Boxpass

I torsdags fortsatte min karriär som box-instruktör. Jag hade två pass: ett på ett företag och sedan ett nere på Feelgood i Linköping.

På cykeln på väg till första passet funderar jag. Är rädd att de ska tycka att passet är för lätt och "osvettigt". Kör på, full musik, full fart. Ser mina motionärer le, skaka på huvudet, vila med händerna på knäna. Svetten rinner. Efteråt glada miner och kommentarer: "mycket tuffare än det brukar vara!" Med min (skeva?) inställning till träning så tar jag det som en komplimang. Stärkt far jag vidare mot nästa pass.

Nästa pass. Första gången i den salen. CD-spelaren krångar. Men till slut får jag in CD-skivan och vi kör igång. Full fart igen. De ser glada ut, men jag måste säga att de är bättre på att "maska". Pauserna blir längre. Jag ler, peppar. Stretching: ska byta skiva. Då vill CD-spelaren inte öppna sig. Skit. Ja, ja. Det får bli stretching till Miriam Makeba och Red Hot. Men det funkar ju det med. Efteråt: bara positiva kommentarer. Åtminstone de jag pratar med gillar det.

Senare, hemma i sängen, kommer funderingarna. Var det verkligen en komplimang att det var tuffare än vanligt? Jag kanske tog i för hårt? Glömde bort att alla inte är som jag och vill köra järnet eller lite mer jämt? Tänk om de tappar sugen? Blir skrämda?

Åh, jag hoppas inte det! För jag är ju instruktör för att jag vill hjälpa andra att upptäcka hur underbart det är när svetten rinner i pannan, och när man efter passet får dricka några sväljar kallt vatten. Hur härligt det är att vara helt slut och kännan benen darra. Det är därför, för att jag hoppas kunna inspirera, som jag lägger en ansenlig tid varje vecka på att tänka på passupplägg, bästa sättet att coacha, spela in cd-skivor, och fundera på hur jag ska kunna bli ännu bättre intruktör.

Idag har jag sprungit i skogen. I mörkret, på stigen. Tankar faller på plats. Och jag tror att mina motionärer var nöjda med båda passen (de sa faktiskt det också, och de log när de gick därifrån! Självkänslan, jag såg den allt i deras ögon!). Men nästa gång ska jag ge dem lite utrymme för att ta det lite, lite lugnare. Så att de orkar komma tillbaka.

Saker man tänker på

Det är på tok för sent, borde ha sovit för länge sedan, men blir sittande i soffan. Biljard på Eurosport. Några tända ljus på soffbordet. Och njuter av ett löppass i benen.

Idag kändes det som att jag hade kört världens styrkepass igår. Låren var ömma. Och det enda jag gjort var några utfallssteg och hoppat lite i en trappa... vägen tillbaka känns lång, men den har åtminstone börjat.

I går sprang jag alltså, två gånger faktiskt. Morgonrunda runt en sjö i Växjö, och kvällspass runt Stångån i Linköping. Några tankar under löpningen:
*Är jag världens tråkigaste person som, när vi blir bjudna på representationsmiddag på en riktigt schysst restaurang, beställer in mineralvatten (hakan på mina arbetskamrater åkte ner till golvet).
*Nästa morgon kliver upp 05:45 för att jogga i den iskalla höstmorgonen för att jogga runt en sjö i en vilt främmande stad (nu har mina arbetskamrater hunnit vänja sig och kliar sig bara lätt i huvudet).
*Det kändes så oerhört lätt att springa i går morse. Jag brukar ha det lite jobbigt med morgonlöpningen, men igår var det bara lätt, lätt. Undrar vad det berodde på.
* Hur som helst, jag är nog inte knäppar än killen med sin lilla digitala kompaktkamera som var ute och fotograferade en fontän i Växjö klockan 06:15...

