Dalsland Kanotmaraton 2008

9/8 2008, första tävlingsdagen på OS 2008, gick även Dalsland Kanotmaraton av stapeln. På startlinjen fanns jag och Emma i en skinande röd och blank Acron Martre. Jag sammanfattar vår tävling i siffror:
1 nytt banrekord. 2 envisa tysker. 3 bamsiga blåsor i händerna. 4 bananer.

Men, för att ta det från början...

På fredag kväll cruisade i HUF:en till Baldersnäs utanför Bengtsfors i spöregn, med OS-invigningen på radio (inte så intressant, eftersom det mesta som hördes var sorlet från arenan, och inte kommentatorerna). Väl framme hittade jag husbilen med Emma, Bengt och Olle. Och den fantastiskt fina kanoten vi fått låna av Emmas bror. Så läcker! Provpaddling och inställning av kanoten. Sedan en sömnlös natt i husbilen. Frukost, och lite fjärilar i magen.

LOPPET.
Start. 08:00. Omkring 800 kanadensare och kajaker forsar iväg från Baldersnäs. Vattnet är stökigt, och vi bestämer oss för att ta det lite lugnt fram till första lyftet.

Skåpafors. Första lyftet, en lång uppförsbacke. Vi skickar upp kanoten på axlarna och springer så gott vi kan bland människor (mest karlar...) som släpar sina kajaker. Springer förbi ett par med en grön kanadensare. Det blir kö-bildning och stopp. Åh, vad irriterande! Kommer i vattnet och paddlar vidare mot nästa lyft. Vi försöker att hålla vår policy att äta/dricka åtminstone varje halvtimme, men Emma känner sig lite illamående. Jag har mest ont lite över allt (redan...), och försöker så gott jag kan hålla uppe frekvensen.

Skifors. Det börjar bli kissnödigt, och jag tänkte försöka i samband med lyftet, men det är för stressigt. Bara knipa och se glad ut. Sjösätter igen, och ser till vår stora glädje en brun kanadensare bara några minuter framför oss. Här ska jagas! Vi paddlar på, Emma hittar krafterna. Och så fort jag hamnar i "padlarkoma" och frekvensen går ner hör jag henne räkna "ett, två, ..." i ett duktigt tempo. Bara att öka igen. Vi tar in lite på den bruna kanadensaren, men sedan drar de ifrån igen.

Gustavsfors. Sista lyftet. Vi ser den bruna kanadensaren. Två vältränade karlar med stora armmuskler. Olle och Bengt servar med kaffe och bananer. Bengt tar min vattenflaska, ser missnöjd ut, och skickar fram två muggar dricka till mig:
"nu dricker du!"
"men, jag har ju..." försöker jag.
"nu dricker du!", och jag har inget val (ok. såhär i efterhand var tvånget bra. Jag har väldigt svårt att dricka under tävling).
Vi kastar oss i vattnet igen, fortfarande några minuter efter den bruna kanadensaren.

20.7 km till Bengtsfors. Vi paddlar så det ryker om det. Ser hur vi knappar in på den bruna kanadensaren. Ungefär halvvägs är vi så nära att det är dags att göra en plan för passeringen. Om vi ska ha en chans kan vi inte sluta paddla för att äta eller dricka efter att vi har passerat dem. Då kommer det att vara jakt och full fart som gäller. Precis när vi ska göra en matpaus ser vi att de går in i depån i Herräng, ca 10 km från mål, och innan vi vet ordet av har vi passerat dem. Alltså: ingen matpaus, utan full fart istället.

Vi håller undan kanske 4 km (Emma får ta en energipaus i alla fall, det lönar sig i längden). Sedan kommer de farande med en hysterisk frekvens på paddeltagen. Sista biten in till Bengtsfors är oändligt lång. Den blir en kamp mot klockan (det är inte över förrän den svarta damen sjunger...), och vi lyckas hålla modet uppe trots att det värker precis överallt.

14.15 passerar vi mållinjen i Bengtsfors. Spridda applåder när speakern annonserar:
"här kommer en kanadensare till ... det är visst segrarna i damklassen...". Vi välter upp på bryggan, armarna kan nästan inte sluta paddla. Benen bär inte. Och karlarna från den bruna kanoten kommer rusande för att tacka för god match! De var knappt 2 minuter före i mål.

Precis som förra året var DKM+ en underbart smärtfylld och rolig upplevelse. Vi "persade" med 33 minuter. Kom trea totalt (!), 40 minuter efter totalsegraren, och slog lag som vi hade före oss förra året (konstigt, under paddlingen hade vi inte en tanke på att det kunde finnas kanoter efter oss som jagade...).

Efter en underbar dag hoppade jag in i bilen för att åka hem igen, med stela axlar och så såriga händer att det var svårt att hålla i ratten. Full av nya idéer och mål för nästa år.

Tusen tack till Emmas bror som vi fick låna världens finaste kanot av (ok. hade den varit rosa hade den varit ännu finare...), till Olle med husbilen och supporten, och till Bengt med drickan och den aldrig sinande entusiasmen.

Bilder kommer!