Min bloggspanare tipsade om att lyssna på Radiosportens intervju med Susanna Kallur. Och visst är det en stor liten tjej som svarar på Bengt Skötts försiktiga frågor direkt efter hennes fall i semifinalen.
Bengt: "Vaaad väntar nu"
Sanna: "Lite plåster på dom här såren som ser rätt läskiga ut"
...
Bengt: "Är det ett litet leende jag ser på Susanna Kallurs läppar?"
Sanna (skrattar lite): "Det är trots allt bara idrott. Jag har ett underbart liv annars. Men det är tråkigt när man har oflyt på jobbet."
Vilken tjej! Härlig inställning. Sanna Kallur är en stor liten tjej.
tisdag 19 augusti 2008
söndag 17 augusti 2008
Ingen Östgötaslätt
På förmiddagen gav jag och Ia oss ut på cykel på grusvägarna norr om Roxen. Vi har hör talas om Östgötaslätten, och ser framför oss ett svagt böljande landskap prytt av ekdungar. Så var det inte där vi var idag. Istället: granar, tallar och branta långa backar. Underbart! Och grymt bra träning.
lördag 16 augusti 2008
Samtidigt i Linköping
I Peking kastar Ara bronsmedaljer omkring sig. Tessan spräcker baddräkten. Carro ger bort ett guld (åtminstone är det så somliga ser på det). Tennisherrarna Simon och Thomas spelar sig rakt in i svenska folkets hjärtan genom att ta silver. Och Usain Bolt formliggen joggar i mål på 100 meter: nytt världsrekord och utklassning.
Samtidigt sliter jag på en crosstrainer i Linköping. Och längtar efter att få springa på riktigt.
Apropå det här med medaljligan i OS. Kina har tagit näst flest medaljer (igår 43 st). Och Kina har världens största befolkning på drygt 1.3 miljarder människor. USA har tagit flest medaljer (igår 50 st). Och har världens tredje största befolking, drygt 300 miljoner. Lilla plutt-Sverige hade igår tre silvermedaljer (idag tre!), men med tanke på att vi är 9 miljoner som bor här så är det väl inte så illa pinkat?
Samtidigt sliter jag på en crosstrainer i Linköping. Och längtar efter att få springa på riktigt.
Apropå det här med medaljligan i OS. Kina har tagit näst flest medaljer (igår 43 st). Och Kina har världens största befolkning på drygt 1.3 miljarder människor. USA har tagit flest medaljer (igår 50 st). Och har världens tredje största befolking, drygt 300 miljoner. Lilla plutt-Sverige hade igår tre silvermedaljer (idag tre!), men med tanke på att vi är 9 miljoner som bor här så är det väl inte så illa pinkat?
fredag 15 augusti 2008
Ett annat gäng
Har på sista tiden stött på ett några andra "gäng".
1) (inte idrottsrelaterat) På tåget igår klev det på en kille, en riktig "bratt", och satte sig bredvid mig. Lejonman med vax, flådig kostym, Louis Vitton-väska (hallå! Jag trodde att det var tjejväskor, och matchande Louis Vitton-filofax. Runt 25, och massor parfym. Lovar, det var dagens prestation att sitta intill han.
2) Telefonpratarna på gymmet: snackar högt och brett om fastighetsavtal, dejter, och vad det nu kan vara. Låt mig vara ifred när jag tränar!! Snälla, stäng av telefonen i gymet!
3) Bassängen jag kör vattenlöpning i använder många som rehabilitering (i ganska lugnt tempo). Med stora ögon blänger de på mig som flåsar, spottar och fräser mig igenom mina intervaller.
1) (inte idrottsrelaterat) På tåget igår klev det på en kille, en riktig "bratt", och satte sig bredvid mig. Lejonman med vax, flådig kostym, Louis Vitton-väska (hallå! Jag trodde att det var tjejväskor, och matchande Louis Vitton-filofax. Runt 25, och massor parfym. Lovar, det var dagens prestation att sitta intill han.
2) Telefonpratarna på gymmet: snackar högt och brett om fastighetsavtal, dejter, och vad det nu kan vara. Låt mig vara ifred när jag tränar!! Snälla, stäng av telefonen i gymet!
3) Bassängen jag kör vattenlöpning i använder många som rehabilitering (i ganska lugnt tempo). Med stora ögon blänger de på mig som flåsar, spottar och fräser mig igenom mina intervaller.
onsdag 13 augusti 2008
Varför kan vi inte begripa?
