Lofoten, vi kommer!

Sista kvällen på verandan i Övik. Solen går ner. Insvept i en filt. Och lite pirrig i magen. Ok. Det är nog lite resfeber.

Alpin start i morgon. K kommer till Jörn i morgon 7:38. Dit är det 301,8 km. Vi drar till Henningsvaer, Lofoten.

Klätterutrustningen är märkt, kontrollerad och packad. Mat för två hungriga klättrare i två veckor inhandlad. Sista långlöpningen inför resan gjord. Räkningarna betalda. Vin, vantar, långkalsonger, laddade kamerabatterier, förare, ...

Huvudet är med. Jag. Är. Grymt. Sugen.

Nu tar Rosa Kanoten time out i två veckor. Vi hörs!

Mean Green 6- Sending Machine eller tre dar på Ringkallen

Min vän Doktorn hade varit i Lofoten och var på väg söderut. Jag var på väg till Lofoten med mellanlandning i Ö-vik. Perfekt för att ses och klättra några dagar på Ringkallen.

Vårt första möte med Ringkallen. Det är fint. Väldigt fint. Tältar precis nedanför fikaväggen. En meter från tältet ner till stupet. Klättrar. Njuter. Dricker kaffe. Klättrar. Led efter led. 20-25 meter njutning varje gång. Jag klättrar 6-. Det är mitt pers på trad. Jag klättrar en till. Och en till. Den heter "Grön Kärlek". Och jag är the Mean Green 6- Sending Machine. Känner hur jag är fokuserad. Inte rädd. Bara fokuserad och uppslukad av klättringen. Total närvaro. Mindfullness.

På kvällarna. Ett glas vin. Vädret är mittemellan. Grått. Blåsigt. Sol en liten stund. Vi sitter bara och tittar ut över havet. Några ord emellanåt. Men också tystnad. Trötta armar och fingrar. Kottarna borrar sig in i baken och en sten mitt i ryggen. Men det gör inget. Kroppen njuter. Ibland tankar i huvudet. Ibland bara tomhet. Hjärnan njuter.

Ett mål

Jag sitter på en veranda vid havet utanför Ö-vik och tänker på mål. Det är svårt med mål. Jag har två problem:
1) Att hitta ett mål som jag brinner för, som har lagom lång horisont och som är mätbart.
2) Att, när jag väl har hittat ett sådant mål, att fortsätta att ha det tills jag gjort ett seriöst försök att uppnå det.

Förmodligen hänger punkt 1) och 2) ihop. Om målet inte sitter i hjärtat (och är mätbart) är det lätt att inte sträva efter att uppnå det.

Varför ska jag då ha ett mål?
Jag behöver ett mål för att veta åt vilket håll jag är på väg. För att få hjälp att välja mina aktiviteter. För att göra kortsiktiga prioriteringar och välja mellan allt som är kul. Och inte minst för att få drömma (om du inte har läst Nextopia av Michael Dahlén så är det ett bra boktips).

Hur ska jag göra för att hitta ett bra mål? Jag läser i "9 out of 10 climbers make the same mistakes" av Dave MacLeod. Han menar att det är bättre att sikta högt, och kanske inte riktigt nå sitt mål. Var inte rädd att misslyckas - för genom att misslyckas hittar man sina svagheter och kan jobba på att förbättra dem. Han säger: berätta om dina mål. Och våga berätta om om du inte uppfyller dem. Det är ok att misslyckas.

Jag har kommit fram till ett mål: Stockholm Marathon 2011. 3 timmar 20 minuter.

I en röd liten stuga

I Värmland, ett par mil utanför Arvika, ligger en röd liten stuga. Där bor Moa. Hon hade bjudit in oss, tjejer i nätverket Girls Get Higher, till en klätterträff. Fokus: mental styrka.

På torsdagkvällen var vi 16 stycken som kommit från hela landet, från Östersund i norr till Malmö i söder. Här skulle klättras, ledas, utmanas, gråtas, skrattas, kramas. Och vi skulle bli starkare. I huvudet. Och i fingrarna.

Torsdag kväll: ett stort gäng tjejer samlas i Moas lilla stuga. Tält på gräsmattan. Knott. Och spänd förväntan.

Fredag: avfärd till Byn. En brant, hög och mäktig klippa. Men tyvärr pisseblöt. Bara att åka vidare till Falleberget. Där fick vi slita hud. Jag fick storstryk av en (blöt) 5+. Ganska låg klippa, men fin, brant och utmanande. Och till skillnad från i vanliga fall kastade jag mig upp på led på okända klippor med okända utmaningar. Jag hängde och föll. Men kul var det.
Eftermiddag på Gylterud. Igen: upp på led (nu med kilarna på racket) på okända utmaningar. Klättringen gick bra. Säkrandet var lite spännande.
Avslutning med grottkrypning. Det var trångt, supertrångt. Och det var mörkt.
Lördag: Regn, regn, regn. Vi åker till Jösse Klättersällskaps inomhusvägg. Fallträning. Snack om rädslor och mål. Och så teknikträning.
Avslutar hemma hos Moa i den röda stugan på kvällen. Med slitna fingrar och stora tankar. Det har varit två dagar som har satt fart på mina tankar.

