ett kärt återseende

Moi!
Nu sitter jag här med mina surskorpor och min viili igen. Under en filt på rummet på Helsingfors universitets Guest Hous på Vironkatu 1. Efter en löptur runt Töölölahti (en liten sjö i stan, joggarnas mecka i Hlesingfors. Sprang fartlek idag. Varvet tog strax under tio minuter, gissar att det är dryga 2 km).

Det är ett kärt återseende. Jag gillar Helsingfors, jag gillar alla joggare, den fuktiga och bistra luften. Det stillsamt moderna. Människorna. Marimekko och R-kioski.

I morgon börjar jobbet tillsammans med Petri, Timo, Teemu och de andra igen. Lite pirrigt, men samtidigt väldigt roligt.

Moi, moi.

Mera morfar

Igår var jag och hjälpte morfar att byta däck på bilen. Det är en liten ritual två gånger om året. Vi går tillsammans ner i källaren. Startar tidtagningen. Rullar ut däcken. Byter småpratandes, mmorfar ser till att grejjerna finns framme, och att den lilla lappen men vilket hjul som ska sitta var kommer på rätt plats. Jag kravlar på knä på garaggolvet och tänker
"tusan, att det kan vara såhär trevligt att byta däck"
När alla däck är på eller instuvade i förrådet igen stoppas tidtagningen. Som vanligt rekord!

Sedan tar vi hissen upp till mormor, som säger
"oj, är ni redan klara. jag har ju inte hunnit slå på kaffet än!"

Igår, medan vi avnjöt kaffe och hembakade gifflar reste sig morfar och hämtade ett gamalt maskinskrivet brev. Daterat Linköping 1944, en inbjudan till Bona-kursen. Ett träningsläger för "morgondagens stjärnor" pingsthelgen för mer än 60 år sedan. Man skulle åka tåg, och eftersom stationen låg 7 km från kursgården skulle man ta med cykeln. Dessutom fanns en kort utrustningslista, som bland annat innehöll:
"1 ransoneringskort resturang
1/2 hg socker
8 matskedar kaffe om kaffe önskas
ev. tävlingsdräkt
psalmbok"
För kontakt med deltagarna under helgen hänvisades till postadress eller telefonnummer "Motala 87".
Dessutom skulle det vara tävling. Morfar hade sprungit 1500 m.
"Gick det bra, då?" frågade jag.
"Nja, sissådär. Runt 4.20."

En dag som borde klippas ut ur almanackan

... men som trots allt har varit ganska bra.

Har suttit hemma och jobbat idag. Skönt att få lugn och ro, har fått fantastiskt mycket gjort. Men dagen började med jogg till och från Gröndal i morse, och ett pass i cykelsalen.

Efter jobbet började saker hända:
* har cykelpass på Gröndal idag. Och hade den här veckan glömt all musik i Linköping. Pinsamt!! Kände mig inte direkt som någon Einstein. Fick låna en skiva av Malin. Tusen tack!
* Hoppar upp på cykeln på väg till passet. Lite lagom småsen förstår (var ju tvungen att åtminstone skriva upp hur långa låtarna på skivan var...). Punka. Förstås. Bara att byta till bilen.
* Väl efter kvällens träning står jag i omklädningsrummet och torkar av mina svettiga glasögon. Då ramlar plötsligt ena glaset ut, och klirrar till mot kakelgolvet. Hinner tänka: "skit. hur ska jag komma hem? Jag kan ju inte köra bilen utan glasögon. Och solglasögonen som jag har i handskfacket är npg inget bra alternativ". Som tur var höll glaset, och jag kunde peta tillbaka det igen.

För övrigt: världens första programmerare var förmodligen kvinnan Ada Lovelace (dotter till poeten Lord Byron). Man kan undra hur det kom sig att på senare tid så är det övervägande män och pojkar som programmerar...

god natt.

Morfar

Idag var det drejkurs. Jag slog höjdrekord. 26 cm. (För er som inte är helt insatta är det svåraste kanske inte att dreja högt, utan att klara av att centrera en tillräckligt stor klump lera på drejskivan).

En skarp huvudvärk trängde sig på, och allt eftersom dagen gick blev det värre och värre. Jag kom hem. Efter en stor kopp kaffe och två treo, och två timmar på soffan med en filt överhuvudet var jag tillräcklig fräsch för att ge mig ut på ett löppass.

Det blev ett långpass i lugnt tempo. Fyra varv på elljusspåret plus dit och hem.

Första varven tänkte jag på min mage som gjorde ont (jag har haft en konstig värk i magen, ungefär som håll, fast hela tiden. Även när jag sitter hemma). Tänkte den fantastiska värld som vi lever i: vi har gore-tex-skor, ipods som kommunicerar med löparskorna, klock-stora gps:er, ultralätta funktionströjor som andas och släpper ut fukten*. Tänker på att min idol Björn Lind har haft framgångar i skidspåren. Och undrar om jag ska göra klassikern någon mer gång.

