Här kommer några bilder från DKM, dels från lyftet i Skåpafors, och dels från paddlinen sista biten in till mål (ser stiligt ut, eller hur!). Dessutom en bild på S&D i träkanoten. Ibland är det underligt hur snabba "gubbsen" kan vara :)
tisdag 14 augusti 2007
Bilder från DKM
Här kommer några bilder från DKM, dels från lyftet i Skåpafors, och dels från paddlinen sista biten in till mål (ser stiligt ut, eller hur!). Dessutom en bild på S&D i träkanoten. Ibland är det underligt hur snabba "gubbsen" kan vara :)
söndag 12 augusti 2007
Dalslands Kanotmaraton - the true story
Efter 6 timmar och 47 minuters paddlande gled Rosa Knoten i mål i Dalslands Kanotmaraton 2007. Då hade vi paddlat, paddlat och paddlat. Med blåsor i händerna, ömma armmuskler, och efter att ha försökt lösa världsproblem (hur gör man när man sitter i en kanot och det börjar trycka på i blåsan?).
Men vi tar det från början.
LOPPET.
Starten går 08:00, fem minuter efter att herrarna i K1 elit givit sig av med skummet sprutande runt paddelbladen. Vi får en helt ok start ute på vänsterkanten med Svante och Douglas strax före oss. Paddlar på i det upprörda vattnet fram till första lyftet Skåpafors. Det har redan börjat göra ont i mina bröstmuskler, efter 6,5 km. Tyst undrar jag hur det här ska gå. Men jag säger ingenting till Emma och tänker att "Det går nog över".
Vi styr in mot stranden i Skåpafors, fullt med kajaker runt oss. Hoppar ur, drar upp kanoten på land. Och där kommer tricket. Enkelt vänder vi kanoten, hjulen som Olle monterat hoppar fram, och vi sätter fart uppför backen. Det är en fröjd att kryssa sig fram mellan folk släpande på flytetyg med Rosa Kanoten stiligt på hjul.
Efter skåpafors har vi tagit lite på Svante och Douglas och med förnyade krafter paddlar vi vidare mot Skifors. Eftersom det är långt att paddla börjar vi med obligatoriska matpauser varje halvtimme. Emma är stenhård på det, och med 30 minuters mellanrum måste jag ta en näve pasta, ett par torkade aprikoser, eller en tugga på min banan.
Har sällskap med två norrmän i K1:or. En av dem tittar på oss med stora ögon och frågar:
"Ska ni hålla den där hastigheten hela vägen? Det går 9 km/h"
"Ja, det hade vi tänkt oss" svarar vi glatt.
Lyftet i Skifors går strålande. Vi känner oss snabba och coola med vår kärra. Och jag har börjat på hemska blåsor i vänsterhanden. Träsmaken i backen börjar komma.
Efter Skifors blir det lite lätt medvind och Rosa kanoten går snabbt. Vi drar ifrån norrmännen i K1:or och trots träsmak i baken känns det strålande. Tills ett par km före Gustavsfors och siste lyftet. Koncentrationen börjar tryta. Vi tar en lite större matpaus och det verkar som att Emma äter en hel trerätters-middag där bak. Krafterna kommer tillbaka och vi längtar efter lyftet i Gustavsfors. Särskilt eftersom det ger en möjlighet att få lätta på trycket (dvs kissa).
Jag har planerat allt i minsta detalj: vid iläggningen kan man gå ut lite längre i vattnet och stanna till lite. Ingen kommer att märka något. Emma har lovat att vara tyst. Gustavsfors närmar sig. Och det visar sig att det är bryggor för i lägg och upptag!! Katastrof. Ja, ja, det är bara att knipa vidare och hoppa i kanoten igen (visst, det finns kanske toaletter vid lyften, men vem har tid till det?).
Med påfyllda matförråd; Patrik har köpt kinder-ägg till oss! men han behåll överraskningarna till sig själv :( Ett fint nytt sittunderlag på sätet och glatt humör ger vi oss av på de sista 21 km paddling. För första gången före Svante och Douglas. Sliter på i motvinden. Varje halvtimme säger Emma: "matdags". I brist på km-skyltar börjar jag räkna hur många matpauser det är kvar till målgång.
När det är fyra kvar känner jag hur det värker i bröstmusklerna så att jag tror att jag ska få kramp.
