Scaniamilen

Svetten rinner efter ryggen. Jag kan knappt andas längre. Benen känns tunga och det har blivit blåsor under ena foten. Ta i, sista biten. Kämpa. Fortsätt andas. Svetten i ansiktet, svider i ögonen. Det är loppet det har snackats om i ett år. Det är Scaniamilen. Och jag befinner mig innuti en nalledräkt.

Dräkten har ett stort huvud (man blir lite sjösjuk första tiden i den), en enorm mage och en extremt tjock päls. Barnen river i mig, håller fast mig i benen, kramar min stora, mjuka pälsbeklädda mage. Några gråter och springer bort. Men de flesta gillar dräkten. Jag ser knappt ut, och rultar framåt så gott det går.

Det var en av de tuffaste Scania-milar jag har varit med om. Som svetten rann när jag äntligen fick ta av mig huvudet. Och vad svårt det var efteråt, när man kom ut igen bland alla människor, men var Anna och inte Nalle. Kändes konstigt att inte längre ha en svans barn efter sig!

(bilder kommer, så fort jag har hittat sladden till kameran :))