Kaffe och tango

Egentligen dricker jag inte kaffe, får ont i magen då. Men idag gör jag mig en kopp. Sätter mig i fåtöljen, dörrarna ut mot balkongen är öppna. Tänkarläge.

Jag har läst ett intressant inlägg på Hanna virrpanna, Hon och Han. Han som tar komandot i klättringen. Hon som suckande följer efter. Han som vill. Hon som inte tillåter sig själv att vilja något eget. Och inte han heller. Man ser det i klättring, men även i segling, skidåkning, ... överallt. Det är inte enkelt, det är inte hans fel. Och inte hennes fel. För som min pappa brukar säga: "Man måste vara två för att dansa tango".

Jag hatar det uttrycket. Men samtidigt vet jag hur sant det är. Jag tror att det gäller att hitta ett lagom förhållningssätt. "Hon och Han-fenomenet" uppstår oftast när han är bättre, har hållit på längre. För henne är det lättare att åka med. Det var så tydligt i seglingen. Och jag tror att en lösning är att hitta en kompromiss som ställer krav på båda:
* Klättra (eller segla eller åk skidor eller...) tillsammans ibland. För henne är det bra att få draghjälp av någon bättre, att få lära sig. För honom är det bra att få lära ut, tänka igenom rörelserna, coacha.
* Klättra (eller segla eller åk skidor eller...) tillsammans med andra ibland. För henne är det bra att få ta ansvaret, att få utveckla sig på egen hand. Han får "springa av sig".

För sju år sedan startade jag aktiviteten "tjejseglingar" på segelklubben. Just för att jag var less på att se duktiga men vettskrämda tjejer, kvinnor, damer, tanter i sittbrunnarna. "Tjejerna" älskade det, och efter ett halvår var vi ett stort gäng som var ute fjärden en gång i veckan. De körde motor, satte spinnaker, styrde, navigerade, kappseglade. Och till mig kom många äkta män, pojkvänner och pappor och hejjade: "vilket bra initiativ!"

Ironiskt kanske att jag, j a g, av alla människor ska skriva det här. Jag lyckas inte så värst bra själv. Men jag tänker att det är så jag skulle vilja ha det. Jag har också åkt med, men för mig handlade det mycket om att jag var så glad att få klättra med någon duktig, någon jag såg upp till, att jag inte ville vara ivägen. För då kanske jag inte skulle få följa med mer. Att någon som var duktig ville klättra med mig för att den ville klättra med just mig - den tanken hade inte slagit mig. Prestationsångest och viljan att vara duktig. Men det är en annan historia, och kaffet är slut så vi tar den en annan gång.

Tusan att det ska vara så svårt att dansa tango.

Några pinnhål på den mentala stegen

En klätterhelg i Bohuslän. Precis kommit till min mors lägenhet i Linköping. Den ligger mitt i stan. Har öppnat dörrar och fönster för att på lite drag. Hör bilar. Längtar tillbaka till tältet, myggen, liggunderlaget, brasan som sprakar, röster från klättercampingen.

Har inte duschat än, njuter en sista stund av doft från salt, svett, jord.

Det har varit tre bra dagar. Roligt och underbart förstås (det är det att klättra i Bohuslän). Men jag tänker tillbaka på utmaningarna jag kraffsat lite på. Det låter så lite, men det är rätt stort.
1) Fallit helt oväntat i mina egna säkringar (en röd C4:a)
2) Klättrat på topprep tills jag bara föll av. Om och om igen. (Det låter så enkelt, och det är enkelt i teorin. Men inte så himla enkelt i verkligheten. Om leden är lång och töjningen i repet gör att fallet blir 3-4 meter ändå)
3) Klättrat förbi en orm i en spricka. Utan att få panik. (jag har en ologisk, panisk skräck för ormar. det stämmer inte alls med min image, men jag kan inte göra något åt det).
4) Blivit svettig om händerna, varit nära att falla av, men inte blivit rädd utan bara arg och bitit ifrån och klättrat upp.

Små mentala hinder som övervunnits och som gör att jag såhär i efterhan känner mig lite starkare.

Frihet!

Det svindlar när jag går ut från jobbet idag. Det är den åttonde juli. Det kommer att vara nionde augusti nästa gång jag går här. Drygt fyra veckors frihet!

Jag har inte varit ledig såhär lång tid i sträck på sju år.

Vet inte vilket ben jag ska stå på. Det bubblar i magen. Hur ska jag fira friheten bäst? Nya mtb-cykelskor, en löparrunda runt Årstaviken, kanske bad och lite kajakövning. Och så en kall öl på balkongen. Kom och hälsa på mig ikväll! Jag kommer aldrig vilja gå och lägga mig, utan bara vilja njuta av friheten ikväll.