Till sist: Acronkanoter.se vann damklassen i svenska multisportcupen 2007. "Acron Martre" kom trea. Strålande jobbat tjejer! Jag är stolt över er, och stolt över att få vara en del i samma lag som ni. Min avslutning på säsongen blev ju inte direkt den bästa, med operationen och allt som den innebar. Det har ibland gjort ont i hjärtat och varit väldigt, väldigt tungt att sitta hemma ofrivilligt. Men förutom det har jag haft en toppensäsong, och ser verkligen fram emot nästa!

Tävla eller inte tävla

Sitter på tåget mellan Södertälje och Linköping, och möter Ernst Kirchsteigers blick från omslaget på Kupé (SJ:s gratistidning). Huga. Blundar och tankarna börjar fara iväg.

Kommer att tänka på Björns blogg-inlägg "Kärleken till tävling" på www.sundbybergmultisport.se Han skriver att han älskar tävling, och gärna tävlar oavsett form, och han frågar sig vart alla klubbmedlemmar (i Sundbyberg Multisport) har tagit vägen när det är tävling?

Jag håller med Björn: det är underbart att tävla!! Kul, utmanande, och det ger en energi som är svår (omöjlig?) att få på ett träningspass. Och jag undrar också, "vart är alla SMS:are när det är tävling?"

Men samtidigt, jag har delvis blandade känslor inför tävlandet. Jag ÄLSKAR det. Älskar att planera, lägga upp träningsplan, strategi för tävling. Och jag älskar att stå där på startlinjen. Älskar att springa iväg, att vara helt slut men kämpa på. Jag älskar att komma i mål och inte orka ta ett enda steg till.

Men samtidigt trots det drabbas jag av "tävlingsnoja" inför i stort sett varje tävling, och dagen innan är oftast suget efter att tävla minimalt. Åh, vad jag helst av allt skulle vilja stanna hemma!
(1) Jag måste passa tider. Jag måste vara vid starten en viss tid, och jag måste ha kolla på alla tusen grejjer då.
(2) Jag måste handla mat, laga matlåda, pastasallad...
(3) ...dessutom kila förbi Clas Ohlson och köpa lite extra eltejp, rodda med extradäcket, mecka ihop kartstället som pajjade förra tävlingen.
(4) oroa mig för att alla prylar inte kommer med....
(5) Dessutom brukar tävlingarna alltid sammanfalla med någon hård deadline på jobbet som gör att man måste tokjobba de sista dagarna, eftersom man inte kommer att hinna göra något under helgen.

Det är kul att tävla, när jag väl står på startlinjen ångrar jag mig aldrig. Men vägen dit kan vara en stress och en oro. Skulle jag slippa den stressen skulle jag säkert tävla ännu mera.

Till sist: jag beundrar verkligen Pernilla!! Som hon har tävlat under den gågna säsongen! En vilja och en fysik av järn. Jag hoppas att om jag bara umågs lite med henne så ska det smitta över. Åtminstone bara lite...

Jag har tränat!

Idag har jag kört mitt första "träningspass" efter operationen. Vid 20-tiden, när mörkret hade lagt sig som en tryggt skyddande sköld runt Linköping, drog jag på mig mammas för stora träningsoverallsbyxor. (Ingen skulle minsan få se mig och med ett hånleende få tänka "hon som har tights och hela kittet, springer hon inte fortare än sådär"). Fem minuters uppvärming, sedan omväxlande jogging och gång i 30 minuter. Korta, korta, löpningar om någon minut, sedan gå en minut, och så springa igen.

Jag fick ta fram all järnvilja jag har för att inte springa längre och fortare. Men det gick. Sedan lite stretching framför TV:n. Och nu känns allt toppen! Kan riktigt känna hur musklerna njuter av att få röra på sig igen. Ny kraft i hela kroppen.

Det är nästan underligt hur mycket ny kraft det kom i hjärnan också! Tankarna började fara fritt fram och tillbaka: Fyra punkter för att utveckla gymen där jag är instruktör, ny tankar om min träning. Utkast till idéer för mina nya exjobbare som börjar nu i veckan. Och så några förslag på nya vaser. Förutom att jag började planera ett träningsläger till Algarve i vår...