När det är tre kvar paddlar S&D om oss. Och Emma säger glatt "jag gjorde det".
När det är två kvar ber Emma mig komma
bak och massera hennes stackars armar.
När det är en kvar ökar vi takten. Jag paddlar frenetiskt. 12 på varje sida kör vi jag räknar högt och koncentrerar mig på full fart:
"10, 11, 12, 13, 14..."
hör Emma muttra något bakom mig
"...15, 16,..."
just det, glömde byta.
Vi håller jämnt avstånd till S&D. Hela vägen längs banan hör vi folk ropa "Emma! Anna!" och heja på. Det ger massor extra kraft! Till sist glider i vi mål. Armarna darrar, benen bär oss inte längre. Ingvar Oldsberg ropar upp våra namn. Emma får fatt på öskaret och öser in vatten i kanoten (!). Stora kramar från Olle och Patrik.
Vi har gått i mål i Dalsand Kanotmaraton. Snabbaste lag i C2 Dam (tvåan var fem(5) timmar efter oss i mål. De måste verkligen gilla att paddla...), sjätte bästa tiden totalt i C2. Med bara två minuter till 5:e-platsen och sju minuter till 4:e-platsen. Det får ses som godkänt.
EFTER LOPPET:
På väg till duschen möter vi norrmännen i K1:or som vi har haft sällskap med. Det visade sig att vi var ca 15 minuter efter dem i mål. Godkänt. Och de blir lite imponerade. I duschen snackar vi med några tjejer som paddlat K1 och är ganska nöjda. De undrar hur det gått. "Jodå, vi är nöjda. Vi har paddlat kanadensare". Deras ögon blir stora:
"och ni är redan i mål?!?!"
"Ja, vi har varit i mål i en timme!" svarar vi glatt. Då blir det lite tystare i det hörnet...
Till slut sitter vi i husbilen igen. Olle kör som en biltjuv, som vanligt, och Patrik ramlar runt bland sportdrycksflaskor och tidningar, som vanligt. Och jag sitter fram med Olle och diskuterar kajak-paddlingsteknik och optimering av kanotskrov. Allt är som det ska, till och med när Olle sitter vid ratten med termosen i ena handen och kaffemuggen i andra handen och undrar "vem är det som kör egentligen?"
TILL SIST:
En fantastisk utflykt till ett vackert Dalsland. Massor fina minnen, massor inspiration, och med nya mål uppsatta till Dalslands kanotmaraton 2008. Tack Olle och Patrik för er fantastiska support! Ni var verkligen toppen!
Fler bilder kommer strax!
torsdag 9 augusti 2007
Före Dalsland Kanotmaraton
Har just varit ute och cyklat med Malin, den fina rundan till Hölö och tillbaka. Landsvägscykling med Malin är bra för kroppen och själen. Runt två timmar. Inte för fort, men inte heller för långsamt. Småprat på raksträckorna, full spetta utför, och pirr i benen i uppförsbackarna. Efteråt mår jag mycket bra, det känns lite som att tempot på livet skruvas ner ett par snäpp.
Det har varit en av de där hektiska dagarna på jobbet. Och mitt upp i alltihop beslutades det att jag ska tävla med Emma i Dalslands kanotmaraton i helgen. Pernilla som skulle ha varit med från början har blivit sjuk. Hemskt tråkigt för Pernilla. Men desto roligare för mig :) Och jag är grymt sugen efter Pernillas och Jeanettes framfart i Falun förra helgen!
Laddar som bäst mentalt. Har precis surfat in på tävlingens hemsida och kollat banan för första gången. Det är långt... Jag tänkte att "det tar nog runt 4 timmar". Så pratade jag lite med Emma. "Vi kämpar för att komma under 7" var hennes kommenter. Ooops. Måste nog ladda med lite extra glass ikväll om jag ska orka så långt :)
Ser (med skräckblandad förtjusning) fram emot 7 underbara timmar i Rosa Kanoten på lördag!
Det har varit en av de där hektiska dagarna på jobbet. Och mitt upp i alltihop beslutades det att jag ska tävla med Emma i Dalslands kanotmaraton i helgen. Pernilla som skulle ha varit med från början har blivit sjuk. Hemskt tråkigt för Pernilla. Men desto roligare för mig :) Och jag är grymt sugen efter Pernillas och Jeanettes framfart i Falun förra helgen!