Efter två och ett halvt varv kom jag in i löparkoma. Plötsligt var min magvärk borta. Jag som dragits med den i mer än en vecka. Helt borta! Minns vad min morfar (som för övrigt bla var klubbmästare på 800 m) alltid säger när man har ont: "ut och spring så blir det bra!" Morfar är en bra bit över 80, och är fortfarande ute och joggar ett par gånger i veckan (förutom de dagliga promenaderna). Enda gången morfars knep inte riktigt fungerade var när han hade fått nagltrång...

På vägen hem njuter jag av att huvudvärken också är borta. Filosoferar lite om krukorna jag gjort idag, och tänker att månen är stark och hösten härlig. När jag ska stanna och stretcha kommer Fredrik joggande. Trevligt med lite sällskap vid el-skåpet där jag står.

Nu är det dags att varva ner och krypa ner i sängen.

*ok, vi har avancerad kirurgi, rymdraketer, pace-makers, superdatorer och internet också....

Bita ihop

Det blev ingen vilodag i torsdags, istället blev det vilodag igår, fredag. En "riktig" vilodag, efter närmare 12 timmar på jobbet, spenatsoppa till middag, och sedan i bilen från Linköping upp till Södertälje (eftersom jag ändå var tvungen att åka upp igår kunde jag ju lika gärna passa på att ta vilodagen då...).

Ensam i mörkret på motorvägen. Det bästa jag kan hitta på radion är P4:ans "Jackpot". Dansbandskonsert. Två låtar på temat "jag minns när jag träffade dig i solnedgången vid havet". Brrr... Sedan två låtar om "jag längtar hem till dig". Kämpa, Anna! Bara att bita ihop! Två låtar till på temat "jag minns när jag träffade dig i solnedgången". Jag ger upp, mina krafter är slut. Slår av radion.

Kom i alla fall upp till Södertälje till slut. Stupar i säng, helt slut. Vaknar idag på morgonen. Ska gå drejningskurs idag, men den börjar först tio, så jag ger mig ut på en lugn morgonjogg först.

Det är riktigt höstigt ute, fuktigt och dimmigt. Träden är så gula. Joggar längs sjön Måsnaren. Allt är stilla, grått och gult. Stannar och stretchar på stranden. Och tänker på dansbandslåtarna från igår. Det är klart att det inte är någon konst att bli förälskad på en strand i solnedgången med palmerna vajjande i bakgrunden.

Men det riktigt, riktigt vackra är nog ändå en anspråkslös, dimmig höstmorgon vid en liten, liten insjö när björkarnas grenar är gula och hänger långt neråt och några rådjur står i skogsbrynet och tittar på en.

Hårdaste passet

Igår var det dags igen: boxpass. Lite nervöst, hade jag skrämt bort alla motionärer? Med pirr i magen joggade jag de fyra kilometerna till träningsanläggningen. Tänkte att i värsta fall får jag jogga hem igen.

Men de dök upp! Flera från förra veckan, och flera nya. Jag fick ett nytt försök. Och efteråt fick jag höra från en mycket stolt deltagare att hon var mycket nöjd efter att ha klarat "det hårdaste passet". Det tar jag som en komplimang: mitt pass anses vara det tuffaste. Men jag tror samtidigt att deltagarna känner att de utmanat sig själva, tagit ett litet steg till.

De är det som är målet med min egen träning: att alltid ta mig ett steg till. Och jag hoppas att det smittar av sig till deltagarna på mina pass. Och jag kunde lugnt jogga tillbaka de fyra kilometerna efter passet. Solen sken, och det gjorde inte så mycket att min egen kroppe kändes tung, tung, tung och längtade efter vilodag.

Hur som, idag blir det till slut vilodag. Och det ska bli riktigt, riktigt skönt.

Det kom ett brev

Min vän P skickade ett mail till mig idag:
*******************************
Hittade detta på webben. Är detta något du kan skriva under på :) ?

"Hur ofta har ni resonerat så här:
"Jag passar på att vila på fredag när Kalle har partaj". Eller: " På
onsdag ska jag jobba kväll och på dagen ska jag renovera köket. Jag
hinner inte träna, det blir perfekt med att ta vilodagen då". Och
visst vilar man från träningen, men hur mycket återhämtning fås
egentligen när tiden ska nyttjas för övriga livet "måsten" ...
Återhämtningen ska vara från den totala stress-situationen i livet,
inte enbart från den fysiska stressen som träningen innebär.

Det värsta med dessa kloka ord är att jag är fullständigt katastrofal
på att följa dem själv!"
********************************
Jag läste det och kände ett nästan pinsamt slag av igenkännande. Hade precis suttit och funderat att på torsdag ska mamma och jag åka till ikea, och då passar det ju perfekt att ta vilodagen då. Och så hinner jag tvätta då, och jobba ikapp det jag inte hunnit med på jobbet senaste tiden...

ps. Det var Martina Höök som skrivit ovanstående i sin blogg på www.multisport.se