Beundrar

Ser längdskidåkarna i OS. Komma i mål. Ligga på rygg. Andas. Bröstkorgarna häver sig. Jag beundrar. Och önskar att även jag hade förmågan att ta ut mig som de.

Inspiration och hälar

Har hittat en bok i min lägenhetskompis bokhylla. "How to climb 5.12". (ungefär: "Att klättra skitsvåra leder"). Eric Hörst ger tips för hur man blir bättre på att klättra.

Jag fastnar för hans enkla och självklara sätt att skriva. Och köper hans argument och tips.

Det första tipset är (självklart?!) att identifiera det man är dålig på, och sedan öva på det. Därför övar jag idag på Heel hook under kvällens pass med Klättraren på klätterväggen.

Tidigare har inte heel hook funnits på min reportoar. Vet inte varför, har bara inte gjort det.

Men idag, ivrigt påhejad av Klättraren över jag på heel hook. Tusan vad effektivt det är att skicka upp en häl. För att ta sig upp, eller för att få en vila för armarna. Varje heel hook ger en poäng. Leder den dessutom till en "no-hands rest" blir det bonuspoäng.

Att det kan vara så kul att göra något man är dålig på! Det ska jag göra fler gånger.

brödpåsar och barnvagnar

Jag har bytt stad.

Drar på mig löparskorna (och ett par extra byxor över tightsen för att göra det lite varmare för mitt strulande knä) och ger mig ut i min nya stad. Vill känna i känslan i Sveriges huvudstad. Eller i alla fall utkanten av den.

Min löpning går runt några små sjöar. Tillsammans med barnvagnar, jättelika kameror och påsar med torra brödkanter. Brödkanterna ska man tydligen mata fåglarna med. Kamerorna ska användas för fotografering av desamma. Barnvagnarna? Mest en accessoar.

Jag tänker att det är vansinnigt många fula mössor på min löparrunda. Det blir nästan skrattretande. Jag tittar på mössorna och springer vidare. Ler för mig själv och tänker att jag har det bra i min nya stad.

Inte stressa...

Jag läser på funbeat. Mina vänners träning. Alla tränar så mycket. Presterar så bra. Många, många minuters träning. Allt möjligt: spinning, löpning, klättring, längdskidor.

Inte bli stressad nu. Bara ta det lugnt.

Jag är på Klättercentret. Bouldrar. Redan efter en halvtimme värker mina underarmar. Kraften är slut, jag orkar inte ens få upp rumpan från mattan. Och alla andra nöter och mal på. Svåra problem. Högt upp. Smidiga, starka.

Inte bli stressad nu. Min dag kommer.

Jag springer hem från Klättercentret. Känner den obehagliga stickande känslan i knäet. Löparknä. Stannar, promenerar, power-walkar. Skit.

Inte bli stressad. Bara ta det lugnt, så går det över.

Men tusan vad svårt det är att ta det lugnt när man vill mer.

Snöskovandring på östgötaleden

Det är massor snö i skogen. Verkligen massor. Och i Kolmården, hade vi hört, skulle det vara ännu mer. Därför spände vi på oss snöskor, jag och Fredrik. Efter ungefär tre steg förstod jag varför snöskor inte blivit någon bästsäljare. Trots snöskorna sjönk vi ner till höfterna i snön. Vi brottades oss 8 km fram till ett vindskydd. Flera härliga timmar vid brasan, krypa ner i sovsäcken. Och sedan brottas tillbaka till bilen i förmiddags. Inte vidare hög hastighet. Men ruggigt kul.

Lodrät

Efter fem urlakande dagar lyckades doktorn hitta felet på mig. Jag fick medicin, och magvärken försvann. Försiktigt har jag börjat träna igen. Ett lätt, lätt pass på crosstrainern. Benen är darriga och bär mig inte riktigt.

De här dagarnas stillaliggande har inte vara gett mig svaga ben och ont i ryggen. De har även gett mig endel tid för reflektion. Eftertanke. Tankar om vad som är det viktiga egentligen.

Om att det handlar om att inte hänga i draglina efter sitt eget liv, utan att istället vara den som drar och som visar vägen.

Hur som helst, nu är jag lodrät igen. Och kroppen börjar långsamt bli starkare.

Vågrät

I fyra dagar har jag varit i vågrät ställning nu. På en diet bestående av välling och proviva. Med filtar om magen. Och annat som hör till en riktig magsjuka.

Jag vill springa. Jag vill orka. Jag vill träffa människor. Jag vill leva mina tankar. Bli starkare. Äta god mat. Inte bara sitta här som ett kolli och knappt orka starta datorn.

Såhär på fjärde dagen hittade jag en trisslott som jag fått för länge sedan. Jag tänkte att "om jag vinner något så firar jag det med att våga äta lite kokt torsk till lunch". Men inte vann jag något. Fast jag funderar ändå på att chansa på att magen är frisk nu, och att det som saknas för att jag ska må bra är energi.