Laddar som bäst mentalt. Har precis surfat in på tävlingens hemsida och kollat banan för första gången. Det är långt... Jag tänkte att "det tar nog runt 4 timmar". Så pratade jag lite med Emma. "Vi kämpar för att komma under 7" var hennes kommenter. Ooops. Måste nog ladda med lite extra glass ikväll om jag ska orka så långt :)
Ser (med skräckblandad förtjusning) fram emot 7 underbara timmar i Rosa Kanoten på lördag!
lördag 4 augusti 2007
On topp of the world!
Har just pratat med Olle och fått en rapport från Falun: Jeanette och Pernilla vann!!! De slog Lundhags med 100 meter! Ofattbart (eller egentligen inte)!! Strålande! Jag är så fantastiskt stolt och glad för deras skull! Det pirrar i magen och jag önskar att jag hade varit där med dem!
cykeln rullar igen
Jag sitter och sörplar på en kopp kaffe efter en lång härlig cykeltur på småvägarna runt Roxen (rundan var klart jobbigare på mtb:n med nya Speed King-däcken (som tvärt emot vad man kan tro är breda och har grova dubbar) än på racern). Trots allt en helt ok dag, MEN jag hade ju hellre varit i Falun och kört Falu multisportrace där. Skickar många tankar till Jeanette och Pernilla som är där och försvarar Acronkanoter.se's färger. Väntar på rapport från gänget om hur det har gått.
Även jag och Emma skulle ha kört, men ibland vill inte kroppen, och i går morse vaknade Emma med en eländig förkylning. Sådant händer, och vi får ta nya tag. Tankar är redan riktade framåt. Dalslands kanotmaraton nästa helg, och sedan finns det rykten om deltagande i C2 (!! kom ihåg var du läste det först... :)
Men idag njuter jag av värmen och tröttheten i benen efter långpassen. Och minns de två veckornas semester som har passerat: kajakpaddling, en hel del cykling (mtb-spåret på Kinnekulle i gympaskor på spd-pedalerna, full fart genom Tinnerö så att låren bränner,...) och framför allt: löpningen! Jag kan springa igen!
Även om jag ibland undrar om det är värt det. Efter gårdagens löppass på runt 75 minuter med några tempoökningar fick jag "löpmage". Det betyder i stora drag att magen drar ihop sig, blåser upp sig, och gör ont, och att man helst inte är längre en fem meter från närmaste toalett. Visst, det går över, men det kan ta några timmar. Och visst, efter ett par månaders löpning minskar effekten. Men innan dess är det inte så kul att springa fort. Någon som har något bra botemedel?
Annars går stor del av tiden åt till blåbärsplockning och myggjakt. Och om dagens text blev rörigt och spretigt är det ingenting hur det är i mitt huvud: fullt med minnen, nya planer, recept på blåbärssylt, och funderingar kring bästa kajak-paddlingstekniken. Dags att fylla på kaffekoppen och leta vidare efter bästa stället ett träna paddling på i Linköpingsområdet.
:)
Även jag och Emma skulle ha kört, men ibland vill inte kroppen, och i går morse vaknade Emma med en eländig förkylning. Sådant händer, och vi får ta nya tag. Tankar är redan riktade framåt. Dalslands kanotmaraton nästa helg, och sedan finns det rykten om deltagande i C2 (!! kom ihåg var du läste det först... :)
Men idag njuter jag av värmen och tröttheten i benen efter långpassen. Och minns de två veckornas semester som har passerat: kajakpaddling, en hel del cykling (mtb-spåret på Kinnekulle i gympaskor på spd-pedalerna, full fart genom Tinnerö så att låren bränner,...) och framför allt: löpningen! Jag kan springa igen!
Även om jag ibland undrar om det är värt det. Efter gårdagens löppass på runt 75 minuter med några tempoökningar fick jag "löpmage". Det betyder i stora drag att magen drar ihop sig, blåser upp sig, och gör ont, och att man helst inte är längre en fem meter från närmaste toalett. Visst, det går över, men det kan ta några timmar. Och visst, efter ett par månaders löpning minskar effekten. Men innan dess är det inte så kul att springa fort. Någon som har något bra botemedel?
