Expeditionsrapport 2

Ursäkta informationsuppehållet här från basecamp Linköping. Tyvärr har jag varit tvungen att flytta basecamp till Oskarshamn under två dagar och sherpasen som springer med meddelande mellan mig och våra alpinister hittade mig inte.
Hur som helst så är jag nu tillbaka i Linköping och kommer inte att vila på hanen vad gäller att få ut informationen från papperslappar till internet.

I går, måndag sken solen på våra alpinister och de flyttade fram campet för att kunna göra toppturer på Gåsen. MEN, som alla vet som har tittat på Anslagstavlan så skiftar vädret snabbt i fjällen. I dag har det blåst och toppturen på Gåsen byttes mot att flytta campet till Helags. Sidovind på 17 m/s på kalfjället och en förflyttning på 18 km blev dagens facit. Annas kommentar: "Underbart!".
För natten har våra fjälltämjare tagit in på Helags fjällstation för att komma undan vinden en smula och ser fram emot mindre vind och toppturer i morgon.

Klart slut från basecamp.

Expeditionsrapport

Holá!

Detta är Spanjoren (även kallad Johan) som rapporterar direkt från basecamp i Linköping. Jag har blivit utsedd till informationsansvarig för fjällexpeditionen och står i sporadisk direktkontakt med expeditionsdeltagarna på berget.

Bergsbestigarna har i dag gjort en lyckad toppstöt mot Brunnerstötarna och sedan skidat ner. Detta visade sig vara så bra/lätt/kul/jobbigt så de gjorde om det en andra gång. På den knastriga expeditionsradion kunde ord som sol, härligt, tyst och kosmiskt uttydas.

Nu vilar sig våra fjällhjältar i tältet inför morgondagens krävande dagsmarsch mot nya berg.

Klart slut från basecamp.

On top of the world

Det känns som att världen är som ett berg. Och själv är jag nästan på toppen av det. stadigt på väg uppför (resfeber, förväntan, längtan)!

Idag är en Bra Dag.
Jag fick tillbaka mina utlånade telemarkspjäxor och blev lite kär i dem igen (det var det här med prylar... jag måste nog reda ut min relation till prylar snart).
Jag hade en intressant dag på jobbet.
Jag fick glass till eftermiddagsfikat.
Och om bara några timmar sitter jag på tåget till Enafors.

Den preliminära rutten ser ut såhäre: Storulvån - Tjallingen (topturer i Västra Bunnerfjällen) - Gåsen (toppturer Gåsen, Härjångsfjällen) - Helags - Sylarna - Storulvån.

Planen är att vara tillbaka i Storulvån söndag 22 mars. Under tiden har min vän Spanjoren lovat att ta hand om Rosa Kanoten. Han kommer att vidarebefordra ett och annat meddelande från fjällen, och (om vi har tur!) skriva en och annan egen kommentar. Håll till godo!

Tills vi hörs igen,
Må fridens liljor kanta eder väg, må era kameler aldrig sakna vatten, må er avkomma bli talrik som öknens sand.

Anna

Prylarna. Maten. Kroppen. II

I morgon bär det av (enligt tidtabellen går tåget två minuter innan fredag blir lördag).

Prylarna är packade i vattentäta påsar och i IKEA-kassar. Bara maten kvar att stoppa över i påsar. Tror att jag vid det här laget har kommit ihåg allt jag har glömt. Har även införskaffat en bok: "Tusen strålande solar", på inrådan av mitt resesällskap Klättraren: "Man tröttnar rätt fort på varandra".

Maten är inhandlad, och förberedd. Som sagt, ska bara packas över. Idag och i morgon äter jag glass, kaffe och frukt. Sedan blir det frystorkat, saltat, rostat och kex i en dryg vecka.

Kroppen känns helt ok. Förkylningen har gett med sig. Körde ett tufft spinningpass på Gröndal idag. Härligt gäng, och nästan fullt. Jag blev riktigt taggad (I främre raden var det två herrar som satt och pratade. Jag har sett dem förut. Och de ser alltid glada ut och pratar. Det triggar mig verkligen. Jag tar i hårdare, och hoppas att de som pratar också ska göra det - ska cykla så tufft att de inte längre kan prata). Funderade på ett sista löppass i morgon. Men nu har jag strukit det från planen. Gissar att det är bra för kroppen att vila lite extra inför nio dagar på fjället.

Kändis?

Jag samtalar med Spanjoren. Vi har läst DN:s artikel om att vara kändis och pratar om driften att bli känd. Att förr ville unga bli "sångerskor", men idag vill man bli "kändis". Vikten av att synas, att vara "någon", snarare än att ha gjort "något". Eller som Michael Dalén skriver: längtan efter våra 15 mikrosekunder av berömmelse.

"Du då, Anna? Hur tänker du på det här med kändisar och officiella personer?" frågar Spanjoren.
Jag behöver inte tänka: "Jag vill inte bli känd. Jag vill göra något Bra".
En konstpaus. Och så kommer frågan:
"Och vad är Bra?"

Jag blir tyst. Vet inte. Det finns så mycket som är Bra. Min första tanke är nog drömmen om att göra något direkt, småskaligt, men bra: inspirera till träning och hälsa. Kanske skapa kläder. Baka bröd. Utbilda. Undervisa. Mitt jobb just nu känn så avlägset, som att det inte leder till något Bra. Jag sitter vid ett skrivbord hela dagarna, räknar, tänker, programmerar lite.

Men nu har jag tänkt lite till. Och visst är det nog så att även ett jobb som är ganska abstrakt, men som är en liten pusselbit till miljövänligare och pålitligare transporter faktiskt är Bra?

Fast under tiden kommer jag att fortsätta att försöka inspirera till träning, god hälsa, och glädje. Fast med lite mindre prestationsångest, eftersom jag trots allt gör något Bra på kontoret också...

En längtan

Ett mail kom idag:
"Tack för en bra genomkörare igår. Måste vara jäkligt kul att köra slut på oss gubbar:-)"

Japp. Det är kul! Men det är kanske ännu roligare att köra slut på mig själv.

Samtidigt kom en minnesbild från gårdagen upp på näthinnan. Efter spinningen körde vi lite core-övningar, cykelsektionsgänget och jag. Efter den genomköraren ramlade vi alla ihop på mage på var sin liten blå, svettluktande träningsmatta. Bara låg där en stund. En känsla av lätt illamående och stor lycka.

Det var ju precis det här vi längtat efter i mer än två timmar! Att få vara helt slut.

Allt som finns där...

...i huvudet. Jag har packat. Packat upp. Packat om. Testat stighudar. Satt ihop spaden. Provat sockarna. Och japp. Nu är jag redo. Ja, för att sova, och sedan göra om kontrollen i morgon igen :)

Dagens träning var core med boll, och sedan spinning med sköna gänget i cykelsektionen. Trött, trött efteråt. Handlar och kör till lägenheten i Södertälje.

Det är den där sista biten som är den värsta: Att parkera bilen utanför trapphuset. Att få snö i skorna. Att släpa in alla grejjerna i hallen, upp för trapporna. Varenda gång är jag nära att ge upp, tänker att "jag tar det i morgon istället". Men så finns en inre kraft som säger att om jag skulle låta grejjerna ligga kvar i bilen och om de skulle bli stulna skulle jag aldrig förlåta mig själv. Dessutom tänker jag, är det ju lite larvigt att jag orkar sitta 100 minuter i en spinningsal och gasa för fullt, och jag orkar köra nästan 90 minuter styrketräning. Men jag orkar inte bära mina väskor upp för trappan.

Det låter ju lite knäppt?!?