Hola!

Spaniens solkust i januari. Costa Blanca.

Tomma sommarhus, tomma semesterbyar. Palmer. Regn. Sol. Vind. Slut pâ gas och iskallt i huset.

Röd kalksten. Grâ kalksten. Hâlig kalksten. Vass kalksten. Brant kalksten. Polerad kalksten. Sönderslitna fingrar. Skräck. Glädje. Personligt rekord. Press. Svett. Ömma fötter. Târar. Panik. Lycka. Frihet. Fjärilar i magen.

Jag älskar det! älskar att slita fingrarna pâ kalkstenen.

Idag vilodag i Calpe. Igâr spännande formationer pâ en sommarvarm klippa. I morgon kanske en lângtur pâ bergen?

Min hjärna är tom pâ allt som inte har med klättring att göra.

Spanien

Nu tar jag time out, och hänger med Spanjoren till Spanien. Klättring står på schemat. Tillbaka igen nästa år.

Om att falla

På lördag åker jag och sju vänner till Costa Blanca i Spanien för att klättra. Spanjoren ska med. Och i går var jag och Spanjoren och tränade på att falla i Hangaren.

Klättra upp, släppa taget, och "enjoy the ride" som en av våra goda vänner uttryckte det. För den oinsatte: ibland blir "the ride" ganska många meter. Repet är elastiskt, man har lite slack på repet ute. Och så sitter senaste fästpunkten kanske vid fötterna medan repet sitter fast i midjan.

Det svårast med att falla är nog att släppa greppet. Jag gjorde det. Och nu känner jag mig en smula mer redo för Spanien-resan.

Mördar-Anna?

Jag skulle inte ha fler pass på Gröndal i år. Så blev det förstås inte. Jag hoppade in och körde ett 75-minuters cykelpass igår kväll. Trevligt, förstås! Och ännu trevligare var att vi hade avslutningsträff med instruktörerna efteråt.

När jag kommer in i rummet spänner en av mina instruktörskollegor ögonen i mig:
"mördar-Anna! Nu förstår jag!"

Förklaringen kommer strax. Det är tydligen ett namn jag fått av en av hennes kollegor som varit med på mitt pass.

Jag tar det namnet som en komplimang. Tror jag.

Löparglädje

Det har varit en full vecka. En full helg. Men vid fyra på eftermiddagen är det äntligen dags. Sätter på mig löparskorna, ger mig ut i vinterlandskapet som bildats av det centimetertjocka snötäcket som just kommit.

Springer på måfå, dit benen bär. Stänger av tankarna. Efter en och en halv timme är jag på elljusspåret i Vidingsjö. Ett härligt, backigt spår. Vinter. Elljus. När jag är inne på andra varvet hör jag en löpare komma närmare mig. När han är bara ett par meter bakom kan jag inte låta bli. Smyghöjer farten. Några backar senare är han ifrånsprungen. Passerar två grabbar. Njuter.

Löparglädje! Jag är lycklig! Det måste vara ett inbyggt stenåldersbeteende, att njuta av att springa ifrån och om andra. För visst måste det vara fler än jag som räknar skalper i elljusspåret?

Bosse & jag

Inte så mycket sport eller multi. Men dagens stora händelse hittills (näst efter det kalas-roliga spinningpasset med morning club i morse): möte med den första bildoktorn (förhoppningsvis blir det en till om en vecka...)

tvillingsjälen.

Igår mötte jag Tvillingsjälen igen. Han vet inte att han är min tvillingsjäl. Men det vet jag, för vi har lika dana skor och lika dan väska. Och för att han också gillar att spinga, det har jag sett. Jag tror att vi tänker lika.

Jag blir lugn när jag möter Tvillingsjälen. Men jag känner honom inte. Vill nog inte lära känna honom, för jag är rädd att jag skulle bli besviken. Tänk om det skulle visa sig att vi inte alls är tvillingsjälar när allt kommer omkring?