Jag är en periodare. Eller snarare, mitt jobb har Perioder. Sådana där man inte gör annat än jobbar, medan högen med smutstvätt växer i badrummet, disken väller ut över bänken, och träningsabstinensen når nya nivåer. Ni vet. En sådan period tog för min del slut igår lunch. Firar med ett pass på gymmet.
Och så passet på gymet. Det gick jättebra med coreträning och crosstrainer. Ända till Sjukgymnasten kom dit. Oj, vad jag skämdes för att jag "fuskade" och kanske körde lite för hårt med mitt ben (Senast i måndags var jag på besök hos han, och fick order om en vecka med *promenader*. Sjukgymnasten hoppade upp på maskinen bredvid. Tur att jag bara hade fem minuter kvar.
Konstigt det där, att jag skäms. Det är ju MITT ben. Och jag som bestämmer. Konstigt att det ska vara så svårt att hålla sig borta från viss träning "för säkerhets skull". Och det är inte bara jag som är sådan. Jag har flera träningskompisar som gör lika dant. Mest tjejer. Duktiga tjejer. Ambitiösa och med brant utvecklingskurva. Men när skadorna börjar komma: bara att bita ihop. "lite ont ska det göra när man tränar". Kan inte förklara varför. Istället står jag där på crosstrainern och skäms.
Till sist: underbart med Emma Johansson och Gustav Larsson som har tagit var sitt OS-silver på cykel. Det är minst sagt inspirerande!
Och allra sist: några fler bilder från DKM+, tagna av Olle.
Inför starten, tidig lördagmorgon i Dalsland.
Avfärd från Skåpafors. Nu är det full spätta som gäller!
Och så passet på gymet. Det gick jättebra med coreträning och crosstrainer. Ända till Sjukgymnasten kom dit. Oj, vad jag skämdes för att jag "fuskade" och kanske körde lite för hårt med mitt ben (Senast i måndags var jag på besök hos han, och fick order om en vecka med *promenader*. Sjukgymnasten hoppade upp på maskinen bredvid. Tur att jag bara hade fem minuter kvar.
Konstigt det där, att jag skäms. Det är ju MITT ben. Och jag som bestämmer. Konstigt att det ska vara så svårt att hålla sig borta från viss träning "för säkerhets skull". Och det är inte bara jag som är sådan. Jag har flera träningskompisar som gör lika dant. Mest tjejer. Duktiga tjejer. Ambitiösa och med brant utvecklingskurva. Men när skadorna börjar komma: bara att bita ihop. "lite ont ska det göra när man tränar". Kan inte förklara varför. Istället står jag där på crosstrainern och skäms.
Till sist: underbart med Emma Johansson och Gustav Larsson som har tagit var sitt OS-silver på cykel. Det är minst sagt inspirerande!
Och allra sist: några fler bilder från DKM+, tagna av Olle.
Inför starten, tidig lördagmorgon i Dalsland.
Avfärd från Skåpafors. Nu är det full spätta som gäller!
måndag 11 augusti 2008
Bilder från DKM+ 2008
Här kommer några bilder från lördagens tävling. Foto: Bengt Nilsson.
Jag är sammanbiten i "korvkön" som bildades vid första lyftet.
Emma i Skåpafors.
Paddling på väg in mot mål. Aldrig (inte ens förra året) har jag varit så glad att se Bengtsfors som då!
Tyskarna i den bruna kanadensaren som vi fajtades med halva loppet kom och tackade för en god match efteråt. Näst år, grabbar, då har ni inte en chans :)
Jag är sammanbiten i "korvkön" som bildades vid första lyftet.
Emma i Skåpafors.
Paddling på väg in mot mål. Aldrig (inte ens förra året) har jag varit så glad att se Bengtsfors som då!
Tyskarna i den bruna kanadensaren som vi fajtades med halva loppet kom och tackade för en god match efteråt. Näst år, grabbar, då har ni inte en chans :)
söndag 10 augusti 2008
Dalsland Kanotmaraton 2008
9/8 2008, första tävlingsdagen på OS 2008, gick även Dalsland Kanotmaraton av stapeln. På startlinjen fanns jag och Emma i en skinande röd och blank Acron Martre. Jag sammanfattar vår tävling i siffror:
1 nytt banrekord. 2 envisa tysker. 3 bamsiga blåsor i händerna. 4 bananer.
Men, för att ta det från början...
På fredag kväll cruisade i HUF:en till Baldersnäs utanför Bengtsfors i spöregn, med OS-invigningen på radio (inte så intressant, eftersom det mesta som hördes var sorlet från arenan, och inte kommentatorerna). Väl framme hittade jag husbilen med Emma, Bengt och Olle. Och den fantastiskt fina kanoten vi fått låna av Emmas bror. Så läcker! Provpaddling och inställning av kanoten. Sedan en sömnlös natt i husbilen. Frukost, och lite fjärilar i magen.
