Självplågare

Vissa pass ska man förmodligen inte köra. Idag var ett sådant.

Sömnbristen var enorm. Ringarna under ögonen stora och svarta. Men ändå, jag kan inte riktigt ge mig, måste hålla min plan. Så jag ger mig iväg till Gröndal.

Allt känns tungt: att behöva stå bredvid svettiga farbröder på crosstrainern, att göra situps och plankan, att plösen i skorna korvar sig, att jag har glömt handduk och måste låna en i receptionen, att grabben som gör bänkpress frustar högt, att passet jag ändå inte tänkte gå på var inställt.

Allt sådant som jag i vanliga fall inte bryr mig om är öken nu just idag. För att riktigt plåga mig själv drar jag till med några rehab-övningar för benen. Ni vet, dom där övningarna man gör med lätta, lätta vikter. Många, många repetitioner.

knäckt

Idag körde jag och Fredrik team-pass på spinningen: 75 min partempo. Eftersom min cd-spelare strulat var jag på plats en halvtimme innan för att testa att det verkligen blivit en skiva.

Sedan drog det igång, och som vanligt när Fredrik och jag kör team: han knäckte mig. När vi skulle byta cyklar halvvägs kunde jag inte prata längre. Vid slutet visste jag inte vad jag hette. Men kul var det!

Backen hem har sällan känts så tung.

Så var dagen avklarad...

Äntligen kan jag pusta ut efter en fullspäckad dag. Gjorde mina timmar på jobbet med sprängande huvudvärk. Vid lunch var jag nära att ge upp och åka hem, men jag lyckades "mota Olle i grind" med huvudvärkstabletter och kaffe.

Nästa projekt var core-utbildning. Från och med i morgon blir det 30 minuter core varje dag för att få till nya passet. Bra uppladdning inför beach 2009 :)

Efter det mötte jag Cyklisten, som tog mig med på en runda på grusvägar och större stigar. Jag hade ruggigt kul hela tiden! Och det var nog tur att han kört två tävlingar i helgen, så jag hade en chans att hänga med (och han åtminstone fick någon nytta av passet - som återhämtning). Jag höll mig bakom honom, inte bara för att han inte skulle se hårstråna på mina orakade ben glittra i solen, utan också för att passa på och lära mig lite teknik. Håller tummarna att Cyklisten vill cykla med mig snart igen!

Så var det dags för kvällsmat, och nu har jag just snickrat ihop musiken till morgondagens team-cycle-pass med Fredrik. Det blir grymt, det kan jag lova. Givetvis passade cd-spelaren på min dator på att pajja. Som tur var löste sig allt med en lånad dator och usb-minne (mitt var på 128 MB. Det var tydligen inte gigantiskt stor längre...). Summa: ett brutalt bra pass och en trasig dator.

Nu är det bara "pust ut" kvar. Dags att knoppa.

OS, cykel och svaga ben.

Medan den olymiska elden skickas vidare från Peking till London i min TV sitter jag med trötta ben efter ett hyffsat lång cykelpass och äter lunch. Hann hem precis till de sista kilometrarna i herrarnas marathon.

Nedsjunken i soffan njuter jag av Anders Gärderuds lugnande stämma. Han är min tv-favorit, alla kategorier! Det är inte särskilt spännande att titta på marathon på TV. Men när Anders kommenterar blir det en fest.

Samtidigt våndas jag, och lider. Jag vill också springa! Längtan blir enorm, känslan över att helt slut få springa över mållinjen.

Som sagt, cykel idag. För att pigga upp mitt närmar tre timmar långa pass ensam på racern idag lade jag in 30 s rejäl tempoökning var 5:e minut, med fokus på att verkligen accelerera explosivt. Totalt blev det ungefär 30 st. Det gjorde passet mycket jobbigare. Och väldigt mycket roligare. På slutet var benen hemskt trött, och jag hade svårt att orka hålla pulsen uppe mellan tempoökningarna. Men det kändes som nyttig träning för mig.

Till sist: här är en diskussion på Happy mtb som säger allt om cyklister: "Det spelar ingen roll HUR man gör något, bara man är SNYGG när man gör det" Jösses vad jag garvade när jag läste! Eller vad sägs om godbitarna om vad som är "no-no" för cyklister:

-Solglasögonens skalmar innanför hjälmremmarna
4. ful sadelväska
- Vattenflaskor större än 50cl.
-Billig cykel.
- Svarta strumpor

Varför kan inte cyklister vara som andra idrottare: och älska alla andra som håller på med samma sport? Och varför kan det inte vara ok att få vara praktisk?

Det sket sig

Tyvärr missade Fredrik Lööf och Anders Ekström guldet i Starbåt. De missade silvret också. Men de vann ett brons. Jag lider med dem, gammal seglare som jag är. Dessutom är det konstigt hur ett brons kan kännas som en förlust och fiasko ibland, och som ett guld ibland.

vart tog vi höger?

Igår kväll ett distanspass på cykel, med några intervaller. Härligt att få trycka på! På grund av mörkret skulle vi bara hinna två timmar.

Med en timme kvar var vi i Linghem, och beslutar att ta en liten krokväg hem. Helt övertygade om att vi var på rätt spår, och om vi bara håller vänster hela tiden, så ska vi snart komma ut i Linköping. Vi har ju kört den här vägen massor gånger.

Döm om vår förvåning när vi kommer ut på stora vägen igen, och det är LÄNGRE till Linköping än det var innan.... vi höll ju vänster hela tiden?

Man begriper inte alltid. Men vi kom hem lite väl långt efter mörkrets inbrott. Dags att kitta cykeln med lampor igen.

Eureka!

Jag paddlar på i bassängen - vattenlöpning. Märker att jag börjar komma underfund med tekniken, och lyckas få till riktigt bra intervallpass emellanåt. Varje gång är det någon tant som sägar "vad duktig du är" när jag flåsar, spottar och fräser mig fram och tillbaka.

Jag har flera gånger lagt märke till att jag flyter väldigt lågt jämfört med de andra, trots flytvästen jag använder. Mycket lägre än både de som är lite runda och de som är tunna som spagetti. Spelar ingen roll vilken väst jag använder.

Medan jag irriterad över att hela tiden få vatten i munnen funderar över vad jag ska göra åt saken drar jag mig till minnes en fysiklektion för länge sedan. Jag minns något om en grek och ett badkar. Eureka!

Vattnets lyftkraft = vikten av det undanträngda vattnet.

Jag måste alltså ha en relativt hög densitet!