Annars går stor del av tiden åt till blåbärsplockning och myggjakt. Och om dagens text blev rörigt och spretigt är det ingenting hur det är i mitt huvud: fullt med minnen, nya planer, recept på blåbärssylt, och funderingar kring bästa kajak-paddlingstekniken. Dags att fylla på kaffekoppen och leta vidare efter bästa stället ett träna paddling på i Linköpingsområdet.
:)
söndag 15 juli 2007
back on track
Tillbaka på svensk mark igen.
Till slut kom vi fram till Albany och förra veckans konferens. Ska inte trötta ut er med detaljerna om flygningen... men det var första och sista gången jag åker med Continental Airlines.
Resten av veckan blev kanon, fullt med ny intryck och massor med diskussioner. Tyvärr lite mindre tid för träning, hann med ett par joggingpass och några vändor ner i hotellets förvånansvärt välutrustade gym (3 löpband, 2 crosstrainers, 2 cyklar, och en allt-i-ett-maskin). Sedan bröt den stora AC-förkylningen ut. Ni vet, iskallt inomhus (alla utom amerikanerna satt och huttrade. och jag gjorde en spaning: det är en ett-till-ett-mapping mellan de stora killarna med isolerande fettlager och amerikanska män :-), och stekhet utanför. Dessutom en massa nya människor väldigt tätt inpå en.
Men det var ingen fara, jag hade ju ändå inte riktigt tid att träna så då kan jag ju lika gärna vara förkyld :)
Hemma igen. Landade i morse utan att ha sovit ens en minut i natt. Tog en tupplur mitt på dagen, och låg och funderade på om jag inte skulle ut och cykla lite.
- Undrar om Malin är hemma, tänkte jag, men hon sa ju att hon skulle vara borta på semester några veckor. Ja, ja, jag får väl cykla själv.
Och så när jag vaknar efter min lur så har jag fått ett sms. Från Malin. Som ville ha cykelsällskap ikväll!
Vilken ruggig tur. Det är en av två kvällar i Södertälje på nästan två månader (den förra var för en vecka sedan och då lyckades Malin och jag också tajma cykling!) Inte för att jag tror på "tecken", men det här var nog ett sådant :)
Dags att svida om och kasta sig upp på den vita springaren :)
Till slut kom vi fram till Albany och förra veckans konferens. Ska inte trötta ut er med detaljerna om flygningen... men det var första och sista gången jag åker med Continental Airlines.
Resten av veckan blev kanon, fullt med ny intryck och massor med diskussioner. Tyvärr lite mindre tid för träning, hann med ett par joggingpass och några vändor ner i hotellets förvånansvärt välutrustade gym (3 löpband, 2 crosstrainers, 2 cyklar, och en allt-i-ett-maskin). Sedan bröt den stora AC-förkylningen ut. Ni vet, iskallt inomhus (alla utom amerikanerna satt och huttrade. och jag gjorde en spaning: det är en ett-till-ett-mapping mellan de stora killarna med isolerande fettlager och amerikanska män :-), och stekhet utanför. Dessutom en massa nya människor väldigt tätt inpå en.
Men det var ingen fara, jag hade ju ändå inte riktigt tid att träna så då kan jag ju lika gärna vara förkyld :)
Hemma igen. Landade i morse utan att ha sovit ens en minut i natt. Tog en tupplur mitt på dagen, och låg och funderade på om jag inte skulle ut och cykla lite.
- Undrar om Malin är hemma, tänkte jag, men hon sa ju att hon skulle vara borta på semester några veckor. Ja, ja, jag får väl cykla själv.
Och så när jag vaknar efter min lur så har jag fått ett sms. Från Malin. Som ville ha cykelsällskap ikväll!
Vilken ruggig tur. Det är en av två kvällar i Södertälje på nästan två månader (den förra var för en vecka sedan och då lyckades Malin och jag också tajma cykling!) Inte för att jag tror på "tecken", men det här var nog ett sådant :)
Dags att svida om och kasta sig upp på den vita springaren :)
lördag 7 juli 2007
Halvligger på Arlandia Hotel, helt slut. Kroppen och huvudet känns ungefär som jag har tagit mig igenóm en multisporttävling av den längre sorten.
Det började på hemresan från Kos. Planet skulle gå 00:15 från den lilla flygplatsen. Vi kommer dit, checkar in, och väntar. Det är varmt. Klockan närmar sig midnatt. ingen boarding, men ingen annan information på tavlan heller. Klockan blir 01:00. Nu ser vi planet landa utanför. Men på tavlan står det fortfarande 00:15. Klockan blir 01:30. Ingen information, ingen personal att fråga om hjälp. 00:15 på tavlan.
