S&D. Hela vägen längs banan hör vi folk ropa "Emma! Anna!" och heja på. Det ger massor extra kraft! Till sist glider i vi mål. Armarna darrar, benen bär oss inte längre. Ingvar Oldsberg ropar upp våra namn. Emma får fatt på öskaret och öser in vatten i kanoten (!). Stora kramar från Olle och Patrik.

Vi har gått i mål i Dalsand Kanotmaraton. Snabbaste lag i C2 Dam (tvåan var fem(5) timmar efter oss i mål. De måste verkligen gilla att paddla...), sjätte bästa tiden totalt i C2. Med bara två minuter till 5:e-platsen och sju minuter till 4:e-platsen. Det får ses som godkänt.

EFTER LOPPET:
På väg till duschen möter vi norrmännen i K1:or som vi har haft sällskap med. Det visade sig att vi var ca 15 minuter efter dem i mål. Godkänt. Och de blir lite imponerade. I duschen snackar vi med några tjejer som paddlat K1 och är ganska nöjda. De undrar hur det gått. "Jodå, vi är nöjda. Vi har paddlat kanadensare". Deras ögon blir stora:
"och ni är redan i mål?!?!"
"Ja, vi har varit i mål i en timme!" svarar vi glatt. Då blir det lite tystare i det hörnet...

Till slut sitter vi i husbilen igen. Olle kör som en biltjuv, som vanligt, och Patrik ramlar runt bland sportdrycksflaskor och tidningar, som vanligt. Och jag sitter fram med Olle och diskuterar kajak-paddlingsteknik och optimering av kanotskrov. Allt är som det ska, till och med när Olle sitter vid ratten med termosen i ena handen och kaffemuggen i andra handen och undrar "vem är det som kör egentligen?"

TILL SIST:
En fantastisk utflykt till ett vackert Dalsland. Massor fina minnen, massor inspiration, och med nya mål uppsatta till Dalslands kanotmaraton 2008. Tack Olle och Patrik för er fantastiska support! Ni var verkligen toppen!

Fler bilder kommer strax!

Före Dalsland Kanotmaraton

Har just varit ute och cyklat med Malin, den fina rundan till Hölö och tillbaka. Landsvägscykling med Malin är bra för kroppen och själen. Runt två timmar. Inte för fort, men inte heller för långsamt. Småprat på raksträckorna, full spetta utför, och pirr i benen i uppförsbackarna. Efteråt mår jag mycket bra, det känns lite som att tempot på livet skruvas ner ett par snäpp.

Det har varit en av de där hektiska dagarna på jobbet. Och mitt upp i alltihop beslutades det att jag ska tävla med Emma i Dalslands kanotmaraton i helgen. Pernilla som skulle ha varit med från början har blivit sjuk. Hemskt tråkigt för Pernilla. Men desto roligare för mig :) Och jag är grymt sugen efter Pernillas och Jeanettes framfart i Falun förra helgen!

Laddar som bäst mentalt. Har precis surfat in på tävlingens hemsida och kollat banan för första gången. Det är långt... Jag tänkte att "det tar nog runt 4 timmar". Så pratade jag lite med Emma. "Vi kämpar för att komma under 7" var hennes kommenter. Ooops. Måste nog ladda med lite extra glass ikväll om jag ska orka så långt :)

Ser (med skräckblandad förtjusning) fram emot 7 underbara timmar i Rosa Kanoten på lördag!