LOPPET.
Start. 08:00. Omkring 800 kanadensare och kajaker forsar iväg från Baldersnäs. Vattnet är stökigt, och vi bestämer oss för att ta det lite lugnt fram till första lyftet.
Skåpafors. Första lyftet, en lång uppförsbacke. Vi skickar upp kanoten på axlarna och springer så gott vi kan bland människor (mest karlar...) som släpar sina kajaker. Springer förbi ett par med en grön kanadensare. Det blir kö-bildning och stopp. Åh, vad irriterande! Kommer i vattnet och paddlar vidare mot nästa lyft. Vi försöker att hålla vår policy att äta/dricka åtminstone varje halvtimme, men Emma känner sig lite illamående. Jag har mest ont lite över allt (redan...), och försöker så gott jag kan hålla uppe frekvensen.
Skifors. Det börjar bli kissnödigt, och jag tänkte försöka i samband med lyftet, men det är för stressigt. Bara knipa och se glad ut. Sjösätter igen, och ser till vår stora glädje en brun kanadensare bara några minuter framför oss. Här ska jagas! Vi paddlar på, Emma hittar krafterna. Och så fort jag hamnar i "padlarkoma" och frekvensen går ner hör jag henne räkna "ett, två, ..." i ett duktigt tempo. Bara att öka igen. Vi tar in lite på den bruna kanadensaren, men sedan drar de ifrån igen.
Gustavsfors. Sista lyftet. Vi ser den bruna kanadensaren. Två vältränade karlar med stora armmuskler. Olle och Bengt servar med kaffe och bananer. Bengt tar min vattenflaska, ser missnöjd ut, och skickar fram två muggar dricka till mig:
"nu dricker du!"
"men, jag har ju..." försöker jag.
"nu dricker du!", och jag har inget val (ok. såhär i efterhand var tvånget bra. Jag har väldigt svårt att dricka under tävling).
Vi kastar oss i vattnet igen, fortfarande några minuter efter den bruna kanadensaren.
20.7 km till Bengtsfors. Vi paddlar så det ryker om det. Ser hur vi knappar in på den bruna kanadensaren. Ungefär halvvägs är vi så nära att det är dags att göra en plan för passeringen. Om vi ska ha en chans kan vi inte sluta paddla för att äta eller dricka efter att vi har passerat dem. Då kommer det att vara jakt och full fart som gäller. Precis när vi ska göra en matpaus ser vi att de går in i depån i Herräng, ca 10 km från mål, och innan vi vet ordet av har vi passerat dem. Alltså: ingen matpaus, utan full fart istället.
Vi håller undan kanske 4 km (Emma får ta en energipaus i alla fall, det lönar sig i längden). Sedan kommer de farande med en hysterisk frekvens på paddeltagen. Sista biten in till Bengtsfors är oändligt lång. Den blir en kamp mot klockan (det är inte över förrän den svarta damen sjunger...), och vi lyckas hålla modet uppe trots att det värker precis överallt.
14.15 passerar vi mållinjen i Bengtsfors. Spridda applåder när speakern annonserar:
"här kommer en kanadensare till ... det är visst segrarna i damklassen...". Vi välter upp på bryggan, armarna kan nästan inte sluta paddla. Benen bär inte. Och karlarna från den bruna kanoten kommer rusande för att tacka för god match! De var knappt 2 minuter före i mål.
Precis som förra året var DKM+ en underbart smärtfylld och rolig upplevelse. Vi "persade" med 33 minuter. Kom trea totalt (!), 40 minuter efter totalsegraren, och slog lag som vi hade före oss förra året (konstigt, under paddlingen hade vi inte en tanke på att det kunde finnas kanoter efter oss som jagade...).
Efter en underbar dag hoppade jag in i bilen för att åka hem igen, med stela axlar och så såriga händer att det var svårt att hålla i ratten. Full av nya idéer och mål för nästa år.
Tusen tack till Emmas bror som vi fick låna världens finaste kanot av (ok. hade den varit rosa hade den varit ännu finare...), till Olle med husbilen och supporten, och till Bengt med drickan och den aldrig sinande entusiasmen.
Bilder kommer!
1 nytt banrekord. 2 envisa tysker. 3 bamsiga blåsor i händerna. 4 bananer.
Men, för att ta det från början...