02:00. plötsligt är det hemskt dimmigt ute, man ser inte längre flygplanen genom rutan. 00:15 på tavlan, och ingen att fråga. 02:15 släcks plötsligt alla lampor på flygplatsen. Det blir tvärmörkt och ventilationen stängs av. Alla bilskärmar slocknar. Det blir hemskt varmt, jag börjar tänka terrorist-tankar. De får igång någon slags hjälp-elektricitet. Det enda som hörs är meddelandena om att man endast för röka på därför avsedda platser.
vid 03:00 kommer meddelandet att dimman har lättat så pass mycket att planet kan lyfta, och vi kommer iväg till slut. Inte många timmars sömn den natten.
Nästa dygn går åt till tvätt, packning, jobb (och en cykeltur med malin). Upp 05:00 och iväg till Arlanda för nästa resa till New York och sedan vidare till Albany. Förseningar, och ombokningar. Till slut kommer vi på planet. Får vänta, och får höra att det är bränsleläckage. Kliva av planet igen, genom säkerhetskontrollen, ut. och tillbaka in ingen till gaterna. Vänta.
Vänta.
Får höra att vi ska ut igen. Försenat mera, avgång tidigast 21:30 ikväll. Vilket innebär att vi kommer att missa en stor del av vår konferens i Albany. Strula, strula, strula. Men det verkar inte finnas några alternativ. Bara att ta våra två matkuponger, ringa våra två fria telefonsamtal (tack Continental airlines, det var stort av er!), och ta erbjudandet att vänta några timmar på ett hotellrum.
Så nu sitter jag här. Har ont i hela kroppen (mest huvudet). och kan inte annat. Lite sömn, mycket uthållighet. Precis som på en längre multisporttävling. Ändra skillnaden är väl att man inte är lerig nu. Håller tummarna för att vi till slut kommer iväg i kväll.
Det började på hemresan från Kos. Planet skulle gå 00:15 från den lilla flygplatsen. Vi kommer dit, checkar in, och väntar. Det är varmt. Klockan närmar sig midnatt. ingen boarding, men ingen annan information på tavlan heller. Klockan blir 01:00. Nu ser vi planet landa utanför. Men på tavlan står det fortfarande 00:15. Klockan blir 01:30. Ingen information, ingen personal att fråga om hjälp. 00:15 på tavlan.
02:00. plötsligt är det hemskt dimmigt ute, man ser inte längre flygplanen genom rutan. 00:15 på tavlan, och ingen att fråga. 02:15 släcks plötsligt alla lampor på flygplatsen. Det blir tvärmörkt och ventilationen stängs av. Alla bilskärmar slocknar. Det blir hemskt varmt, jag börjar tänka terrorist-tankar. De får igång någon slags hjälp-elektricitet. Det enda som hörs är meddelandena om att man endast för röka på därför avsedda platser.
vid 03:00 kommer meddelandet att dimman har lättat så pass mycket att planet kan lyfta, och vi kommer iväg till slut. Inte många timmars sömn den natten.
Nästa dygn går åt till tvätt, packning, jobb (och en cykeltur med malin). Upp 05:00 och iväg till Arlanda för nästa resa till New York och sedan vidare till Albany. Förseningar, och ombokningar. Till slut kommer vi på planet. Får vänta, och får höra att det är bränsleläckage. Kliva av planet igen, genom säkerhetskontrollen, ut. och tillbaka in ingen till gaterna. Vänta.
Vänta.
Får höra att vi ska ut igen. Försenat mera, avgång tidigast 21:30 ikväll. Vilket innebär att vi kommer att missa en stor del av vår konferens i Albany. Strula, strula, strula. Men det verkar inte finnas några alternativ. Bara att ta våra två matkuponger, ringa våra två fria telefonsamtal (tack Continental airlines, det var stort av er!), och ta erbjudandet att vänta några timmar på ett hotellrum.
Så nu sitter jag här. Har ont i hela kroppen (mest huvudet). och kan inte annat. Lite sömn, mycket uthållighet. Precis som på en längre multisporttävling. Ändra skillnaden är väl att man inte är lerig nu. Håller tummarna för att vi till slut kommer iväg i kväll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)