Utdrag från ett samtal med en cyklist

Stod och pratade med en cyklist, vi kan kalla han Cyklisten, innan starten på Komårdsbiken. Cyklisten är en rätt lång kille, med breda axlar och kraftiga vader. Vi står och pratar om förberedelser, lite mjölksyra-känningar i benen. Så säger Cyklisten:
"Och inte har jag rakat benen heller"
"Inte jag heller" säger jag och skrattar lite.
Jag tittar ner på min ben. Där i solljuset kan man lätt se att hårstråtätheten är betydligt högre på min ben än på Cyklistens. Då minns jag att (1) cyklister rakar benen (2) jag är tjej, och tjejer rakar benen.

Lay-back och body jam

Igår fick jag följa med och klätta på Vårdberget. Mer än ett helvår sedan jag klättrade senast, så jag var minst sagt ringrostig (och har minst sagt träningsvärk i överkroppen idag). Klättrade som andra-man medan min vän J. ledde. Inte nog med att lederna vari svåraste laget för mig och min gorilla-liknande klätterstil. Dessutom bråka med kilarna som satt ordentligt fast i springorna. Blod på knogarna och kramp i tårna. Och mycket ljudeffekter när jag tog mig upp (tänkte att man skulle kunna mäta svårigheten på klätterleder i decibel).

Provade leden Babianen, en spricka som skulle vara en "skön lay-back". Jag har aldrig klättrat lay-back tidigare, och det tog ett tag innan jag kom på något som åtminstone påminde om det, och samtigit tog mig en smula uppåt. I början hängde jag mest där med armar och ben i sprickan och med en rumpa som kändes tung, tung, som bly. Allt eftersom klättringen fortgick minskades mitt synfält, och till slut såg jag mes bara sprickan, och inte alla fina grepp runt omkring. Som tur var utvidgas den lite på toppen, och jag lyckades nog mer eller mindre klämma in alla olika kroppsdelar. Kanske inte graciöst eller effektivt. Men också ett sätt.

Idag var det spinning på Gröndal. Ett litet, tappert gäng och fullt ös. Körde "kolmårdsbiken" i repris. Fast utan vurpor. Efter cyklingen, dags för löpning. Ett tröskelpass, där det går ut på att under en lägnre tid (ca 30 min) ligga på mjölksyratröskeln. Det var brutalt jobbigt. Värst för cykelstumma ben och en något orolig mage.

Efter passen insåg jag mitt misstag: hade joggat från jobbet i bara t-shirt och kortbyxor. Och nu stod jag på Gröndal med trötta ben, svettig t-shirt, och nordanvinden vinande i träden. Insåg att även om det bara är några km hem så skulle det bli kallt. Som räddande änglar komma Anna som jobbar på Gröndal och lånade ut en torr t-shirt, samtidigt som jag träffade en orienterande vän som ändå skulle åka bilen till konsum i mitt grannkvarter. Vilka underbara vänner! Tack för att ni räddade mig från en hemskt förkylning!

Kolådsbiken

Igår gjorde jag premiär i långlopp mtb: Kolmårdsbiken. Spänningen var stor innan, solen stod högt, högt på himlen och stekte över oss. Jag var ärligt talat skitnervös. Cruisa omkring på startområdet, snacka lite med folk som förmodligen var nästan lika nervösa som jag. Ramla över en cykel på gräsmattan (pinsamt. Har inte bestämt om det blev mer eller mindre pinsamt av att min bekant F snabbt kom till undsättning och tog tag i min arm och drog mig upp.... inte kul att inte klara sig själv. Men det gick åtminstone fortare att komma upp).

Uppvärmning, och startskottet som går. Master-start, med motorcyklar längst fram gjorde att tempot var rimligt i början. Fräste fram över grusvägar. Dammet som Lützendimma. En ganska lång bit på vägar med grova stenar. Cyklister med punkteringar poppade upp som svampar i skogen. Tacksam över mitt kloka beslut att pumpa däcken rätt så hårt.

In på första skogspartiet. Pulsen obarmhärtigt hög. Hur kunde det bli såhär? Efter ett tag kom jag in cyklandet. Det går för långsamt i skogen. Jag är för dåligt teknisk, det sliter för mycket. På grusvägarna: plocka några placeringar. Efter ca 25 km kom första vurpan. En 90-graderssväng på en grusväg. Grus i munnen.

Cykla, cykla, cykla. Varvning och ut på loop 2. Det kändes ändå rätt ok. Tänka på att dricka. Rakt ner i ett gyttjehål. Lera i munnen. Andra varvet var tuffare. Ett parti med massor uppför i skogen. Stenar. Jag hade problem att växla ner till minsta klingan, och folk runt omkring mig började gå. Tappade sug och ork på det partiet. Undrar vad jag håller på med. Men det gick över. Fina stigar och grusvägar igen. Härligt! Bränna sista biten in i mål!

Resultatet blev knivskarpa solbränneränder efter cykelbyxorna, svullen vänsterhöft (det var lite svårt att sova i natt), en fjärdeplats i damklassen, massor gott humör efter att ha pratat med alla trevliga cyklister, en cykel att tvätta, och massor inspiration för fortsatt mtb-cyklande! Det här var grejjen!

Lite foton finns här

Göra ingenting

Idag har jag tagit ledigt, lite för att kompensera för de senaste veckornas slit och stress. Målet är att göra "ingenting särskilt" idag. Jag tror att det är klokt (min mamma säger det), även om det inte är så häftigt att erkänna att man kanske har tagit i för hårt. Man vill ju orka!