Jag läste i en intervju om det här med att löpa och tänka. En EU-politiker i Bryssel som glatt berättade att varje gång han var ute och sprang löste han en tre-fyra problem på jobbet. Tyvärr hade han inte hunnit springa sedan han flyttade till Bryssel. Dåligt prioriterat kan man tycka: löser man så många problem är det väl bara att ta sig tid att springa?!

För övrigt: grattis Anders Fransson till den fin-fina 26:e platsen i Lidingöloppet!

Det hänger på grammen

Ett hett ämne just nu verkar vara vikt och löpning. Jag har i och med min operation "chockbantat" 1300 g. Viket enligt senaste Runner's World skulle innebära åtminstone fem minuter kortare tid på Maran (förutsatt att jag inte har gått upp dessa 1300 g pga av all glass som jag måste äta nu för att det är så synd om mig som inte kan träna, men det är en helt annan historia). Detta ämne avhandlades även nyligen i tidningen I Form.

Nu tror ju jag inte att det är helt så enkelt. Det är klart att vikten spelar roll, väger man 10 kg mer än man borde så har man ju 10 kg mer att släpa runt på i drygt 42 km (= 0.42 tonkm, för alla som är förtrogna med den enheten). MEN självklart så finns det ju en annan sida också, då det börjar bli negativt att väga för lite. För att orka flytta det minsta gram 42 km krävs en fungerande "motor" i kroppen. Det är viktigt!! Och ja, jag ska erkänna: jag blir faktiskt orolig, upprörd och lite ängslig när jag läser "gå ner i vikt och bli snabbare". Jag tror att ett bättre tips ofta är

"Ät nyttigt och träna effektivt och bli snabbare"

Äta nyttigt, det har jag lovat mig själv att träna på, så det får jag skriva mer om senare. Träna effektivt är, om än inte enklare, så i alla fall roligare att fundera på :P

Tusen tack...

...för all pepping! Det värmer mitt hjärta och min ömma mage. Idag är det dags att ta bort stygnen. Ett tydligt steg i rätt riktning.

För övrigt: Jeanette och Pernilla kom tvåa på SM i helgen! Stort grattis! Det ger inspiration att höra om er framfart!

En lång vandring

På med Montrail-skorna och gore-tex-jackan. Vantar och en buff. Ett djupt andetag och vandringen börjar. Först går det nerför, känns ganska lätt. Det här ska inte bli någon match. Vandrar till första checkpointen. Det går långsammare och motigare än jag tänkt mig, men jag biter ihop och kämpar vidare. Värre än såhär har det varit.

Släpar fötterna vidare, små små steg. Äntligen ett elskåp att vila mot. Pustar en stund. Magen känns som låst i en enda lång situps. Det är jobbigt att andas. Stretar vidare. Långt där framme ser jag korvkisoken. Bestämmer mig för att pusta på bänken utanför. När jag äntligen har kommit dit (det var mycket längre än det såg ut att vara) funderar jag en stund på att bara ligga kvar där. Men till slut biter jag ihop för att fortsätta till mitt mål. Det har börjat flimra lite för ögonen, och snurrar lite.

Till slut halvvägs framme! Jag har äntligen tagit mig till ICA! Jag har gått 550 meter! Aldrig hade jag kunnat ana att 550 meter kan vara så långt!! Sätter mig en stund och pustar på en frysbox. Kassörskan ser lite förskäckt ut och undrar hur jag mår.
"Jo tack. Det gör lite ont."

Och tänker: "Oj, syns det så tydligt på mig att det är jobbigt."
Faktum är att jag ett par timmar tidigare skrivits ut från sjukhuset efter en bukoperation. Jag fick uppmaningen att röra på mig så mycket som möjligt, och det är vad jag precis har gjort. Kanske lite mer än möjligt. Jag känner mig lite missmodig. Biter ihop och börjar den långa, tuffa vandringen hem. Kämpar mot frestelsen att lägga mig ner på gräset. Det blev som en hel multisporttävling att ta sig till ICA. Men det är skönt att vara på gång igen! Och jag förstår vad lyckligt lottad jag är som kan röra mig i vanliga fall!