Första cykelturen sedan växelörat reparerades och växelvajrarna blev bytta. Tillsammans med Cyklisten kasade jag runt i dryga två timmar på stenhårda och isiga grusvägar och funderade.
1) Varför tappar mitt bakhjul greppet så lätt när jag ställer mig upp? Jag försöker flytta bak tyngdpunkten men tycker då att cykelställningen blir så onaturlig att jag bara förlorar kraft istället. Efter konsultation med Cyklisten kommer jag fram till att jag måste bli bättre på att ha jämt tryck på pedalerna (= rundtramp) och att det kanske är bättre att växla ner någon växel. Och dessutom träna på att stå upp i branta backar.
2) Hur ser det perfekta rundtrampet ut? Tipsen jag får är att tänka lite "skrapa av skiten under en sko". Foten nästan parallell med marken i bottenläget, kanske tårna lite neråt. Och så förstås dra bakåt. I översta läget på pedalvarvet pekar tån igen något neråt. Ett sätt att träna är att cykla på relativt låga växlar och hög kadens och öva på att sitta stilla med kroppen. Helt stilla. Det gör inte jag idag.
3) Går det åt lika mycket energi att springa fem km som att gå fem km?. Anta att i både gång och löpning är kroppens tyngdpunkt på en konstant höjd (Vi guppar inte upp och ner). Den energi som går åt är då den energi som går åt för att accelerera och sedan bromsa foten i varje steg. I gång är accelerationen mindre och steget utförs med relativt rakt ben. I löpning börjar vi med att lyfta underbenet (= utför arbete), å andra sidan har vi igen det arbetet i att det blir lättare att pendla fram benet (tröghetsmomentet blir lägre eftersom det är en kortare "pendel"). Lägg dessutom till att man kan utnyttja den "naturliga" pendelrörelsen (tänk pendel på en klocka, den svingar ju fram och tillbaka) i både gång och löpning. Jag dammar av mina fysikböcker och ringer till min pappa som gillar att prata om fysik. Tillsammans resonerar vi oss fram till att energiåtgången för att förflytta sig en viss sträcka beror av både hastighet och gångart. Att gå i "normal takt" (alltså hurtigare än "spatsera") och att lätt löpning borde ge ungefär samma arbete per sträcka. Om man sedan börjar öka hastigheterna ökar energiförbrukningen per sträcka, eftersom man för att öka hastigheten från det naturliga rörelsemönstret och tvingar fram kroppen. Detta är bara gissningar, och jag tänker utöka studien med pulsmätare (även om jag är något tveksam till pulsmätarens noggrannhet i beräkningen av kalorier). Som vanligt när jag börjar fundera på en fråga dyker det upp tio nya istället för svar på den första:
* Hur mycket arbete tjänar man på att böja benet i löpsteget?
* Har en elit-gångare samma effektutveckling som en elit-löpare (på samma sträcka), dvs förbränner gångaren mer energi på ett mil-lopp?
* Hur ser det perfekta löpsteget ut, rent biomekaniskt?
* Har någon gjort en schysst modell så att kan simulera det här?
* ...
