Jag ska inte, jag ska inte. ... jag ska...

Isklättring. Igår var det ordet en synonym för att frysa, vara blöt, utsätta sig för onödiga risker, och ännu mer frysa. Isklättring verkade helt ointressant. Jag hatar att frysa och vara blöt. Kunde inte riktigt se någon tjusning i det.

Varningsklocka: Många av mina vänner verkar som religösa om isklättring.

Idag tänkte jag ändå ge det ett försök. Jag behöver inte fler fritidsintressen. Så det är väl lika bra att testa och se att det inte är något för mig. Tänkte jag.

-20 grader. Kisa. På anmarschen tänkte jag att "jag fick ju i alla fall pulsa någon km i knädjup snö!".

Idag är isklättring en synonym för lycka! Spänning. Fantasi. Uthållighet. Styrka. Fantastiska isar. Nya utmaningar. Jag ska nog börja klättra is.

Hur tusan kunde det bli såhär???

När livet kommer emellan.

Mitt liv har kommit emellan mig och min träning. Jag behöver jobba. Jag håller på att flytta. Och inte vilken flytt som helst, flyttar från två lägenheter till min mammas förråd. Det ska städas, åkas till tippen, städas mer, besiktigas, träffas mäklare... och så jobbet. Som är så kul.

När jag igår kväll står och putsar fönster i snöstorm vid midnatt undrar jag vad jag håller på med. Upp halv sex för att fixa sista städningen innan det är dags att åka på jobbet. Som ett sant uthållighetspass. Och nog har jag de senaste dygnen fått träna på att vara allert även när jag är hemskt trött. Men så mycket tränat blir det inte.

Det var det här med livet.

Fast det blir lite bättre när jag hittar mina viktmanschetter och kommer på att jag kan städa med ett kilo extra om handlederna. Och förena livet med nöje!

Siffrornas magik

Gårdagens träning: spinning 60+75 min.
Intagen vätska: ca 1 liter.
Viktiminskning: 1.2 kg.


Jag gillar siffror. Jag älskar statistik, kurvor, trender, kluster av punkter. Siffror är magiska. De berättar sanningen. De gör många saker så tydliga. Tex, jag har länge trott att jag förlorar mycket vätska på ett spinningpass. Men att det skulle vara mer än en liter på drygt två timmar! Skulle nog kunna öka prestationen genom att lära mig att dricka mer under passen?

Jag har tidigare fått nog av det på jobbet. Nu har jag bytt jobb och hittat lusten att mäta, väga, klocka mig själv. Tjoho. Det här kan gå hur som helst.

PS. armhävnings-projektet. Jag har gjort introduktionstestet och klarade till min stora förvåning 30 st på raken. Utan att fuska. Nu börjar hårdträningen.

PS2. Tusan vad jag springer. Siffror kommer.

Om att gå hem.

Efter nyår började mitt nya jobb. Det innebär att jag kan gå hem på kvällarna. Ni vet, lämna jobbet på jobbet.

Jag övar på det så mycket jag kan.

Idag har jag haft vilodag. Före jag gick hem brukade vilodagarna betyda att jag fick några extra timmars arbetstid. Nu betyder de akvarellmålning och omvärldsbevakning. De betyder också att jag har fått mer tid till att smida planer och hitta på idéer.

Dagens omvärldsbevakning ledde till att jag hittade en ny blogg: Mina utmaningar. Inspirerande. Denna inspiration ledde ett nytt projekt:

1) Hundred push ups challenge. Jag har läst om det tidigare, utan att ta tag i det. Det handlar om att skaffa sig svart bälte i armhävningar: att klara att göra 100 armhävningar på rad. Armhävningar är min sämsta övning. Näst efter pull-ups. Jag börjar i morgon. Lovar!

Jag har tänkt på andra saker när jag har gått hem också. Jag har tänkt att jag älskar ju att springa. Och jag har tänkt att jag just nu inte har några mål med löpningen. Jag har inte ens några mål som hjälper mig att välja den träningsform jag ju egentligen gillar mest (när det är snålblåst och -15 grader kan jag ibland förleda mig att tro att jag hellre vill på på step up... Varje gång jag är ute och springer påminns jag om att det är fel, jag vill springa. Inte klampa upp och ner på en fjantig låda).

Som mål har jag sneglat på Oslo Marathon (oktober), Lidingö 50K (8 maj), och Ursvik Ultra (28 mars). Planerna börjar stakas ut. Men först ska jag se till att börja springa.

Jag börjar med veckomål. Den första veckan ska det bli 5mil. Den veckan börjar i morgon.

Och nu har jag skrivit om allt. Så nu kan jag inte smita. Eller rättare sagt: glömma att jag älskar att springa.

Gröndal 07:00 i morgon!

Hoppar in och kör morgonpasset i morgon. Mitt nya pass verkar lite extra tufft. Ska se om jag inte kan skriva upp tempot lite extra i morgon....

Ses!

Förmiddagshealing vid kaffeautomaten

Jag står i fikarummet på nya jobbet. Det pratas om innebandy och jag gnäller lite över träningsvärk. Och plötsligt finner jag mig själv med kaffe-automat-skötarens händer på min ömma axel. Han andas djupt och högljutt. Och gör healing på min axel. Mina alldeles nya kollegor tittar på mig med tefatsstora ögon och verkar inte veta om de ska skratta eller gråta.

"Det går fort" säger han, och bryter på franska. Det står Philippe på hans namnskylt ser jag. I vanliga fall tassar alltså Philippe omkring på kontoret och fyller på kaffe och mjölkpulver i automaten. Men just idag har han fått visa sitt sanna jag. Det visar sig att han är healingproffs och certifierad massör.

Möten!

Träningsvärken? Nja. Jag vet inte. Jag blev lite varm i axeln. Och jag måste nog (motvilligt) erkänna att det kändes bättre i några timmar. Fast det kan ju bero på vad som helst...

Gröndal måndag 18:30!

Kom och cykla! Färskt pass för terminen. Och den här gången har jag dragit upp tempot :)