Förändring

Livet är förändring.

För en tid sedan tog det slut med min pojkvän. Jag kände mig som en trebent pall där ena benet plötsligt brustit. Eller som en katt som kastats ut från tredje våningen. Passerar andra våningen och allt snurrar. Ingen kontroll på vad som är upp och ner. Men jag vet att jag kommer att landa på fötterna.

Letar mitt spår, mina mål. En del av min tillvaro försvann. Den ska fyllas med ny tillvaro. Det är läskigt och svårt. Men ganska skönt. Jag gillar förändring.

Passerar första våningen. Fortfarande snurrigt. Men då och då får jag glimtar av marken, stabiliteten. Klättrar Bergkirstis Polska. Känner mig stark. Ser en annan person säkra vårdslöst och falla nästan ner i marken. Känner mig svag. Cyklar och det går bra - stark. Springer och får ont i magen - svag. Paddlar på fredagkvällen - stark. Sover dåligt - svag. Morgonpromenad - stark.

Jag börjar närma mig marken. Jag har en plan. Dags att fälla ut landningsställen. Nu kör vi!

Inspirationen

Jag har flyttat. Sitter i mitt nya kök och tittar på grannarna i huset mitt emot. Svart i alla fönster utom tre. Där lyser det gult och tre olika personer pysslar i tre olika kök. Jag undrar vad de gör. Vad de heter. Vad de äter till middag och när deras klockor ringer på morgonen.

Och jag tänker att jag trivs bra i min nya lägenhet. Lagom avstånd till jobbet - 36 km cykelväg av toppkvalitet. Någon km till Mälaren och kanotklubben. Både backar och platt att springa på. Och jag känner hur lusten att tävla börjar komma tillbaka.

Ska inte falla för frestelsen för tidigt, men snart, snart är jag tillbaka på tävlingsbanorna igen. Och det är fantastiskt skönt att känna lusten igen.

Top Model

Åkte iväg till Scanias fotoklubbs atelje igår - skulle bli porträttfoton av grupptränings-ledarna. Cykeln var med, skulle ju cykla hem till Sumpan efteråt. När fotografen Petter Rybäck fick se min cykel gick han igång. Det blev några schyssta foton med hela utrustningen (ok då, inte några skor. Men det var inte helt ok att traska omkring med SPD-dojjor på den svarta fond-pappen).

Rannsakan.

Att rannsaka sig själv är en förmodligen en ständigt pågående process. Jag tänker att det handlar om en omvärld som hela tiden förändras. Kanske för att omvärlden förändras: det blir vinter, sommar, snö, man blir skadad, träffar den stora kärleken. Eller kanske för att man själv förändras: man når ett mål, läser en bok och får en insikt. Hur som helst: balansen mellan en själv och omvärlden rubbas.

För ett par månader sedan nådde jag ett mål jag arbetet mycket medvetet mot i fem år. Eller ja, mer. Strax efter ändrades förutsättningarna igen med ny hemort. Nytt jobb.

Dags att rannsaka sig själv: Vad betyder det här för mig? Vart vill jag? Varför? Hur mycket? Vad är det egentligen som betyder någonting?

Och varför kan jag inte bara sluta fundera så mycket på det? Varför kan jag inte bara njuta av att vara cykelpendlare (för det njuter jag av att vara)? Eller av att bara klättra (det njuter jag också av). Njuta för stunden ett tag. Och inte börja tänka förbättringspotential så fort jag hoppat av cykeln eller kommit ner från klippan. Ärligt talat, rätt trött på att vara ett ständigt förbättringsprojekt.

Fortfarande torr

Det verkar som att jag inte har återhämtat mig från helgens vätskebrist. Jag dricker och dricker, men efter både måndagens och dagens spinningpass har kroppen reagerat mer än vanligt. Jag blir trött. Torr i munnen. Får huvudvärk. Känns som vätskebrist. Kan det vara så?

En behändig distans

Jag har gjort randonneur-premiär. Randonnée är franska och betyder "lång färd". Jag älskar det på skidor. Och nu har jag provat cykelversionen. På cykeln går det ut på att cykla långt, minst 20 mil. Med sig på banan har man ett stämpelkort, och på strategiskt valda platser går man in på en bensinmack eller butik och får en stämpel som bevis på att man varit där. (Läs mer på cykelklubben Fredrikhofs hemsida).

I tisdags fick jag höra att Åsa arrangerade ett randoneur-lopp i Tumba i helgen. I torsdags anmälde jag mig. I fredags velade jag: racer med grövre däck eller mtb med slicks. Till slut kittade jag mtb:n med släta däck, tejpade fast ett par stänkskärmar. I går, lördag, ställde jag upp mig på startlinjen och trampade iväg. Insåg snart att det bara var jag som tyckt att mtb var ett bra alternativ...

Kanske lite överambitiöst att första ute-cyklingen för säsongen skulle bli 20 mil. Men humöret var gott, och vi trampade iväg genom ett grå-brunt Södertörn. Det blev en bra tur. Halvvägs hann jag, Åsa och Henrik upp fem andra cyklister som hade gått ut lite hårt.

Ömmande knän emellanåt, men inget "farligt" ont. Ömmande rumpa. Lite regn. Lite sol. Monotont cyklande. Underbart! Tack Åsa och Henrik för en fin bana, och en fin dag!

En nöjd Randonneuse.

Åsa. Som tyckte att "20 mil är en behändig distans".

Fjällen när de är som bäst...