Försökte sova länge i morse. Det gick sådär, eftersom jag är kattvakt och missarna väckte mig vid halv sex genom att gnaga på mina tår (de är mer punktliga än ett atomur: halv sex VARJE morgon!). Gick upp, matade och åt lite frukost. Gick och la mig igen för att få sova lite till. Det gick också sådär. Missarna som en stor klump på mina fötter. Gosigt, men svårt att sova...

Njuter nu av frukost nummer 2: kaffe och ostmacka, och försöker ladda upp foton för framkallning. Det tar lång tid.

Hade tänkt att ägna dagen åt att göra ordning min cykel inför helgen, gå till mormor och äta lunch, kanske ta en glass på stan. Och inte så himla mycket mer.

Några tankar som finns i huvudet:
* Hur slö är jag egentligen? Som har en bara latar-dag. Man borde väl göra vettiga saker? Nä, Anna. Det ska du inte. Inte idag.

* Hur blir det på lördag? Hur ska jag kunna få i mig nog energi? Kommer jag att bli frånåkt? Längtar. Med fasa och pirr i magen.

* Kanske ska jag gå på yoga ikväll. Ska ha vilodag idag (wow! vilken grej, att ha semester och inte passa på att träna!)

* En glass på torget idag, kanske?

* Är kvinnor svagare än tjejer? Alltså, per default. Jag blir så irriterad när jag tränar med grabbar som tränar mycket mindre än jag men ändå åker ifrån mig. Somliga säger nä, män och kvinnor är ungefär jämnstarka från början. Titta bara på världsrekorden. Gjorde en liten mini-undersökning. I löpning skiljer sig världsrekorden med 10-16%, beroende på sträcka. Mer i hoppgrenar. Cykling har jag inte kollat än. Kanot 1000 m är också runt 10%. Men jag tror att det är mer än så för oss vanliga motionärer. Killar har i hela livet använt kroppen mer. Därför finns en grundstyrka som inte finns hos kvinnor. Även om männen inte tränar så tränar de ändå sin kropp.

Nä. Kaffet är slut och solen väntar där ute på mig!

Tisdagslöpning

Igår fick jag hoppa in och köra ett cykelpass. Kom lite tidigare och trampade på egen hand en halvtimme först. Ganska skönt att bara få testa ny musik och trampa med egna tankar.

Efter passet blev det lite löpning. Tror att hela Akele var ute och sprang igår! Mötte åtminstone fem Akeleiter på vägarna. Kul! Mötte många andra löpare också. Härligt att se alla som springer.

Nu har jag gjort sista tunga passet inför helgens cykellopp, och ska bara softa fram till dess. Börjar bli lite pirrig i magen. Undrar hur det ska gå på lördag.

Vallaskogen

Hade bestämt tid med P. för att cykla i Vallaskogen idag. Kom dit några minuter tidigt, och där stod en annan kille och laddade för att dra iväg. Det visade sig vara en trevlig prick (vi kan kalla han F), så det gjorde inget att P. var lite sen.

Den stora frågan bland cyklister i Linköping för tillfället:
"Ska du köra på lördag?"
Det är Kolmårdsbiken det syftas på. Och alla ska dit!

Vi fräste på i Vallaskogen. För mig blev första varvet en chockstart och med andan i halsen, kallsvett längs ryggen och lätt yrsel tog jag mig fram över stock och sten. Mitt på varvet fick vi stanna för att fånga en skenande häst som slängt av sin lilla ryttarina.

Andra varvet gick mycket bättre. F körde först, P ville inte vara sämre och fräste på i full fart. Och även jag satsade lite mer. Ville ju inte att grabbarna skulle behöva vänta för länge på mig. Klarade flera av trixigheterna i bara farten. Det var superkul!

Efter Vallaskogen tog vi en tur på landsvägarna för att trampa ur benen. Så härligt vackert!





Apropå cykling och Kolmårdsbiken. Läste att kroppen kan ta upp och tillgodogöra sig ca 60g kolhydrater i timmen. Och att sportdryck oftast innehåller ca 70g kolhydrater per liter. Om man då dricker en stor cykelflaska (750ml) i timmen blir det ytterligare 15g kolhydrater i timmen som ska tas upp på annat sätt.

Hmm... jag har problem att få i mig en liten cykelflaska vanligt vatten på fem timmar... Det känns som att det finns en växel till för mig att lägga i, om jag bara lyckas öka energiintaget något uner tävling. Ska träna på det.

Hurtiggå

Vid femtiden idag var kunde jag äntligen packa ihop på jobbet och ta helg, sådär drygt fyra dygn efter alla andra... Kanske inte helt färdigt, men tillräckligt så att jag ska kunna reda ut resten under dagen i morgon.

Efter en deadline såhär blir det som ett antiklimax. vad tusan ska jag göra nu??? Med sprängande huvudvärk var det bästa jag kunde komma på att hurtiggå (springa är inte att tänka på når huvudvärken bultar).

Ett par varv runt Stångån. Det var verkligen sagolikt vackert, och alla utom jag verkade ha insett att det är sommar nu. Ljusa korta kjolar, mjukisbyxor, en picknick, tusenskönor. En mormor i lila plysch-overall, och två vinthundar med en matte som såg precis lika dan ut. Några grabbar och en engångsgrill som luktade sagolikt. Och mängder med hurtiga gravida kvinnor och coola fitness-brudar som, liksom jag, powerwalkade sig fram runt Stångån med våldsamt svängande armar. Den enda skillnaden: jag med flottigt hår och utan solglasögon.

I takt med att kilometrarna avverkades började huvudvärken lugna sig till genomlidliga nivåer. Planer börjar fara i huvudet. Efter antiklimaxet blir det som en på-nyttfödelse. Och nu sitter jag och äter glass och fruktsallad och laddar inför kommande helgens Kolmårdsbiken.