På fredag kväll cruisade i HUF:en till Baldersnäs utanför Bengtsfors i spöregn, med OS-invigningen på radio (inte så intressant, eftersom det mesta som hördes var sorlet från arenan, och inte kommentatorerna). Väl framme hittade jag husbilen med Emma, Bengt och Olle. Och den fantastiskt fina kanoten vi fått låna av Emmas bror. Så läcker! Provpaddling och inställning av kanoten. Sedan en sömnlös natt i husbilen. Frukost, och lite fjärilar i magen.
LOPPET.
Start. 08:00. Omkring 800 kanadensare och kajaker forsar iväg från Baldersnäs. Vattnet är stökigt, och vi bestämer oss för att ta det lite lugnt fram till första lyftet.
Skåpafors. Första lyftet, en lång uppförsbacke. Vi skickar upp kanoten på axlarna och springer så gott vi kan bland människor (mest karlar...) som släpar sina kajaker. Springer förbi ett par med en grön kanadensare. Det blir kö-bildning och stopp. Åh, vad irriterande! Kommer i vattnet och paddlar vidare mot nästa lyft. Vi försöker att hålla vår policy att äta/dricka åtminstone varje halvtimme, men Emma känner sig lite illamående. Jag har mest ont lite över allt (redan...), och försöker så gott jag kan hålla uppe frekvensen.
Skifors. Det börjar bli kissnödigt, och jag tänkte försöka i samband med lyftet, men det är för stressigt. Bara knipa och se glad ut. Sjösätter igen, och ser till vår stora glädje en brun kanadensare bara några minuter framför oss. Här ska jagas! Vi paddlar på, Emma hittar krafterna. Och så fort jag hamnar i "padlarkoma" och frekvensen går ner hör jag henne räkna "ett, två, ..." i ett duktigt tempo. Bara att öka igen. Vi tar in lite på den bruna kanadensaren, men sedan drar de ifrån igen.
Gustavsfors. Sista lyftet. Vi ser den bruna kanadensaren. Två vältränade karlar med stora armmuskler. Olle och Bengt servar med kaffe och bananer. Bengt tar min vattenflaska, ser missnöjd ut, och skickar fram två muggar dricka till mig:
"nu dricker du!"
"men, jag har ju..." försöker jag.
"nu dricker du!", och jag har inget val (ok. såhär i efterhand var tvånget bra. Jag har väldigt svårt att dricka under tävling).
Vi kastar oss i vattnet igen, fortfarande några minuter efter den bruna kanadensaren.
20.7 km till Bengtsfors. Vi paddlar så det ryker om det. Ser hur vi knappar in på den bruna kanadensaren. Ungefär halvvägs är vi så nära att det är dags att göra en plan för passeringen. Om vi ska ha en chans kan vi inte sluta paddla för att äta eller dricka efter att vi har passerat dem. Då kommer det att vara jakt och full fart som gäller. Precis när vi ska göra en matpaus ser vi att de går in i depån i Herräng, ca 10 km från mål, och innan vi vet ordet av har vi passerat dem. Alltså: ingen matpaus, utan full fart istället.
Vi håller undan kanske 4 km (Emma får ta en energipaus i alla fall, det lönar sig i längden). Sedan kommer de farande med en hysterisk frekvens på paddeltagen. Sista biten in till Bengtsfors är oändligt lång. Den blir en kamp mot klockan (det är inte över förrän den svarta damen sjunger...), och vi lyckas hålla modet uppe trots att det värker precis överallt.
14.15 passerar vi mållinjen i Bengtsfors. Spridda applåder när speakern annonserar:
"här kommer en kanadensare till ... det är visst segrarna i damklassen...". Vi välter upp på bryggan, armarna kan nästan inte sluta paddla. Benen bär inte. Och karlarna från den bruna kanoten kommer rusande för att tacka för god match! De var knappt 2 minuter före i mål.
Precis som förra året var DKM+ en underbart smärtfylld och rolig upplevelse. Vi "persade" med 33 minuter. Kom trea totalt (!), 40 minuter efter totalsegraren, och slog lag som vi hade före oss förra året (konstigt, under paddlingen hade vi inte en tanke på att det kunde finnas kanoter efter oss som jagade...).
Efter en underbar dag hoppade jag in i bilen för att åka hem igen, med stela axlar och så såriga händer att det var svårt att hålla i ratten. Full av nya idéer och mål för nästa år.
Tusen tack till Emmas bror som vi fick låna världens finaste kanot av (ok. hade den varit rosa hade den varit ännu finare...), till Olle med husbilen och supporten, och till Bengt med drickan och den aldrig sinande entusiasmen.
Bilder kommer!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)